Carl Jonas Lovis (Love) Almquist

Född:1793-11-28 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län
Död:1866-09-26 – Tyskland (i Bremen)

Författare, Präst, Lärare


Band 01 (1918), sida 473.

Meriter

3. Carl Jonas Lovis (Love) Almquist, den föregåendes brorson, f. 28 nov. 1793 i Adolf Fredriks församling, Stockholm, d 26 sept. 1866 i Bremen. Föräldrar: krigskommissarien Karl Gustav Almquist och Birgitta-Lovisa Gjörwell, dotter till Karl Kristoffer Gjörwell. Åtnjöt enskild undervisning; inskrevs som student i Roslags nation vid Uppsala universitet 11 juni 1808; disp. 9 juni 1810 (De servatis sub barbarie Mædii ævi litteris, p. I, pres. L. K. Tunelius); fil. kand. 17 mars 1815; disp. 5 apr. s. å. (Monumentorum veterum historiæ Sviogothicæ prologomena, p. IV, pres. E. M.. Fant); fil. magister 15 juni s:.å. E. o. kanslist i ecklesiastikexpeditionen; kopist 6 dec. 1817; kanslist 13 febr. 1822; erhöll på egen begäran avsked 27 aug 1823; vikarierande lektor vid krigsskolan på Karlberg okt. 1826–apr. 1828; lärare vid Nya elementarskolan i Stockholm 2 jan: 1828; rektor därstädes 16 nov. 1829; undergick dimissionsexamen 22 maj, praktisk teologisk examen 7 juni, prästvigdes 11 juni och avlade pastoralexamen 17 juni 1837, allt i Uppsala; begärde 28 mars 1840 tjänstledighet från rektoratet omedelbart samt från sin lärarbefattning fr. o. m. 1 juli, vilket även beviljades; erhöll, utan att ånyo hava inträtt i tjänstgöring, på egen ansökan avsked 14 sept. 1841; regementspastor vid livbeväringen 27 okt. 1846; flydde 11 juni 1851 från sitt hem i Stockholm och begav sig över Hälsingborg, Köpenhamn, Bremen och London till Nordamerika; återvände därifrån till Bremen hösten 1865.

Gift 4 mars 1824 med Anna Maria Andersdotter Lundström, f. 8 okt. 1799 i Stockholm, d 18 okt. 1868 därstädes, dotter till bryggaren vid Edsberg Anders Lundström.

Biografi

Om A: s barndom äro vi jämförelsevis väl underrättade genom hans morfaders och hans moders brev. Han var en mycket livlig men ofta sjuklig gosse, vars hälsa under de tidigaste åren ingav stora farhågor och som först småningom vann sundhet och styrka. Hans moder var en ursprungligen yster natur, som genom flyttningen från Stockholm rycktes ifrån Gjörwellska hemmets estetiskt pastorala vanor och en munter, väl samstämd omgivning till en släkt, där hon knappast kände sig hemma, och till en krävande verksamhet som lanthusmor med vidlyftigt hushåll och stort ansvar. Överansträngd, dog hon redan 8 aug. 1806 av lungsot. »Med sina fel och fullkomligheter är hon den käraste gestalt, som bakom alla mina senare tavlor reser sig upp i mitt minne», skrev sonen om henne; »hon var väl i hög grad känslig, men denna, känslighet var högst frisk. Hon hade ett avgjort begär för en viss elegantia och snygghet i former (ur det Gjörwellska elementet). Hon gav mig stränga och välförtjänta ägor, mellan, det hon förklarade mig vara sitt älsklingsbarn. — En mild men hög allvarsamhet låg över hennes väsende». A:s fader var en rastlös, driftig, i flera hänseenden skicklig man, som emellertid icke hade ekonomisk framgång i sina strävanden; »det går oftast så med personer, som först uppbruka någonting. Ingen tackar dem, och efteråt komma ändra, som njuta frukterna av arbetet och skörda äran av företaget», skrev sonen om sin faders verksamhet. Att äktenskapet varit olyckligt, har påståtts, men alla fakta tala för motsatsen, hur grundväsentligt olika makarnas naturer än voro. Till sin styvmoder, Agnes Alten (gift 1810), kom A., såvitt man kan döma, i ett gott förhållande, liksom till sina halvsyskon. Hans närmaste förtrogna påstås emellertid ha varit hans syster Louise (f. 1803). Det andliga arv, A. lyfte från sina föräldrar, var rikt och omfattande; att skifta detta rättvisligen mellan fäderne och möderne är vanskligt nog, men somligt synes klart: från mödernet kommer skönhetssinnet, den blida humaniteten, det varma intresset; från fädernet iakttagelseskärpan, dialektiken, den pedagogiska gåvan; på båda hållen fanns det starka religiösa drag och utpräglade litterära anlag. Flitig med sina läxor och långt därutöver i fråga om att läsa allehanda humaniora, synes A. under sin uppväxttid väsentligen ha slutit sig till sin morfader, Gjörwell, med hänsyn till studierna. Gjörwells hopp var, att A. skulle ägna ' sig åt historiens studium och bli »historiarum professor» i Uppsala. Ännu 1810 utber sig A. att få författa en historisk uppsats över av morfadern uppgivet ämne och med stöd av hans bokanvisningar »för att öva och undervisa mig i historien». Om hans Uppsalatid känner man för övrigt föga (»roligt i avseende på studierna, vämjeligt i avseende på Uppsala-omgivelserna», skrev han 1820); Gjörwells död 1812 bidrog väl till att han icke vidhöll sin avsikt att ta historien till huvudämne; i kandidatexamen ingingo grekiska, matematik och filosofi bland hans sju cum laude. Åt studierna hade han icke fått ägna sig helt och hållet; »vidare tillåter mig alldeles icke min svaga kropps konstitution att tillbringa så mycken tid vid de kära böckerna», skrev han 12 okt. 1810. Man kan i hans håg för friluftsliv, särskilt vandringslusten, spåra fortsättningen av studieårens strävan att övervinna den kroppsliga svagheten. I apr. 1814 vart han informator hos ryttmästaren M. Hisinger och tillbragte på hans egendom Fagervik i Finland somrarna 1814–17; därunder besökte han Helsingfors, Åbo, där han, 26 sept. 1814 skrev in sig som studerande av sveogotiska nationen vid universitetet, m. fl. orter. Mycket avhållen av familjen Hisinger, som han. flitigt uppvaktade med tillfällighetsvers, var A. särskilt av sin lärjunge »betraktad som en fullkomlig människa i anseende till mångsidig lärdom» och »en sant religiös människa».

