Biografi

Söderman, släkt, härstammande från bonden Adam Jansson (1740–94) och Brita Matsdotter (1752–1805) i Igelsta, Söderby(-Karls) socken, Sth. Söner till dem var Johan (1780–1824) och Anders (1784–1844) som tillsammans begav sig till Stockholm där båda tog anställning som vaktmästare, Johan vid Kommerskollegiet och brodern vid stadens auktionsverk. Bröderna blev tämligen välbärgade och bytte namn till S, troligen inspirerade av namnet på hemsocknen. Från Johan S och hans hustru Anna Christina Fahlberg (1781–1859) härstammar senare kända medlemmar av släkten.

Parets enda barn var Johan Wilhelm S (1808–58), som efter att ha avlagt kameralexamen vid UU 1828 tjänstgjorde som kammarskrivare. Senare inledde han studier i musik vid MA och tog 1837 organist- och kantorsexamen med goda vitsord. Han spelade orgel, ansågs ha en vacker röst och hanterade piano ”med synnerlig färdighet” (Jeanson, s 5). Dessutom behärskade han både violin och cello. Som organist tjänstgjorde S i katolska kyrkan som invigdes 1837. Han verkade huvudsakligen som teaterkapellmästare vid flera av Stockholms teatrar: vid Mindre teatern 1842–44, Djurgårdsteatern 1844–53 och Södra teatern 1853–58, och även under turnéer utanför Stockholm, t ex vid flera tillfällen i Karlstad. Det var också där han avled på sommaren 1858 under en turné med Zetterholms teatertrupp.

Som kapellmästare vid teatern komponerade och arrangerade S musik till ett 70-tal pjäser. Musiken spelade en viktig roll, både i vaudeviller och talpjäser. Repertoaren av uppsättningar var stor och det ställde avsevärda krav på kapellmästaren. Kompositionerna utgick från arior ur aktuella operor, kända dansmelodier eller populära folkvisor, och till detta gjordes egna tillägg.

I sitt första äktenskap, med Wilhelmina Constantia Hallén (1809–33), blev S far till Johan August S (se nedan), vars äldste son var Carl August S (1860–1916). Denne hade inledningsvis siktet inställt på affärsbanan och inledde därför sitt yrkesliv med anställning i musikhandel 1876–84. Musiken och teatern lockade honom emellertid mer och efter studier för bl a Axel Rundberg vid Kungl teaterns elevskola gjorde S 1885 sin operadebut i Mefistofeles – en roll han sjöng fortfarande 1905 – på Kungl teatern, där han var engagerad till 1887. Därefter begav sig S som Jenny Lind-stipendiat till Italien och Frankrike. Han tog lektioner i sång för Enrico Delle Sedie och i dramatisk framställning för Lagrange. I Paris lärde S känna Christine Nilsson (bd 26) som intresserade sig för sin unge landsman. S gav några konserter i Paris som uppmärksammades i svensk press.

Återkommen till Sverige gav S i februari 1891 en konsert som fick fina recensioner; skribenten menade att sångstudierna hade ”utbildat hans af naturen vackra stämma till ganska betydande konstnärlig höjd”. (Den Södermanska…). S sjöng vid denna konsert sin fars ballad Kung Heimer och Aslög som mötte lovord: ”Sådana runda, massiva hjeltetoner, som klungo ur den Södermanska balladen, höras icke ofta i Stockholm.” (ibid) Faderns ballad var ett nummer som S ofta inkluderade i sina konserter, även utomlands. Senare på våren uppträdde han åter på Kungl teatern i rollen som Jago i Verdis Otello och fick goda, om än inte lysande, recensioner. Lovorden gällde framför allt agerande och scenpersonlighet: ”S är hvad man brukar kalla scenvacker” (Konst och…).

Med undantag för några år i Göteborg hos August Lindberg (bd 23) var S trogen Kungl teatern till 1910. Under sin karriär sjöng han ett 80-tal roller för basbaryton, bl a Leporello i Don Giovanni, Telramund i Lohengrin och Votan i Valkyrian, Jago i Otello och Ford i Falstaff.

1909 blev Stockholms ”teaterkung” Albert Ranft (bd 29) direktör också för Kungl teatern, och utnämnde S till instruktör och förste regissör. Som sådan satte S upp bl a Ragnarök av Wagner, André Chenier av Boito och Spader dam av Tjajkovskij för första gången i Sverige. Då Ranft lämnade Kungl teatern följde S med och blev regissör på Oscarsteatern. Repertoaren där utgjordes främst av operetter och han satte upp t ex Chokladsoldaten, Furstebarnet, På tu man hand och Moderna kvinnor. Han verkade även som sånglärare.

