Adolf Fredrik

Född:1710-05-14 – Tyskland (på slottet Gottorp, i Slesvig.)
Död:1771-02-12 – Hovförsamlingen, Stockholms län

Kung, Generalissimus


Band 01 (1918), sida 200.

Meriter

Adolf Fredrik (Adolph Friedrich), f. 14 maj (n. st.) 1710, d 12 febr. 1771. Föräldrar: furstbiskopen av Lybeck Kristian August, yngre broder till hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp och administratör av hertigdömena under brorsonen hertig Karl Fredriks minderårighet, d 1726, och hans maka Albertine Friedrike av Baden-Durlach, dottersons dotter av konung Karl IX, d 1755. Furstbiskop av Lybeck 16 sept. (n. st.) 1727; administratör av hertigdömena Holstein-Gottorp och förmyndare för hertig Karl Peter Ulrik 18 juni (n. st.) 1739; svensk tronföljare 23 juni 1743; generalissimus över Sveriges krigsmakt till lands och sjöss 16 febr. 1747; Uppsala universitets kansler 26 febr. s. å.; Sveriges konung 25 mars 1751; krönt 26 nov. s. å.

Gift 6 juli 1744 med Lovisa Ulrika av Preussen (se denna).

Biografi

A. F. hade icke före sitt val till svensk tronföljare spelat någon mer betydande politisk roll. Efter en äldre broders förtidiga död blev han vid unga år vald till furstbiskop av Lybeck och fick, ehuru han icke uppnått kanonisk ålder, tillträda regeringen av stiftet redan 18 okt. (n. st.) 1727. Genom uppgörelse med modern erhöll han därjämte godsen Stendorf, Mönch-Neversdorf och Lenzahn och hade därmed fått en anspråkslös försörjning. För att fullborda sin uppfostran gjorde han resor i Nederländerna, Tyskland och Frankrike och slog sig sedan ned i biskopsstiftet Lybecks residensstad Eutin. I sitt testamente hade hertig Karl Fredrik anförtrott förmynderskapet för sin son, den unge Karl Peter Ulrik, åt A. F:s yngre broder Fredrik August, men A. F. gjorde anspråk därpå såsom äldste närmaste agnat och lyckades även efter Karl Fredriks död bliva erkänd såsom förmyndare och administratör under minderårigheten, varom ett patent utfärdades 21 juni (n. st.) 1739. Såsom regent över hertigdömena fick A. F. ej tillfälle ådagalägga några mer betydande egenskaper. Han gjorde några indragningar och förenklingar i förvaltningen och sökte stävja ämbetsmännens godtycke men visade sig osjälvständig och beroende av gunstlingar. A. F. sände sin unge myndling på hösten 1742, mitt under brinnande krig mellan Sverige och Ryssland, till Petersburg, där han av sin moster kejsarinnan Elisabet inom kort förmåddes, mycket mot sin vilja, att övergå till grekisk-katolska läran och utropades till rysk tronföljare, samtidigt med att Sveriges ständer valde honom till svensk tronföljare, vilket senare val på grund härav gick om intet. Någon medveten avsikt att bereda rum för sin egen kandidatur i Sverige kan knappt hava legat bakom denna A. F: s åtgärd, då hans utsikter att komma i fråga på grund av mödernehärstamning från Vasasläkten voro alltför obetydliga. Elisabets politik gav emellertid helt oväntat A. F. stora utsikter i den svenska valstriden, då hon för att hindra den danske kronprinsens val till tronföljare i Sverige och därmed en förening av de nordiska kronorna erbjöd Sverige en billig fred på villkor av A. F:s val till tronföljare. Sedan väl fredspreliminärerna i Åbo givit visshet om att större delen av Finland skulle återlämnas såsom pris för ett dylikt val och det bonduppror, som samtidigt sökte framtvinga den danske kronprinsens erkännande, blodigt kuvats, var A. F: s framgång tryggad. I högtidligt sammanträde på rikssalen av de fyra stånden jämte rikets råd 23 juni 1743 valdes A. F. till svensk tronföljare med arvsrätt till kronan för hans manliga avkomlingar. Efter att i Hamburg 3 sept. 1743 hava undertecknat en av tvenne riksråd ditförd försäkringsakt, begav sig den nye tronföljaren till Stockholm, där han höll sitt högtidliga intåg 14 okt. s. å. A. F:s regentskap i Holstein upphörde 31 maj 1745, då Karl Peter Ulrik, som med kejserligt medgivande i förtid förklarats myndig, övertog regeringen i hertigdömena. Värdigheten såsom furstbiskop av Lybeck nedlade A. F. först 18 okt. 1750 och efterträddes här av brodern Fredrik August, som sedan hösten 1743 varit koadjutor i stiftet.

