Meriter

Sörling, Eric Konrad, f 22 jan 1932 i Kristianstad, d 31 dec 2019 i Sthlm, Osc. Föräldrar: försäljaren Ernst Konrad S o folkskolelärarinnan Gunni Alfrida Rothoff. Realexamen vid samrealskolan i Älmhult vt 49, elev vid Konstfack ht 50, vid Teckningslärarinst där (TI) ht 52–vt 55, avgångsbetyg därifrån 26 mars 57, grundade tills m Gustaf Clason Clason & Sörling arkitektkontor ab 65, 1:e intendent vid Historiska museets utställn:avd 75–84 (tjänstl 82), avd:dir där under 85. Inredn- o utställn:arkitekt.

G 1) 15 juni 1957(–81) i Sthlm, Bromma, m Anna Emy Birgitta Gustafsson, f 13 jan 1935 där, d 13 mars 1998 i Lidingö, dotter till polismannen Per Gustaf Hans G o Elma Kristina Moberg samt senare g m överingenjören Tom Gunnar Johannes Cassel; 2) 29 dec 1989 i Sthlm, S:t Göran, m museichefen Karin Birgitta Suzanne Unge, f 8 maj 1946 där, Ad Fredr, dotter till överläkaren Lars Hilding Jonas Ström o sjukgymnasten Brita Nelson samt tidigare g m överläkaren Stig Gunnar Unge.

Biografi

I avsikt att bli teckningslärare studerade Eric S vid Konstfack i Stockholm. På fritiden engagerade han sig i en teaterverksamhet för barn och hjälpte till med att framställa dekor och kostymer. Men det var utställningsarkitekt han kom att bli. Ett första steg i den riktningen togs med en stor utställning för 75-årsjubilerande ab Separator på Skansen, ”Vår snurrande värld”, där S och några kamrater gjorde en fri tolkning av centrifugalkraftens verkningar i universum och visade separatorkulans betydelse vid den industriella framställningen av allt från mjölk och olja till mediciner, öl, jäst och latex. Sedan följde bl a utställningen ”Spisrosor” för Elektro Helios och ett inredningsuppdrag för Arlanda flygplats.

1965 slog sig S ihop med den några år yngre arkitekten Gustaf Clason och grundade arkitektkontoret Clason & Sörling. Det dröjde inte länge innan de lät tala om sig i pressen som ”de modernaste inredningsarkitekterna”, och uppdragen avlöste varandra i rask takt. Firman skulle genom åren arbeta med allt från inredning av affärer och ombyggnad av bostäder till att utforma nya fabrikskomplex. Till uppdragen hörde också att i Stockholm inreda innestället Café Opera och stjärnrestaurangen Coq Blanc.

Stor betydelse för den unga arkitektduons snabba karriär hade ett inredningsarbete för glasbutiken Aveny Kristall i Konserthuset. Med hjälp av vit Ekebergsmarmor och faluröda snickeriarbeten skapade de 1966 ett trendigt skyltfönster för svensk glaskonst, något som ytterligare underströks av att S:s rebelliske studiekamrat på Konstfack Erik Höglund, som den förste formgivaren att ställa ut i den ombyggda lokalen, visade upp opaka glas i orange och turkos.

Vänskapen med Höglund och andra glaskonstnärer liksom med Boda glasbruks chef Erik Rosén förde med sig åtskilliga glasrelaterade uppdrag för S, stora som små. Mycket omtalad blev en lekfull utställning eller snarare happening i Aveny Kristall, ”Glasyra”, som 1967 till tonerna av popmusik lanserade Monica Backströms glaskonst på ett vis som fick kännarna att rysa av välbehag. ”Mitt i vår högtidligt inkrökta utställningsperfektionism markerar denna ohögtidliga, antiperfekta visning någonting riktigt och sunt, en väg att spränga barriären mellan finkulturen och folket”, skrev kritikern Ulf Hård af Segerstad, med tillägget att S var ”mannen att ta sig an åtskilliga andra av dessa barriärer” (Hård af Segerstad).

