Meriter

Sörling, Carl Olof Efraim, f 1 sept 1852 i Sthlm, Nik, d 13 juli 1927 där, Maria. Föräldrar: mönsterskrivaren Carl Olof Erik S o Sofia Amalia Elisabeth Angberg. Elev vid FrKA 67–75, teckn:lär:kurs 78, avlade teckn:lär:prov 25 feb 78, allt vid FrKA, studieresor till Danmark 72–73, 76, 91–93 o 04, till Tyskland o Österrike 73, till Kristiania 98, anlitad som tecknare vid VHAA juni 74, ord där 28 jan 90–20, genomgick Léopold Loewenstams etsningskurs 75, vik teckn:lär vid Klara skola o Sthlms gymnasium i perioder 28 okt 78–sept 79, vik ritlär vid Södermalms h a l ht 80 (tf 1 nov 81), erhöll ansökn:rätt till teckn:lärarbefattn:ar i riket 26 juni 81, teckn:lär vid Södermalms h a l för flickor 81–98, andre överlär i teckning vid Tekniska skolan i Sthlm 82–87, ord teckn:lär vid Södermalms h a l 20 april 82–1 okt 17, teckn:lär vid Sthlms borgarskola 83–87. – KorrespLVHAA 94, erhöll Konstnärsklubbens hedersmedalj 99, Iqml 16, VHAA:s antikvariska medalj i guld 21.

G 3 juni 1878 i Sthlm, Nik (CIa1:21, p 657, saknas i vb), m Anna Mathilda Lindblom, f 11 mars 1854 i Sunnersberg, V Göt, d 1 nov 1923 i Sthlm, Maria, dotter till folkskolläraren Christian August L o Lisa Jansdotter.

Biografi

Olof S:s yrkesgärning är intimt sammankopplad med den modernisering arkeologiämnet genomgick under 1800-talet. Ritstift och papper hade alltid varit en viktig del av den arkeologiska praktiken men motiven var i förändring. Under tidigare århundraden var det fasta fornlämningar som avbildades av sockenpräster och kringresande antikvarier vilka efter statsmaktens påbud genomförde inventeringar i jakten på fornminnen som skulle återskapa en storslagen forntid. Med den nya arkeologins periodiseringar i sten-, brons- och järnålder o s v, samt indelning av fornfynd i kronologiska utvecklingsmönster flyttades sökljuset från de fasta fornlämningarna i landskapet mot de enskilda föremålen. Den nya arkeologin krävde kronologiska och typologiska kategoriseringar och i enlighet med dessa avteckningar av fornfynden. Mot detta behov svarade S med en imponerande arbetskapacitet under närmare 50 år.

S:s far, en kyrkoherdeson från Sigtuna, lämnade i slutet av 1840-talet sin tjänst som tullinspektor i hemstaden och flyttade till Stockholm där han så småningom kom att inneha tjänst som mönsterskrivare vid Svea Livgarde. Hans och hustruns enda barn var S. Denne växte upp i ett mycket enkelt men skötsamt hem tillsammans med föräldrarna, med mormodern, som var bagaränka, och hennes två pigor i samma fastighet. De mest exklusiva pjäserna i hemmets inredning var enligt faderns bouppteckning en väggspegel med bord och ett bokskåp med böcker.

S:s konstnärliga begåvning uppmärksammades tidigt och vid 15 års ålder sattes han i Konstakademiens elementarteckningsskola, en förberedande utbildning inför studier inom akademiens ordinarie kurser. Undervisning skedde fyra dagar i veckan och S följde den nitiskt. Vid akademiens högtidsdag i mars 1868 var han en av dem som uppmärksammades genom tilldelning av ”sjette medaljen eller jettonen” (Prisutdelning…). Den ambitiöse eleven blev av allt att döma tidigt ett namn även utanför skolan, något som skulle påverka både studierna och hans framtida karriär.

Kontakten med arkeologin knöts redan under studietiden. Under en promenad 1871 stötte han på Norrbro ihop med den då nytillträdde amanuensen vid Vitterhetsakademien (VHAA), senare riksantikvarien Hans Hildebrand (bd 19). Denne frågade S om han inte ville utföra några teckningar till ett arbete som han ämnade publicera. S:s jakande svar ledde till ett arbetsfält inom vilket han kom att verka under ett halvsekel. Det innebar också att hans studier påtagligt försenades.

