Meriter

Anders Svensson, f. troligen under 1580-talets senare del, d 3 sept. 1630. »Dolmesker uti det italiäniske, fransösiske och engelske språket» 6 juni 1617; »lingvist» i samma språk 29 mars 1621; förordnad till svensk tullkommissarie i Helsingör s. d. och verksam i Helsingör fram på hösten s. å.; agent i Danmark 12 apr. 1622; agent i Hamburg 19 okt. 1625; resident i samma stad 10 aug. 1630 (kreditiv); adlad med namnet Ödell 11 aug. s. å. men kom på grund av sin strax därpå inträffade död aldrig att bruka detta namn.

Gift omkr. 1620 med en dotter till amiralen Knut Kijl, d i Sverige 26 apr. 1630.

Biografi

A., »Sveriges förste diplomat» (E. Hildebrand), är av okänd härkomst. Det förhållandet, att han ägde arvsrätt till en del av Börsjö (nv. Stjärnvik) i Risinge socken, Bråbo (numera Finspånga) härad i Östergötland, kunde närmast tyda på att han varit bördig från detta landskap; huruvida det »Wast.», »Wast:s», han brukade teckna vid sitt namn, bör anses äga samband med Västbo härad i Småland (jfr nedan) eller upplösas som »Wastenensis» (från Vadstena), torde icke kunna avgöras. Två bröder till honom omtalas, majoren Knut Svensson, adlad Ödla, f. 1592, vilken av ett senare avancemang att döma bör ha varit något yngre, samt Udde, uppenbarligen den äldste, tiondefogde i Småland och på Öland under slutet av Karl IX: s och början av Gustav II Adolfs regering.

När A. tidigast trädde i statstjänst, undandrager sig vår vetskap, men med all sannolikhet var det redan under Karl IX :s tid. Den »trotjänare» Anders Svensson, som de första månaderna av året 1610 befinnes ha haft en del uppdrag angående förhandlingar med och förläggning av värvade franska trupper i Mälarstäderna, kan näppeligen ha varit någon annan än den Anders Svensson, som fram på sommaren s. å. anträffas i följe med de till Holland och Frankrike avfärdade svenska gesanterna, Gustav Stenbock, Johan Skytte, Abr. Leijonhufvud och andra, av vilka han nu skickades till Frankrike för att inhämta underrättelser och för vissa andra, tydligen ej alltför maktpåliggande värv. Är den man, som här framskymtar, identisk med A., har denne efter hemkomsten till Sverige, för vilken den närmare tidpunkten är obekant, målmedvetet strävat att förkovra och utvidga den kunskap i främmande språk, som måste varit förutsättningen för hans tidigare användning, tydligtvis i syfte att skapa sig kvalifikationer för den diplomatiska banan. 1612 lämnade han Sverige och skrev i mars året därpå från Lybeck till Axel Oxenstierna med varma tacksägelser för kanslerns välvilja »att befordra de fattiga personer, som lust och vilja hava att beflita sig om främmande tungomål»; all hans flit skulle gå ut på att vinna kunskaper, nyttiga i framtiden till konungens och fäderneslandets tjänst. Med ett understöd av 100 mark från Västerås tullmedel och med rikskanslerns rekommendation begav han sig nu till England, där Oxenstiernas brev öppnade tillträde för honom hos den »svenska grevinnan», markisinnan av Northampton, den svenskfödda Helena Snakenborg. I hennes hus »var jag», skriver han, »aktat såsom en av hennes egna barn». Genom hennes tillstyrkan — så utgavs han för att vara en svensk släkting till markisinnan — fick A. som uppvaktande sluta sig till sir Dudley Carleton, den frejdade statsmannen, på dennes ambassader i Italien och Holland. Återkommen till hemlandet i slutet av 1616 eller början av 1617, erhöll han befattningen som tolk vid kansliet och tjänstgjorde vid konungens kröning som härold. Hans förmåner av förstnämnda befattning bekräftades formellt 1621, då hans gärning blev en annan och betydelsefullare. A. gällde obestridligen som framtidsman. Bäst vitsordas detta av konungens mellankomst vid hans giftermålshandel med den välborna jungfru Kijl. Ett kungligt brev lade i maj 1619 ett gott ord för A. hos hennes farbröder och målsmän, »efter han oss en nyttig och nöjaktig tjänare är och sig uti främmande land väl försörjt och ärligen förhållit haver»; det erinrades också om att en ofrälse, som beflitat sig om adliga dygder, kunde gälla som likbördig med många adelsmän, och slutligen ställdes i utsikt sköldebrev för A., om han i sin verksamhet hölle, vad han lovade. I mars 1621 gavs honom tillstånd att på behaglig tid under frälserätt bruka sin makas gods, vilka synas ha varit Isberga i Villstads och Valsnäs i Unnaryds socknar, Västbo härad, Småland. Samtidigt sändes han som kommissarie till Helsingör för att vid tullstationen bevaka svenska seglares intressen och eljest hos regeringen i Köpenhamn andraga de svenskes sak. När Kristian IV, föranledd bl. a. av A:s kommissariat, samma höst beslutit förordna Peder Galt till ordinarie agent i Stockholm, erhöll A. snart nog motsvarande värv i Danmark. Under de närmast följande årens spända och segslitna förhandlingar mellan de nordiska kronorna, med häftiga tulltvister och med motsättningar i tolkningen av Finnmarksuppgörelsen, hade A. en ansvarsfull post, låt vara att viktigare förhandlingar gingo genom särskilda ambassadörer. När spänningen med åren växte, ej minst efter avslöjandet av konspirationer mellan danska uteliggare i Sverige och polska spioner, blev A:s ställning ej den behagligaste, och från dansk sida hördes klagomål över den ton, han använde. Ehuru affären ej syns ha tillmätts vikt, torde den dock ha varit en anledning till att A. senhösten 1625 ersattes med Jonas Bureus och i Leonard von Sorgens ställe sändes som agent till Hamburg, dit han ankom i början av 1626.

