Meriter

Sörmark, Sven Ingemar, f 27 april 1923 i Hörby, Skå, d 13 okt 1987 i Råsunda, Sth. Föräldrar: postmästaren Carl Natanael S o Olga Teresia Fritz. Studentex vid H a l i Linköping 27 maj 42, volontär på Eskilstuna- Kuriren (E-K), inskr vid UU 7 okt 44, medarbetare i E-K 47, ledarskribent där 48, vik chefred på Sörmlandsposten sommaren 47, korrespondent för Förenade landsortstidn:ar, anställn vid Aftonbladet (AB) jan 52, notischef 53, red:sekr 54–56, allt vid AB, redaktionschef för Året runt 56, red vid Se 57, redaktionschef 57, chefred o ansv utg 58, allt vid Se, redaktionschef o ansv utg för AB hösten 60, adm chefred o ansv utg där 1 aug 61–62, bitr förlagschef o dir i Åhlén & Åkerlunds förlags ab 1 nov 62–65, adm chefred o ansv utg för AB 1 jan 66–1 febr 69, konsult vid AB o LO 69–71, chefred för Hemmets journal hösten 71 (tilltr jan 72), förlagschef i Hemmets journal ab 73, förlagsdir i Allers förlag ab sommaren 74–76 (tidvis tjänstl), publicistisk konsult, chefred för Veckojournalen hösten 78–1 mars 79. – Led av Sv deckarakad 71, erhöll Stora journalistpriset 73.

G 1) 2 april 1958(–72) i Sthlm, Matt, m journalisten Inga-Britta Marianne Frostensson, f 4 dec 1927 där, d 24 okt 2020 där, Maria, dotter till tjänstemannen Jöns Viktor F o Tora Marina Mårtensson; 2) 17 nov 1972 i Råsunda, Sth, m redaktionssekreteraren Elisabeth Reich, f 20 sept 1925 i Wien, Österrike, d 4 jan 2015 i Solna, Sth, dotter till köpmannen Otto R o Martha Rotter samt tidigare g m inspicienten Olof Gösta Olsson och arkitekten Per Arvid Rutger Persson.

Biografi

Författaren och publicisten S får närmast betecknas som mediefilosof och personifierar det gåtfulla begreppet tidningsmakare. Under läroverksstudierna i Linköping blev han medlem av Ture Nermans (bd 26) antifascistiska organisation Kämpande demokrati. Efter studentexamen följde för S arbete som volontär på Eskilstuna-Kuriren (E-K) med målet att läsa vidare och bli journalist. Han såg sin framtid utstakad: han skulle bli politisk skribent och hålla liberalismens fana högt. S:s konservativt lagde far tyckte att sonens val av levnadsbana var äventyrligt, men hade förståelse för det.

Under andra världskriget låg S inkallad nästan två år i sträck, men därefter läste han historia, statskunskap och litteraturhistoria i Uppsala, var med i Clarté och skrev krönikor för Expressen om det akademiska Uppsala. Han tillbringade även en termin i Alger där han träffade filosofen, författaren och sedermera nobelpristagaren Albert Camus, vilket resulterade i en fyllig artikel om denne på Expressens kultursida.

I början av karriären arbetade S på E-K i olika omgångar som reporter, vikarierande redaktionssekreterare, kulturskribent och ledarskribent i framför allt utrikesfrågor. Han gjorde vidare utlandsreportage som utsänd av Förenade landsortstidningar och skrev bl a om franska valrörelser, om kommunismen i västländerna, om Algeriets kamp för självständighet och om de första valen i Östtyskland. Under sommaren 1947 fick S också träda in som vikarierande chefredaktör på den av E-K ägda Sörmlandsposten med uppgift att dagligen skriva en eller helst flera ledare och ett politiskt kåseri.

Chef på E-K var den kände tidningsmannen J A Selander (bd 32), med S:s ord ”ett eldsprutande berg av idéer och känslor, synligt miltals över det låglänta spridningsområdet”. Selander, som i stora stycken var en sörmländsk Segerstedt, bidrog till en ytterligare fördjupning av S:s antinazism. Själv har S beskrivit sin tid på E-K som att han ”redigerade bygdenyheter på dagarna och skrev pompösa ledare om världspolitik på nätterna” (På Aftonbladet, s 11).