Dotter till S och operasångerskan Erika Kristina Bergenson (1864–1904) var Greta Lisa S (1891–1969), gift Edlind, som först hade för avsikt att bli pianist men som sedan började studera sång för sin far och 1914 blev antagen vid Kungl teaterns elevskola. Hon debuterade året därpå som Mimi i La bohème och gjorde sådan succé att hon omgående fick fast engagemang vid Operan. Greta S fick snabbt en omfattande repertoar och vann stora framgångar med sin glansfulla röst och säkra stilkänsla, inte bara i Sverige utan också under gästspel i Danmark, Finland och på kontinenten. Med naturlighet och sångarglädje vann hon särskild uppskattning för sina Mozart-tolkningar och komiska operagestalter. 1920–21 studerade S som Jenny Lind-stipendiat i Frankrike och Italien och fortsatte sedan som anställd vid Operan till 1930. Hon hade ett register som tillät henne att såväl sjunga koloratur- och subrettroller som framträda som högdramatisk sångerska.

S drog sig 1931 tillbaka från offentligheten, enligt egen uppgift på grund av de komplex hon fått som ”offer för hetspropagandan mot en stofthydda, som man inte rådde för” (Beijer). Samma år dog också hennes förste make. Hennes avsked ansågs innebära att Operan förlorade en av sina främsta krafter. Under åren som följde framträdde hon i blygsammare sammanhang och var en tid verksam som sångpedagog i Göteborg. 1951 tog S åter ton i den större offentligheten då hon i Göteborg gjorde bejublad comeback vid den svenska urpremiären av Brittens komiska opera Albert Herring där hon i rollen som den larmande Lady Billow av recensenterna beskrevs som ett ”praktfullt ärans fruntimmer”, en ”ilsken terrier, ett stormcentrum under fågelboet på huvudet”, inget mindre än storartad (Scenglimtar).

Efter S:s bortgång fick hennes gamla kamratförening motta en större donation, en summa som sedan överlämnades till Svenska teaterförbundet.

Syster till S var Ingalill S (1902–88), gift Mannheimer, som redan i barndomen inledde en musikalisk karriär genom att sköta pianospelandet då fadern undervisade sångelever. S var elev i Richard Anderssons musikskola men såg sedan för sig en framtid som skådespelerska. Hon genomgick 1921–23 Dramatiska teaterns elevskola och engagerades efter avslutad utbildning vid Svenska teatern i Stockholm. Dirigenten Hjalmar Meissner (bd 25) anade dock vilka röstresurser hon besatt och uppmuntrade henne att ”gå till operetten”. 1925 debuterade S så på Oscarsteatern som Yum-Yum i Mikadon och prisades av kritiken för ovanligt god musikalisk kultur och smak. Samma år kom hon till Hippodromteatern i Malmö och 1927 knöts hon till Stora teatern i Göteborg där hon var verksam under tjugotalet år. Redan under den första säsongen gjorde S succé då hon uppträdde i operetten Lilla helgonet som fick en renässans.

S utvecklades snabbt till en av landets främsta inom sitt fack. I tidningarna sades hon likna eller rentav överträffa Inga Berentz, en av föregående generations stjärnor på operetthimlen. I sin operettrepertoar gästspelade hon flera gånger i Stockholm, sjöng även operapartier, framträdde som konsertsångerska och blev efter avslutad sångarkarriär turnéledare och regissör – S turnerade under 28 år i folkparkerna. Som äldre återvände hon till talscenen och gjorde därtill några mindre roller i TV-produktioner, både allvarligare (bl a Gyllene år 1975, Raskens 1976) och mer lättsamma (Albert & Herbert 1974, Fleksnes fataliteter 1976). – S:s andre make var musikhandlaren och jazzmusikern Bertil Mannheimer (bd 25, s 102).

Farbror till de båda föregående, yngre bror till Carl August S, var publicisten Sven Erik S (1866–1930), som efter mogenhetsexamen 1885 studerade i Uppsala där han 1889 blev fil kand, 1893 fil lic och året därpå fil dr. Därefter var han livet ut verksam i dagspressen. Till skillnad från sina släktingar utövade Sven S själv inte musik men hans publicistiska gärning bestod huvudsakligen i kritik på detta och andra kulturområden, och han kom jämte bl a Tor Hedberg (bd 18) och Karl Warburg att tillhöra sekelskiftets tongivande kritiker. Han var 1894–1901 teater- och litteraturkritiker i Aftonbladet, från 1895 och till sin död operakritiker där. Därtill blev han 1896 litteraturkritiker i Stockholms dagblad och var 1901–20 chef för dess kulturavdelning.