En annan kritikerrosad utställning var ”Feel it” 1968, som S och Clason egentligen producerade för Museum of Contemporary Crafts i New York, men som de dessförinnan passade på att visa på Nationalmuseum i Stockholm. Den var ett ambitiöst avantgardistiskt försök att få besökarna att undersöka sina sinnen och känslor. S och Clason, som för utförandet tog hjälp av glaskonstnärerna Erik Höglund och Bertil Vallien, skulptören Olle Adrin och de elektroniska tonsättarna Ralph Lundsten och Leo Nilsson, lät besökarna bana sig väg genom en djungel av hängande plastremsor till olika punkter där de utan visuell förberedelse ställdes inför olika taktila eller ljudmässiga upplevelser. ”Vissa människor blev förbannade”, mindes S långt senare, ”Blåhåriga tanter fick frisyrerna förstörda av statisk elektricitet och kom ut och gormade” (Kulturrevolutionen ...).

Den scen på vilken S framför allt skulle få utlopp för sin kreativitet som utställningsarkitekt blev emellertid Historiska museet där han fick god kontakt med den dynamiske och utåtriktade chefen Olov Isaksson. Båda förenades i viljan att nå även ovana museibesökare och att göra historien levande. En vandringsutställning om Stormähren under vikingatiden 1967 följdes av en påkostad och i museikretsar omdebatterad 1500-talsmaskerad, som utspelades till tonerna av popmusik och hade ett av 2 000 facklor upplyst tornerspel på innergården som festlig höjdpunkt, liksom av en omgestaltning av den av museet tidigare framtagna vandringsutställningen ”Gyllene forntid” med svenskt guld-, silver- och bronshantverk från vikingatiden. S lät göra suggestiva montrar i form av inifrån upplysta plaströr som lades i en liten flotta av stiliserade vikingaskepp vilka då gav intryck av att vara lastade med skatter. En annan finess var att föremålen optiskt förstorades när rörens överdel fylldes med vatten. Efter visning i Stockholm sändes ”Gyllene forntid” på nytt ut i världen som eftertraktad vandringsutställning.

1975 ledde det täta samarbetet med Isaksson till att S anställdes som förste intendent och chef för museets utställningsenhet. Därmed inleddes en storhetstid i museets publika verksamhet. Det blev visserligen inte mycket av tanken att han skulle göra om de föråldrade basutställningarna eftersom finansieringen drog ut på tiden, men i stället producerade S under de tio år han stannade på posten en rad tillfälliga utställningar med inlånat material som drog stora skaror av besökare till museet. Utställningarna satte genomgående in Sverige i omvärlden och var också påfallande vackra, det förut i museivärlden vanligen vetenskapligt redovisande tilltalet fick ge plats för ett mer upplevelsestyrt och scenografiskt uttänkt sådant. Till att göra utställningarna lättillgängliga bidrog också att man visade bildspel och gav ut en populärt hållen tidning, Historiska nyheter, som samproducerades med en reklambyrå.

Med början med ”Sigismund Vasa och hans söner” på Liljevalchs konsthall 1976, skapade S för Historiska museet uppmärksammade utställningar, den ena praktfullare och mer fantasieggande än den andra, som i flera fall med stöd från Svenska institutet senare vandrade vidare till andra museer. Lovordad för sitt på en och samma gång monumentala och dramatiska grepp blev t ex ”Efter syndafloden” 1977. Den utställningen erbjöd utöver de många inlånade objekten från Bagdad en anslående rekonstruktion av Ishtarporten och var upplagd så att besökaren fick bekanta sig med kulturerna i Mesopotamien under en vandring genom hela bottenvåningen som började i mörker och sedan allt eftersom man rörde sig fram i tiden blev allt ljusare. En annan framgång var museets dittills största satsning, ”Islam – konst och kultur” 1985, till vilken S trollade fram en kryddoftande och med mattor, tyger och korgarbeten fylld basargata samt lät sätta upp ett beduintält i vilket bryggdes kaffe.