I Stockholm, där A. inträdde på ämbetsmannabanan omedelbart efter sin examen, ägde han i sin mormor (d 1822) en älskad frände, om vilken han säger: »även under hennes långt lidna ålder fann jag i hennes seder ett upplivande behag», i det närbelägna fädernehemmet på Antuna sina övriga närmaste släktingar och fick ett stort antal innerliga meningsfränder och förtrogna vänner bland de av Swedenborg påverkade kretsarna. Enligt A:s egna uttalanden, som forskarna i regel ge vitsord i detta fall, hade han redan som barn (året efter sin moders död) haft en psykologisk kris, kännetecknad av svårmod och religiöst grubbel. Vid nitton års ålder genomgick han ännu en sådan kris, som avslöts genom en nyfödelse av hans kristendom under påverkan av Swedenborg och den moderna tyska litteraturen; samtidig är hans hemliga »förlovning» med den på Antuna som barnflicka tjänande unga kvinna, som sedan vart hans hustru. Nära personliga förbindelser fann A. i det stockholmska swedenborgssällskapet »pro fide et caritate» (jan. 1817–1828, ordförande febr. 1820–1822) samt i en trängre krets av dess medlemmar, som från hösten 1817 under namn av »manna samfund» en gång i veckan samlades till principdiskussioner; A:s uppfattning av Swedenborgs läror fick här sin prägel av Mårten Sturzenbeckers rätt väsentliga omtolkningar. Han var även verksam i en tredje förening, »Manhemsförbundet», en sammanslutning för patriotisktmoralisk uppfostran, som stiftats av K. F. Dahlgren och A. J. Cnattingius (invald 1816; inom kort ordförande). Under intresserat arbete i dessa sammanslutningar utbildade A. en filosofiskt religiös åskådning och ett estetiskt program för sin vittra verksamhet. Grundvalen för hans spekulation har ansetts vara hämtad från Swedenborg, med vars åskådningar A:s uppfattning av treenigheten, bibeln och symbola sammanhänger och vars korrespondensmetod han gärna brukar. Även dennes skolastiska framställningssätt har starkt påverkat A., som emellertid i likhet med sina vänner ombildade Swedenborgs lära till mystisk känsloreligion tack vare intryck från herrnhutarna samt djup påverkan av Schleiermacher. »Den som icke har ett liv över frågornas liv, han har icke något liv», låter A. en diktgestalt yttra och vidare, att detta liv består i »ren kärlek. Den frågar ej — den är». Med denna religiösa metafysik sökte A. förena Schellings identitetsfilosofi och nyttjade gärna dennes terminologi, så t. ex. i avhandlingen »Om det hela» från 1819 (tryckt 1836 i Skandia). Gjörwells levnadssats: »nulla dies sine linea» övertogs av hans dotterson. Redan som liten sammanskrev A. en mängd arbeten, där hans bibliografiska, annalistiska och samlargry tydligt framträder. Bevarade äro även flera vittra försök från pojkåren, av vilka »Myrorne», en satirisk djurhjältedikt från 1811 är anmärkningsvärd som den första större svenska originaldikten på hexameter under 1800-talet. En mängd smärre dikter i tre häften, kallade »Små försök», visa honom som en tillmötesgående sällskapsmänniska, en fridsam efterklangsakademiker utan någon egendomlighet. Av samma art är hans första tryckta arbete, »Hektors lefnad» (1814). Först i dikten »En dröm» från 1815 skönjes omslaget i A:s inre liv: formen är utpräglat nyromantisk och innehållet utgör en bebådan av en ny poesi, som skall uppstå, sedan den franskklassiska och den tyskromantiska förkastats, och som är i stånd att harmoniskt förena det himmelska och det jordiska. S. å. skrev han förord till en dikt, »Dalmina», senare i ett — ofullbordat — utkast i tolv sånger från 1817 kallad »Karmola», och 1816 ett likaledes ofullbordat drama, »Harald Eystensons saga», i vilka han sökte förverkliga sina planer. Med utgångspunkt i Swedenborgs andelära sökte han avhjälpa den brist på en kristen mytologi, varöver Fr. Schlegel klagat; »Karmola» skulle skildra himlens och helvetets strid om människan, dramat åter skulle bli modernt, till innehåll ha kärleken och genom sin storhet och sitt allmänintresse ägna sig till »ett helt folks egendpmsläsning». »Hvad är kärlek?» (1816), novellen »Parjumouf» (1817) och sagan »Gråkappan» (1818), alla tre anonyma, äro hans första försök inför offentligheten. I den förstnämnda utdömer han som en Swedenborgs efterföljare varje äktenskap, som ej vilar på andlig sympati; »Parjumouf» är en exotisk novell med anslag från Bernardin de Saint-Pierre, »Gråkappan» är en romantisering av folksägenmotiv, blandande naiva och symboliserande, enkla och granna stilelement. Till sin uppkomst i tiden närmast dessa står förmodligen »Murnis», som emellertid ej trycktes förrän 1845 (under titeln »De dödas sagor») och 1850 (i tredje delen av imperialoktavupplagan av »Törnrosens bok»). Det är sagodikter, med sceneri dels från medeltiden och landet Armorica (Bretagne), dels från himlen, skildrad som den äktenskapliga kärlekens paradis efter föredömet av Swedenborg (i »De amore conjugiali»). Legender och fantastiska sägenberättelser, till vilka Amadisromanen och samtida riddarromantik av Fouqués art lämnat mönster, äro här sammanfogade. Grundstämningen är vällustfylld erotik och extatiskt dödssvärmeri. Framställningen, som är språkligt arkaiserande och stilistiskt eklektisk, är av en intensiv, suggererande stämning, framkallad lika mycket med måleriska som musikaliska medel.

