Meriter

2 Södersten, Axel Gunno Adeimantos Christophoros, son till S 1, f 10 jan 1920 i Sthlm, Kat, d 30 sept 1998 i Lidingö. Studentex vid H latinlärov å Södermalm 9 maj 39, elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm (från 41 Musikhögsk) vt 40, högre organistex där 29 maj 41, högre kantorsex o musiklärarex 27 maj 42, studier i komposition för H M Melchers (bd 25) där 42–47, studier vid Schola Cantorum Basiliensis i Basel, privat undervisn i Rom o Paris, organist i Immanuelskyrkan i Sthlm 43–86, 1:e dirigent för Sv missionsförb:s (SMF) kör 44–56, musiklär vid Missionsskolan (från 58 Teol seminariet) 44–80, bildade Sthlms frikyrkoorkester 48, dirigent för SMF:s predikantkör (från 60-talet SMF:s pastorskör, från 80-talet Pastorernas manskör inom SMF) 48–85, för dess sångarförbund 49–73, led av styr i dess orgelråd 65, ordf där 79–98. – Konungens medalj i 8:de storl 82, LMA 84.

G 21 aug 1954 i Sthlm (vb Lerum, V Göt) m Barbro Ingeborg Andersson , f 30 nov 1932 i Gbg, Gamlestad, dotter till handlanden Anders Holger A o Lisa Ingeborg Jansson.

Biografi

Gunno S föddes i en familj vars liv dominerades av musiken. Hans absoluta gehör och brådmogna musikalitet uppmärksammades tidigt. Redan som tolvåring fick han sin första komposition publicerad, pianostycket Vårbäcken. Hans första större publicerade vokalverk, Davids 46 psalm, tillkom fyra år senare. Även som instrumentalist var han tidigt framgångsrik; han debuterade vid 15 års ålder som pianist i Griegs pianokonsert i Karlskoga kyrka och gav samma år en egen konsert i MA. Kritiken ansåg honom något omogen men den unge kompositören lät sig inte nedslås och snart gav han konserter i radio och framträdde som solist i egenkomponerade pianokonserter med olika orkestrar. 1937 vann han första pris i Stockholms gymnasieförbunds kompositionstävling.

Efter studium till organist för Otto Olsson och med fördjupade dirigeringsstudier för Tor Mann – med Herbert Blomstedt som klasskamrat – bedrev S studier utomlands på Schola Cantorum Basiliensis och privat för Ildebrando Pizzetti i Rom. Han kom därtill att vidga sina musikaliska vyer hos Olivier Messiaen i Paris och på sommarkurser i Darmstadt. S hade redan som tonåring varit yrkesverksam som kyrkomusiker i egenskap av ersättare för sin sjuklige far (S 1) i Andreaskyrkan, vilket snabbt gjorde honom till något av Svenska Missionsförbundets (SMF) musikaliske ”kronprins”. Från 1943 var S anställd i Immanuelskyrkan i Stockholm, en tjänst som han skulle uppbära till sin pensionering 1986.

Under åren växlade S:s fokus från att i början ha hand om kören och orkestern till att bli renodlad organist och senare även vara ansvarig för, och undervisa i, kyrkans musikskola. Immanuelskyrkan innehade en central position inom SMF och S blev därmed naturligt delaktig i alla centrala musikaliska organ inom samfundet såsom Musikrådet, Sångarförbundet, Orgelrådet m fl. Även att komponera musik för samfundets stora sammankomster var en viktig uppgift; redan 1940 skrev den unge S en kantat till Kinamissionens 50-årsjubileum. 1947 komponerade han den första delen i ett stort anlagt Missionsoratorium för solister, kör, orkester och församlingssång som uruppfördes på Stockholms konserthus vid ett jubileumsfirande inom SMF. Verkets andra del komponerades 1950, efter studierna i Basel, och är av betydligt modernare stilistik. Ett stort antal av verkets satser publicerades senare som separata utgåvor av olika förlag och i olika musikaliska tidskrifter. Särskilt satsen Missionsbefallningen åtnjöt stor popularitet och blev ett stående inslag vid samfundets avskiljande av pastorer och missionärer.

De båda delarna av Missionsoratorium visar också på S:s tydliga byte från en mer senromantiskt präglad stil till en mer neoklassisk. Den senare bygger tydligt på kvartoch kvintintervallet till förmån för tersen, en modal harmonik och gärna en kyrkotonalt färgad melodik med företräde för doriska, frygiska och mixolydiska modi. Vid denna tid kom S också att göra sitt första och enda försök som kompositör av filmmusik då han till missionsfilmen I fetischmannens spår (1948), regisserad av Sven Nykvist, komponerade variationer över kongolesiska melodier för stråkkvartett och orgel.