S bedrev 1872–73 egna konst- och arkeologistudier i Danmark, Tyskland och Österrike. Förutom samarbetet med Hildebrand illustrerade han även under dessa år, som tecknare avlönad av VHAA, flera arbeten av bl a Artur Hazelius (bd 18) och Clas Theodor Odhner (bd 28). Från 1874 medverkade S dessutom periodvis i VHAA:s månadsblad och i flera andra tidskrifter. Hans arbetskapacitet kom redan i samtiden att bli legendarisk. Antalet teckningar som under hans arbetsliv levererades till VHAA, producerade vid sidan av hans lärartjänst, lär ha närmat sig 70 000. Det skämtsamma ordstäv som tillskrivits S – ”I dag känner jag mig lite lat, sa’ Olof Sörling, när han tog sig ledigt på julaftonen” (Nerman 1927) – är betecknande.

Som teckningslärare innehade S i början av sin karriär flera tjänster samtidigt vid huvudstadens olika läroverk. Som sådan upptäckte han den blivande konstnären Isaac Grünewald (bd 17) då denne som fjortonåring målade dekoren till en teateruppsättning på skolan. Två år senare uppmuntrade och hjälpte han Grünewald att ordna en utställning med sina målningar. August Strindberg (bd 33), som anlitat S, och vars barn han undervisat, skrev uppskattande om honom som en ”gammal vän till mig”. Från slutet av 1890-talet och fram till pensionen tjänstgjorde S dock endast på Södermalms läroverk. Sedan VHAA:s tecknare Carl Fredrik Lindberg 1890 pensionerats och S insatts på den ordinarie tjänsten gav inkomsterna från hans illustrationsuppdrag högre inkomster och han slapp att ägna sig åt dubblerade tjänster inom skolväsendet. Under denna period tog dessutom arbetet med Oscar Montelius (bd 25) storverk La civilisation primitive en Italie (1895–1910) en stor del av S:s tid och kraft. Samtliga originalillustrationer i det hyllade verket är av hans hand.

Alstren från S:s penna publicerades normalt med hjälp av den xylografiska tekniken. Den innebar att en gravör efter förlagan gjorde trästick på ändträ, en metod som gjorde att man kunde trycka bilden tillsammans med text och därmed frångå systemet med separata bildavdelningar samlade längst bak i boken. Den ateljé han vanligtvis samarbetade med drevs av den danskfödde xylografen Evald Hansen som utförde VHAA:s arbeten. S var inte främmande för att använda kamera, han fotograferade redan på 1870-talet, men såvitt känt endast vid insamlande av underlag till teckningar.

Även om S:s bilder var styrda av den exakta arkeologiska återgivningens krav var han också ett barn av sin tid. Detaljrealism och den dekorativa linjens skarpa kontur förenar honom till viss del med Carl Larsson (bd 22), men där Larssons bildvärld fylldes av färg arbetade S – som led av färgblindhet – alltid i svartvitt och gråskalor. Larsson och S var båda uppvuxna i Gamla stan, jämngamla och studiekamrater sedan tiden på Konstakademien. I sin självbiografi skriver Larsson hur han, för att få ut examensbetyg, över en natt lånade ”den alltid flitige Sörlings perspektivritningar”, kalkerade dessa och lämnade in arbetet i sitt namn varpå det godkändes. I samband med Konstnärsförbundets tolfte utställning 1900 skänkte Larsson till Konstnärsklubben ett ”vänporträtt” av S, som 1888– 1908 var dess klubbmästare. Det hänger ännu (2024) i klubbens bibliotek och den annars allvarsamme S framställs där med vänligt plirande blick över de tunna glasögonen.

S:s många uppdrag och det hårda arbetstempo slet både på kropp och själ varför de sista åren före pensioneringen präglades av sjukdom och oförmåga. Dessutom hade arbetet börjat förändras i och med att den s k autotypin eller rasterklichén infördes. Tekniken gjorde att man fick överge blyertsteckningar för laveringar och retuschering av fotografier, ett enligt riksantikvarien Bernhard Salin (bd 31) ”jämförelsevis intresselöst och mekaniskt arbete för den som” likt S ”hela sitt liv utövat den fria teckningens svåra konst” (Trotzig). Då han 1920 även avslutade sina uppdrag vid VHAA, nästan 50 år efter mötet med Hildebrand på Norrbro, ansökte S om ett årligt understöd som ”vedermäle för det arbete jag såsom tecknare hos Akademien utfört”. Enligt protokoll från samma år beslutades att 1 000 kr årligen skulle utbetalas ”såsom en erkänsla för hans mångåriga och utmärkta arbete för Akademien”. S erhöll året därpå VHAA:s antikvariska medalj i guld.