»Murnis» fortsattes ej, utan i stället slog A. in på en diktform, som mera direkt anslöt sig till de gängse nyromantiska karaktärismerna och författade symboliska sagor: »Guldfågel i paradis» (tr. 1821), »Rosaura» (tr. 1822) och »Arctura», som trycktes 1849 i imperialoktaven (jämte de andra under samtiteln »Mythopoiesis»). Samtidig är »Cypressen» (förmodligen från 1821; utg. 1906), i vilken röjas självbiografiska drag, bl. a. en skildring av A: s båda melankoliska skeden. Sannolikt från ungefär samma tid är »Semiramis» (tryckt först i imperialoktaven 1850). Dessa arbeten stannade tills vidare i manuskript; däremot skred han till tryckning av ett större verk, som uppstått 1821, »Amorina». Boken var nära färdigtryckt 1822, då rentryckta ark därav, föllo i händerna på A: s farbroder, biskopen i Härnösand. Denne tvang sin brorson att inställa utgivningen, men boken var likväl känd i vänkretsen, som likaledes fått del av arbetet under tryckningen; omarbetad utgavs den långt efteråt (1839). »Amorina» är A: s stora ungdomsarbete, hans jäsningstids rika men ojämna litterära sammanfattning. Formen är en blandning av lyrik och dramatik, för vilken han själv skapat namnet »poetisk fuga» (i en avhandling i »Hermes», 1821) och stilen växlar enligt hans konstnärliga teori mellan stilla idyllton, romantisk lyrik, religiös hymn, skiftande berättelseformer och naturstämningar samt en ibland ironisk, ibland känslosam, ibland realistisk, ja grotesk dialog. I den ena huvudpersonens, Henrikas, öden och skaplynne, har han delvis tecknat sitt liv och sig själv. Hennes religiösa extas är hans egen, hennes svårighet att vara omedelbar och röras av sina närmastes olyckor och lidanden målar ett drag hos honom själv. En annan huvudfigur, Johannes, genom vilken A. liksom genom »Om brottsliges behandling» (i Hermes 1821) gör sig till målsman för yrkandena på mildare behandling av fångar (brottslingar äro sjuka, ej onda), är trots sin osannolikhet och skräckromantiska överdrift mäktig och gripande, likaså A:s teckning av en person, som blir sinnessjuk. En i bjärta färger målad, med hänsynslös realism återgiven lantpräst tillhör också arbetets glanspunkter. Bilder från landsbygdens liv, utomordentliga naturstämningar, sarkastiska scener från den förnäma världen, skärande dissonanser mellan den känsliga individen och de själviska, konventionella ämbetsmännen eller de råa, simpla herrskapsmänniskorna liksom flera svärmiskt andaktsfulla scener hade i dåtidens svenska prosakonst, ingen motsvarighet. Påverkningar från Tieck och Zacharias Werner, Schiller och Shakspere, Jean Paul och Spiess stå vid sidan av självständiga iakttagelser och originell ton, medan själva kompositionen är osäker och tafatt. Som vi kunna förstå av »Amorina», hade Stockholmslivet blivit A. förhatligt. Ämbetsmannagärningen var honom icke tilltalande, och trots sin flit kunde han icke få tillräcklig utkomst. Personer med släktförbindelser gingo före honom vid tillsättningar av platser, som han sökte; sällskapslivet i Stockholm syntes honom avskräckande trots den intima vänkretsens dyrkan, och då han även ville komma ifrån det ensidiga grubbel- och skrivbordsliv, han förde i huvudstaden, satte han 1824 i verket en under flera år närd avsikt att slå sig ner på landet och leva »ett verksamt naturliv». Meningen var, att han skulle livnära sig som hemmansbrukare och på lediga stunder ägna sig åt sina vittra intressen. Jämte två meningsfränder från Manhemsförbundet, Jonas Waarn och Gustav Hazelius, flyttade han till Värmland, bodde först på Skillingsfors, köpte sedan för 1,000 rdr en liten hemmansdel vid Gravsund i Köla socken. Att han under de två år, han stannade i Värmland, fortsatt sitt författarskap, är otvivelaktigt. Den lilla kolonin, som från början vart mindre än beräknat, sprängdes våren 1825, då Waarn återgick till sitt förra liv, och A. led snart av bristen på bildat umgänge. Det var brydsamt att få inkomster och utgifter att gå ihop; han åtog sig renskrivning och ritade kartor för att öka sina intäkter. Medan hustrun och den nyfödde sonen fingo bostad på Antuna, återflyttade han därför till Stockholm, där han emellertid fick det synnerligen bekymmersamt och var utan varje fast plats. Ytterst anspråkslös för egen räkning, saknade han gåvan att tränga sig fram och odla bekantskaper med tillräckligt inflytande. Men med det förunderligt uthålliga tålamod, som utmärkte honom under, hela hans mannaålder, drog han sig fram med tillfälliga arbeten som kartritning, notskrivning, korrekturläsning och lektioner, medan hans vänner dryftade förslag om någon akademisk anställning för honom. Både Atterbom och Geijer hade gärna sett honom bunden vid universitetet, men endast lönlösa docenturer stodo honom öppna till att börja med. Genom J. A. Hazelius' bemedling vart han äntligen hösten 1826 lärare vid krigsskolan på Karlberg, som då rycktes upp och omdanades av general Lefrén. Denne skaffade honom anställning vid den nyinrättade statens provskola, som var resultatet av den stora undervisningskommittén, och inom kort tid utsågs han till skolans rektor och ledare. I trots av att vi icke känna A: s verksamhet på detta område synnerligen noga, är det satt utom tvivel, att den var både mycket betydelsefull och reformatorisk. Hans pedagogiska skicklighet var utomordentlig och förenad med ett vinnande sätt; enligt vittnesbörd från en framstående lärjunge tillhörde A. den alltid sällsynta typen dyrkade lärare. Besjälad av samma nydaningsidéer som Lefrén, var A. den, som gav nya elementarskolan dess anda av humanitet och allmän trevnad: genom den fria flyttningen och gemensamma läsningen försvann penalismen; de moderna språken fingo bättre utrymme på läsordningen och särskilt vann det under snart sagt hela vår skolas tillvaro undanskjutna modersmålet en avsevärt mycket bättre ställning, icke minst genom A:s läroböcker, av vilka hans berömda och i många upplagor spridda »Svensk rättstavningslära» är ett ensamstående fenomen i hela vår lärobokslitteratur, emedan den, till undervisningens fromma, är gjord med livgivande fantasi. (Jmfr S. Almquist i »Om Gunnar Wennerberg», 1917.) Hans pedagogiska åskådningar innehöllo bl. a. kravet på att undervisningen ej skulle utgöras av dogmatisk inpluggning, den gängse latinskolans metod, utan grundas på lärjungarnas självverksamhet; latinet och grekiskan skulle läsas för den klassiska litteraturens skull, ej som språkmönster; gymnasium och nederskola skulle förenas och genom fri flyttning individualiteternas utveckling gynnas; folkhögskolor och lärarseminarier borde inrättas. För den vetenskapliga undervisningen hade hän också reformförslag: de båda universiteten i Uppsala och Lund borde sammanslås till ett, som skulle förläggas till huvudstaden. Professorerna borde befrias från examina, akademisk jurisdiktion och »patriarkalbestyr» och i stället mera ostört få ägna sig åt vetenskaplig forskning. — Då det ingick i Nya elementarskolans program, att dess lärare skulle författa nya, efter den reformerade undervisningen avpassade läroböcker och det visade sig, att Ars arbeten genast slogo an, befriades han 1835 från sin undervisningsskyldighet och kunde på så sätt vid sidan av rektorstjänsten medhinna sin omfattande läroboksproduktion. Även en för härens manskap avsedd lärobok i Sveriges historia utarbetade han på prins Oskars beställning, men denna stannade av okänd anledning i manuskript. Efter två år anhöll han att få återgå till undervisningen; vid slutet av 1830-talet synes han, på en gång arbetsjäktad och utarbetad, ha saknat kraft och intresse att fortsätta sitt lärarkall; han läste korrektur under lektionerna och gjorde sig skyldig till försummelser; den sista lärobok, han sysslat med, i algebra, vart aldrig fullbordad. Med den på våren 1840 begärda tjänstledigheten lämnade A. skolan; att han, då han för andra gången avgick ur statens tjänst genom det framtvungna avskedet 1841, icke fick något slags försörjning för framtiden eller annan befattning, ehuru han av Oskar I och flera statsråd fått bestämda löften härom, får sin förklaring, ehuru ej sitt försvar, genom det ogillande, som mött flera av hans senare vittra verk. A. sporde emellertid med väl begriplig bitterhet: »Jag har skrivit flera läroböcker än någon pedagog i Sverige sedan Gustav Vasa och vilka ej måste sakna all förtjänst, emedan de flesta av dem behövt uppläggas flera gånger... Nya elementarskolan, vilka frukter den än kommer att i en framtid bära för Sveriges hela uppfostringsverk, har jag grundlagt både till idé och detalj. Frågas, om allt detta förtjänar att utstrykas såsom ett intet?»

Medan A. under 1820-talet endast i mindre mån framträtt som vitter författare, hade han under följande årtionde sin tvivelsutan mest uppmärksammade period som sådan. Hans jämförelsevis goda ekonomiska ställning och den uppmuntran, varmed hans enskilt meddelade poetiska alster mottogos framför allt av den härskande romantiska Uppsalakretsen, voro väl i främsta rummet anledningen till, att han satte i verket den gång på gång beslutade men jämt återkallade publiceringen av de sedan längre eller kortare tider i hans gömmor liggande manuskripten. Man måste instämma i den av Atterbom i hans kritik av A. 1834 framförda önskningen, att A:s verk offentliggjorts fullständigt och i en skriftföljd, som klargjort sammanhang och utvecklingsgång; olika hänsyn och säkerligen även ohåg att framlägga de oförbehållsamma bikter, varav de enskilda styckena ägde så många, åstadkommo i stället de mest överraskande rubbningar i den naturliga inbördes ordningen och flerfaldiga uteslutningar. Yttre ro att rent konstnärligt sammansätta den stora komposition, i vilken A. önskade förena sina skapelser, ägde han icke heller; överlupen av göromål, hade han, såvitt man kan döma, alldeles icke i sin hustru, den praktiska och ekonomiska hjälp, han tarvat, den dugliga och förstående kamrat, som gjorde, att under brydsamma men likväl mindre vanskliga yttre förhållanden Atterboms och Geijers levnad kunde bära den frukt, vi känna.

