J Anton Selander

Född:1887-11-27 – Marieby församling, Jämtlands län
Död:1964-04-03 – Eskilstuna Klosters församling, Södermanlands län

Kommunalpolitiker, Tidningsredaktör


Band 32 (2003-2006), sida 8.

Meriter

Selander, Johannes Anton, f 27 nov 1887 i Marieby, Jämtl, d 3 april 1964 i Eskilstuna, Kloster. Föräldrar: sadelmakaren Perjonsson o Ingeborg Olofsdtr. Medarb i Östersunds-posten 18 okt 06, redaktionssekr där febr 13–20 mars 14, led av styr för Sveriges frisinnade ungdomsförb periodvis 09–23, v ordf där 21–23, redaktionssekr i Jämtlands tidn 21 mars–17 juli 14, red för Hudiksvalls nyheter 7 aug 14–27 okt 20, led av styr för Hudiksvalls nyheters ab 19-21, av stadsfullm i Hudiksvall 19, red för Eskilstuna-kuriren (E-K) 28 okt 20-31 maj 63, led av styr för E-K:s tryckeri ab 22-63, av styr för Förlagsab Eku 30-32, av styr för ab Vinkelhaken 32-36, ordf i styr för Före- nade landsortstidn:ar (FLT) 33–44, utg av Strengnäs tidn 18 april 55–31 maj 63.

G 1) 13 okt 1911 (-24) i Sthlm, Joh, m Birgitta Fredrika Berg, f 29 mars 1886 i Trondheim, Vår Frue, d 28 okt 1956 i Östersund, dtr till skräddaren Gustaf Berg o Justina Märta Holm; 2) 1 juni 1929 i London, Sv förs, m Anna Margareta Charlotta Kraft, f 15 jan 1893 i Skänninge, d 15 jan 1975 i Eskilstuna, Kloster, dtr till järnvägstjänstemannen C Johan Ko Ida Maria Broo.

Biografi

Anton S, ofta kallad J A, var i mer än 40 år redaktör för E-K. Han blev tidigt liberal och redigerade under hela perioden sin tidning i denna anda. I dagspolitiken stod han folkpartiet nära och deltog med liv och lust i partiets riksmöten och i sammanträden i den liberala Sveriges vänster-pressförening. S hade en klassiskt liberal inställning i synen på den ekonomiska politiken och skatterna; länge kritiserade och varnade han socialdemokraterna med finansminister Ernst Wigforss i spetsen för "farliga socialistiska experiment" med bidrag och subventioner, som kunde underminera den fria företagsamheten i landet.

På det sociala området ogillade S en omfattande stödverksamhet från samhällets sida, som han fruktade skulle föda en "understödstagaranda" och försoffa folket. Ofta visade dock S i sitt skrivande en social medkänsla med samhällets breda lager och deras levnadsvillkor, vilket skilde honom från högern. Han ömmade för "småfolket" och ansåg att en liberal politik var den bästa för att trygga utvecklingen av ett demokratiskt samhälle med en god levnadsstandard för så många som möjligt, allt dock i balans med samhällsekonomin och "de ekonomiska lagarna": marknadsekonomi och demokrati var hans livs ideal.

I Eskilstuna, liksom i ett vidsträckt omgivande spridningsområde, kom E-K tidigt att inta en dominerande ställning. Den socialdemokratiska konkurrenten Folket kunde aldrig utmana E-K. S var en skicklig tidningsledare, som väl förstod att ta till vara sin tidnings ledande position. I kommunalpolitiken betydde S och E-K mycket, inte minst genom en ständig bevakning av de makthavande, en självständig hållning och en stark känsla för "smedstaden" Eskilstuna.