Någon gång kunde det hända att S:s scenografi i sin konstnärlighet beskylldes för att stå i vägen för den historiska förståelsen. ”Guldet från stäppen” 1979, om skyterna, råkade ut för såväl extern som intern kritik, och S anklagades av den vetenskapligt ansvarige utställningskommissarien för att ”i konstnärlig suveränitet ha åsidosatt allt samarbete med museets vetenskapligt och musealt erfarna tjänstemän” (Ekbom). Det hindrade inte att utställningarna vann publikens bevågenhet, och museerna stod i kö för att få använda sig av S och hans duktiga medarbetare.

På Läckö slott skapade S tio sommarutställningar, den första 1976 om den 250-årsjubilerande porslinstillverkaren Rörstrand som drog mer än 150 000 besökare. Samma år låg han bakom inredningen av det nybyggda Rörstrandsmuseet i Lidköping. Andra uppdragsgivare var Livrustkammaren, Nordiska museet och Åbo slott. I Mariehamn fick S leda bygget av en ny basutställning på Ålands museum, som invigd 1981 bidrog till att detta fick Europarådets museipris. Ett annat stort flerårigt åländskt uppdrag var att leda restaureringsarbetet vid Kastelholms slott. Även utanför Norden hade S uppdrag. Han fick bl a bygga en vikingautställning som visades under de olympiska tävlingsseglingarna i Kiel 1972, och 1982 anlitades han för att upprätta ett nytt arkeologiskt museum i Moçambiques huvudstad Maputo.

En särskild plats i S:s gärning intar Medelhavsmuseet, för vilket han gjorde flera utställningar samt låg bakom de kreativa lösningarna för lokalernas utnyttjande när museet 1981 fick tillgång till f d Inteckningsbankens byggnad på Fredsgatan i Stockholm. Strax efter att museet efter bara 15 månaders inredningsarbete kunnat öppna fick det Europarådets pris. När museet i slutet av 1980-talet tvingades göra en ombyggnad åstadkom S tillsammans med skulptören Sivert Lindblom i den stora hallen en anslående postmodern inramning åt den återuppbyggda utställningen om de grekiska, etruskiska och romerska kulturerna.

S fortsatte att arbeta efter uppnådd pensionsålder och han bistod beredvilligt vid etableringen av nya museer med sina ibland kontroversiella visioner om hur de skulle utformas och fyllas med innehåll. I samband med att formerna för det beslutade Världskulturmuseet med säte i Göteborg utreddes 1996–98 föreslog S att de i det nya museet ingående Stockholmsmuseerna Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet skulle flyttas till Etnografiska museet på Djurgården. Till de omstridda synpunkterna i hans förslag hörde även att drastiskt minska ytorna för basutställningarna för att i stället ge plats för ”enklare uppdukningar och/eller show-cases, kompletterade med AV- och IT-hjälpmedel, pedagogiska visningar etc”.

Viljan att förnya utställningsmediet gjorde sig också gällande i ett sent uppdrag med ursprung i S:s långvariga engagemang för de småländska glasbruken. Många av dem hade lagts ner men glöden för dem fanns kvar. Han tog då fram en plan för det upplevelsebaserade och interaktiva glasmuseet The Glass factory med tillhörande glashytta i Boda glasbruks gamla lokaler som kunde öppnas 2011.

Son till S är regissören och koreografen Patrik S (f 1962).

Författare

 Jakob Christensson

Arkivuppgifter

Handl:ar (kartor, ritn:ar, skisser, fotografier m m) efter S i NordM.

