Oscar J Alin

Född:1846-12-22 – Falu Kristine församling, Dalarnas län
Död:1900-12-31 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Historiker, Statsvetare, Professor Skytteanum


Band 01 (1918), sida 399.

Meriter

1. Oscar Josef Alin, f. 22 dec. 1846 i Falun, d 31 dec. 1900 i Stockholm. Föräldrar: auditören Oskar Jonas Alin och Maria Josefa Ekman. Studerade vid Säters pedagogi och Falu h. elementarläroverk; avlade mogenhetsexamen 30 maj 1865; inskriven vid Uppsala universitet ht. s. å. och tillhörde där Västmanlands-Dala nation; fil. kand. 14 dec. 1871; disp. 21 maj 1872; fil. doktor 31 maj s. å.; företog studieresor till Köpenhamn aug. 1874 och Heidelberg 1881. Docent i statskunskap 30 maj 1872; e. o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek juni 1872–juni 1873; rektor vid Uppsala h. elementarläroverk för flickor juni 1876–maj 1882; förordnad att förestå skytteanska professuren vid olika tillfällen 1876–81, adjunkturen i historia ht. 1877 och e. o. professuren i samma ämne vt. 1878 samt under flera examensperioder 1879–81; meddelade undervisning i Sveriges språk, historia och litteratur åt prinsessan Viktoria av Baden, Sveriges blivande kronprinsessa, våren och sommaren 1881 samt i statskunskap åt prinsarna Oskar och Karl ht. 1881 samt vt. och ht. 1882; tf. skytteansk professor 17 jan. 1882; skytteansk professor 31 mars s. å.; stadsfullmäktig i Uppsala sedan 1883; ledamot av Uppsala läns landsting sedan 1884 samt dess vice ordförande 1890–93, 1895 och 1897–98, dess ordförande 1894 och 1899–1900; censor 1885–92, 1894 och 1895; deltog i riksdagarna 1889–99 såsom en av Uppsala läns representanter i första kammaren och var därunder suppleant i konstitutionsutskottet 1889, ledamot av samma utskott från 1890 samt ledamot av hemliga utskottet 1895; ledamot av kommittén angående ändrade bestämmelser om Sveriges och Norges förening 13 nov. 1895–29 jan. 1898; inspektor för Västmanlands-Dala nations förening i Uppsala 1897; universitetets rektor 1899. LSkS 1877; LHA 1889; LVS s.å.; LHVS s. å.; RNO1890; KNO2kl 1898; jur. hedersdoktor 6 sept. 1893.

Gift 5 juni 1879 med Gerda Elisabet Sallander, f. 13 sept. 1859, d 13 sept. 1909, dotter till kyrkoherden Edvard Vilhelm Sallander i Forshälla.

Biografi

A. föddes i Falun under en föräldrarnas tillfälliga vistelse där. De voro annars bosatta i Leksand, varest auditör A. uppehöll häradshövdingstjänsten i en del av sin faders vidsträckta domsaga. Han avled redan 1850, och den fyraårige sonen flyttade då med sin mor till Säter. A. hade under sin studietid i Falun förvärvat så gott anseende, att han första året av sin vistelse vid universitetet fick anställning såsom biblioteks amanuens hos ärkebiskop H. Reuterdahl, och skytteanske professorn V. E. Svedelius, 1866 inspektor för Västmanlands-Dala nation, blev för honom en faderlig vän. Under studenttiden översatte och bearbetade A. tyska historiska verk, och såsom självständig forskare framträdde han 1872 genom gradualavhandlingen »Bidrag till svenska rådets historia under medeltiden, 1», som belönades med Geijerska priset och föranledde Svedelius att kalla honom till docent i statskunskap. Med stor framgång fortsatte han nu sin statsvetenskapliga författarverksamhet, vars förnämsta frukter blevo skildringen av »Sveriges nydaningstid» (1521—1611) och Karl XIV Johans historia, särskilt riksdagshistorien, 1828–35 i B. von Schinkels »Minnen». Då den skytteanska professuren genom Svedelius' pensionering blev ledig, kunde därför A. komma i fråga vid dess besättande. Konung Oskar gjorde emellertid sitt inflytande gällande till förmån för en annan framstående docent i statskunskap, E. V. Montan, men till stor glädje för Svedelius kallades A. (1882) av P. von Ehrenheim, vilken såsom förmyndare utövade den skytteanska patronatsrätten, och Montan erhöll i stället professors titel. Under sin professorstid riktade A. till en början vår statsvetenskapliga litteratur med en tillsammans med E. Hildebrand utgiven urkunds publikation: »Svenska riksdagsakter 1521–1544», samt med en mängd värderika undersökningar i nyare svensk författningshistoria, men småningom vände sig hans forskningsintresse till den folk- och statsrättsliga grunden för unionen med Norge, och 1889 utgav han det stora arbetet: »Den svensk-norska unionen, 1. Unionsfördragets tillkomst», som mer än något gjort hans namn känt och till ett stridens tecken men vars epokgörande betydelse för unionshistorien även måste erkännas av motståndare till de däri förfäktade åsikterna. Dessa gingo ut på: 1) att Norge genom Kielfreden avträtts ej till Karl XIII personligen utan till honom såsom representant för svenska staten, varför avträdelsen grundat en rätt för Sveriges rike; 2) att denna rätt ej från svensk sida uppgivits genom traktaten i Moss och att de överenskommelser, som därefter träffades, sålunda hade Kielfreden till förutsättning; 3) att de svenska kommissarier, genom vilkas förhandlingar med norska stortinget. Norges grundlov av den 4 nov. 1814 kom till stånd, voro ombud för svenska staten, att därför grundloven var en överenskommelse mellan det norska stortinget och den svenska statsmakten och att den följaktligen likaväl som riksakten var ett unionsdokument, vilket såsom sådant ej utan samtycke av svensk statsmakt kunde ändras. Häremot restes häftiga gensagor, framför allt i Norge men också i Sverige, där man på vissa håll fruktade, att de Alinska satserna skulle reta norrmännen mot unionen. Så framträdde presidenten Hans Forssell 1895 i Nytt juridiskt arkiv (»Fjärde artikeln af fredstraktaten i Kiel») till försvar för den förut ganska allmänt godtagna teorin, att Norge avträtts till Sveriges konung, icke till Sveriges rike, men detta framkallade sedermera (1899) en ingående vederläggning av A. i broschyren: »Fjerde artikeln af fredstraktaten i Kiel». A:s utredningar rönte emellertid också stort bifall och väckte särskilt vid Uppsala universitet ett livligt unionshistoriskt intresse. En rad yngre vetenskapsidkare (den s. k. »Alinska skolan») sökte i utgivna skrifter dels försvara A:s åsikter, dels popularisera dem, dels ytterligare utföra de av honom givna uppslagen. En ganska vanlig uppfattning var, att A: s bok tillkommit för att stödja svenska anspråk på överhöghet över Norge, men så förhöll det sig ej. Det var den vetenskapliga sanningen om unionens uppkomst, han ville uppdaga. På den härigenom klarlagda och befästa grunden hade han intet emot utan önskade tvärtom, att reformer komme till stånd, som med bevarande av unionens ändamål kunde tillfredsställa de norska likställighetssträvandena. Hans verksamhet såsom praktisk politiker vittnar, trots all legendbildning i motsatt riktning, härom.

A. var livligt intresserad av allmänna angelägenheter. Såsom student och docent hade han verkat som en ivrig nations- och studentkårspolitiker; bliven professor, fick han (1883) plats bland Uppsala stadsfullmäktige och insattes av dem redan följande året i Uppsala läns landsting. Om det förtroende, han inom detta åtnjöt, vittna hans upprepade vice och ordinarie ordförandeskap och hans inval i riksdagens första kammare (1888). Frågan om Norges ställning inom unionen hade nu blivit aktuell genom en 1885 genomförd svensk grundlagsändring. Det enda avsteget från de båda rikenas likställighet i rättigheter hade varit, att deras gemensamma utrikesangelägenheter sköttes av den svenske, blott i Sverige konstitutionellt ansvarige utrikesministern. I den s. k. ministeriella konseljen, där de föredrogos och som före 1885 bestod av utrikesministern och ett annat svenskt statsråd, hade dock genom en K. resolution 1835 även ett norskt statsråd beretts plats, men 1885 års grundlagsförändring, som naturligtvis ej berörde frågan om Norges representation i den ministeriella konseljen, ökade de i denna deltagande svenska statsrådens antal (utrikesministern inbegripen) till tre. Då detta var ägnat att väcka missnöje i Norge, ville konung Oskar, att också tre norrmän skulle få vara medlemmar av konseljen och att bestämmelser härom skulle intagas i riksakten och norska grundloven. Enligt dåvarande norsk statsrätt kunde frågan först 1892 formligt bringas inför stortinget, men enligt svensk kunde den redan 1891 underställas riksdagen, vilket också skedde genom K. propositioner. 31 jan. Att denna sak skulle livligt intressera unionsgrundläggningens historieskrivare, var givet. Enligt A:s åsikt skulle emellertid norrmännen ej tillfredsställas genom en anordning, som lämnade utrikesministerfrågan olöst (vilket också besannades, då stortinget redan 23 febr. s. å. preliminärt uttalade sig däremot), och han ville, att Sverige skulle erbjuda dem full likställighet med avseende på sättet för utrikesärendenas behandling, mot att de medgåvo upphävande av de grundlovsbestämmelser, som till Sveriges och unionens skada inskränkte Norges skyldighet att deltaga i det gemensamma försvaret. Framgången av ett förslag i sådant syfte, väckt av honom, ansågs emellertid skola äventyras till följd av den förbittring, hans bok om unionen framkallat i Norge, och efter överläggningar bl. a. med E. G. Boström, nya lantmannapartiets dåvarande ledare, väckte därför författaren av denna biografi, som delade A: s uppfattning i frågan men ej var föremål för förutfattade meningar, 21 febr. en motion, att riksdagen i st. f. att bifalla regeringens förslag skulle hos K. M: t begära en på likställighet i rättigheter och skyldigheter grundad revision av riksakten. Denna motion tillkom sålunda på A:s initiativ och blev också av honom slutredigerad. Genom densamma fick A. tillfälle att i konstitutionsutskottet verka för sina åsikter. Han lyckades också för dem där vinna majoritet, och utskottets utlåtande skrevs av honom. Däri avstyrktes de K. propositionerna ej blott därför, att den föreslagna reformen ej samtidigt kunde behandlas i Sverige och Norge, men framför allt därför, att den utan att göra slut på tvisterna angående de utrikes angelägenheterna ej löste frågan om den gemensamma försvarsplikten. Att riksdagen nu skulle begära en revision, avstyrktes visserligen, på den grund att regeringen bäst kunde bedöma rätta tidpunkten för en sådan, men revisionens behövlighet framhölls kraftigt, och såsom ett av dess mål angavs här uttryckligen: en unionell utrikesminister, svensk eller norrman, verkande under en för båda rikena gemensam konstitutionell ansvarighet. Genom att godtaga utskottets motivering skulle sålunda svenska riksdagen principiellt uttalat sig för en på ömsesidig, likställighet i rättigheter och skyldigheter grundad revision av unionsförhållandet, och utsikterna för att den så skulle göra syntes också de bästa. Då blev ett yttrande av statsministern G. Åkerhjelm om att »tala svenska med norrmännen» genom indiskretion allmänt känt. Till följd av den upphetsning, som härav framkallades i Norge, uppstod tvekan inom riksdagskretsar, som förut, velat i dess helhet godkänna utlåtandet, och när detta 9 maj kom före i kamrarna, genomdrevo partiledarna i den andra, att man där utan diskussion och »utan att ingå i någon prövning av utskottets motivering» avslog de K. propositionerna. I första, kammaren föreslog vice talmannen, G. Sparre, att kammaren skulle fatta ett likartat beslut. Här uppstod dock en diskussion, och därunder riktade Forssell ett skarpt angrepp mot konstitutionsutskottets motivering. A. försvarade denna i ett längre anförande, men under det han talade, lät majoritetspartiets ledare, P. Reuterswärd, övertyga sig om att hänsyn till den svenska regeringens, ställning gentemot Norge gjorde det önskligt, att ej dess unionspolitik desavuerades genom en formlig anslutning till motiveringen, och på yrkande av honom antog kammaren vice talmannens förslag. För A. var denna utgång en smärtsam överraskning, och enligt vad han själv sedan sade, kände han sig vid. åhörande av Reuterswärds yrkande, som om han skulle signa till jorden.

Forssell hade i sitt anförande insinuerat, att syftet med de i utskottshetänkandet uppställda villkoren vore att försvåra en uppgörelse. Detta tillbakavisade A. med indignation i sitt svar, och intet kan vara mera grundlöst. Vad A. ville var, att unionsvännerna i Norge skulle få ett stöd genom ett storsinnat anbud av svenska riksdagen, och han hoppades, att därigenom en för båda länderna lycklig lösning av unionskrisen skulle möjliggöras. Huruvida så skulle gått, om utskottets motivering godkänts, må lämnas därhän, men visst är, att uteblivandet av ett anbud från riksdagen om fullständig likställighet på grundvalen av gemensamhet i utrikesärendena jämnade vägen för den norska vänsterns nu igångsatta aktion att söka skaffa Norge likställighet genom denna gemensamhets upphävande. En sådan anordning ansåg A. skola göra unionen ej blott meningslös utan också skadlig, och han insatte därför nu hela sin okuvliga energi på hindrandet av ensidiga svenska eftergifter, ty sådana trodde han skola arbeta det norska vänsterprogrammet i händerna, på samma gång som de minskade möjligheten att ernå en för båda folken gagnelig unionsreform. Till utgångspunkt för den norska aktionen togs krav på ett eget norskt konsulatväsen, och 10 juni 1892 beslöts detta av stortinget. Med anledning härav förklarade utrikesministern greve K. Lewenhaupt i sammansatt statsråd 14 jan. 1893, att frågan om den konsulära gemenskapens upphävande fordrade unionell behandling och att gemensamhet på det diplomatiska området vore ett villkor för unionen. Men han framhöll tillika önskligheten av en uppgörelse på likställighetens grund med en gemensam utrikesminister, svensk eller norsk, och därmed hade sålunda den svenska ministären, som nu leddes av Boström, uttalat sig härför. Genom 1893 års statsverksproposition erhöll riksdagen kännedom om Lewenhaupts yttrande. A. gillade naturligtvis anbudet om gemensam utrikesminister men ville ha fastslaget, att villkoret härför bleve likställighet även i skyldigheter, och då han vid remissdebatten 24 jan. betonade detta, fick han instämmande av 60 första-kammarledamöter. Men han ansåg även behövligt, att den svenska regeringen med avseende på konsulatfrågan erhölle stöd genom ett formligt riksdagsbeslut, och hans ansträngningar hade ej ringa del i att ett sådant kom till stånd 12 apr. 1893, då båda kamrarna på initiativ av statsutskottet förklarade sig anse frågan om upplösning av den konsulära gemensamheten ej kunna prövas annat än i samband med förhandlingar om sättet även för de diplomatiska ärendenas skötsel och krävde att få yttra sig, innan något beslut om den förra frågan fattades. Denna förklaring, som intogs i en riksdagsskrivelse av 14 apr. 1893, blev sedan det svenska programmet i den genom norska vänsterns hänsynslöshet alltmer tillspetsade unionskonflikten. Genom att låta stortinget indraga norska anslag till den unionella utrikesbudgeten sökte partiet nu genomdriva upplösning av ej blott den konsulära utan ock den diplomatiska gemensamheten. Med anledning härav begärde konung Oskar vid 1895 års riksdag tillsättandet av ett hemligt utskott, och i detta fick A. plats. Följden av förhandlingarna i utskottet blev, att en K. proposition 22 mars begärde riksdagens bemyndigande att med svenska statsmedel täcka den genom de uteblivna norska bidragen uppkomna bristen i utrikesbudgeten. Statsutskottet tillstyrkte propositionen och därmed, att den unionella gemensamheten mot utlandet trots Norges budgetsstrejk skulle av Sverige upprätthållas, men på samma gång uttalade sig utskottet nu i de allvarligaste ordalag för en fullständig revision av de unionella bestämmelserna, och 13 maj godkändes dess betänkande av kamrarna. En annan framgång för A:s unionspolitiska strävanden var, att hans meningsvän L. Douglas kort därefter (1 juni) blev utrikesminister. Det var A., som först hos Boström föreslog honom och som övertalade Douglas att mottaga platsen. Då emellertid utsikterna att få Norges frivilliga medverkan till revisionen syntes mörka, framträdde inom vissa svenska kretsar tanken att genom en »tvångsrevision» söka betrygga den skandinaviska halvöns framtid, och A. var ej främmande därför. Det kom dock ej därtill. Riksdagens bestämda uppträdande gjorde intryck i Norge, och 7 juni uttalade sig också stortinget för en revision, varefter 13 nov. 1895 en svensk-norsk kommitté kunde tillsättas för utarbetande av förslag till ändrade unionsbestämmelser. Då A. blev medlem därav, tycktes sålunda omsider tillfälle skola beredas honom att med större räckvidd än dittills kunna verka för ett slut på de uppslitande tvisterna mellan brödrafolken. Men motsättningarna i de unionella frågorna voro alltför stora. Resultatet av kommitténs förhandlingar blev fyra olika förslag, två svenska och två norska. Till det av de förra, som gav uttryck åt A:s uppfattning, anslöt sig endast en av kommitténs ledamöter, dåvarande professorn E. Trygger. Den motiverande inledningen därtill, som skrevs av A., torde få anses såsom dennes mest betydande inlägg i den praktiska politiken och utmärktes av klarhet, skärpa i bevisningen samt grundlig kännedom om unionens hela historia. Förslagets huvudpunkter voro följande. Alla unionella bestämmelser skulle kodifieras i riksakten såsom unionens grundlag med giltighet framför de båda rikenas speciella grundlagar. Därmed skulle alla anspråk på svensk medrådighet över Norges grundlov ha bragts ur världen. Utrikesärendena, både diplomatiska och konsulära, skulle vara gemensamma under ledning av en utrikesminister, svensk eller norrman, föredragande i en unionell konselj av jämte honom lika många svenskar och norrmän. Den konstitutionella ansvarigheten i hithörande ärenden skulle handhas av en gemensam riksrätt och av en unionell representation, den senare bestående av lika många representanter från vartdera landets riksförsamling och ensam berättigad att besluta ändringar i utrikesbudgeten. Likställigheten i försvarsplikt skulle tillgodoses genom att konungen erhölle samma förfogningsrätt över den norska krigsmakten, som han förut hade över den svenska. Från det Alin-Tryggerska förslaget skilde sig det andra svenska förslaget, som framlades av fem ledamöter, förnämligast däri, att det avvisade den unionella representationen, varav följden blev, att åtalsrätten inför riksrätten måste tillerkännas ett riksdags- och ett stortingsutskott och att för ändringar i utrikesbudgeten fordrades samstämmiga beslut av riksförsamlingarna. Med avseende på det gemensamma försvaret ville detta förslag genom en riksaktsbestämmelse fastslå, att vartdera riket vore skyldigt att proportionellt till sin folkmängd deltaga däri. Det norska majoritetsförslaget överensstämde i mycket med det svenska men avböjde den konsulära gemensamhetens fastslående i riksakten samt fixeringen av den gemensamma försvarsplikten, och de övriga norska kommittéledamöterna sökte hävda Norges rätt att egenmäktigt skaffa sig egen utrikesminister samt egen diplomatisk och konsulär representation och påyrkade ett omedelbart ordnande av unionsförhållandena i enlighet härmed. Då det visade sig fåfängt att på grundvalen av ett sådant kommittéarbete söka åstadkomma ett svenskt-norskt regeringsförslag, resolverade konung Oskar i sammansatt statsråd 21 okt. 1898, att revisionsfrågan tills vidare skulle få vila, med anledning varav de närvarande svenska statsråden förklarade, att då också den hittillsvarande ordningen med avseende på utrikesstyrelsen borde utan någon som helst ändring tillämpas. Vid remissdebatten 25 jan. 1899 tog A., med massinstämmanden i första kammaren, fasta på denna förklaring men uttalade på samma gång sin förtröstan, att den sålunda av svenska regeringen proklamerade status-quo-politiken skulle få gälla även andra unionella frågor, särskilt den av norska stortinget mot konungens veto genomdrivna lagen om unionsmärkets borttagande ur norska handelsflaggan. Denna fråga erhöll. emellertid på hösten s. å. en mot hans åsikter stridande lösning, men när det svenska statsrådets andel häri 1900 kunde bli föremål för prövning av riksdagen, var A. ej längre medlem av denna.

Även under riksdagstiden hade A. fullföljt sin vetenskapliga produktion. Han utgav då — utom avhandlingar, mindre uppsatser och källpublikationer i svensk och unionell statsrätt och historia — avslutningen av sitt bidrag till Schinkels »Minnen», ett huvudverk för 1840–41 års märkliga riksdag, vilket i förening med hans övriga forskningar i Karl Johans historia 1894 förskaffade honom ett stort hederspris av Karl-Johans-förbundet, och därunder förberedde han också det stort anlagda men oavslutade arbetet: »Carl Johan och Sveriges yttre politik 1810–1815». Detta forskningsarbete i förening med hans rastlösa politiska verksamhet var sannolikt orsaken till att hans hälsa börjat vackla. Känslan härav åtminstone bidrog till att han 1899 lämnade riksdagen för att mottaga rektoratet vid Uppsala universitet, på vilken relativt lugna plats han kunde hoppas vinna nya krafter till återupptagande av sitt politiska arbete, men vad som ock bestämde honom var pliktkänsla mot det universitet, vid vilket han var fäst med så starka band. Ej minst verkade därvid hans intresse för dess studerande ungdom, vilket han förut inom en trängre krets fått lägga i dagen, då han 1897 blev efterträdare, ehuru ej omedelbar, till Svedelius i inspektoratet över Västmanlands-Dala nation. Den smygande sjukdomen — invärtes kräfta — lät sig emellertid ej hejda, och sista dagen av det nya seklets första år avled han i Stockholm, dit han begivit sig för att söka läkarhjälp. Han upplevde sålunda ej den av honom med så lidelsefullt intresse följda unionsfrågans slutkatastrof. Huru han, om han det fått, skulle ställt sig därtill, kan vara ovisst. Under debatten i första kammaren 12 apr. 1893 om unionsfrågan hade C Treffenberg uttalat sig för unionens upplösning, sedan den blivit en »karikatyrbild». Häremot genmälde A., att unionen såsom ett viktigt medel för bevarandet av fosterlandets yttre självständighet borde bibehållas, så länge det kunde ske utan förödmjukelse och skada för Sverige. Vid debatten i första kammaren 13 maj 1895 angående statsutskottets skrivelseförslag uttalade han sig också mot upplösning, nu på den grund, att därigenom svenska folkets nationalanda skulle nedsättas, och i ett tal om unionens betydelse 3 nov. 1895 vid en godtemplarfest framhöll han, att unionens bevarande under ändamålsenliga former var en skyldighet för Sverige, ej blott mot sig själv utan ock mot Norge. Men vid samma tillfälle yttrade han, att »en union, vari Norge mot sin vilja kvarhålles, snarare kan bliva ett medel att motverka än att främja de båda folkens trevnad och ömsesidiga samverkan, medan det icke gärna kan påstås, att ens en union, sådan den för närvarande är ordnad, är för Sveriges folk så nödvändig, att det icke skulle kunna umbära densamma». När han sedan under kommittéarbetet i Norge lärt känna den därstädes allmänt rådande misstron mot Sverige och dennas samband med unionsförhållandena, skrev han (18 sept. 1896) till en förtrogen vän (professor T. Tullberg): »Men om nu unionen föder misstro, misstron oenighet och oenigheten svaghet och om ett förbund mellan tvenne av varandra oberoende folk kan medföra den styrka, som unionen är avsedd att bereda men som den i följd av den misstro, den föder hos det ena folket, icke kan skapa — vad blir då slutsatsen?» Redan 1893 hade A. under ett samtal med excellensen Lewenhaupt yttrat om unionen: »Jag säger som [B. A.] Leijonhufvud 1862 om adelns representationsrätt, att vi kunna nog ej behålla den. Frågan är blott att, när vi förlora den, det ej sker med vanheder» (jfr RAPr 8 dec). Kanske skulle därför A., om han kunnat medverka till 1905 års händelser, ej ha motsatt sig den avveckling, som då kom till stånd under ledning av hans vän Kr. Lundeberg. Den innebar dock seger för den sats, för vilken han kämpat, nämligen att unionen var en rätt för Sveriges rike. Tryggt kan man påstå, att den därvid från svensk sida visade fastheten i ej ringa mån berodde av opinionsströmningar, som utgått från eller påverkats av A., och om det är av stor betydelse för de båda skandinaviska folkens framtid, att unionsupplösningen skedde på ett sätt, som ej grundlade en oövervinnelig bitterhet i Sverige, har alltså det arbete, för vilket A. offrade sina bästa krafter, ej varit så fåfängt, som det med anledning av unionsupplösningen kan synas.

A:s politiska verksamhet var emellertid ingalunda inskränkt till »den norska frågan». Orubbligt kämpade han i riksdagen för en stark men lagbunden och blott riksintresset tjänande konungamakt, dvs. för grundtanken i 1809 års statsskick, vars tillkomst också utgjorde ett kärt föremål för hans forskningar; och för försvarsfrågan hyste han ett brinnande intresse. Ehuru ej ledare av första kammarens majoritetsparti och först 1894 insatt i dess förtroenderåd, utövade han dock ett mycket stort inflytande på dess hållning under 1890-talet. Han var så att säga partiets politiska samvetsråd till följd av den respekt, hans över alla personliga syften höjda fosterländska nitälskan, samvetsgrannheten i hans riksdagsarbete och hans principfasthet ingåvo. Nyttan av detta hans inflytande har olika bedömts. En begränsning hos A. såsom politiker var nog, att han, helt uppgången i sitt intresse för de stora statsfrågorna, ej tog tillräcklig hänsyn till vår tids sociala krav, och detta torde ej saknat betydelse för 1890-talets första-kammarpolitik, men svårligen skulle denna tids första-kammarmajoritet kunnat uträtta så mycket till värnande och främjande av viktiga fosterländska intressen, om den ej så orubbligt fasthållit vid vad statsintresset syntes den kräva. Till Boström såsom statsminister ställde sig A. tidtals oppositionellt, beroende av att han misstrodde hans fasthet i norska frågan och ej tilltalades av hans »samlingspolitik». Bemedling av gemensamma vänner, som fruktade, att en ohjälplig brytning skulle leda till ödesdigra partiförskjutningar, lyckades dock under A: s riksdagsmannatid utjämna motsatserna.

A:s styrka som vetenskaplig författare och universitetslärare var ej en glänsande idérikedom utan forskningens grundlighet och noggrannhet samt skarpsinnet, konsekvensen och klarheten i utredningen. Hans framställningssätt var enkelt och flärdlöst såsom hela hans personlighet men koncist och kraftigt, och dess intrycksfullhet förhöjdes ofta genom anförande av kärnrika yttranden av förra tiders store män. Av personer, som ej kände A. närmare, ansågs han ofta vara hård och otillgänglig till följd av den strävhet, han kunde visa, när det gällde kamp för vad han ansåg vara viktiga principer. I verkligheten hade han ett stort behov av att ge och åtnjuta vänlighet. Mot sina närmaste ådagalade han en rörande ömhet. Som vän var han osvikligt trofast, och i vänkretsen kunde han vara den gladaste bland de glada. På hjärtevärmen i hans väsen berodde ej minst hans förmåga att vinna och inverka på människor. Till och med politiska motståndare, ja, även norska sådana, berördes därav. Forssell yttrade en gång: »Hur förargad man än är på A., kan man ej motstå makten av hans trofasta handslag och av hans hjärtevarma blick». Ärligheten och oegennyttan i hans strävanden förnekades ej ens på håll, där man bedömde, honom blott från fientlig partiståndpunkt, och inom sitt eget läger älskades och beundrades han såsom kämpen utan fruktan och tadel för Sveriges ära, rätt och välfärd. Att hans lågande fosterlandskärlek och politiska karaktärsfasthet verkade i hög grad väckande och stärkande på vårt folks nationalanda, låter sig ej förneka. Också väckte hans bortgång allmän sorg. Ett vittnesbörd härom gav insamlandet av medel till hans gravvård på Uppsala kyrkogård. Anslutningen därtill var så stor, att ett överskott uppstod, som kunde anslås till en premiefond med A:s namn för Västmanlands-Dala nation. Även genom en annan donation har hans minne hugfästs, i det en vänkrets mot en livränta åt hans änka övertog hans dyrbara statsvetenskapliga bibliotek och bestämde, att det under namn av »Oscar Alins boksamling» skulle förenas med det under skytteanska professurens vård stående Gyllenhielmska biblioteket.

Författare

S. J. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Hans efterlämnade papper ha deponerats i Uppsala universitetsbibliotek men äro ännu ej tillgängliga för allmänheten; hans stora samling avskrifter till det tidigare 1800-talets historia inköptes av Karl-Johansförbund et och skänktes 1902 till samma bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bidrag till svenska rådets historia under medeltiden. 1.* Upps. 1872. 60 s. (Gradualavh., belönad med Geijerska priset; även i UUÅ.) — Kristian den andre. (Ur folkens häfder, 1875, s. 41.—66; undert.: O. A.) — Om svenska rådets sammansättning under medeltiden. Upps. 1877. 31 s. (UUÅ, Festskr. i877.) — Sveriges nydaningstid, från år 1521 till år 1611. Sthm 1877—78. 484 s. (Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, D. 3; belönad med halva årsräntan av kon. Oskar II:s jubelfestdonation 1880.) — Kristina Nilsdotter (Gyllenstjerna) (Redogörelse för h. elementarläroverket för flickor i Uppsala läseåret 1877— 1878, s. 1—23). — Nyare tidens historia från trettioåriga krigets utbrott till westfaliska freden (Illustr. verldshistoria, utg. af E. Wallis, D. 4, Sthm 1878, s. 303—424). — Sveriges statskunskap i kort sammandrag af C. G. Malmström. 6:e uppl. Upps. 1880. 95 s. 7:e uppl. Öfyersedd. Upps. 1883. 95 s. — Anteckningar vid studiet af andra delen af Geijer, Svenska folkets historia (Hist. bibliotek, D. 7, 1880, s. 242—248, 255—258; undert.: O. A.). — Carl Johan och hans tid (1828—1844). Afd. 1—2. Sthm 1881, 93. VI, 292, CIV; (6), 275, CXLVI s. (Minnen ur Sveriges nyare historia, saml. af B. von Schinkel, D. 12: 1—2; afd. 2 även utg. sep. i något förkortad form under titel: Carl XIV Johan och rikets ständer 1840— 1841. Historisk teckning. Sthm 1893.) — Tal vid Upsala universitets fest på tvåhundrafemtionde årsdagen af Gustaf II Adolfs död. Upps. 1882. 21 s. — Strödda bidrag till svenska statsskickets historia. 1. Om beräkningen af riksståndens röster enligt 1786 års riksdags beslut. 2. Om sammansättningen af riksrätten 1818. 3. Sättet för tryckfrihetslagens antagande 1812. 4. Sättet för riksaktens antagande 1815 (Hist. tidskr., Årg. 4, 1884, s. 283—306; 5, 1885, s. 185—198; 6, 1886, s. 193—226; 7, 1887, s. 297—324). — Konungamakten, bondeståndet och regeringsformen 1809 (Ny sv. tidskr., 1885, s. 381—414). — 1809 års grundlagsstiftare och 1866 års riksdagsordning (ibid., 1885, s. 640—648). — Konungamakten, landtmannapartiet och försvarsfrågan 1885 (ibid., 1886, s. 397—447). — Svenske konungens rätt ifråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter enligt 1809 års regeringsform (Smaaskrifter tilegnede A. F. Krieger d. 4 okt. 1887, Köpenhamn 1887, s. 341—378; omtr. med titel: Om Kongl. Maj: ts rätt i fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter. Sthm 1890. 36 s.). — Wilhelm Erik Svedelius (Hist. tidskr., Årg. 9, 1889, s. 155—163). — Den svensk-norska unionen. Uppsatser och aktstycken. 1. Unionsfördragets tillkomst. 2. Frågan om norska grundlagens »normalexemplar». Sthm 1889, 91. 136, 364; 47 s. Ny uppl. av K. 2 med fotolitogr. grundlagsavtryck utg. efter förf: s död med företal av S. Clason. Sthm 1901. Fol. 11 s. -|- 72 s. fotolitografiskt tryck. — I utrikesministerfrågan af J. Sthm 1894. 20 s. (Sv. nationalfören. skrifter, 5; öyers. till engelska, tyska och franska 1895; anon.). — Om Kongl. Maj :ts rätt ifråga om dispositionen af besparingarna på de fasta anslagen inom riksstatens hufvud-titlar. Sthm 1894. 108 s. (HA Handl., N. F., D. 12: 3; inträdestal i HA 1890.) — Tal till minne af Gustaf II Adolfs födelse hållet i Upsala universitets aula d. 9 dec. 1894. Upps. 1894. 16 s. ¦— Om unionens betydelse för Sverige. Tal d. 3 nov. 1895 (Meddel. fr. fosterländska förbundet i Göteborg, 1, 1895, s. 11—13; omtr. Sthm 1896. 14 s.). — Bidrag till Mosskonventionens historia (Hist. tidskr., Arg. 17, 1897, s. 209—258). — Yttrande och förslag, afgifna inom 1895 års unionskomité. Sthm 1898. 4: o 54 s. (Tills, med E. Trygger; den allmänna motiveringen är skriven av A.) — Unionskommitténs resultat. Några betraktelser. Sthm 1898. 35 s. (Sv. nationalfören. skrifter, 13.) — Carl Johan och Sveriges yttre politik 1810—1815. Historisk studie. H. 1* Sthm 1899. 112, 88 s. — Ett bidrag till Hans Järtas biografi. Upps. 1899. 33 s. (UUA 1899. Progr. 3.) — Fjerde artikeln af fredstraktaten i Kiel d. 14 jan. 1814. Pröfning af en af herr presidenten Hans Forssell utförd »rättshistorisk kontrollanalys». Sthm 1899. 137 s. [Utgör svar å en av F. i anledning av A:s arbete Den svensk-norska unionen, 1, i Nytt jur. arkiv, Årg. 20, 1895, Afd. 2, Bih. införd artikel med titeln: Fjärde artikeln af fredstraktaten i Kiel d. 14 jan. 1814. En rättshistorisk kontrollanalys.] — Professor Alins anförande i riksdagens första kammare d. 25 jan. 1899 rörande norska stortingets beslut i flaggfrågan. Göteborg 1899. 16 s. — Aftal eller icke? Ett ord i flaggfrågan. Upps. 1899. 41 s. (Anon.; tills, med S. Clason.) — Förhandlingarna om allianstraktaten mellan Sverige och Ryssland af d.. 5 apr./24 mars 1812. Upps. 1900. 32 s. (UUA 1900. Progr;) — Smärre uppsatser och granskningar i Sv. tidskr. (1873, 75). Ny sv. tidskr. (1880, 85), Nord. tidskr. (1878, 79), Hist. bibliotek, D. 7 (1880), Hist. tidskr. (1882, 83), Nord. revy (1884—85) och Statsvet. tidskr. (1897—98) samt i tidningar; artiklar i Nord. familjebok och Biogr. lex., N. F., Bd 9; tal.

Utgivit: Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet 1521—1718. D. 1: 1. 1521 —1544. Sthm 1887. XIV, 412 s. (Tills, med E. Hildebrand.) — Regeringsformen af d. 6 juni 1809 med motiver. Upps. 1889. 46 s. (Anon.) — Sveriges grundlagar och s. k. konstitutionella stadgar m. m. samt Norges-grundlov. 5:e uppl. Sthm 1891. 336 s. 8:e uppl. Sthm 1900. 353 s. (1: a—4: e uppl. utg. av G. R. Lillienberg.) — Sveriges förhållande till främmande makter från d. 13 mars till d. 6 juni 1809. Underd. berättelse af hofkansleren frih. G. Lagerbjelke (Hist. studier. Festskr. tillägnad C. G. Malmström, Sthm 1897. 32 s.). — Hans Järtas koncept till regeringsformen (Statsvet. tidskr., Årg. 1, 1897—1898, s. 3—30; även sep. 30 s.). — Ur Jacob Adlerbeths anteckningar för svenska häfder 1814. Ett bidrag till unionens historia. Upps. 1897. 73 s. (Särtr. ur tidn. Fyris 1897.) — Hans Järtas och G. F. Wirséns brefväxling år 1814. Sthm 1897. V, 179 s. — Bidrag till regeringsformens historia, 1—3 (Statsvetenskapl. tidskr., Årg. 1, 1897—98, s. 183—188; 2, 1899 s. 128—155). — Tronföljarevalet 1810. Protokoll och handlingar. Sthm 1899. V, 318 s. (Hist. handl., D. 17.) — Sverges och Norges traktater med främmande magter jemte andra dit hörande handlingar. D. 3. 1868—1877. Sthm 1900. (8), 648 s. (Sverges traktater med främmande magter, D. 12; med biträde av C. Sandgren.) — -Svenska statsrådets protokoll i frågan om förbundet med Ryssland 1812. Upps. 1900. 54 s. (UUÅ 1900. Progr. 2.)

Översatt: G. Droysen, Gustaf Adolf. D. 1. Sthm 1869. VIII, 367 s. (Tills, med M. B. Swederus.) — W. Assmann, Lärobok i allmänna historien. D. 1—4. Sthm 1869—1870. 145, 180, 188, 196 s. (Övers, och till någon del bearbetn.; tills, med M. B. Swederus.) 2: a uppl. Sthm 1879—1882. 144, 178, 192, 204 s. (Tills, med Fr. Westling.) — L. von Ranke, Wallenstein. Upps. 1870. VIII, 332 s.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 31 mars 1882 (meritförteckn.); Upsala univ: s matrikel 1896; Sv. riksdagens prot. med bihang; Underd. yttrande af den för utarbetande af förslag till ändrade bestämmelser ang. Sveriges och Norges förening af K. M: t di. 13 nov. 1895 i nåder förordnade komité (1898); S. J. Boethius, Dagboksanteckningar under 1890-talets riksdagar (i förf:s förvar); O. Varenius, Oscar Alin. Några minnesord (1901); minnesteckningar i Statsvet. tidskr. 1901 av C. A. Reuterskiöld och i Hist. tidskr. 1901 av E. Hildebrand; nekrologer i tidningar.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar J Alin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5667, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. J. BOËTHIUS.), hämtad 2018-10-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5667
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar J Alin, urn:sbl:5667, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. J. BOËTHIUS.), hämtad 2018-10-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se