Meriter

1 Södergren, Artur Sigfrid, f 12 jan 1920 i Brazzaville, Franska Ekvatorialafrika (nuv Kongo-Brazzaville), d 22 maj 2000 i Stenåsa, Kalm. Föräldrar: missionären John Abel S o Maria Olivia Persson. Elev vid Otte Skölds (bd 32) målarskola 38–40, vid Konsthögsk 45–50, företog flera resor till Centralafrika 64–94, timlär vid Oskarshamns folkhögsk ht 75–vt 76. – Erhöll Ester Lindahl-stipendiet 53 o 54, Kalmar stads kulturpris 69, Kalmar läns landstings kulturpris 73.

G 26 maj 1946 i Sthlm, Osc, m Nina Viveka Benckert (S 2).

Biografi

Född i Brazzaville i dåvarande Franska Ekvatorialafrika tillbringade Sigfrid S, vanligen kallad Siffran, större delen av sin uppväxt på missionärsbarnhemmet Drott på Lidingö. Föräldrarna, som arbetade för Svenska missionsförbundet i Kongo, satte honom där som helt liten pojke under ett besök i hemlandet. Två småsyskon – ett tvillingpar – till S hade dessförinnan ännu inte årsgamla tynat bort i Kongo, eftersom modern inte haft bröstmjölk nog att ge. Till skillnad från sin storebror klarade de då inte av att i stället livnära sig av getmjölk.

S blev kvar på det staketomgärdade barnhemmet till dess att han var 18 år. Som rumskamrat hade han under flera år den sedermera som filmfotograf berömde Sven Nykvist, med vilken han utvecklade en livslång vänskap. På hemmet upprätthölls ordningen med hjälp av rottingen och en sträng religiositet som S hade svårt att ta till sig. S:s gud kom att bli en gud som var lika frånvarande som föräldrarna var under större delen av hans uppväxt.

Under de tidigaste åren som barnhemsbarn hade S inga riktiga minnen av sina föräldrar – de var bara en tant och en farbror på fotografier som följde med breven han fick sig sända från Kongo. Men när de ett år mellan två utlandsuppdrag uppehöll sig i Sverige fick S bo tillsammans med dem i ett hyrt hus. Till familjen sällade sig också S:s farfar, som varit sjöman på världshaven innan han blev frälst och gick i land. S beundrade den gamle mannen för alla äventyr i fjärran land som han kunde berätta om och inom honom väcktes lusten att själv resa och segla liksom aptiten på sjöromaner. Favoritförfattare blev med tiden Joseph Conrad, vars roman Mörkrets hjärta med sin handling förlagd till Centralafrikas djungler särskilt träffade S som läsare. Han dyrkade boken så mycket att han ord för ord skrev av den för hand.

Vid sidan av segling var S:s stora intresse att teckna och måla. Under åren på barnhemmet ritade han oavlåtligt av skolplanscher och illustrationer i böcker och tidningar. ”Sigfrid håller sig lugn när han får rita”, anförtrodde hans mor en Kinamissionär, vars son var konstnären Otte Sköld. 1938 sökte S upp honom och visade sina bilder. Sköld, som kanske inte var särskilt imponerad av vad han såg, lade armen om S och lät med orden ”vi missionärsbarn skall hålla ihop” honom gå som frielev på kvällskurserna på sin målarskola. Om dagarna arbetade S som lärling på en målerifirma och under värnplikten fick han kamouflagemåla örlogsfartyg.

1945 kom S efter flera försök in på Konsthögskolan, men redan följande år gjorde han ett längre studieavbrott och reste nygift tillsammans med sin hustru till Kongo, där de i perioder bodde hos S:s föräldrar på missionsstationen i Brazzaville. S och fadern som nästan var som främlingar för varandra fick nu möjlighet att lära känna varandra bättre. Det var i sista stund; på väg hem till Sverige fick S besked om att fadern avlidit. Denne, som intagit en inflytelserik ställning i Brazzaville, begravdes där och har fått en gata, Rue John Sodergren, uppkallad efter sig.

Redan följande år reste paret S åter till Afrika och besökte denna gång Angola. De långa studieavbrotten hade fått godkännande av Otte Sköld, som då var direktör för Konsthögskolan. Han uppmanade samtidigt S att för all del inte börja måla exotiskt, ett råd som denne också skulle följa under hela sitt konstnärsliv. Utbildningen vid Konsthögskolan passade emellertid S mindre väl och först när han 1950 slutat där och bosatt sig på Öland kunde han i självvald isolering gradvis nå fram till sitt sätt att måla. S vandrade omkring bland gårdarna, studerade färger och linjer, skissade och grubblade dag som natt. ”När allt var som mest nattsvart lossnade det. Jag började komma underfund med sammanhanget mellan färger och former, började se att varje liten detalj i landskapet har sin funktion. Jag började se att en tavla är som byn man bor i, varje detalj är oupplösligt beroende av andra detaljer. Fiskaren jobbar på sitt sätt, bonden på sitt och målaren på sitt, men alla är vi beroende av varandra, bildar en harmonisk enhet” (Jonas).