Under andra världskriget blev E-K en röst som aldrig tystnade trots hot och påtryckningar. S reagerade tidigt mot nazismen och Hitlertyskland och var även en frän fiende till kommunismen. Vid det tyska överfallet på Polen i sept 1939 gick E-K ut med rubriken Hitler hotar med MASSMORD i motspänstiga städer. Fortsättningen blev denna inledning lik, och E-K kom flera gånger att utan rättegång beslagtas av polisen efter regeringsbeslut på grund av att "missförstånd hade yppats med främmande makt".

Tidningsbeslagen skedde med stöd av en obsolet paragraf i 1812 års tryckfrihetsförordning och blev mycket kritiserade under krigsåren. Regeringen använde beslagen som svar på de tyska protesterna mot kritiken av Hitlerregimen i de ledande antinazistiska tidningarna i Sverige. Metoden hade fördelen att regeringen inför Tyskland kunde visa att man hade vidtagit åtgärder, samtidigt som effekterna för de drabbade tidningarna vanligen blev små. Endast en del av upplagan drogs in och tidningen kunde fortsätta att komma ut som förut.

S höll ett fast grepp om sin tidning och vek under krigsåren aldrig från sin skarpa kritik av samlingsregeringens politik mot Tyskland. Han ansåg att de sv eftergifterna 1940-42 när det gällde transiteringarna, handeln och presspolitiken var en "undfallenhetspolitik". Denna såg han som en skam för Sverige. Genom försöken att tysta kritiken mot Hitlertysklands framfart i det ockuperade Danmark och Norge och i Europa band samlingsregeringen under Per Albin Hansson ris åt egen rygg och underminerade den motståndsanda mot nazismen som fanns i folkets breda lager, hävdade S.

Före den tyska inringningen av Sverige, påbörjad genom ockupationen av Danmark och Norge 9 april 1940, hade den sv regeringen inte brytt sig om de tyska protesterna mot sv tidningar utan hänvisat till möjligheten att väcka tryckfrihetsåtal, men en sådan linje blev därefter allt svårare att upprätthålla. De tyska protesterna mot den sv pressen intensifierades sommaren-hösten 1940 och man fruktade i den sv ledningen att tidningarnas agerande skulle tas till intäkt för ett anfall mot landet. Dessutom tycks tyskarna ha gjort klart för den sv regeringen att dennas åtgärder mot pressen sågs som ett mått på viljan att visa neutralitet åt alla håll. För utrikesminister Christian Günther och regeringen kom därför presspolitiken att bli en del av säkerhetspolitiken.

Redan hösten 1939 uppmanade regeringen pressens representanter att vara mera återhållsamma i sina utrikeskommentarer, vilket åtlyddes av de flesta tidningarna. Någon inrikescensur var det aldrig fråga om. En mindre grupp publicister, bland dem Torgny Segerstedt (ovan) i GHT, Ture Nerman (bd 26) i Trots Allt! och S i E-K, vägrade dock att dämpa sin kritik och kom därför att hamna i skottgluggen. Beslagen av dessa tidningar var visserligen relativt få 1940-42 men väckte varje gång stor uppmärksamhet.

Vid det sovjetiska överfallet på Finland 30 nov 1939 anklagade S omedelbart Tyskland för att ha gjort detta möjligt genom Hitler-Stalin-pakten i augusti: "Hitlers på svek, lögn och en lika förljugen som hänsynslös propaganda grundade framfart mot Österrike, Tjeckoslovakien och Polen upprepas nu. Av kamraterna Stalin och Molotov." Ledaren hade rubriken Ha vi inga skyldigheter? och mynnade ut i kravet att den sv regeringen kraftfullt måste stödja Finland i det utbrutna kriget: "Finns det inte även en svensk stam både i själva Finland och på Åland som hotas av våld och förtryck? Ha vi inga skyldigheter mot denna? Vad säger Sveriges socialdemokratiska regering?". Svaret på denna brinnande appell för Finlands sak blev ett tryckfrihetsåtal från regeringens företrädare, JK. S friades dock av tryckfrihetsjuryn vid den följande rättegången. Sedan samlingsregeringen bildats i dec 1939 övergavs också den etablerade, legala vägen med tryckfrihetsåtal, vilka nu ansågs vara ineffektiva och sällan ledde till fällande domar.