Rikets ständer hade icke blott anvisat åt den nyvalde tronföljaren ett betydande årsanslag utan även föroidnat, att han skulle äga säte och stämma i rådet och i konungens frånvaro dennes två röster, varjämte de uppdragit åt honom att föra högsta befälet över krigshären näst under konungen. Därmed hade A. F. redan från början fått möjlighet att utöva ett icke obetydligt inflytande. Hans ställning var emellertid utomordentligt svår, då hans val genomdrivits mot en stor del av svenska folket och efterdyningarna av valstriden ännu ej lagt sig. Riket hotades därjämte med krig från Danmark, och en rysk armékår förlades i hjärtat av Sverige till skydd mot yttre och inre fiender. A. F. intog i början helt naturligt en mycket försiktig hållning. Han var helt säkert fylld av de bästa avsikter att gagna det land, vars tronföljare han så oförmodat blivit, men utan politisk begåvning eller större erfarenhet samt obekant med de svenska förhållandena, blev han tills vidare en passiv deltagare i det politiska spelet. Tacksamheten mot den ryska kejsarinnan, med vilken han förde en enskild brevväxling och i vilken han såg del främsta stödet för sin tronföljd, gjorde, att han väsentligen rättade sig efter hennes anvisningar och råd. Det första personliga avgörande, inför vilket han ställdes, var den fordran, som strax efter ankomsten riktades till honom, att han för att befrämja en försoning med Danmark skulle erkänna dess besittning av Slesvig och avstå sin arvsrätt till Holstein. Stödd på ryska kejsarinnan, avvisade A. F. envist denna begäran. Efter flera månaders spänning mellan Sverige och Danmark ingicks slutligen 5 mars 1744 en överenskommelse, enligt vilken Sverige förband sig att icke begagna tillfället av de tvister, som möjligen kunde uppkomma mellan Danmark och det holsteinska huset, till att störa lugnet i Norden, varefter en avväpning följde. Den omedelbara faran för en brytning med Danmark var förbi, och de ryska hjälptrupperna hemsändes. A. F:s envishet hade för denna gång med rysk hjälp bevarat hans holsteinska pretentioner. Därnäst blev frågan om tronföljarens giftermål ett spörsmål av vikt. Sedan en underhandling om äktenskap med en dansk prinsessa, vartill A. F. förmåtts ge sitt bifall, strandat på danska hovets obenägenhet, vände han sina blickar mot den för sin skönhet och snillrikhet berömda prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen. Förbindelsen ansågs förmånlig för riket, kejsarinnan Elisabet, som för tillfället stod i gott förhållande till Preussen, hade intet att invända, och sedan preussiska hovet givit sitt bifall, ingicks förlovningen i mars 1744. Vigseln ägde rum 6 juli s. å. i Berlin, där riksrådet greve K. G. Tessin företrädde brudgummen, varpå bilägret firades på Drottningholm 18 aug. 1744. Otvivelaktigt stärkte denna förbindelse med den mäktiga hohenzollernska familjen ytterligare A. F: s ställning. Den kom emellertid även att i sina följder medföra en betydelsefull ändring i hans föregående hållning till den inre partistriden och till Ryssland. I den brännande inre motsatsen tog den unga kronprinsessan redan från början avgjort parti för hattarna, och genom henne förmåddes även arvfursten, som A. F. under sin tronföljartid brukade kallas, att efter hand överge sin försiktiga hållning och närma sig samma parti. Tessins utnämning till chef för tronföljarens hov i början av 1745 var tecknet till kronprinsessans seger över andra personliga inflytelser på den unge A. F. och dennes öppna anslutning till det parti inom landet, som ansågs såsom Rysslands fiende. Detta partitagande medförde naturligtvis ett kallsinnigare förhållande mellan A. F. och det ryska hovet och ledde på sommaren s. å., efter ett brev med förebråelser och varningar från Elisabet, vilket A. F. stolt besvarade, till en brytning mellan honom och hans hittillsvarande beskyddarinna. I den