En första bekräftelse på att S var på rätt väg fick han när han 1953 tilldelades Ester Lindahl-stipendiet, vilket han utnyttjade för att finansiera en längre vistelse i Kongo. Totalt kom S att återvända ett tjugotal gånger, sista gången 1994. I början reste han ner med lastfartyg och betalade till stor del för sig med sina målningar, när han blivit etablerad kunde han i stället ta flyget. Under de ibland årslånga Kongovistelserna gjorde han vidsträckta och strapatsfyllda expeditioner till avlägsna trakter, inte minst urskogsområdet Zanaga, och blev väl förtrogen med lokalbefolkningen som lät honom bevittna och delta i riter och processioner. Vid ett tillfälle fick han som avskedsgåva av en hövding kraniet efter dennes fader. Hövdingen ville därigenom försäkra sig om att S skulle komma tillbaka igen.

Sina intryck under färderna dokumenterade S med hjälp av kameran och genom att göra skisser samt ibland måla på plats även om de flesta målningarna med motiv från Kongo färdigställdes först hemma i ateljén. Kongoerfarenheterna resulterade också i de kritikerrosade böckerna Dans mot mörk botten (1964) och Solspår (1966). Som en särskild förtjänst framhölls att han skildrade främmande människor och samhällsföreteelser helt naturligt och utan förutfattade meningar.

En annan sida av S:s intresse för sitt födelseland resulterade i en stor samling av afrikanska masker och träskulpturer. Redan som pojke hade han fått olika föremål skickade till sig från Kongo av fadern. Senare ärvde han dennes objekt och skaffade under sina resor fler – gravfigurer, idoler, amuletter, besvärjelsespiror m m. När delar av samlingen ställdes ut på Färg och Form 1963 hälsades utställningen som en av de mest förnämliga introduktionerna någonsin av centralafrikansk skulpturkonst i Sverige. Föremål ur S:s samling ställdes också ut 1998 på utställningen Batéké på Musée National des Arts d’Afrique et d’Océanie i Paris.

S:s första separatutställning skedde på Färg och Form 1954. De stramt uppbyggda målningarna fick med sin reducerade färgskala och geometriskt abstraherade former recensenterna att associera både till 1920-talets purism och till den nya sakligheten. Längst i abstrakt riktning gick S i slutet av 1950-talet och några år in på 1960-talet, sedan blev målningarna utan att någonsin helt förlora sin geometriska uppbyggnad mer realistiskt återgivande. Han strök på oljefärgen i tunna skikt och lät ofta dukens struktur lysa igenom, färgen var gärna den soltorkade markens, ockra, brunt och brutna gröna toner.

Vid sidan av de ständigt återkommande motiven från Kongo fick efter hand det öländska landskapet en särskild plats i S:s måleri, med motiven ofta hämtade i eller omkring byn Hulterstad på öns östra sida. Sällan syns några människor i dessa bilder och de präglas av stillhet och tystnad, vilket de har gemensamt med hans målningar från Kongo trots att dessa ofta skildrar folksamlingar vid t ex bymarknader. S såg i det flacka landskapet och i det speciella ljuset beröringspunkter mellan Öland och sin afrikanska födelsebygd.

S var även uppskattad som porträttör och fick flera prestigefyllda officiella uppdrag; bl a målade han av vice biträdande socialministern Bengt Lindqvist, riksantikvarien Margareta Biörnstad, paleontologen Erik Stensiö (bd 33) och affärs- och finansmannen Josef Anér. Den sistnämnde blev något av en mecenat för S och bekostade beställningar av flera stora väggmålningar som han fick utföra, däribland i Immanuelskyrkan i Stockholm 1974 och i Kulturhuset i Oskarshamn 1983. Ett tidigt offentligt uppdrag för S var det nya landstingshuset i Kalmar, där han 1958 bl a utförde en temperamålning med Kalmar och sundet som motiv på fondväggen i sessionssalen.