Till julen 1833 utsändes tre delar (i den s. k. duodesupplagan) av »Törnrosens bok» (tryckta 1832), ett sammelverk med omslutande ram; dess fjortonde och sista del utkom 1851 (tr. kanske redan 1842). En annan edition (den s. k. imperialoktaven), som utkom 1839–50, innehåller en mindre del av de i duodesupplagan ingående skrifterna och åtskilliga däri icke upptagna. Inledningen, »Jagtslottet», ger ramen kring det brokiga innehållet. På hovmarskalken Hugo Hamilkar Löwenstjernas slott i Närke brukade man varje afton hänge sig åt »det ljuva onödiga» genom att samlas för att höra sägner och sagor berättas, lyssna till sång och. musik eller åskåda levande tavlor. Denna närmast från Goethe, Tieck och E. T. A. Hoffmann hämtade form av ramberättelse har A. genom inskjutna diskussioner och skildringar gett ett stort utrymme. Den förnämste berättaren är en ofrälse granne, hemmansägaren Rikard Furumo på Råbäcken. Både hos honom, och andra torde man kunna finna drag av A. själv och verkliga personer: hovmarskalken påminner i mycket om Gjörwell, tant Eleonore om dennes hustru, vars namn hon bär, osv., men om porträtt synes man knappast kunna tala. Denna krets fullständigades mot slutet av. arbetet med en akademi (del 12) och, när A. ville intaga moderna samhällsdiskussioner, med ett »vetenskapligt statsråd» (del 3 av imperialokt.) för att förklara, huru vissa avhandlingar kunde författas på »Jagtslottet». Det allra mesta av innehållet i »Törnrosens bok» är tillkommet under 1820-talet och första hälften av 1830-talet. Ämnesvalet omspände allt vad gångna tider, främmande länder och svenska bygder bjöd av exotiskt och lockande för den romantiska fantasin. »Hermitaget», tidigt tillkommen, är förlagd till konung Valdemars av Folkungaätten tid men saknar trots påverkan av Walter Scott fullkomligt tidsfärg. Till de kristna martyrernas tid höra »Melia» och »Gianera», den senare en ömdiktning av en antik sägen, »Ormus och Ariman» är ett angrepp på det bestående i stat och kyrka, »Svangrottan på Ipsara», ett versdrama i halvt antik dräkt, spelar i kristendomens första tider. »Hinden» avhandlar den oundvikliga konflikten mellan böjelse och plikt, »Baron Julius K» är en rad skildringar från en resa i svenska bygder, fyllda av förtjusande, växlande stämningar med en grundton av älskvärd trevnad och behag. Största bifallet vann »Drottningens juvelsmycke» från det gustavianska Stockholm (1834) samt sorgespelen »Ramido Marinesco», om Don Juans straff och bot, och »Signora Luna», om huru en helgonkaraktär förmänskligas (1835). En dialogiserad berättelse, »Colombine», om en fallen kvinna, som upptages i en högadlig familj, där en son älskar henne och tror på henne, är icke minst märklig genom den oöverträffliga samtalstonen. Alla dessa skiftande gestalter och växlande scener återspegla Ars aldrig vilande skapande fantasi; de ha även gett honom tillfälle att framföra sina åsikter i vitt skilda frågor och att fördjupa sig i själslivets gåtor. Den egendomliga huvudfiguren i »Drottningens juvelsmycke», det »androgyna» naturbarnet, levandegör med sällsynt charme en av Ars älsklingsidéer, det omedelbara och omedvetna driftlivets över alla konventionella regler upphöjda skönhet och godhet; »kanske har», säger Runeberg, »den dunkla men harmoniska instinktens härlighet aldrig klarare blivit framställd och firad, än den firas i hennes natur». Djup misstro mot det stadgade, respektlöst gyckel med formelväsen, reglering och själlöst samhällssystem, förakt för påtryckning utifrån, för befallning framträda i A:s åskådning genomgående som väsentliga drag, vilka äga sin positiva motsvarighet i hans tro på perfektibilitet och utveckling inifrån, självuppfostran. En samling »Songes», text och tonsättning av A., hör till hans mest suggestiva verk; ett stort antal sådana har sin uppränning i herrnhutarnas psalmer, men det finns bland dem de mest skiftande stämningar. A. saknade musikalisk utbildning men ägde stor melodisk uppfinningsförmåga, och särskilt av hans smärre utkast ha många (av Bauck, L. Höijer m. fl.) kallats »melodiska pärlor» och visat sig göra starkt intryck även som konsertstycken. Fredrika Bremer, fientlig mot hans åskådning och flesta arbeten, skrev 1842: »A. förstår himmelen, han har själv varit där och hört — ej vad han givit oss i romaner och filosofemer — men vad han säger i toner, i musik. Han har hört himlarnas körer, han har upptecknat dem».

Under de tre åren 1833–35 var A:s alstring mycket livlig och hans lust att offentliggöra sina verk, vare sig äldre eller nyskrivna, levande. Därpå inträdde ett avbrott, varunder han åter gömde sina nya arbeten i skrivbordslådan. Hans affärer stodo på svaga fötter; hans skiftande arbeten hade jämte den ekonomiska oron slitit på hans nerver, och han sökte sig en tryggare och lugnare bärgning. Då han 1837 valde prästbanan, var det utan tvivel i förhoppning att få ett regalt pastorat. Planerna på att göra honom till universitetsman döko upp ånyo vid samma tid, men Atterbom och Palmblad strävade fåfängt att få en lärostol i indisk filologi för hans räkning inrättad vid Uppsala universitet och i konkurrensen med den unge Karl August Hagberg om Norbergska professuren i moderna språk och estetik i Lund låg han under. Hans i hast utarbetade specimina voro behäftade med åtskilliga fel och i likhet med Runeberg m. fl. var han icke riktigt tåld av den s. a. s. äldre bildningens män; ogynnsamt för honom var också, att Heurlin efterträdde Hartmansdorff som statssekreterare i ecklesiastikexpeditionen. A. återupptog nu med förnyad iver sitt vittra författarskap. 1838–40 utkom ett stort fång nya, delvis likväl långt tidigare skrivna törnrosböcker och en del annan diktning dessutom. Till en början hyste han kanske den förhoppningen, att hans växande författarrykte skulle få hans vågskål att sjunka, varför han utgav verk av vinnande skaplynne; då han däremot 1839 icke längre trodde på framgång i Lund, lät han hänsynen till gängse religiösa, moraliska och samhälleliga åskådningar falla och sade ut sina revolutionära tänkesätt.

Bland dessa nya skrifter märkes främst »Svenska fattigdomens betydelse», en både svärmisk och på skarpsinniga iakttagelser rik skildring av vårt nationallynne, där han för fram djupa folkliga önskemål. Religiöst social är den vackra förkunnelsen »Arbetets ära», och i samband med dessa arbeten stå de folkskrifter, varmed han 1838 inledde den svenska allmoge- och hembygdsskildringen. Av A:s skildringar från den fattigare lantbefolkningens liv äro »Kapellet», »Skällnora qvarn» och »Målaren» estetiskt självständiga verk, medan »Grimstahamns nybygge» och »Ladugårdsarrendet» äro fyllda av, direkt folkuppfostrande tendens, ett slags egnahemsnovellistik sjutti år före egnahemsrörelsens framträde. Dessa skildringar äro icke endast de första utan även alltjämt bland de yppersta i sitt slag. A:s ensamstående förtrogenhet med lantbefolkningens liv, hans empiriska studiemetod och hans rent överraskande gåva att med hjärtligt intresse och levande personlighet tränga in i och skaldiskt kunna framställa t. ex. torpares vardagsliv är hans ojämförligt fruktbaraste initiativ. Medelklassnovellen »Araminta May» skildrar ungdom med förtjusande ungdomlighet. Fullkomligt olika dessa inhemska diktverk äro de fjärran väga: »Arturs jakt», en halvt ossiansk sägenskildring; »Schelms-el-Nihar», med namn från Tusen och en natt och sceneri från nordöstliga Afrika; medeltidsnovellen »Urnan» med sin skräckstämning och den sinnrika »Palatset»; »Isidorus ar Tadmor», en legendarisk dialogberättelse från den tidigare kristna perioden, med en beaktansvärd framställning av skaldens, konstnärens, själsliv. Dess fortsättning »Marjam» är däremot en ursinnig satir på Paulus' predikosätt och den börjande dogmatiken, som i dåtidens litterära värld måste väcka en fruktansvärd förbittring. Det var emellertid varken »Marjam» eller den 1839 offentliggjorda »Amorina», som gjorde det största uppseendet, utan den lilla, konstnärligt sett ypperliga berättelsen ur den lägre medelklassens vardagsliv »Det går an» (1839). Utan att direkt förfäkta någon teori eller förorda några samhälleliga åtgärder hade A. genom själva innehållet i novellen och särskilt de åsikter, som dess kvinnliga huvudperson uttalar, indirekt angripit äktenskapet och vigseln. Där framkastas tanken på att upphäva egendomsgemenskapen mellan makar och frigöra den gifta kvinnan ekonomiskt från mannens förmynderskap både över kapital och arbetsinkomst; samboendet ogillas; det »religiösa signeriet» över kärleken förkastas och det berättas om hur kvinnor fått sitt liv fördärvat, därför att de varit levnadsbundna vid dåliga män. Nyheten i att på detta sätt göra ett dylikt samhällsförhållande till föremål för granskning och underkännande väckte en storm av ursinne och framkallade en mängd tidningsartiklar, tidskriftsangrepp och ströskrifter, många i novellens form (den s. k. »Det-går-an-litteraturen»), av vilka endast ett fåtal tog A:s parti; bland hans motståndare och angripare voro Geijer, Palmblad, J. V. Snellman, August Blanche och I. Hwasser. Han beskylldes för att predika osedlighet; hans försäkringar, att han endast berättade »ur livet», upptogos som undanflykter, och hans sociala ställning undergrävdes. Att han nödgades avgå från sitt rektorat, torde i hög grad ha berott på »Det går an», och för denna skrift samt för »Marjam» och avhandlingen »Prästens ställning» invecklades han i en för hans prästerliga befordran ytterst hinderlig strid med Uppsala domkapitel, där särskilt professor Fahlcrantz var hans hätske motståndare. Domkapitlet tilldelade nämligen 1840 A. en »faderlig förmaning», av honom uppfattad som varning, för hans uttalanden under diktens form, varpå han svarade med mer dialektik än klara påståenden. Den 2 nov. 1842 inkallades A. av domkapitlet för att styrka, att hans grundsatser överensstämde med prästeden — den s. k. inkvisitionsprocessen; A. svarade skriftligt först på tolv, sedan på tre frågor, och sökte att i svaren undgå sådana otvetydiga erkännanden, som skulle kunna framkalla hans avsättning, men på samma gång vidhålla sin oppositionella uppfattning. Denna undvikande taktik stärkte näppeligen hans ställning, även om han på många håll hyllades som segrare över domkapitlet; som oppositionsledare eller partiman var A. naturligtvis omöjlig. När han i den långa avhandlingen »Europeiska missnöjets grunder» och i »C. J. L. Almquist. Monografi» (1844–45; innehåller de handlingar, som växlades mellan A. och domkapitlet; teser rörande uppfostran, äktenskapsfrågan, brottbehandlingsfrågan, kyrkan, politiken och estetiken; Manhemsförbundets organisation, m. m.) eller tidningsartiklar gav sig in på att dryfta stora spörsmål, låg hans styrka just i hans subjektiva invändningar och anmärkningar mot teorier och praxis, det rent personligt säregna i hans originella och radikala behandling av sättet att lösa svårigheterna och spänningen mellan staten och individen, icke i hans reformförslag eller de oftast föga praktiska åtgärder, han förordade. Den skarpa iakttagelse och det allsidiga intresse, som bildade stommen i hans verklighetssinne, kommo till sin rätt vid beskrivning och kritik men icke vid uppgörandet av nybyggnadsplaner till människors fromma, lika litet, som han mäktade ge sitt eget liv en enhetlig, planmässig gestaltning.