agitation, som föregick den stormiga riksdagen 1746–47, deltog tronföljarparet med iver på hattarnas sida, och A. F. framstod under riksdagen nära nog såsom hattpartiets synlige chef. Därmed hade han visserligen satt sig själv och sin dynasti i fara, ty mössornas och Rysslands förbittring var sådan, att ett definitivt nederlag för hattpartiet troligen medfört en ändring av successionen i Sverige. Hattarnas fullständiga seger under riksdagens lopp blev en räddning och en triumf även för tronföljarparet. A. F. hedrades med utnämning till generalissimus över Sveriges krigsmakt till lands och sjöss 16 febr. 1747, varmed följde ett vidgat inflytande på militära utnämningar. Han utnämndes därjämte till Uppsala universitets kansler 26 febr. s. å. Till sistnämnda post hade det akademiska konsistoriets majoritet valt den bekante mösschefen riksrådet Samuel Åkerhjelm, som emellertid skyndade att avsäga sig hedern, då det blev bekant, att en minoritet uttalat sig för arvfursten, varpå denne av K. M:t utsågs utan nytt val. Ständerna belönade tronföljarparet med ökade anslag till hovstaten och betydande penninggåvor. Den gemensamma segern gjorde förhållandet mellan A. F. och den härskande hattregeringen för en tid synnerligen gott. Tronföljaren hade blivit den främste representanten för rikets yttre självständighet och för det politiska system, som befästes genom de nya förbunden med Frankrike och Preussen. Hemliga löften från hattledarnas sida om ökad konungamakt ingåvo tronföljarparet stora förhoppningar för framtiden. Det unga hovet förde ett mer glatt och glänsande liv, än som förekommit i Sverige sedan drottning Kristinas dagar. Födelsen av prins Gustav i dec. 1746 och sedan av flera yngre prinsar knöt dynastin ytterligare fast vid rikets framtid. Det var A. F: s lyckligaste tid i Sverige och i viss mån höjdpunkten av hans bana. Men hans personlighet var icke ägnad att bevara och stärka den ställning och det anseende, han vunnit, och trots de hotande yttre förhållandena upplöstes redan före tronskiftet det unga hovets intima förbund med hattarna. Efter konung Fredriks slaganfall i febr. 1748 blev frågan om författningsändring mer aktuell. Det bidrog till att skärpa krigshotet från Ryssland, med vilket Danmark nu var allierat. Efter Aachenfreden blev ställningen så farlig, att det syntes nödvändigt att vinna en mer fullständig försoning med Danmark, och detta kunde endast ske på tronföljarens bekostnad. Denna gång stod A. F. ensam och tvangs genom rådets föreställningar att medgiva en underhandling om hans egna holsteinska rättigheter. Den 27 juli 1749 avslöts ett preliminärfördrag med Danmark, förvandlat till definitivt 14 apr. 1750, enligt vilket A. F. förband sig för sig och sina ättlingar att, ifall det holsteinska hertigdömet genom arv tillföll någon av dem, utbyta Holstein emot Oldenburg och Delmenhorst samt avstå anspråken på den gottorpska delen av Slesvig mot en penningsumma. Försoningen bekräftades ytterligare, mot tronföljarparets sympatier och önskningar, genom en förlovning mellan den unge prins Gustav och den danska prinsessan Sofia Magdalena i jan. 1751. Även förhoppningarna om en ökning av konungamakten minskades väsentligt, då rådet för att mildra Rysslands farhåga i en kungörelse av 12 juli 1749, utfärdad av K. M:t, som det hette på arvfurstens begäran, lät högtidligen förklara, att alla rykten om planer på enväldets införande vid ett kommande tronskifte voro grundlösa och att tronföljaren aldrig själv tänkt eftersträva något, som stred mot hans ed eller regeringsformen. Den irriterade stämning mellan A. F. och rådet, som dessa företeelser föranledde, framträdde efter hand i smärre konflikter redan på hösten 1750. Så var vänskapen mellan A. F. och rådsregeringen vänd till ömsesidig misstro och besvikelse, då äntligen den gamle konung Fredrik på aftonen 25 mars 1751 gick hädan.