En stor del av pressen liksom riksdagen stödde regeringens försiktiga utrikespolitik, som gick ut på en överlevnadsstrategi för att vinna tid för den militära upprustningen och klara freden, neutraliteten och folkförsörjningen. Denna balanspolitik betydde att Sverige undvek att ta ställning för västdemokratiernas sak i storkriget. Detta ansåg kämpande demokrater som S vara en skam för landet. Det var att sälja sin egen själ i det fåfänga hoppet om att kunna anpassa sig till ett av nazisterna dominerat Europa.

Genom sina bitska ledarkommentarer ådrog sig S tyskarnas missnöje. E-K, GHT och Trots allt! hårdbevakades av den tyska legationen i Sthlm och även av propagandaministern Goebbels och Auswärtiges Amt i Berlin. Även Hitler visade några gånger sin ilska över att den sv regeringen inte tystade dessa kritiker. E-K hade under kriget en spridning långt utanför Eskilstunaområdet. Tidningen lästes av antinazister runt om i landet. En period utkom den även i en upplaga på 300 exemplar i det ockuperade Danmark, innan tyskarna upptäckte sitt misstag och förbjöd vidare införsel av tidningen.

S insåg tidigt nazisternas ohyggliga planer för Europas judar. I en ledare 17 okt 1941, som ledde till beslag av tidningen, skrev han att judarna hotades med förintelse: "Det sista och definitiva steget mot judarna" var på väg att tas av nazisterna, hävdade han: "Vad (allt detta) kommer att innebära får var och en själv räkna ut. Så mycket är visst att allt numera kan hända."

Den nazistiska framfarten i det ockuperade Norge blev värre vid årsskiftet 1941–42. Norska patrioter och motståndsmän förföljdes skoningslöst och hotades med dödsstraff. Trots allt! gav i febr 1942 ut en broschyr, Norska patrioter i fängelse, som snabbt spreds i 30 000 exemplar innan polisen efter tyska protester fick order att beslagta upplagan. Detta upprörde S och han ville raskt göra något för Norges sak. Från flera håll hade säkra rapporter influtit om tortyr i norska fängelser. I detta läge tog S initiativ till en masspublicering i pressen av vittnesberättelser från Norge. Det var en attack mot den sv regeringen och mot tystnaden om läget i Norge, där Vidkun Quisling just hade blivit ministerpresident. Regeringen slog åter till och lade 11 mars 1942 beslag på inte mindre än 17 tidningar, vilka alla innehöll samma artikel. Följden blev att tidningarna stoppades eller - som GHT - kom ut med tomma spalter men med den talande rubriken Från norska fängelser.

Mot slutet av kriget hade S hemliga möten med motståndsgrupper från Norge och stödde öppet idén om en sv frivilligrörelse för detta land. Tanken bar frukt och det bildades en frivilligkår där drygt 1 000 man fick utbildning på Södermanlands regemente i Strängnäs. Efter befrielsen i maj 1945 inbjöds S till Norge och tilldelades frihetsmedaljer med diplom från både Danmark, Norge och Storbritannien. Vid samma tillfälle överlämnade han sin bok För Norge (1945) till kronprins Olav.

S var under krigsåren ansluten till den antinazistiska Tisdagsklubben, där han var en drivande kraft. Han upprätthöll också kontakter med danska och norska motståndsmän, bl a Willy Brandt. För sin orädda kamp mot Hitler rönte han uppskattning inom fackföreningsrörelsen, och även bland arbetarna i Eskilstuna fanns ett starkt stöd för S och hans tidning, trots att man i inrikespolitiken räknade honom till de hårdaste borgerliga motståndarna.