A:s levnad under 1840-talet är en oavbruten, jämt försvårad strid för uppehället, med en mängd felslagna försök att åter vinna en fast ställning, som gav framtidstrygghet. För A. voro anbuden från tidningarna rent av räddningen ur nöden, varför han småningom knöts allt fastare vid dem. I »Dagligt allehanda» , och »Jönköpingsbladet», »Freja» samt framför allt »Aftonbladet» (1839–44 och 1846–51) skrev A. ett stort antal artiklar; i det sistnämnda tog han fast anställning 1846 mot en årslön av, 2,000 rdr b:ko — 1845 var hans inkomst av vittra arbeten endast 200 rdr. A. var en i flera avseenden mycket framstående tidningsman — L. J. Hierta prisade hans beläsenhet, minne och skarpsinniga dialektik men fann honom på sätt och vis tafatt även i de enklaste ting — och skrev utmärkta artiklar men lyckades däremot icke som tidningsledare, då han under Hiertas frånvaro 1842 skötte »Aftonbladet» och bl. a. invecklades i en föga hedrande polemik med August Blanche, som utmanade honom på duell och, då utmaningen avslagits, offentligen spottade honom i ansiktet. Det var på tal, att A. skulle inköpa »Aftonbladet», men han lyckades ej skaffa pengar. Flera andra affärsföretag påtänktes av A., som i likhet med Balzac sökte upphjälpa sina svaga omständigheter genom att skaffa sig större och snabbare inkomster än löner och litterära arvoden. Några resultat spordes emellertid icke. Detta årtionde utsträcktes hans resor, som dittills gällt olika svenska trakter, till utlandet. Juli 1840–febr. 1841 besökte han Frankrike, varvid han dröjde längsta tiden i Paris, Belgien och England; 1845–46 vistades han i Tyskland och Danmark, varunder han 4 febr. 1846 i Köpenhamn höll ett förträffligt föredrag »Om skandinavismens utförbarhet».

A:b vittra författarskap tog under trycket av de ekonomiska svårigheterna alltmer sin riktning till förströelse- och sensationslitteraturen. »Amalia Hillner» (1840), en samtids- och familjeroman, där A. vill visa möjligheten av samtidig, verklig kärlek till två, har visserligen ypperliga idyllscener, vackra landskapsskildringar och ibland en betydande psykologi men är delvis påtagligt präglad av lusten att göra sensation. Ännu mera är detta fallet med de senare romanerna, där A. följt efter den franska romanfabrikationen (Dumas, Sue m. fl.) och sökte vinna en masspublik för sina verk genom att imitera den sensationella moderna prosan, som arbetade efter samma metod som några årtionden tidigare skräcknovellistiken med riddar- och rövarämnen. Men A. nådde aldrig de utländska mönstrens effekt och popularitet, då han aldrig kunde besluta sig för att fullständigt ge sig romanarten i våld utan städse strödde in dels teoretiska uttalanden i olika frågor, dels psykologiska och realistiska episoder. »Gabriéle Mimanso» (1841–42) skildrar förhållandena i Paris hösten 1840 med stöd av egna intryck. »Tre fruar i Småland» (1842–43) är en blandning av rövarromantik, lokal realism och social tendens; även läseriet är föremål för behandling. »Smaragdbruden» (1845) är helt och hållet vild spekulation i sensationsbegär. »Herrarne på Ekolsund» (1847), i Dumas' stil men uttänjd, är förlagd till Fredrik I:s tid och saknar icke tilltalande episoder. »Syster och bror» (s. å.) slutligen är en tämligen tråkig intrighistoria, där A. för sista gången, nu med sannskyldig galghumor, har syskonkärleken till motiv. Till hans alstring hör vidare den 1842–44 med andra häftet (t. o. m. ordet »Brand») avstannade »Ordbok öfver svenska språket i dess närvarande skick», en »jättelik ansats, vars snillrika företal» (Noreen) och för dåtida förhållanden ojämförligt överlägsna utförande göra dubbelt beklagansvärt, att den kom att stanna vid detta brottstycke; om Svenska akademin ekonomiskt understött detta arbete, hade den tvivelsutan gjort A., vårt språk och vår litteratur den största tjänst. — Ett stort historiskt-geografiskt lexikon över Sverige planerade A. men kom icke ens att göra någon början därtill. Ofullbordad vart »Menniskoslägtets saga, eller allmänna verldshistorien förenad med geografi» (1839), vars enda färdiggjorda del är ett slags geopolitisk historia över de asiatiska folken.

A: s ekonomiska förhållanden hade trots hans ständiga arbete — notskrivning o. d. hade han ånyo tagit till — icke bättrats, och försöken att ordna hans affärer hade ej haft framgång. Under slutet av 1830-talet och början av 1840-talet hade flertalet av hans tidigare vänner skilt sig från honom. Ehuru en otroligt spänstig natur, var han vid 1850-talets ingång otvivelaktigt utarbetad och nervförstörd. En formlig katastrof ändade hans vistelse i Sverige. 11 juni 1851 lämnade han i hemlighet Stockholm, flydde från landet och begav sig till Amerika. Han var då anklagad för att ha sökt förgifta en ockrare i Stockholm, hos vilken han stod i skuld och med vilken han underhållit affärsförbindelser av alldeles icke tilltalande slag. Polisundersökningar och rättegång anställdes; A. dömdes av Stockholms rådhus »såsom bedräglig gäldenär att stå två timmar i halsjärn å allmänt torg, varefter hans namn skulle å påle uppspikas och han därefter under tre år å fästning hållas»; krigshovrätten fann mer än halv bevisning ha förekommit, vadan saken lämnades åt framtiden, då den kunde uppenbar varda; hovkonsistoriet förklarade honom prästämbetet förlustig. — Eftervärldens granskning har funnit rättegången undermåligt förd och anklagelsen för mordförsök icke bara fullkomligt obevist utan även alldeles osannolik. A. stupade framför allt på den förtalskampanj, som förts mot honom, ända sedan »Det går an» kommit ut, och den hopplösa förvirring, vari hans liv bragts både genom hans egna och andras åtgöranden, genom inre och yttre ogynnsamma och ödeläggande förhållanden.