Dagen efter det kungliga dödsfallet hyllades A. F. av rådet, kollegierna m. fl. såsom konung, sedan han underskrivit en provisorisk försäkran. Den utbyttes vid den därpå följande riksdagen mot en av ständerna utarbetad konungaförsäkran. Denna, som är daterad 25 nov. 1751, utgjorde väsentligen en ny upplaga av Fredrik I:s försäkran, endast supplerad med formliga lagbestämmelser angående vissa inskränkningar av konungamakten, som i praxis utvecklats under den föregående regimen. Den enda maktutvidgning, som vid riksdagen kom den nye konungen till del, blev den rätt, som tillerkändes honom att utan votering i rådet utse riddare och kommendörer av de kungliga riddarordnarna. Dagen efter det konungaförsäkran underskrivits kröntes konungaparet med stor prakt. Efter riksdagens slut gjorde A. F. en resa till Finland och tog hemvägen norr om Bottniska viken.

A. F: s konungatid blev en enda stor besvikelse för honom och hans gemål. Den blev det ej mindre för Sveriges folk, såväl den del därav, som till den nye konungen satt sitt hopp om återgång till verklig monarki, som den, som i honom hoppats finna en lydig tjänare åt de maktägande ständerna. Hans minne har blivit det av den svagaste och odugligaste av Sveriges konungar i nyare tid, och nästan ingen personlig insats av positiv art bevarar detsamma åt eftervärlden. I stället är hans regering desto rikare på inre split och kamp, under vilken Sverige fördes nära sin undergång och konungadömet sjönk djupare i vanmakt och missaktning, än det någonsin förut eller senare i vår historia stått. Delvis har detta berott av omständigheterna och en naturlig utveckling av den i själva verket republikanska författning, som reaktionen mot enväldet efter Karl XII: s död skapat, påskyndad genom företrädarens personliga brister och misstag. Men delvis har A. F. själv varit skulden till sitt öde. Under hela sin regeringstid har han strävat efter ökad makt eller eggats av andra att sträva därefter, men utan insikt, konsekvens eller kraft och därför också ständigt fåfängt och under växande förödmjukelser. De första åren av hans regeringstid framträdde denna strävan i en öppen konflikt med rådet om gränsen för konungens makt över regerings-ärendena. Den ledde vid riksdagen 1755–56 till ett fullständigt nederlag för konungen. Införandet av den kungliga namnstämpeln genom, ständernas skrivelse av 26 maj 1756 har blivit det främsta uttrycket i vår historia av konungadömets förnedring, dess förvandling till en ren etikett i statslivet, ett viljelöst redskap i rådsmajoritetens hand, avsett att bevara rikets urgamla karaktär av legitim monarki och att utgöra en yttre representation av den svenska statens höghet och majestät men intet annat. Spänningen mellan konung och ständer kulminerade strax därefter i det bekanta från hovkretsar under drottningens ledning utgående revolutionsförsöket på sommaren 1756, i vilket dock A. F. personligen blott hade en ringa och alltigenom passiv del. Det föranledde nya förödmjukelser, förde konungaparets främsta anhängare på schavotten eller i landsflykt och krossade för en tid det lilla hovparti, som från A. F: s tronbestigning samlats kring konungaparet. Visserligen återfick hovet snart nog ett visst inflytande på grund av den inre partikampens förnyade utbrott på 1760-talet. Jämvikten mellan de båda stora kämpande parlamentariska partierna hattar och mössor möjliggjorde för hovpartiet att genom allians med ettdera stundom fälla utslag i kampen och skörda smärre fördelar för konungaparet. Den mest uppseendeväckande händelsen från denna senare del av A. F: s regering och den enda, i vilken han själv spelade en huvudroll, var den bekanta tronavsägelsen 15 dec. 1768, då Sveriges konung uppträdde i rådkammaren och nedlade regeringen, till dess rådet fogat sig efter hans vilja och sammankallat rikets ständer. Den gången tvangs rådet giva efter, och 20 dec. kunde A. F. återintaga sin tron. Men även denna triumf blev kortvarig, och den ändring av författningen till konungamaktens förmån, som ställts i utsikt, gick vid den därpå följande riksdagen 1769–70 om intet, liksom föregående löften och förhoppningar. Nya penninggåvor, ökade anslag och betalandet av hovets skulder blevo som vanligt den enda belöningen. Någon utsikt till författningsändring i monarkiskt intresse förefanns tydligen icke, så länge A. F. satt på tronen. Hans personlighet och hans gemåls framstodo till slut som det största hindret för den förstärkning av konungamakten, som de så livligt åstundat. Den växande inre oredan och rikets sorgliga yttre vanmakt och beroende kommo dock under samma regering tanken på en återgång till monarkin att i stillhet växa sig allt starkare och allmännare. A. F: s regering blev sålunda på samma gång höjdpunkten av konungamaktens förnedring och begynnelsen till ett återslag i allmänna meningen till dess förmån.

