Meriter

Sörbom, Ebba Ruzsica, f 13 juni 1927 i Sarajevo, Jugoslavien, d 16 maj 2001 i Uppsala. Föräldrar: bilförsäljaren Marco Schreiber o konsertpianisten Margit Reiter. Elev vid Stöndars lanthushållsskola, Undrom, Vnl, vt 46, fabriksarb vid Sv Suchard ab i Alingsås sommaren 46, sv medborgare 29 sept 46, studier vid UU ht 70–vt 71, genomgick utbildn till dramapedagog, anställd vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala under 76, genomgick utbildn till mentalskötare, verksam som förf o föreläsare från tidigt 80-tal.

G 1) 29 sept 1946(–55) i Bodum, Vnl, m banktjänstemannen Tage Abraham Almqvist, f 7 april 1915 i Bodum, d 26 april 1989 i Risbäck, Vb, son till handlanden Abram Albert A o Emma Maria Karlsdotter; 2) 25 mars 1959(–79) i Uppsala m professorn Göran Arthur Theodor Sörbom (se ovan), f 11 jan 1935 där, d 6 maj 2013 där, son till docenten och läroverksrektorn Nils Gunnar Theodor S (se ovan) o översättaren Emma Yvonne Molin (se ovan) samt senare g m handläggaren Gunnel Margareta Oskarsson; 3) 19 feb 1982(–82) i Uppsala m konstruktören Erik Rolf Ericsson, f 25 nov 1944 Ludvika, son till tjänstemannen Eric Vilhelm E o Inez Gunborg Elisabet Kullander; 4) 13 dec 1985(–88) i Uppsala m civilingenjören Jan Nils Lindström, f 16 sept 1939 i Stora Tuna, Dal, d 6 dec 2014 i Nacka, son till elektrisk maskinisten Nils Oskar L o Helga Gustava Hallenberg.

Biografi

S föddes i Sarajevo 1927 i en judisk familj och gavs namnet Ruzsica. Året därpå flyttade familjen till Novi Sad i den multietniska regionen Vojvodina. Även föräldrarna hade olika språklig och kulturell bakgrund. Fadern var född i Bosnien och hade som barn fått lära sig tyska i den habsburgska monarkins skola, medan modern kom från Lugos i dåvarande Ungern och talade ungerska. Som barn blev S och hennes fem år yngre bror, Milan, trespråkiga; de talade ungerska, tyska och serbiska.

1941 invaderades Jugoslavien av axelmakterna och de norra delarna av landet, där Novi Sad låg, annekterades av Ungern varpå förföljelserna av den lokala judiska befolkningen började. Fadern internerades i ett tyskt militärt fångläger för officerare medan resten av familjen flyttade till Belgrad, därefter Sarajevo och sedan tillbaka till Novi Sad. De undgick därmed upploppet i januari 1942 i vilket fler än 800 av stadens judar mördades. I maj 1944 inleddes deporteringen av Novi Sads judar till nazistiska koncentrations- och förintelseläger. Efter flera dagars fångenskap i stadens synagoga fördes S tillsammans med sin mor, bror och mormor samt en stor del av stadens kvarvarande judiska befolkning i boskapsvagnar med tåg till Auschwitz. Vid ankomsten selekterades hon till tvångsarbete; den övriga familjen fördes bort och mördades i lägrets gaskammare. Efter att ha överlevt tvångsarbete, bl a i en ammunitionsfabrik i Grünberg, och dödsmarscher hamnade S i Bergen-Belsen. Där hittades hon när lägret befriades i april 1945, svårt undernärd och sjuk i tyfus.

I början av juli 1945 fördes S till Sverige inom ramen för den så kallade UNRRAaktionen, som var resultatet av en överenskommelse mellan Sverige och den internationella hjälporganisationen United Nations Relief and Rehabilitation Administration om att tiotusen före detta koncentrationslägerfångar och flyktingar tillfälligt skulle tas emot och rehabiliteras i Sverige. Vid sin ankomst till Helsingborg var S 18 år gammal och vägde 28 kilo. Efter två veckor i karantän och en tids vistelse på lasarettet i staden fördes hon i slutet av sommaren till flyktingförläggningen Hjälmared i Alingsås. Under våren 1946 deltog hon i undervisningen vid en lanthushållsskola och efter att i maj ha friskförklarats sökte hon genast arbetstillstånd och fick anställning vid Suchards chokladfabrik i Alingsås varifrån hon dock snart sökte sig vidare.

Från S:s närmaste familj överlevde endast fadern och en morbror som levde i England. Hennes far varnade henne för att återvända till Jugoslavien där anarki och osäkerhet rådde och till Palestina, dit han själv ämnade emigrera, ville hon inte. Fadern bosatte sig så småningom i Haifa i Israel. Efter att ha misslyckats med att ta sig vidare till England för att återförenas med morbrodern bestämde sig S för att stanna i Sverige. Vid krigsutbrottet hade hon fått avbryta sin skolgång och vid deporteringen hade hon förlorat alla sina personliga papper och hade därför inga skolbetyg att visa upp. I september 1946 blev hon svensk medborgare genom äktenskap. S och maken fick en son men det nya familjelivet och avskildheten på den lilla orten Rossön i Västernorrland kunde inte erbjuda henne det stöd hon behövde för sin psykologiska återhämtning. Efter skilsmässa flyttade S först till Stockholm och sedan till Uppsala, där hon senare gifte om sig och blev mor till tre barn.