A:s liv i Amerika bjuder många olösta spörsmål i rent biografiskt hänseende. Den så gott som enda källan till kunskap ha varit hans egna brev till hans närmaste, men det finns skäl att misstänka, att de i alla händelser innehålla endast delar av sanningen. Han drog sig fram, ofta med stor knapphet, genom att ge lektioner och skriva i tidningar; han vistades under växlande namn i New Jersey, New York, Cincinnati, S: t Louis, Texas, Filadelfia, New Orleans m. fl. städer, fick ett par gånger sina ägodelar förstörda genom vådeld och vart utplundrad under inbördeskriget. Bibliografin för hans Amerikavistelse saknar ännu alla sina nummer; att det ej var obetydligt, han skrev, är likväl säkert. Utom vad han författade i avsikt att trycka i Amerika, fortsatte han »Törnrosens bok» utan återvändo; bevarade manuskript härav äro alla ofullständiga; störst är »Om svenska rim», en verslära med många intressanta iakttagelser. — I förhoppning att kunna få återvända till Sverige for han sommaren 1865 från Amerika tillbaka till Europa. Underrättad om att det ej var honom tillåtet att vistas i Sverige, stannade han. i Bremen, där han dog efter något mer än ett år och begrovs. Hans stoft flyttades 1901 till Gjörwellska familjegraven på Solna kyrkogård.

Godmodig och stilla, var A. skygg för större sällskap, fängslande i mindre, dyrkad av ungdom, lätt förtrolig med allmoge och barn, känslig för trevnad, human mot underlydande, fördragsam och förnöjsam. Hans vilja var svag; i handlingar oberäknelig och enligt sin sons uttalande förväxlande verklighet och fantasi, var han likväl i besittning av stort skarpsinne, logik och kombinationsförmåga. I vetenskapligt avseende har han estetiskt och filologiskt i sina arbeten visat lysande begåvning och gett rika uppslag. Hans inbillningskraft har få likar inom vår litteratur; hans empiriska realism ägde intet motstycke inom hans samtid i vårt land. Hans rent personliga suggestion över människor måste varit ovanligt stor; den är märkbar i många av hans verk, vilkas musikaliskt stilistiska tjusning icke upphör att verka. Mystiker till läggning och ungdomsuppfostran, med ett omätligt intresse för individer och levnadsförhållanden, mäktade A. ej förena till personlig lycka eller konstnärlig helhet sina rika gåvor; varken den musikaliska eller den litterära genialiteten nådde otadlig formell utbildning. Icke dess mindre har han både på samtid och eftervärld övat ett betydligt inflytande, som alltjämt fortsätter; ett förargelsens tecken genom den stillsamma hänsynslösheten emot konventioner och bud, var han och är alltjämt den jämte Strindberg häftigast angripne av våra stora 1800-tals- författare.