A. F. saknade varken naturligt sunt omdöme eller god vilja. Men hans begåvning och insikter voro ganska medelmåttiga, och han ägde icke uthållighet eller mod nog att förfäkta en självständig mening. Han var en i andligt avseende obetydlig man, som hade svårt att själv bedöma personer och förhållanden och kände sig osäker på sig själv. En naturlig maklighet och saknaden av djupare intressen förslöade dessutom lätt nog hans pliktkänsla. Någon verklig uppfattning av de uppgifter, som förelågo det svenska konungadömet under dåvarande förhållanden, hade han icke, icke heller någon känsla av vad som var möjligt alt genomdriva eller ej. En viss ömtålighet om den yttre värdigheten gjorde honom lätt sårad vid motsägelse, ehuru hans harm snart gick över. Hans ärelystnad var för övrigt måttlig, och för egen del hade han kanske varit nöjd med konungamaktens yttre attribut och något vidsträcktare inflytande på ämbetstillsättningar och statsutgifter, blott tillbörlig aktning visats honom. Den strävan att höja konungadömet, som genomgår hans regering, hade därför knappt i honom själv sin verklige målsman. Det var hans gemål, som i detta hänseende var den ledande och eggande kraften, och A. F. ställde sig i regel villigt under hennes inflytande. Dock korsades detta någon gång av andra gunstlingars ingivelser och i slutet av hans levnad därjämte av den unge kronprinsens påverkan, eller också kunde hans eget sunda förstånd och försiktiga rädsla för alltför komprometterande steg sätta ett segt passivt motstånd mot hennes eggelser och planer. Han dugde, anmärker Malmström, varken att leda eller att ledas av andra. – A. F. saknade icke sinne för den högre odlingen, och han gladdes åt dess framsteg. Men hans intresse var icke heller på detta område av djupare art, han hade icke själv någon rikare bildning och ägnade icke någon personlig möda eller uppoffring åt kulturfrämjandet. Även i detta fall var det ej han själv utan hans rikare utrustade gemål, som gav glans och prägeln av fin kultur åt hans hov och lät tronen framstå såsom ett stöd för vetenskap, konst och litteratur. Hans egna insikter och intressen gällde i själva verket soldatexercis och krigsväsendets detaljer och för övrigt den kära svarvstolen, till vilken han ofta tog sin tillflykt undan regeringsbekymmer och hovets ansträngande nöjen.

A. F. förenade med ett ädelt och värdigt yttre ett vänligt sätt och en naturlig hjärtats godhet. En samtida (A. L. Hamilton) beskriver honom på följande sätt: »Konung Adolf Fredrik var till det yttre en välskapad herre, medelmåttigt lång och undersätsig; benen voro vackra, håret kastanjebrunt, ansiktet fylligt, näsan krum men ej lång, munnen behaglig, ögonen blå, ej livliga, men i dem lyste en godhet, som utgjorde hans karaktär. Hans gärningar, då han var åt sig själv lämnad, hans hemseder, hans maner, fast ibland försagda, buro tecken härav. En hans gunstling påstod, att han såg nådig ut till och med på ryggen. Gladlynt, uppriktig, hade denne prins alla de goda egenskaper, som tillhöra en fromsint själ, alla de travärer, som åtfölja ett inskränkt vett». Epitetet »den gode» eller »den milde» var det vanliga omdöme, som gavs honom, särskilt efter hans bortgång. Det var allmänhetens vitsord om denne konung såsom enskild man och träffade det ädlaste draget i hans personlighet. För sin familj var han städse en öm make och fader. – A. F:s hälsa hade aldrig varit stark men gav ej heller någon anledning till oro. Genom att ibland begagna gyttjebaden i Loka syntes han stärka densamma. Till utseendet var han kry och glad som vanligt, då han i hovkretsen, sysselsatt vid spelbordet, aftonen 12 febr. 1771 plötsligt träffades av ett slaganfall, förmodligen framkallat av något dietfel, och efter några minuter avled. Den högtidliga begravningen ägde rum först 30 juli 1771, sedan Gustav III, som vid dödsfallet befann sig i Paris, hemkommit och rikets ständer hunnit samlas. A. F:s stoft vilar i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Författare

L. Stavenow.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: C. R. Berch, Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. skåde-penningar (1773); Berättelse om konung Adolph Friedrichs hastigt åkomne siukdom och oförmodade död (officiellt tryck, 1771); Fr. A. v. Fersen, Historiska skrifter, utg. af R. M. Klinckowström, 1—3 (1867—69); Gustaf III, Personalier, uppläste vid konung Adolf Fredriks begrafning den 30 juli 1771 (i Skrifter, 1, 1806); A. L. Hamilton, Anekdoter till svenska historien etc, utg. af Oscar Levertin (Svenska memoarer och bref, 4, 1901); historiska arbeten av Malmström, Fryxell, Starbäck m. fl. samt Allgemeine deutsche Biographie. Se i övrigt: C. R. Berchs två utkast till personalier över Adolf Fredrik, handskr., K. arkiv, RA.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adolf Fredrik, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5574, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stavenow.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5574
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adolf Fredrik, urn:sbl:5574, Svenskt biografiskt lexikon (art av L. Stavenow.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se