1952 lärde S känna Barbro Andersson från Lerum som började sjunga i hans kyrkokör och två år senare stod bröllopet. Till festen hade S naturligtvis komponerat ett stycke, Canto Amoroso för piano. Endast tre dagar efter vigseln avseglade det nygifta paret i sällskap med den månghövdade SMF:s predikantkör för en flera veckor lång kombinerad bröllopsresa och turné till USA med inte mindre än 83 framträdanden. Kören hade tidigare under många år letts av S:s far. Även dennes tjänst som musiklärare vid Missionsskolan och ledare för manskören där tog S över. Vid SMF:s första musikfest som firades i Göteborg 1957 och som återkommit ungefär vart femte år – vilket den gör ännu idag (2022) – var S djupt involverad. Han fick dirigera den tusenhövdade kören vid en konsert på Götaplatsen, han bidrog med beställningskantaten Guds barn jag är och ledde även ett framförande av sitt ”modernistiska portalverk” Symfonisk psalm komponerat 1954. Under ett möte i början av 1950-talet hade känslan väckts hos S av att vilja förmedla inte bara trosvisshet och frimodighet utan också den moderna människans vilsenhet och sökande, framfört med ett nytt tonspråk. Detta kom till uttryck i Symfonisk psalm och i en samtida analys av den nya stilen inom SMF:s musik noterades att det tagits ”ett jättekliv från den enkla läsarsången till Gunno Söderstens ’Symfonisk psalm’” där denne stod ”vid ett vägskäl där han lämnar de gamla allfarvägarna och beträder helt nya stigar med ett kärvt och modernt tonspråk.” (Franke s 143).

Inspirerad av Adolf Brunners bok Musiken i gudstjänsten (1961) intensifierade S sitt skapande för gudstjänsten och arbetade för en mer liturgiskt rik sådan, liknande den som firades i Svenska kyrkan, och så småningom också med influenser av tankarna från Andra Vatikankonciliet. I detta syfte komponerade han ett flertal ingångssånger, evangeliemotetter och psalmer. S:s kvaliteter som gudstjänstspelande musiker har framhållits. Han var noggrann i valet av psalmer och sånger som skulle passa till texterna och tidpunkten i kyrkoåret, ytterst mån om helheten i gudstjänsten.

I sitt gudstjänstmusicerande inkorporerade S även kantater av barocktonsättare i den liturgiska kontexten istället för att som tidigare framföra dem vid separata musikkvällar. Det växande intresset för barns musicerande med hjälp av Orff Schulwerk – en undervisningsmetod med utgångspunkt i rytmen – plockade S upp i sitt stora verk Psalm 150 för sångsolist, ungdomskör, vuxenkör, barnkör, gitarr, blåsare, orgel och diverse Orff-instrument av typen xylofon, triangel, klockspel m m. I denna sättning framfördes verket också vid SMF:s musikfest i Jönköping 1967.

S blev 1969 medlem i Föreningen svenska tonsättare, något som gladde honom mycket. Till en julkonsert 1970 skrev han sin första konsert för orgel och orkester som senare följdes av orgelkonserterna nr 2 och 3, skrivna 1981 respektive 1982. Särskilt den andra konserten rönte viss uppmärksamhet och spelades även in. Den återfanns också på den brittiske stjärnorganisten David Sangers repertoar, och har dessutom använts i sonen Mikael Söderstens kortfilm Fissura (1986). Av Frikyrkliga studieförbundet erhöll S 1973 ett tonsättarstipendium för att åka till Israel och med inspiration av miljön där komponera musik för församlingsbruk i olika stilar och format. Under de fyra veckorna på plats tillkom 27 verk, allt från enkla visor och melodramer till större verk för kör och stråkorkester. Dessa gavs ut i en samlingsvolym: I Bibelns land (1976). Verken komponerades helt utan tillgång till instrument på det sätt som S plägade göra då han med sitt absoluta gehör och sin exempellösa musikaliska visualiseringsförmåga lät även stora och komplexa verk skapas i huvudet innan de överfördes skisserade eller helt färdiga på papper.