Författare

R. G:son Berg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— A:s skriftliga kvarlåtenskap finnes dels i släktens ägo, dels i nordiska museets arkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Försök till Hectors lefnad. Sthm 1814. 12: o 32 s. (Anon.) :— Hvad är kärlek? En vigtig fråga, till hvars utredande jag föranleddes, genom några reflexioner under mitt sista vistande i Stockholm. Sthm 1816. 12: o 36 s. (Anon.) — Parjumouf. Saga ifrån Nya Holland. Sthm 1817. 12: o 98 s. (Anon.) — Grå kappan, eller bedröflig och mycket angenäm historia om den däjelige prinsen Rosimandro ... Nyköping 1818. 24 s. (Anon.) [Många nya uppl., som delvis bära andra titlar, och av vilka en utkom ännu 1884. Även införd (två gånger) i C. J. Lénströms Folksagor for gamla och unga (1842, 44). Jmfr P. O. Bäckströms Svenska folkböcker (1848), s. 132—143.] — Handlingar till upplysning i Manhemsförbundets historia [inneh. Förslag till Manhemsförbundets organismus]. Sthm 1820. 128 s. (Anon.) — Om Manhemsförbundets föreslagna organisation. Recension af omdömena deröfver. Adress till allmänheten. Sthm 1821. 16 s. (Anon.) — Om brottsliges behandling (Hennes. Samling af afhandlingar, H. 1, 1821, s. 19—61.) — Om det nya strids-sättets idee. Några grunddrag (ibid., H. 2, 1821, s. 55—75). — Om enheten af epism och dramatism. En aning om den poetiska fugan (ibid., s. 179—210). — Guldfogel i paradis. Poesiens legend (Opoetisk calender för poetiskt folk. Vinterhäftet, 1821, s. 3—46; anon.) — Rosaura. Sagan om behagets vingar (ibid. Sommarhäftet, 1822, s. 1-—50; anoii.) — Amorinas dikt, det stora dårhuset tillegnad. Sthm 1822. (4), 376 s. (Anon.) [Ofullbordad, makulerad uppl. Ånyo utg. under förändrad titel:] Amorina eller historien om de fyra. D. 1—2. Jönköping 1839. (4), XL, 364 s. (Anon.) [Ny uppl. 1903, se nedan.] — Förre statdrängen vid Antuna Johan Erik Lindströms i Smedjegårdshäktet dikterade och af en bland hans medfångar upptecknade gudliga tankar . . . Jemte en korrt teckning af hans lefnadslopp. Sthm 1827. 8 s. (Anon.) — Allmän språklära ämnad att grundlägga och förbereda undervisningen i de särskildta språken. Sthm 1829. 76, (4) s. (Anon.) 2: a uppl. Sthm 1835. 96 s. — Svensk rättstafnings-lära. Sthm 1829. 42 s. (Anon.) [De följ. uppl. hava utsatt författarnamn.] 20: e uppl. Sthm 1881. VIII, 56 s. [Senare hava utkommit tre uppl., 1888, 90 och 91, i bearb. av Sofi Almquist, f. Hultén; dansk övers, av V. Busch (1843).] — Linear-teckning, ämnad att grundlägga och förbereda undervisningen uti mathematik. Med åtta plancher. Sthm 1830. 88, 4 s. — Undersökning om hufvudskillnaden emellan de gamles vitterhet och de nyares; samt om den frågan, huruvida en verkligen ny konst i vår tid är å bane (Svea, tidskrift för vetenskap och konst, H. 14, 1831, s. 79—116). — Räknekonst för begynnare eller praktisk aritmetik:. . . Sthm 1832. XXVI, 104 s. (Anon.) 5:e uppl. Norrköping 1851. VIII, 155 s. — Svensk språklära... jemte prof på språkets tillstånd i äldre tider, samt exempel af språkstil i olika skrifarter. Sthm 1832. (% 188 s. 4: e [tillökade] uppl. Norrköping 1854. XVI, 285 s. — Fria fantasier, hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind. Sthm. 12: o. Bd I. Jagtslottet. 1832. 114 s. (Anon.) [En tidigare uppl. s. å., som makulerades, inneh. även Gudahataren, 6 s.] 2: a uppl. 1840. 164 s. — Bd II. Hermitaget. Vargens dotter. 1833. 244, 18 s. (Anon.) 2: a uppl. 1840. 262 s. [Omtr. 1906, se nedan.] — Bd III. Hinden. 1'833. (4), 282 s. (Anon.) — Bd IV. Drottningens juvelsmycke. 1834. (4), 499 s. (Anon.) 2: a uppl. 1841. (4), 498 s. [Början av en makulerad uppl. trycktes i Sthm 1873 (3, 63 s.). Sedermera flera gånger omtr., senast Sthm 1913 i två vol., vardera 157 s. Tyska övers, hava utkommit dels i Leipzig 1842 (två olika) och Stuttgart 1846, dels i New York u. år. Utdrag finnas dessutom flerstädes tryckta, även i utlandet.] — Bd V. Ramido Marinesco. 1834. (2), 86 s. (Anön.) — Bd VI. Baron Julius K*. Om sättet att sluta stycken. 1835. 160, 34 s. (Anon.) [Baron Julius K* är jämte Palatset övers, till danskan (1840, 228 s.).] — Bd VII. Signora Luna. Colombine. 1835. XVI, 190, 99 s. (Anon.) [Colombine övers, till danska av C. Julin-Fabricius (Köpenhamn 1837, (4), 98 s.) och finnes dessutom delvis införd i Nordiske Digtere, utg. af Peder Hansen (1870).] — Fria fantasier eller Töfnrosens bok. Ny fortsättning. Sthm. 12: o. Bd VIII. Återkomsten. Araminta May. Urnan. 1838. (2), 99, 28 s. (Anon.) 2: a uppl. 1839. (4), 128 s. [Hela bandet övers, till danskan (Köpenhamn 1840). Araminta May infördes dessutom i Svenskt album, red. av O. P. Sturzenbecher (Köpenhamn 1845), s. 194—236, och är sedermera flera gånger omtr. i Sverige (jfr nedan).] — Bd IX, Kapellet. Palatset. 1838. (2), 71, 69 s. (Anon.) 2: a uppl. 1840. 141 s. [Kapellet utg. sedermera separat 1870, 1874, 1875, 1878 och 1896 samt ingår dessutom i flera samlingar (jmfr nedan); novellen är övers, till danska (1840, 1872 och 1881), finska (1846 och 1850), tyska (1845), holländska (1844) och spanska (Valencia u. år; 2 uppl.). Palatset, som är övers, till danskan 1840 (jmfr ovan Bd VI), är senast omtr. 1906 (jmfr n'edan).] — Bd X. Godolphin. Svenska fattigdomens betydelse. Skaldens natt. ,1838. (8), 96, 65, 6 s. (Anon.) [Svenska; fattigdomens betydelse är senast omtr. 1914 i Svenska tal och tankar, 3 (48 s.). Skaldens natt infördes även i Nya dagl. allehanda 1839, N:o 8.] — Bd XI. Skällnora qvarn. Friherrinnan. 1838. 110, 9 s. (Anon.) [Skällnora qvarn utg. sedermera separat 1875 och 1892 samt tills, med Kapellet 1912; ingår även i flera samlingar av A:s folklivsskildringar (se nedan) och är övers, till såväl danska (1840) som tyska språken. I sistnämnda övers. (1844) finnes även Friherrinnan i tysk dräkt.] — Bd XII. Herr Hugos akademi. Hvad är penningen? Poesi och politik. Folknöjen. Storhetens tillbedjan. 1839. (2), 164 s. (Anon.) — Bd XIII. Målaren. Prestens ställning. 1840. 147, 28 s. (Anon.) — Bd XIV. Den sansade kritiken. [1842; ny titel] 1851. (4), 182 s. (Anon.) [Bandet var färdigtryckt redan 1842 och avsett att utg. tills, med en sedan makulerad uppl. av Liljekonvaljerna (10 s.). Den sansade kritiken ingår även i imperial-oktavupphs 2: a del (1849).] — Lärobok i geometrien. Sthm 1833. (4), 120 s. + Q pl. 4:e uppl. Norrköping 1853. (4), 128 s. + XII tab. — Några drag (Skandia, tidskrift för vetenskap och konst, Bd 1, 1833, s. 261—323; Bd 3, 1834, s. 62—132; sign. C. J. L. A.). — Om det hela (ibid., Bd 7, 1836, s. 33—84; sign. C. J. L. A.). — Grekisk språklära. Sthm 1837. (8), 252 s. — Ytterligare om Almquists grekiska språklära, i anledning af [W. F. Palmblads recension i] N:o 39—42, Svenska litteraturföreningens tidning, årg. 1837. Sthm 1837. 4: o 12 sp. [Utg. som bihang till Sv. litt.-fören. tidn.] — Praktisk lärobok i franska språket. D. 1*. Sthm 1838. (8), 263 s. — De vita et scriptis Fräncisci Rabelaesi. Diss. acad. [praas. auct., resp. C. O. Ruth et A. G. Danielsson]. P. 1—2. Lund 1838. 16 s. -+-(2) s. -j- s. 17—29. — Essai sur le caractére principal de la poésie présomptive de 1'avenir. Lund 1838. (2), 15, (5) s. [Svensk övers, i Eos, litterär tidning, 1839, N:o 14—15.] — Menniskoslägtets saga, eller allmänna verldshistorien förenad med geografi. D. 1*. Det stora Asien eller det inre och egentliga Österlandet, i äldre och nyare tider. Sthm 1839. (4), 612 s. — Det går an. En tafla ur lifvet. Sthm 1839. 12: o 168 s. (Anon.) Ny uppl. Lund 1875. 102 s. [Tr. tills, med Hvarför reser du? redan 1838, men uppl. makulerades. Övers, till danska (1841) och tyska (1846). Följdskrifter äro förtecknade i Hj. Linnström, Svenskt boklexikon åren 1830—-1865, D. 1 (1883), s. 20.] — Törnrosens bok eller fria fantasier, berättade på jagtslottet hos herr Hugo Löwenstjerna. [D. 1.] Jagtslottet. Skönhetens tårar. Semi-ramis. Under hoppets träd. Fernando Bruno. Månsången. Vargens dotter. Björninnan. Ifrån Leonard. Ormus och Ariman. Säg mig, o, Fader. Isi-doros af Tadmor. Marjam. Nyniannes röst. Det doftar i skogen. Uppvaknandet. De sju sångerna. Helsans evangelium. Menniskans stöd. Melia. Svangrottan på Ipsara. Schelms-el-Nihar. Arthurs jagt. De två chorerna. [Delvis med musik.] Sthm 1839. Imp. 8: o XXXVI, 164 s. CAnon.) 2: a uppl. Sthm 1858. (4), XXXVI, 164 s. (Anon.). [Av inneh. infördes De sju sångerna i C. J. Lénströms Svensk anthologi, 3, Örebro 1840, s. 350'— 355, och äro sedan flera gånger omtr., senast av Karl Warburg i Ur svenska sången, Ny uppl., .1905, s. 299—303. De återfinnas övers, till tyskan i (F. L. Bömers) Schwedens Dichterhain, Biickeburg 1851, s. 281 f. Skönhetens tårar och Björninnan äro återgivna i Svenske Digtere i Udvalg ved J. F. Vinsnes og Hans Aandrud, Kristiania 1899, s. 174—179.] — D. 2. Songes [satta till musik]. Lifvets hjelp. Gianera. Mythopoiesis. Minnesfest d. 1 april. Sviavigamal. Håtuna saga. Valtuna saga. Odensala saga. Den sansade kritiken. Sthm 1849. Imp. 8: o (4) s. -f- s. 165—400. (Anon.) — D. 3. Europeiska missnöjets grunder. Hvarför reser du? Det går an. Murnis. Silkeshåren på Hagalund. Purpurgrefven. Sthm 1850. Imp. 8: o 192 s. (Anon.) — Arbetets ära. Sthm 1839. 16 s. (Folkskrifter. Blandade ämnen, N:o 1.) 2: a uppl. Sthm 1861. 16 s. [Sedermera många gånger omtr., dels för sig och i dess helhet (1876, 1899.; äjven i blindtryck), dels inryckt i andra arbeten, helt eller i utdrag; dels även två gånger i finsk övers. (1843 och 1876).] — Grimstahamns nybygge. Sthm (Ordenstr.) 1839. 32 s. (Folkskrifter. Blandade ämnen, N: o 2.) Annan uppl. (Elmén & Granberg) s. å. 36 s. [Sedermera omtr. 1870, 1877, 1891 och i senare samlingar av .folklivsberättelser samt övers, till danska (1868 och 1879) och tyska språken (Wiesbadener Volksbiicher, N:o 23, 1902).] — Gustaf Wasa i Dalarne (Folkskrifter. Berättelser ur fäderneslandets historia, N:o 1). Sthm 1839. 16 s. Annan uppl. 1840. 24 s. .— Ryska minnet i Norrköping eller ryssarnes härjning i Sverige år 1719. (Folkskrifter. Blandade ämnen, N:o 3.) Sthm 1839. 48 s. — Ladugårds-arrendet. Sthm 1840. 35 s. (två varianter). [Ny uppl. 1877 (Öreskrifter för folket N:o 87); även i blindtryck u. å.; införd som följetong i Hemtrefnad 1911.] — Amalia Hillner. Roman. D. 1—2. Sthm 1840. 12: o (4), 253; 250 s. (Anon.) [Ny uppl. 1905, se nedan; övers, till- danska (1840) och tyska språken (dels 1844, dels 1845—46).] — Om svenska uppfostringsväsendet. Sthm 1840. (2), 190 s. [S. 1—178 förut offentliggjorda i Aftonbladet 1839.] — Gabriéle Mimanso. Sista mordförsöket emot konung Ludvig Filip i Frankrike, hösten 1840. Roman. D. 1—3. Sthm 1841—42. 12: o (4), 236; 234; 292 s. (Anon.) [Ny uppl. 1905, se nedan; övers, till tyska (5 Theile 1842), holländska (1843) och engelska (New York 1846).] — Tre fruar i Småland. Roman. D. 1—3. Jönköping 1842, 43. (4), VIII, 192; (4), 204; (4), 284 s. (Anon.) [Ny uppl'. 1904, se nedan; övers, till tyska dels 1843—44 (5 Theile), dels 1845 (8 Theile).] — Ordbok öfver svenska språket i dess närvarande skick. D. 1: H. 1—2 [A—Brand]. Örebro 1842, 44. XXVI, 624 s. — Själarnes ängel (Nord-stjernan 1843, s. 43—62; även i Berättelser och poemer av utmärkte svenska författare, H. 1 [titeluppl. av föreg.]). [Tysk övers, av Edm. Zoller i C. Spindlers Der Erzähler aus d. Heimath u. Fremde, 1847, Bd 3.] — C. J. L. Almquist. Monografi, samlad och utg. för att lätta öfver-sigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor. Jönköping 1844, 45. 12: o 600, (8) s. — Smaragdbruden. Följderna af ett rikt nordiskt arf. Norrköping 1845. 16: o 486 s. (Anon.) 2: a uppl. Sthm 1874. 394 s. (Samling av arbeten i skönlitteratur N:o VI). — Gammaldags-verser. Till min syster. (Svenska skaldestycken för ungdom. . . utg. af W[endla Hebbe]. Sthm 1845, s. 118—119.) — De dödas sagor. Med ett föregående bref om den skandinaviska Nordens betydelse för Europas fornhistoria. Jönköping 1845. CLXXXII, 180 s. (Anon.) [Omtr. i Törnrosens bok, imp.-oktavuppl., D. 3 (»Murnis»).] —¦ Herr Lauritz Björnram och Lilla Karin. Novellette (På divansbordet, Sthm 1846, s. 3—36). — Om Skandinavismens utförbarhet. Föredrag, hållet i det skandinaviska sällskapet den 4 februarii 1846. Köpenhamn 1846. 21 s. [två varianter]. —¦ Skandinavisk ynglingasång (Det Skandinaviske Selskabs Visebog, Köpenhamn u. å., N:o 14, s. 73—74). — Syster och bror, en af Stockholms hemligheter. Romantiserad berättelse. Norrköping 1847. 16: o 280 s. (Anon.) (Original-bibliothek iden sköna litteraturen, D. 16.) — Herrarne på Ekolsund. Roman från medlet af förra århundradet. D. 1—3. Sthm 1847. 12: o 376, 343, 424 s. (Anon.) (Nya svenska parnassen, bibliothek för Sveriges .romanlitteratur, N : o IV). — De svenska djuren (Brage ... utg. af C. J. Lénström, Sthm 1847, s. 143—151). [Tysk övers, i Magazin fur die Literatur des Auslandes 1848, N:o 89 och 90.] —¦ Det europeiska missnöjets grunder. Jönköping 1847. 12: o 112 s. [Ofullbordad makulerad uppl.; en annan tidigare dylik uppl. trycktes i Sthm, troligen i början av 1840-talet (ej 1838); i sin helhet är stycket utg. först i Törnrosens bok, imp.-oktavuppl., D. 3.] — Fria fantasier för pianoforte. H. 1—11 [26 stycken]. Sthmi u. å [1847—48]. 4: o 88 s. — Kongeriget. Sverrigs Regenter fra Margaretha til Oscar den Förste. Biographierne af Rector Almqvist. Portraitterne af Lithograph A. M. Petersen. Köpenhamn [och Malmö] 18[53]—54. 4: o (4), 215 s. — Anekdoter såsom bidrag till guld-makeriets historia. Manuskriptet författadt i S: t Louis, Missouri i Norra Amerika, men sedermera aflemnadt till Törnrosens bok. Sthm 1867. 84 s. — Valda skrifter, ordnade och utg. af A. Th. Lysander. Törnrosens bok eller fria fantasier. Ny uppl. Urval af båda originalsamlingarna. D. 1—4. Strödda skrifter 1814—46 i urval å nyo utgifna. Lund 1874, 75 och 1878. (6), 480; (4), 456; (4), 456; (4), 520 s.; (2), 393 s. Palatset. Aramintia May. Arturs jakt. Utg. med förklaringar af E. Hildebrand. Sthm 1897. 121 s. 2: a uppl. Sthm 1906. 121 s. — Valda skrifter. I urval utg. af R. G: son Berg. Med en essay öfver förf. af Ellen Kev. Sthm. 1. Jaktslottet. 6:e uppl. 1902. 239 s. 7:e uppl. 1914. 238 s'; 2. Folklifsbilder. 1902. 333 s. Ny uppl. 19l4. 333 s.; 3. Noveller. 1902. 294 s.; 4. Fria fantasier. 1902. 374 s.; 5. Strödda uppsatser. 1903. 438 s.; 6. Scener. 1903. 406 s. — Valda romaner. 1. Amorina. 1903. 424 s.; 2. Drottningens juvelsmycke. 1904. 379 s.; 3. Tre fruar i Småland. 1904. 613 s.; 4. Amalia Hillner. 1905. 360 s.; 5. Gabriéle Mimanso. 1905. 588 s.; 6. Hermitaget. 1906. 180 s. — Otryckta ungdomsarbeten, utg. af R. G: son Berg. Uppsala 1906. 112 s. [Särtr. ur Samlaren, Arg. 26, 1905, s. 139— 250.] — Cypressen. En förut otryckt del af Törnrosens bok. Utg. af R. G: son Berg. Sthm 1906. 248 s. — Folklifsberättelser (Kapellet. Skällnora kvarn. Grimstahamns nybygge. Ladugårdsarrendet.) Sthm 1907. 180 s. — Tre folklivsteckningar (Nyare svenska författare i uppl. för skolan. Med förkl. av Hugo Bergstedt. 4). Sthm 1909. 159 s. — C. J. L. Almquist. [Valda skrifter.] Utg. af J. Mortensen. (Sveriges nationallitteratur 1500—1900, 11.) Sthm 1909. 315 s. — Ur Törnrosens bok. Sju songes. Bearbetade och harmoniserade för en röst och piano af Knut Håkanson. Sthm 1916. 4: o 50 s. — Spridda stycken av A. finnas dessutom införda i flera svenska och utländska antologier, som härovan ej uppmärksammats. — Se i övrigt: J. A. Almquist, Almquistiana (1892), varest förteckning finnes även över A:s talrika tidningsartiklar samt där redogörelse lämnas för recensioner och andra uppsatser, till vilka dennes skrifter gåvo anledning.

Källor och litteratur

Källor: A. Ahnfelt, C. J. L. Almqvist, hans lif och verksamhet (1876); E. Almquist, C. J. L. Almquist. Studier öfver personligheten (1914); R. G: son Berg, Svenska studier (1910); dens., Litteraturbilder (1912); Ellen Key, Sveriges modernaste diktare, Carl Jonas Ludvig Almqvist (1897); M. Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning (Samlaren, Årg. 36, 1915); A. T. Lysandet-, C. J. L. Almqvist. Karakters- och lefnadsteckning (1878); J. Mortensen, C. ]. L. Almqvist (1907); H. Schück och K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 2: a uppl., D. 3—4 (1913—16); W. Söderhielm, Från C. J. L. Almquists vistelse i Finland (Finsk tidskr., T. 79, 1915); publikationer av brev m. m. i Samlaren, Språk och stil, Ord och bild och Meddel. fr. samfundet för nordiska museets befrämjande. — Se i övrigt: de årliga litt.-hist. bibliografierna i Samlaren.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Jonas Lovis (Love) Almquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5695, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. G:son Berg.), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5695
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Jonas Lovis (Love) Almquist, urn:sbl:5695, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. G:son Berg.), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se