Tryckta arbeten

Redigerat: Lindström. [Titeluppslag:] Redaktion: O Isaksson, E S. [Sthlm:] Statens historiska museum, cop 1983. 31, [1] s, ill, fotogr (vissa i färg). [Om Bengt Lindströms konst med mytologiska motiv med anledning av utställningen Myter.] – Ålandsboken. [Titeluppslag:] Redaktör: E S. Redaktionskommitté: Anna-Lena Dreijer [och ytterligare åtta personer]. [Mariehamn:] Ålands landskapsstyrelse, 1987. 110 s, ill (vissa i färg). [Senare upplagor av boken (1993, 2000) ej redigerade av S. Ålands landskapsstyrelse har även gett ut översättningar av boken till engelska (The book of Åland, 1990, 2000), finska (Ahvenanmaa, 1991) och tyska (Das Ålandsbuch, 1994).] – Arabiska handskrifter. [Titeluppslag:] Författare: C Toll, K Ådahl. Redaktör: E S. Översättning från arabiska: S Boutani. [Sthlm:] Medelhavsmuseet, 1989. 72 s, ill. (huvudsakligen i färg). 22 cm. (Skrifter, Medelhavsmuseet, 13). – Islamiskt silver. [Titeluppslag:] Författare: S al-Jadir, B Knutsson, K Ådahl. Redaktör: E S. Översättning från arabiska: S Boutani. [Sthlm:] Medelhavsmuseet, 1989. 96 s, ill, fotogr i färg. (Skrifter, Medelhavsmuseet, 14). – Dronning Margrethe II. Collagekunst på Th. Kittelsen Museet. Th. Kittelsen Museet på Koboltgruvene, 24. mai – 28. september 2003. [Katalogen er utarbeidet og satt opp av E S …] [Vikersund]: Stiftelsen Modums Blaafarveværk, 2003. 60 s, ill. (Blaafarveværkets kunst - og kulturhistoriske skrifter). – Kjell Steinsvik. 18/12 1903–12/2 1977. Marmormannen. [Boken er redigert av E S …] [Vikersund:] Stiftelsen Modums blaafarveværk, cop 2003. 182 s, ill. – Kjell Steinsvik. 18/12 1903–12/2 1977. Marmormannen. [Boken er redigert av E S …] [Vikersund:] Stiftelsen Modums blaafarveværk, cop 2003. 182 s, ill.

Källor och litteratur

Källor o litt: PM ang Världskulturmuseet, diarieförda handl:ar nr 42, Organisationskomm:s för etablering av världskulturmuseum i Göteborg arkiv, RA. Elevkort, Konstfack, Sthlm. Prot vid realex (A IIIa:2), H a l i Älmhult, ViLA. Kulturrevolutionen i Boda, ed S Korlén o E Wäppling [2011], utskr hos SBL. B Arnborg, Nytt förslag tvingar museer att samarbeta (SvD 22 april 1998); C Ekbom, Ändrade sig om ”Skyterna”: utställningsbasen håller med kritiken (DN 17 okt 1979); B F Hansen, En miljon år gamla boplatser: svenskar utforskar Moçambiques forntid (SvD 18 april 1982); [H A Holm], Dekorativa maskiner på Skansen, av Absalon (DN 12 juni 1958); U Hård af Segerstad, Glad glasyra – utan övertramp (SvD 24 okt 1967); O Isaksson, Äventyr i museibranschen (1990); Konsthantverkare (5): utställning ung inredares drömjobb (DN 23 maj 1960); Medelhavsmuseet 1982–1989, ed S Unge o C-G Styrenius (1989); P Nordström, Ordning – kaos – konflikt (M Grundberg m fl, Ett museum måste irritera, 2015); RT [sign], PS ”draggstår” på Kungsgatan (DN 16 dec 1969); L Thor, Erik Rosén: radikal förnyare av svensk glaskonst (2004); E von Zweigbergk, Provrum för sinnena på Nationalmuseum (DN 3 dec 1968); B E Åkermark, Väckarklocka på museum 65 år (DN 21 jan 1997). – Nekr:er över S i SvD 20, 25 febr o 16 mars 2020.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Konrad Sörling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35304, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-07-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35304
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Konrad Sörling, urn:sbl:35304, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-07-28.