Därmed hade A. beklätts med ett av de viktigaste uppdragen i Sveriges politiska kunskapsväsen. Agentbefattningen i Hamburg, som under hans utländske företrädare vanskötts, fick dessa år mer än eljest stor betydelse. Den var till viss grad en brännpunkt i Sveriges hela tyska diplomati, då därmed förenats uppsikten över de till Sverige gående posterna och anskaffandet av underrättelser, »avisor», från korrespondenter i olika delar av Tyskland. Därjämte gingo genom A:s hand en mångfald växelaffärer och andra ekonomiska transaktioner; även biträdde han verksamt vid de till följd av motpartens kontraminor ofta kinkiga värvningarna för Sveriges räkning i Nordosttyskland. Viktigast var emellertid hans roll av politisk rapportör. Med utnyttjande av ganska rika försänkningar och förbindelser och med ett sunt och måttfullt omdöme, som ej lät sig förbryllas av de feberaktigt växlande ryktena, blev det honom möjligt att göra sin regering ej oväsentliga tjänster vid dess orientering i den politiska situationen under några av vår historias betydelsefullaste genombrottsår. Däremot föll under de förra åren av hans vistelse i det oroliga Hamburg i allmänhet icke någon mer självständigt aktiv diplomatisk verksamhet på hans lott. En ändring skedde härutinnan åren 1629–30, och särskilt må framhävas hans underhandlingar i början av sistnämnda år med hansestäderna och de fördrivna mecklenburgska hertigarna. Det gällde att här och annorstädes förbereda opinionerna på Gustav Adolfs stundande landstigning och att knyta allianser, där dylika stodo att ernå. Men läget, var sådant, att försöken avlöpte fruktlöst, och A:s sista insats i svensk diplomati kom fördenskull icke att betecknas av något handgripligt resultat. Vid sidan av de främmande residenterna i Hamburg, holländaren Aitzema och engelsmannen Anstruther, hade A. intagit en till det yttre mer blygsam ställning. Hans »deputat» var icke alltför rikt tillmätt med hänsyn till vikten av att »hålla sig någorlunda folkalikt», som han skriver till Salvius: »här prålar den ene över den andre, och icke vill jag heller gärna gå som en lusavasker». Efterhand bereddes honom dock möjlighet att uppträda på större fot: han köpte och inredde eget hus samt föranstaltade om sin familjs överflyttning men måste på grund av hustruns död, som för honom synes ha varit ett mycket hårt slag, ge upp dessa planer. Efter konungens landstigning i Pommern och sedan Johan Salvius befallts förhandla med hansan begav sig A. i juli 1630 till svenska lägret för att vid ankomsten erhålla adelskapet jämte donation av Börsjö och det närbelägna Ölstad. I begrepp att enligt konungens befallning återresa till Hamburg, nu hugnad med residenttiteln och närmare ackrediterad hos stadens råd, träffades han i Lybeck av döden. Hans barn fortplantade ätten, som är utslocknad i likhet med den något senare nobiliserade broderns gren.

Författare

N. Ahnlund.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr, tysk-lat. registr, Anders Svenssons depescher frän Helsingör, Danica, och från Hamburg, Germanica, samt hans brev till Axel Oxenstierna, Oxenstiernska saml, och Johan Adler Salvius, Salvii saml, Dietrich von Falkenberg till Gustav II Adolf 3 sept. 1630, samtliga i RA; Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling; N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); B. Boëthius, Svenskarne i de neder-sachsiska och westfaliska kustländerna juli 1630—nov. 1632 (1912); E. Hildebrand, Den svenska diplomatiens organisation i Tyskland under 1600-talet (Hist. tidskr. 1884); T. Holm, Sveriges allmänna postväsen, 1 (1906); C. Sprinchorn, Om Sveriges förbindelser med Nederländerna från äldsta tider till år 1614 (Hist. tidskr. 1885). — Se i övrigt: N. Ahnlund, Krigare, diplomat och statsfånge (Personhist. tidskr. 1917); Biograph. lexicon, 23 (1857), art. Ödel, Anders Svensson.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5776, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5776
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Svensson, urn:sbl:5776, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2024-04-24.