De stora väggmålningarna var uppgifter som tilltalade S eftersom konsten då blev tillgänglig för många åskådare. Flera av verken blev omskrivna redan vid tillkomsten, däribland en 19 meter lång fresk i väntrummet till röntgenavdelningen på S:t Eriks sjukhus i Stockholm som närmast filmiskt återgav det myllrande livet i en kongolesisk by. Den ingav i ett för patienter kanske kritiskt skede betraktaren lugn samtidigt som den satte igång fantasin, noterade en kritiker: ”Det är så offentlig konst skall fungera” (Brunius 1971).

Ett verk med särskild innebörd för S, den anslående muralmålningen i Immanuelskyrkans kaffestuga, blev efter hand omstridd. Uppförd 1974 och kompletterad 1987, skildrar den 18 meter långa målningen närmast fotorealistiskt och utan någon som helst försköning scener ur den svenska missionens historia i Kongo. Kristendom och inhemsk religion blandas om vartannat, liksom ont och gott. I en scen har S placerat in sin fader, stående på trappan till Missionsförbundets högkvarter i Brazzaville. Betraktaren får i en annan sekvens se barn som nyss fått undervisning i skolan, i nästa en man som ligger döende i sömnsjuka i en hydda. Andra visar massdop och begravningståg. Centralt placerade är tre unga pojkar som fått händerna avhuggna av sina vita arbetsgivare. På 2010-talet med dess sedan tillkomsten annorlunda idéklimat blev det redan från början avsiktligt laddade bildinnehållet kontroversiellt i församlingen. Det framkom att det fanns medlemmar som upplevde målningen som obehaglig och kränkande, på gränsen till rasistisk. Genom att återge plågsamma historiska händelser menades verket vidare ge uttryck för en negativ Afrikabild. 2015 fattade församlingsstyrelsen beslut om målningens nedtagande vilket verkställdes följande år.

Det oroliga politiska läget gjorde att S slutade resa till Kongo på 1990-talet, men han fortsatte hoppas att han en dag skulle kunna återvända, om inte annat så för att begravas på den plats där han kände sig mest hemma på jorden. Så blev det inte, men på kistan lades röd jord därifrån. S:s konst finns representerad på bl a Moderna museet, Nationalmuseum, Kalmar konstmuseum, Ölands museum Himmelsberga. Barn till S 1 och S 2 är bildkonstnärerna Ivar S (f 1949) och Maria S (f 1950).

Författare

Jakob Christensson

Arkivuppgifter

Dagböcker, ms m m efter S hos dottern Maria S, Mörbylånga.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Dans mot mörk botten. Kongo genom en konstnärs ögon. [Verso:] Fotografierna tagna av R Lind, G Nicklasson och S Nykvist. [Sthlm:] Forum, 1964. 169, [1] s, [8] pl-s, fotogr. [Omslag av S. Ny utgåva: Dans mot mörk botten. [Omslag:] Ett okänt Kongo sett genom konstnärsögon, [Sthlm:] Trevi, 1978, 169, [1] s. Översatt till engelska 1968: Sweet smell of mangoes. An artist looks at the French Congo, till ryska 1972: Kongo glazami chudožnika, och till litauiska 1976: Kongas dailininko akimis.] – Solspår. [Sthlm:] Forum, 1966. 184 s, ill. [Omslag och teckningar av S.] – Några utställningskataloger som innehåller reproduktioner av S:s målningar har ej påträffats däremot finns i monografin Sigfrid Södergren av A Nilson och U Trotzig (Himmelsberga: Ölands museum, 2001) 30 reproduktioner i färg av hans målningar.

Källor och litteratur

Bateke, babembe, bakongo, bakuta och några av den centralafrikanska konstens huvudtyper (1963); T Bergmark, En marknadsdag i Kongo på S:t Eriks sjukhus (DN 19 sept 1971); C Brunius, Bateke svänger trollspiran (Expressen 21 jan 1963); dens, I väntan på röntgen (Expressen 15 sept 1971); M Griesser, Södergren collection (2008); S Johansson, Afrikansk folkkonst (SvD 18 jan 1963); Jonas [sign], Sigfrid Södergren (Barometern 27 nov 1954); A Nilson, Ölandsmålare 2000 (2000); dens o U Trotzig, Sigfrid Södergren (2001); S Nykvist, Vördnad för ljuset (1997); SKL; E Stengård, Gyllene ljus: konsten i Immanuelskyrkan (1989); B Sydhoff, Afrika i kyrkan (SvD 14 dec 1974); Uppdrag – Kongo, ed G Byström Janarv (2018); P Wästberg, Till fots i Afrika (DN 29 okt 1964). – Nekr i SvD 28 maj 2000.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Artur Sigfrid Södergren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35206, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35206
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Artur Sigfrid Södergren, urn:sbl:35206, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson