Meriter

2. Oscar Mauritz Almgren, den föregåendes son, f. 14 aug. 1842, d 27 mars 1910 i Stockholm. Anställd vid faderns sidenfabrik 1858; delägare däri 1869 och ensam innehavare därav 1884; stadsfullmäktig i Stockholm 1879–1908 och var därunder åren 1885–86 och 1889–1906 ledamot av beredningsutskottet samt insattes 1890 i handels- och sjöfartsnämnden, vars v. ordförande han blev 1905; ledamot av svensk-norsk-danska kommittén angående skydd för varumärken, handelsfirma och prokura 6 aug. 1881–22 nov. 1884; ledamot av riksdagens första kammare 1890–1910 och var därunder bl. a. ledamot av banko-utskottet 1898 samt av särskilda utskott 1903, 1904 (läroverksutskottet) och 1905; ordförande i Stockholms köpmannaförening 1890 och i Stockholms handelskammare 1902; ledamot i kommittén för 1897 års industri- och konstutställning i Stockholm 27 apr.–6 dec. 1894 och i kommittén angående ändring i bevillnings-lagstiftningen 11 sept.—1 okt. 1895 samt ordförande i kommittén angående handelsundervisningens ordnande 18 sept. 1908. RNO 1889; KVO2kl 1895; KVO1kl 1897; KNO1kl 1908.

Gift 17 dec. 1868 med Elisabet Karolina Lovisa (Louise) Schmidt, f. 11 nov. 1844, d 27 nov. 1915, dotter till sidenfabrikören Klas Teodor Schmidt.

Biografi

Av egen böjelse och föräldrarnas önskan tidigt bestämd för köpmansyrket, blev A. redan vid sexton års ålder anställd vid faderns sidenfabrik, och efter några års praktik där vidgade han sina insikter i sidenfabrikationen genom resor i Frankrike och Italien samt satte sig även in i yrkets detaljer under arbete vid en sidenfabrik i Schweiz. Knut August Almgrens nit för handelns och industrins befrämjande och hans oförtrutna arbete för dessa näringars förkovran blev väl i mycket bestämmande för A: s livsverk, och liksom fadern togs han flitigt i anspråk för organisationer, som avsågo att gagna dessa näringar, såsom grosshandelssocieteten, borgerskapets femtio äldste, Stockholms köpmannaförening och Stockholms handelskammare. I Stockholms stadsfullmäktige nedlade han ett gagnande arbete för huvudstadens utveckling. Grundlig kännedom om handelns och näringarnas behov och villkor förvärvade A. icke blott som driftig köpman, den där alltjämt förstod att befästa sin firmas anseende, utan ock genom ett intresserat och djupgående studium, påbörjat redan i ungdomen, av särskilt den engelska nationalekonomins klassiska verk: Adam Smith's, Richard Cobden's och John Stuart Mills arbeten. Under de tvenne decennier, han representerade Stockholm i riksdagens första kammare, visade det sig, att hans ekonomiska åskådning i ej ringa grad bestämts av dessa studier. Inom kammaren blev han vid sidan av Nils Axel Bennich och K. F. Waern d. y. en av frihandelns talangfullaste talemän. Han omfattade således ett ekonomiskt system, rakt motsatt det, för vilket fadern kämpat. Vid behandlingen av 1892 års protektionistiska industritulltariff hade han särskilt tillfälle att framlägga sin ekonomiska åskådning, ofta under meningsskifte med bänkkamraten Rob. Almström. Hans principiella ställning till de föreslagna och beslutade industritullarna framträder kanske bäst i hans yttrande angående tall å band och vävnader av siden — alltså en fråga, där A: s fackinsikter i särskild grad borde komma till heders. Den av protektionisterna föreslagna tullsatsen å denna vara, motsvarande 25 à 40 % av varans värde, skulle, enligt A., fördyra en hel del artiklar. — sidenhalsdukar, sidenschaletter och hattband av siden —, vilka redan då kunde betecknas som nödvändighetsvaror t. o. m. för allmogen, och därigenom framkalla smugglerier i en omfattning, som på senare år icke förekommit. A. befarade att dels på grund av minskad konsumtion, dels på grund av smugglerier en väntad ökad statsinkomst genom tullförhöjningen skulle utebliva. Det ifrågasatta skyddet för den inhemska industrin värderade han icke högt. »Enligt min åsikt», säger han betecknande nog, »är det oändligt mycket bättre att ärligt kämpa under en moderat eller t. o. m. låg tull än att genom alltför högt skydd utsättas för den olidligaste av all konkurrens, den oärliga importen.» — De ifrågasatta industritullarna kunde enligt A. rent av bliva en fara för näringslivets sunda utveckling, därigenom att industrin alltför mycket frestades att lita till skyddet, vilket, betraktat som premie för industrin, ofta föreslagits orimligt högt. Och han försummade ej heller att påpeka, huru tullarna lätt nog kunde komma i strid med den inhemska, i mer än ett avseende av import utifrån beroende industrins intressen. I fråga om formerna för varuutbytet fann A. likaså i överensstämmelse med sin allmänna åskådning största möjliga frihet nödvändig, och han uttalade sig därför av principiella skäl mot förhöjning av bevillningsavgiften av utländska handlande och handelsexpediter (1893) samt mot en föreslagen beskattning' av gårdfarihandeln (1895); även ett ifrågasatt skydd för industriella modeller och mönster satte sig A. (1894) emot under hänvisning till den fria konkurrensens förmåga att framdriva alltjämt nya förbättringar och skapa rikare arbetstillfällen. Däremot tillstyrkte han 1898 lag om rättsskydd för släktnamn, under framhållande av att det vore av största vikt för en affärsman att med lagens hjälp kunna protestera mot att en annan tillägnade sig hans namn för att därigenom driva illojal konkurrens. Helt naturligt koncentrerades A:s riksdagsarbete på sådana frågor, som hade samband med affärslivet, varvid hans omsorgsfulla och klara utredningar alltid kunde påräkna uppmärksamhet även från dem, som ej omfattade hans prononcerade frihandelsståndpunkt. Han uppträdde bl. a. 1900 för inrättandet av frilager, 1893 för åstadkommandet av en förändring i vår handelslagstiftning, avseende skyndsammare rättskipning, och för statsanslag till handelsinstituten i Stockholm och Göteborg, 1894 och 1898 mot påläggandet av stämpelavgift på växlar och 1902 mot progressiv beskattning av aktiebolag samt 1893 för åstadkommandet av en svensk arbetsstatistik. Han förordade 1906 den K. propositionen om medling i arbetstvister och yrkade 1909 med stöd av sin långa erfarenhet, som arbetsgivare för kvinnor förbud mot kvinnors användande i nattarbete i vissa industriella företag men uppträdde 1906 mot förslaget, att kommunerna skulle erhålla rätt att införa bestämd stängningstid för handelsbutiker. A. motionerade 1909 jämte andra, ehuru utan resultat, om beviljande av statslån till Ostkustbanans aktiebolag för anläggning av järnväg mellan Gävle och Härnösand. Till sin allmänna åskådning moderat konservativ, tillhörde A. första kammarens moderata parti. Han uppträdde 1895 mot mellanrikslagens uppsägning, 1894 mot det vilande förslaget till fixering av riksdagsmännens antal (»städernas vingklippning»), tillkännagav 1902 sin anslutning till Hugo Tamms skrivelseförslag angående utredning om de villkor, på vilka allmän rösträtt skulle kunna införas, samt bidrog 1907 med sin röst till den 1909 slutgiltigt antagna rösträttsreformen. — Efter frihandelns genombrott blev det snart uppenbart, att den svenska sidenfabrikationen var en konstlad produkt, som helt hade den merkantilistiska näringspolitiken att tacka för sin tillvaro, och den var därför dömd att trängas tillbaka i konkurrensen med utlandet; värdet av dess tillverkning sjönk obevekligt år från år, och endast framställandet av vissa för Sverige och Finland säregna varor, särskilt silkesschaletter, kunde över huvud hålla industrigrenen vid liv. A:s fabrik undgick naturligtvis ej inverkan av denna allmänna depression inom yrket, och under hans sista år gav den endast ringa vinst. Att han ändock höll driften i gång, måste främst tillskrivas hans önskan att bereda de gamla arbetarna sysselsättning; för deras räkning uppförde han även ett ålderdomshem. I det tysta utövade han tillika en omfattande välgörenhet. Som få hade A. under sin levnad främjat köpmannayrkets intressen, och vid hans död kunde med rätta sägas, »att med honom bortgått en av Stockholms främste och bäste män, en i inre som yttre måtto verklig patricier».

Författare

H. Rosengren.

Källor och litteratur

Källor: Första kammarens prot.; samtida tidningar; Textil- och beklädnadsindustrien. Specialundersökning av kommerskollegium (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar M Almgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5682, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5682
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar M Almgren, urn:sbl:5682, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-11-08.