S ägnade sig också åt eget författarskap. Han gav redan som student ut diktsamligen Clair-obscur (1889) och långt senare en samling tolkningar, Främmande lyrik från skilda länder och tider på svensk vers (1925). Däremellan författade han en rad monografier, däribland Maurice Maeterlinck (1911) och Romain Rolland (1916), och gav ut ett urval av artiklar och essäer om teater (Melpomene och Thalia: från Stockholms teatrar, 1914). S deltog 1907–12 i utgivningen av Sveriges national-litteratur 1500–1900 och utgav 1926 första delen av den ej fullbordade Operaboken. Hans avhandling behandlade Alfred de Musset och den franska litteraturen och teatern förblev i fokus för hans intresse. S var från 1919 inspektor för Franska skolan i Stockholm.

Vid sidan av tidningsarbetet undervisade S; 1894–96 vid Stockholms latin- och realgymnasium, från 1904 i litteraturhistoria vid Dramatiska teaterns elevskola och 1912–15 vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium. Han tillhörde 1900–14 styrelsen för bokförlaget Ljus, blev 1911 ledamot i SA:s Nobelinstitut och erhöll samma år Litteris et artibus.

S var en uppskattad och flitigt anlitad föreläsare över teater, opera och litteratur; under nära trettio år föreläste han vid Stockholms borgarskola. Under sina sista år höll han även föredrag i radio om opera.

Halvbror till S 1 var Fredrik Adolph Christopher (Fritz) S (1838–83), som även han slog in på den musikaliska banan. Fritz S erhöll utbildning i Stockholm och vid musikkonservatoriet för Friedrich Grützmeier vid Leipzigs musikkonservatorium. Bortsett från ett avbrott 1863–64 då han engagerades i den finländske musikern Filip von Schantz orkester var S 1859–78 cellist i Kungl hovkapellet och 1866–67 även lärare i cello vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Han var från 1878 bibliotekarie vid MA, där han 1866 blivit ledamot, och från 1880 musikkritiker vid Stockholms dagblad.

S:s begåvning var inte i nivå med broderns men han berömdes för en ”icke vanlig uppfinningsförmåga, smak och rutin på tonsättningskonstens område” (Hufvudstaden). Under 1870-talet gav han uppmärksammade kammarmusikkonserter i både Stockholm och landsorten. Hans produktion var relativt sparsam. Förutom cellostycken och sånger omfattar den operetten En galgfågel (1866).

Författare

Åsa Karlsson

Lena Milton

Källor och litteratur

Allmänt: G Jeanson, August Söderman (1926); T Norlind, Allmänt musiklexikon, 2 (1928); SMoK; Sohlmans musiklexikon, 4 (1952).

Johan Wilhelm S: Musiken i Sverige, 3 (1992); Nya Wermlandsposten 7 aug 1858; P G Vistrand, Smålands nation i Uppsala, 1 (1894).

Carl August S: Den Södermanska matinén (SvD 16 febr 1891); Konst och litteratur (SvD 27 april 1891); Carl August Söderman död (SvD 19 juni 1916).

Greta Lisa S: A Beijer, Greta Söderman (Ord och bild, 1931, nr 1); Greta Söderman 50 år (DN 12 nov 1941): Greta Söderman 50 år (SvD 12 nov 1941); Scenglimtar (SvD 15 april 1951).

Ingalill S-Mannheimer: ”Cloclo” på Djurgårdsteatern (DN 22 maj 1926); En ny operettstjärna (SvD 23 maj 1926); A Fromell, Stora teatern i Göteborg 1893–1929 (1929); Luth [sign], Fick nej till balett och hicka till sång… (GHT 19 juli 1966); Teater och musik (SvD 8 april 1925); Tilja o tribun (SvD 8 mars 1923).

Sven Erik S: G J–n [sign], Sven Söderman död (SvD 22 april 1930); Läst och återgivet (Svensk läraretidning, 1933, nr 30); Publicistklubbens porträttmatrikel (1936); Sven Södermans begravning (SvD 27 april 1930); Svenskt författarlexikon 1900–1940 (1942); A Österling, Väckelse på scenen (SvD 18 dec 1932).

Fredrik Adolph Christopher (Fritz) S: Hufvudstaden (Sigtuna tidning 20 juli 1883).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Söderman, släkt, , https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35248, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson Lena Milton

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35248
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Söderman, släkt, , urn:sbl:35248, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson Lena Milton