S:s arbete på E-K uppmärksammades av stockholmstidningarna och han fick anbud från såväl Stockholms-Tidningen som Dagens Nyheter, men det blev till det av P G Peterson (bd 29) ledda Aftonbladet (AB) som han 1952 rörde sig. Följande år blev han notischef, och efter ytterligare ett år redaktionschef: karriären som tidningsmakare hade tagit sin början. 1958–60 var S chefredaktör för tidningen Se inom Åhlén & Åkerlunds förlag. Han återvände till AB 1960 som redaktionschef och var 1961–62 ansvarig utgivare och administrativ chefredaktör där.

Under några år var S sedan direktör i Åhlén & Åkerlunds förlag, men 1966 återvände han ånyo som chefredaktör för AB och förnyade tidningens journalistik. Det har sagts att han började konkurrera på kvällstidningsmarknaden med veckopressens vapen men han har tillbakavisat att han skulle ha gjort om AB till en daglig veckotidning. Viktiga var däremot, menade han, ett antal lärdomar som han tog med sig från veckopressen: betydelsen av detaljerad långtidsplanering, redaktionsdemokrati, bildjournalistik och skildringar av människor.

S ägde en märklig ”radar” som alltid gav utslag. Han förnyade och förbättrade tidningar med fantasi och nyskaparanda, oberoende av konventionella värderingar. S hävdade att det riktigt lyckosamma tidningsmakarjobbet har med intuition, fingertoppskänsla och t o m konstnärskap att göra. Det handlar om ett ståndpunktstagande till vad som händer, och hur det ska behandlas, som man inte kan dra upp riktlinjer för. Han menade att det i bilden kommer in en nästan alltid förbisedd svag, men dock ”konstnärlig faktor”. S såg det som en gåta att tidningsföretagen kunde satsa stora summor på nya tryckpressar, anlita dyrbara konsultföretag, upprätta nya organisationer, men inte satsa kraft och pengar på det fundamentala, det som avgör om en tidning blir framgångsrik eller ej: idéerna.

S:s medarbetare på AB, Sven Gunnar Särman, har berättat om hur denne kunde dyka upp bakom hans stol och utan att ens stanna kasta en blick på hans skisser och säga, innan han försvann i dörröppningen: ”Ska du inte göra så här i stället?” (Ekdahl, s 102). En irriterad och slutkörd Särman hann bara yttra några ord till protest innan han insåg att S hade rätt. Med ett enda flyktigt ögonkast på en skiss hade S i förbifarten noterat hur ”redigeringsskruven” kunde dras åt ännu ett varv.

Framför allt blev S känd för att kunna vända upp och ner på kvällstidningsjournalistiken. Han nöjde sig inte med fokuseringen på självklara nyhetshändelser utan tvingade in nyheterna i sina sammanhang, fördjupade psykologin och riktade belysningen mot själva innebörden. Hans teorier ledde till stora upplageframgångar för AB under hans båda chefredaktörskap.

S var i början av 1970-talet chefredaktör för Hemmets journal vars upplaga hade sjunkit dramatiskt. Han kastade till kollegernas förfäran ut det traditionella kändismaterialet och ersatte det med människoskildringar som ofta var uppbyggda som handlingen i ett scenstycke: huvudpersonen har hamnat i ett läge där han eller hon har alla odds emot sig men rider efter mycken möda ut svårigheterna och reder upp sin situation för att i slutet stå som ett bevis på att det lönar sig att kämpa.

S belönades med Stora journalistpriset 1973 för sitt arbete med Hemmets journal: ”För modernisering och vitalisering av en traditionell veckotidning som med engagemang och social anknytning utgör ett steg mot en angelägen och verklighetsnära veckopress.” Därefter blev han under några år direktör i Allers förlag för att sluta banan som publicist som chefredaktör för Veckojournalen.