Postverket utgav 1975 ett frimärkshäfte i gravyr av Czesław Słania innehållande motiv hämtade från S:s teckningar.

S hade sex barn varav tre kom att arbeta inom VHAA och Riksantikvarieämbetet (RAÄ). Sonen Karl Olof Erik S (1881–1961) blev 1900 anställd som elev och biträdande konservator vid den zoologiska avdelningen vid Naturhistoriska riksmuseet. För museets räkning företog Erik S 1904 en årslång insamlingsresa till Sydgeorgien, en ö under brittiskt styre i Sydatlanten, där han insamlade allt från valskelett till fågelägg och växter. Han fick 1908 tjänst som andre konservator på museet men lämnade befattningen redan följande år för att studera arkeologisk konserveringsteknik vid museer i Norge, Danmark och Tyskland. 1910 anställdes S som den förste konservatorn vid Statens historiska museum (SHM).

Under 1920-talet vistades S periodvis i Lettland, ditkallad av Birger Nerman (bd 26), som då upprätthöll arkeologiprofessuren i Dorpat. Där upprättade S en konserveringsavdelning vid stadens arkeologiska museum och deltog 1929–31 vid de svensklettiska utgrävningarna i Grobiņa och de svensk-litauiska i Apoulė. Under 1930-talet återupptog han under Holger Arbmans ledning bearbetningen av gravmaterialet från Hjalmar Stolpes (bd 33) utgrävningar på Björkö under 1870- och 80-talen, ett arbete som legat nere sedan 1910-talet. Som amanuens på SHM:s järnåldersavdelning arbetade S fram till sin pensionering 1946 med att få det väldiga järnåldersmaterialet i skick. Han var under sina sista år som anställd en viktig kraft vid utarbetandet av utställningen ”Tio tusen år i Sverige” som öppnade 1943.

Under 1910-talet arbetade i perioder två av S:s systrar tillsammans med honom som konservatorsbiträden vid SHM. När hans dotter Karin S (1914–2011) gick i pension 1979 efter mångårig tjänst i museets kansli hade familjen i tre generationer och mer än ett århundrade varit knuten till VHAA och SHM.

Författare

Roger Axelsson

Arkivuppgifter

Teckn:ar av S i John Ekströms arkiv, Umeå UB, samt i material rör bokverket Gotlands Bildsteine, ATA. – Brev från S i RA o UUB (till C Larsson).

Tryckta arbeten

Illustrerat: S lär ha framställt bortemot 70 000 teckningar. Han illustrerade ett stort antal böcker, flertalet anonymt. Även om det i vissa fall går att fastställa att S har illustrerat en bok ger detta inte en rättvisande bild av hans samlade produktion, och därför görs ej här ett försök till en förteckning över hans illustrerade verk.

Källor och litteratur

Källor o litt: VHAA:s prot, 1920; VHAA:s ämbetsarkiv 3, Adm avd, F1, vol 33, personalhandl:ar, båda i ATA.

S Hedman, Sörling, Faith-Ell och Händel – tre tecknare i Akademiens tjänst (Fornvännen 94:3, 1999), s 179–186; L Johannesson, Xylografi och pressbild: bidrag till trägravyrens och till den svenska bildjournalistikens historia (1982); Konst och litteratur: Konstnärsförbundets tolfte utställning (Aftonbladet 9 maj 1900); Kungl Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794–1887 (1935); C Larsson, Jag (ny utg 1953), s 113 ff; B Nerman, Olof Sörling: in memoriam (Fornvännen 22, 1927), s 242 ff; dens, Den gotländska fornforskningens historia (VHAAH 59:2, 1945), s 10; [ J O Olsson], När Isaac och Gabriel var små, av Jolo (DN 5 febr 1959); Prisutdelning i Akademien för de fria konsterna (DN 24 mars 1868); SKL 5 (1967); Svenska kopparstickare och etsare 1500–1944 (1944); G Trotzig, Arkeologins fotografier: några milstolpar (VHAAH, antikv ser 56, 2018), s 291 f. – Nekr i DN 16 juli 1927 o Tidning för Sveriges läroverk, 1927, nr 15.

Erik S: [A Kinberg], Ett år på en ö i Sydhafvet: intervju med en hemkommen svensk naturforskare, av Sancho Panza (Aftonbladet 28 dec 1905) – Nekr i SvD 24 april 1961.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Olof Efraim Sörling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35305, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2025-06-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35305
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Olof Efraim Sörling, urn:sbl:35305, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Axelsson), hämtad 2025-06-14.