Under tidigt 1970-tal varslades församlingen om att Immanuelskyrkan måste rivas p g a ett planerat trafikledsbygge. Som kompensation fick man förvärva hela det närliggande kvarteret Provisorn där en ny kyrka kunde uppföras. Till denna byggdes en ny orgel av Grönlund orgelbyggeri ab och till invigningen av instrumentet komponerade S sin Orgelsymfoni nr 1 (1975). Detta frigjorde en kreativ flod av skapande för orgel och den första symfonin följdes snart av ytterligare fem tillkomna 1976–80 och skrevs med den nya orgeln i åtanke. Symfonierna är fyllda av symbolik på flera nivåer samtidigt och vid framföranden delades också programhäften ut där åhörarna kunde följa med i uttolkningen. I symfonierna återfinns också många av tidens modernistiska speltekniker med underarmskluster, fixerade ackord medelst pennor och fria improvisatoriska moment. Under 1980-talet intensifierades arbetet med att ta fram en ny psalmbok inom SMF, som kom att ingå bland de samfund som deltog i arbetsgruppen Sampsalm där en gemensam första del och en samfundsspecifik andra del skulle tas fram. Till S:s besvikelse togs ingen av hans psalmmelodier med i den gemensamma delen, men flera ingick i den andra delen, där de mest sjungna torde vara Gud är kärlek och Alla Guds löften. Till den nya psalmbokens koralbok fick S senare i uppdrag att komponera en stor mängd koralpreludier i tre band.

Efter sin pensionering kunde S komponera friare utan att behöva anpassa sig efter annan verksamhet. Flera av hans förnämsta kompositioner kom till under denna tid, exempelvis Sex sånger opus 115 med text av Bo Setterlind, tillägnade vännen och kollegan Gösta Ohlins vokalensemble (GOVE) och Missa opus 111 tillägnad svärsonen Gary Graden och dennes S:t Jacobs kammarkör.

Mot slutet av sitt liv drabbades S av cancer. Trots lidandet intensifierades hans komponerande och han skapade flera verkligt stora verk. Så tillkom ett Requiem för orgel solo baserat dels på den gregorianska requiem-mässan, dels på den tidigare komponerade Missa. Till S:t Jacobs kammarkör skrev han ytterligare ett omfångsrikt stycke, Spiritus ubi vult spirat, med Anders Frostensons text Vinden ser vi inte som grund. Till den mångårige kollegan i Immanuelskyrkan, violasten Peter Eriksson, skrev S ett tekniskt krävande solostycke baserat på hans gamle orgellärare Otto Olssons psalm Vår blick mot helga berget går. Femtio år efter sin första pianokonsert förfärdigade han också en andra, Edvard Grieg in memoriam. Det var med Griegs egen pianokonsert han debuterat en gång – nu slöts cirkeln. Samtliga stycken skulle ha framförts vid en hyllningskonsert för S men döden hann före och på samma sätt som blev fallet då hans far gick ur tiden ett drygt halvsekel tidigare, fick konserten omgestaltas till en minneskonsert.

S:s musik var inte alltid lättillgänglig och efter hans frånfälle har den musikaliska utvecklingen inom SMF (sedan 2011 del av Equmeniakyrkan) gått mer åt det populärmusikaliska hållet. Förutom insatserna som kompositörer spelade både S och hans far en stor roll som centrala inspiratörer, pedagoger och rådgivare i den svenska frikyrkans musikliv.

Författare

Leander Franke

Arkivuppgifter

S:s arkiv (11 vol: autografer o tryck) i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk. Handl:ar (biografica, klipp o stor mängd noter) även i Gunno o Axel Söderstens arkiv, RA.

Tryckta arbeten

Kompositioner: För en verkförteckning se Gunno Söderstens samtliga kompositioner (L Franke, Skönt från själ till själ det ljöd, 2020, s 273–283). Förteckningen finns även publicerad i: Levande musikarv (levandemusikarv.se/tonsattare/sodersten-gunno/, 2023-03-16).

Källor och litteratur

Källor o litt: Gunno o Axel Söderstens arkiv (vol 1:2 o 3:1), RA. – G Södersten, Symfoniska variationer (opubl uppsats, kopia hos förf ). L Franke, Skönt från själ till själ det ljöd: Svenska missionsförbundets musikaliska historia berättad genom Gunno och Axel Söderstens gärningar (2020); M. P. [sign], Gunno Södersten (SvD 4 dec 1935). – Nekr:er i DN o SvD 3 okt 1998.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Gunno Adeimantos Christophoros Södersten, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35272, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leander Franke

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35272
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Gunno Adeimantos Christophoros Södersten, urn:sbl:35272, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leander Franke