S arbetade analytiskt och betonade särskilt planeringens betydelse: en rationell genomgång av möjligheterna, detaljerad långtidsplanering, spikande av journalistiska program som man höll fast vid tills de sprack eller blev ersatta av nya program, målmedveten journalistik, ett förlitande mindre på impulsen och den plötsliga inspirationen än på genomtänkta kampanjer. Utan ett sådant underarbete blir ingen journalistik, hur briljant den än för dagen kan te sig, i längden framgångsrik, hävdade han. Har tidningens mönster en gång – och med gott resultat – präglats i publikens medvetande måste man behålla det. Förändringar och förbättringar ska göras, men inom den avsedda ramen. S var övertygad om att många tidningar förlorade upplaga därför att de ändrat och förnyat för mycket snarare än för litet.

Trots framgångarna var S aldrig särskilt lycklig i sitt yrke. Mycket av den glädje han känt inom journalistiken hade varit en glädje utan större värde och den frustration som följde av hans kluvna inställning till sin förmåga ledde till alkoholproblem. Han fortsatte att prestera på hög nivå men kände det inte ens som något positivt att han med sina tidningar kunde påverka människor politiskt och ideologiskt. Det som i efterhand gav honom viss tillfredsställelse var då hans egna teorier om tidningsläsarnas reaktioner slagit in.

S var under stora delar av sin tidningsmannakarriär även en tongivande författare och litteraturkritiker samt medlem av både Svenska deckarakademin och Skånska deckarsällskapet. I böcker som Väck inte Marie (1968), De objudna (1975), Änglarna (1978) och Ett sista leende (1979) bidrog S till den psykologiska kriminalromanens utveckling. Den delvis självbiografiska boken På Aftonbladet utkom 1971. I romanen Hotad (1977) drar S nytta av egna erfarenheter från de stora tidningshusen.

S:s bokdebut skedde vid 46 års ålder och han ångrade att han inte börjat skriva böcker långt tidigare. Som författare av psykologiska kriminalromaner jämfördes han ibland med Georges Simenon, som skrev romaner om människans olycka och ensamhet. Själv framhöll dock S Graham Greene som den författare han tagit de djupaste intrycken av. S trodde själv att den pessimism som löper igenom hans författarskap kunde bero på hans uppväxt i en typiskt borgerlig miljö där framgångstanken var en naturlig del av tillvaron. Att lyckas kom att bli drivkraften hos S livet igenom. Det har sagts att det är kombinationen av kärlekslöshet och uppdrivet prestationsbehov som S har analyserat och fördömt i bok efter bok (Asplund).

S har i sina romaner ofta valt självbekännelsens form. Antagligen kan man i huvudpersonerna ana bitar av S själv och hans erfarenheter från tidningslivet. I Hotad, som utspelas i veckotidningsmiljö, är det lätt att se en parallell mellan tidningskoncernens skyskrapa och dess verkställande direktör; båda kan ses som monument över ett samhälle som bara kan prestera, inte älska (Asplund).

I några av böckerna skildrar S karriärismen och dess konsekvenser. Han har berättat att han trots försök aldrig lyckades få kontakt med de människor som han gjorde tidningar för. Däremot återgick mycket av hans romanfigurers väsen, underströk han, på de kvinnor han lärt känna i sitt liv. S hade svårare att få kontakt med män än med kvinnor. Till skillnad från sina manliga kolleger och kamrater hade han aldrig haft det minsta utbyte av militärtjänstgöringens kamratgemenskap. S framhöll kvinnor som psykologiskt oerhört mycket intressantare än män. Som tidningsmakare fick S också ett starkt gensvar hos den kvinnliga publiken.

S förberedde under sina sista år en roman tänkt att utspelas i tidnings- och partipolitisk miljö. Det skulle bli en bok om feghet. Inte bara den feghet man kan skämta om, utan den som också resulterar i ondska. S fann att fegheten var påfallande i den tid han levde.