1953 började Västtyskland att betala ut skadestånd, ”Wiedergutmachung”, till dem som kunde bevisa att de berövats familjemedlemmar, fått kroppsskador, varit frihetsberövade, eller fått sin studie- eller yrkesbana avbruten av nazistregimen. S ansökte året därpå om skadestånd. I och med detta tvingades hon konfrontera sina upplevelser och samla in uppgifter om vad hon utsatts för under Förintelsen. Denna dokumentation skulle hon senare komma att använda i sitt författarskap. Under

1970-talet genomgick S utbildning till dramapedagog, skilde sig en andra gång och började gå i terapi för att bearbeta sina erfarenheter av uppväxten, förföljelserna under ockupationen av hemstaden, Förintelsen och livet efter ankomsten till Sverige. Efter att tidigare ha försökt undertrycka sina upplevelser – hon hade opererat bort det intatuerade numret från Auschwitz på armen och bytt förnamn till Ebba – blev uppgörelsen med det förflutna nu det centrala temat i S:s verksamhet. Hon arbetade med dramaterapi på Ulleråkers sjukhus i Uppsala och började också måla och skriva. I början av 1980-talet började hon besöka skolor för att berätta om sina upplevelser.

1986 återvände S till Novi Sad och besökte även lägenheten där hon bott som barn. Året därpå sändes i radio dokumentären Avsked: en berättelse från förintelselägret Auschwitz av Ebba Sörbom, där S i en monolog som har formen av ett uppläst brev till modern reser tillbaka i minnet till Novi Sad och Auschwitz. 1988 kom debutromanen Bortom minnet, bortom glömskan, i vilken S berättar om sitt liv de första åren efter Förintelsen. Skildringarna av deportationen och lägren sker endast genom korta avbrott från kronologin. Senare kom diktsamlingen Det drömda livet: dikter och bilder (1991) i vilken hon behandlar samma tema men från olika infallsvinklar och med olika tilltal.

I den kritikerhyllade självbiografiska boken Åter till Novi Sad (1993) försökte S genom korta prosastycken och inskjutna tillbakablickar att åter närma sig det förflutna, barndomen i Novi Sad, deportationen, separationen från modern och Förintelsen. Boken följdes av diktsamlingen På min näthinna. Minnen av en barndom (1996) och tankeboken Lindansare (2000), som behandlade konsten att trots allt leva med minnena. 1998 sändes i Sveriges radio pjäsen En alldeles vanlig familj, i regi och med manus av Irena Kraus, som byggde på Åter till Novi Sad.

S tilldelades flera stipendier, bl a Uppsala läns landstings hedersstipendium, och även ett mindre pris från sällskapet De nio. Genom sina böcker och sin omfattande föredragsverksamhet i skolor, bibliotek och bildningsförbund blev hon en pionjär som folkbildare om Förintelsen i Sverige.

Författare

Pontus Rudberg

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Bortom minnet, bortom glömskan. [Sthlm:] Gedin, 1988. 83, [1] s. – Det drömda livet. Dikter & bilder. Sthlm: Ordfront, 1991. 56, [2] s, ill. – Åter till Novi Sad. 1. uppl. Sthlm: Ordfront, 1993. 89 s. [2. tr 1997.] – På min näthinna. Minnen av en barndom. [Dikter.] 1. uppl. Sthlm: Ordfront, 1996. 46 s. – Bortom minnet, bortom glömskan. Dikter & prosa. Förord av F Isaksson. Sthlm: Ordfront, 1999. 212, [1] s. ([Omslag:] Ordfront Minerva). [Samlingsvolym. Innehåller S:s fyra tidigare utgivna böcker.] – Lindansare. Sthlm: Ordfront, 2000. 181, [1] s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Statens utlänningskommission, kanslibyrån, F1 B: 2220, Centraldossier. RA. L Carlsson, Auschwitz: slutlikvid (SvD 11 okt 1993); S Granath, Historien måste berättas (SvD 10 jan 1998); G Greider, Illavarslande stillhet (DN 22 jan 1992); A Ohlsson, ”Men ändå måste jag berätta”: studier i skandinavisk förintelselitteratur (2002); M Stenström, En ohygglig resa (SvD 23 aug 1987); C Susanek, Neue Heimat Schweden: Cordelia Edvardsons und Ebba Sörboms Autobiografik zur Shoah (2008); R Tornborg, Namn som tecken (SvD 11 sept 1988); L Zern, Ett 40 år sent farväl (DN 23 sept 1993). – Nekr i SvD 5 juni 2001. – Muntl meddel av Adrienne S, Sthlm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ebba Ruzsica Sörbom, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35290, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pontus Rudberg), hämtad 2025-07-30.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35290
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ebba Ruzsica Sörbom, urn:sbl:35290, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pontus Rudberg), hämtad 2025-07-30.