Författare

Mats Ekdahl

Arkivuppgifter

Brev från S (till I Lo-Johansson, även från denne) i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Sommar i Torshälla. Foto: L-E Rannegårdh. Text: S S. Förord: T Hellberg. Arboga 1948. (Arboga: Arboga boktr). [49] s, ill, fotogr. [Omslag: Sommar i Torshälla. En bilderbok.] – Väck inte Marie. Thriller. Sthlm: Bonnier, 1968. 150 s. [Omslag: Väck inte Marie. En kriminalroman. Ny utgåva: Väck inte Marie. Sthlm: Aldus/ Bonnier, 1969. 148, [1] s. (En Zebra-bok, [rygg:] 255). Ny utgåva 1977: Höganäs: Bra böcker, 125, [1] s, ([Skyddsomslag:] Bra deckare). Översatt till franska 1970, till danska 1979 och till slovakiska 1989. En förkortad version av romanen återges i: Chock på chock på chock, [Omslag:] Av F Mellvig, V Suneson, S S m.fl., Sthlm: Åhlén & Åkerlund, 1971, s 70–112.] – Hur Elsa Wilson försvann. Detektivroman. Sthlm: Bonnier, 1970. 218, [2] s. [Översatt till danska 1978.] – Ett mord i solen. Sthlm: Aldus/Bonnier, 1971. 104, [1] s. (En Zebra-bok, [rygg:] 273). [Översatt till slovakiska 1989.] – På Aftonbladet. Ett reportage inifrån. Sthlm: Bonnier, 1971. 302, [1] s, [16] pl-s, ill, fotogr. [Behandlar Aftonbladet under perioden 1932 till 1971.] – De objudna. En thriller. [Sthlm:] Forum, 1975. 140, [1] s. [Översatt till danska 1978.] – Hotad. En vecka i en tidningskungs liv. En kriminalroman. [Sthlm:] Forum, 1977. 184, [1] s. [Ny utgåva 1978: Sthlm: Bonnier, 217, [1] s, ([Bokklubben Svalan]). Översatt till nederländska 1979.] – Änglarna. En detektivroman. [Sthlm:] Forum, 1978. 194 s. [Översatt till nederländska 1980.] – Ett sista leende. En thriller. [Sthlm:] Forum, 1979. 202, [1] s. [Ny utgåva 1980: Sthlm: Bonnier, 235, [1] s, ([Bokklubben Svalan]). Översatt till slovakiska 1989.] – I morgon din fiende. En kriminalroman. [Sthlm:] Forum, 1981. 222, [1] s. – En oscariansk skandal. Ur doktor John H. Watsons efterlämnade anteckningar. Översatta och bearbetade av S S. [Verso:] Illustrerad av H Erikson. [Sthlm:] AWE/Geber, 1983. 211, [1] s, ill. [Skyddsomslag: En oscariansk skandal. Sherlock Holmes i Stockholm. Novellsamling.] – Sju rysare. [Sthlm:] Forum, 1984. 276 s. [Innehåller fem noveller samt romanerna Väck inte Marie (1968) och Ett mord i solen -(1971).] – Sherlock Holmes och den hämndlystne sjömannen. [Novell.] Nedskriven av S S efter en uppteckning av Dr John H. Watson. Malmö: Hammarqvist, 1996. 17 s. – Sherlock Holmes i Stockholm. [Verso:] Noveller i urval av P Olaisen. Förord av M Boström. 1. uppl. Årsta: Per Olaisen förlag, 2001. 36 s. ([Verso:] CDMbiblioteket, 7). [Innehåller två noveller: En skandal i Stockholm (tidigare tryckt i antologin Döden går i Stockholm, 1981, s 147–169) och Sherlock Holmes och den hämndlystne sjömannen (tidigare tryckt i Sydsvenskan, 24 dec 1982 samt utgiven separat 1996, se ovan).]

Utgivit: Sörmlandshistorier. Samlade av S S. Förord av I Lo-Johansson. Teckningar av U Stallarholm. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1948. 156 s, ill.

Källor och litteratur

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Ingemar Sörmark, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35309, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mats Ekdahl), hämtad 2025-07-29.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35309
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Ingemar Sörmark, urn:sbl:35309, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mats Ekdahl), hämtad 2025-07-29.