I den sv efterkrigspolitiken gjorde S bestämt front mot de socialistiska partiernas efterkrigsprogram. Han var även skeptisk mot folkpartiets program, som han ansåg flörtade med socialdemokraterna i frågan om ekonomisk demokrati och hade en för långtgående socialliberal inriktning. S talade ironiskt om att de politiska partierna tävlade om vem som var "social, socialare, socialigast". Den nye folkpartiledaren Bertil Ohlin (bd 28) polemiserade med S om den ekonomiska politiken och ansåg att det var motiverat med en viss reglering av marknadsekonomin, dock med bibehållande och stimulans av den fria företagsamheten. Ohlin fann S vara gammalliberal i sin ekonomiska syn.

Även i striden om den allmänna tilläggspensionen (ATP) gav S prov på sin självständighet. De tre borgerliga partierna i riksdagen tog där ställning mot de regerande socialdemokraternas obligatoriska pensioner och förordade en frivillig linje. I debatten väckte det stort uppseende när DN:s chefredaktör Herbert Tingsten avvisade folkpartilinjen till förmån för det socialdemokratiska alternativet. Den liberala pressen, med S och E-K som enda undantag, reagerade kraftfullt mot Tingsten, och denne tvingades att lämna sin befattning i DN. S ansåg att folkpartiet inte borde liera sig med högern i pensionsfrågan. Detta ställningstagande uppskattades av Tingsten som prisade S "för hans temperament och öppenhet" (Tingsten, s 256).

Sin största insats som publicist gjorde dock S under krigsåren 1939-45 då han blev en av de ledande antinazistiska opinionsbildarna i Sverige. S kallades ofta "en stridsman i det fria ordets tjänst". Han intog en mycket självständig hållning även i inrikespolitiken och kunde reta det politiska etablissemanget genom sin kritik. Liksom Torgny Segerstedt stod S för en grundläggande liberal hållning och var kritisk mot alla former av "massideologier".

Författare

Kent Zetterberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Järnvägsprojektet Ljusdal-Härjeda-len. En redogörelse för den föreslagna järnvägens betydelse förde olika orterna. Hudiksvall 1917. 4:o. 55 s. - "Vårt värn är att hålla på rätten". [Omsl:] Bonde-hövdingen Johannes Eriksson om Ålandsproblemet. Sthlm 1939. 8 s. [Undert:J. A. S-r.] ([Omsl:] Skrifter utg av Alandskommittén, Stockholm.) - Till Pressnämnden! [Rubr.] Eskilstuna 1942. Fol. (2) s. (Tills med Knut Petersson & B Enander; Tidskriftsbilaga.) [Om nämndens redaktionella anvisningar 23/4.] -Dömda av sig själva. Arboga 1944. 8 s. [Ur Eskilstuna-Kuriren 17/4 1944; utg av Radikala landsföreningen.] - Vår illusoriska rösträtt. Arboga 1944. (4) s. [Ur d:o 3/5 1944; d:o.] - Fakta om förhållandena i Norges fängelser / Fjorton vittnen [meddelade, ur svenska tidskr indragna 1942] ([T Elster, pseud] Bjarne Hagen, Detta är Gestapo: organisation, metoder o arbete, erfarenheter från Norge Förord av H Wigforss, Sthlm 1944, s 137-140; 2. uppl s å). - För Norge. Sthlm 1945. 227 s. [Artiklar ur Eskilstuna-Kuriren 1940-45.] - Eskilstuna-Kurirens stiftelse. Norrköping 1950. 4:o. 22 s. [Text.] - Medv i: Östersunds-Posten från 1906 (redaktionssekr 1913-14), Jämtlands tidning 1914 (red:sekr), Hudiksvalls Nyheter 1914-20 (red o utg), Eskilstuna-Kuriren 1920-63 (d:o), Streng-näs tidning 1955-63 (utg).

Källor och litteratur

Källor o litt: Vänsterpressfören:s arkiv (i Folkpartiets arkiv); Sveriges pressarkivs klippsaml, allt i RA. Torgny Segerstedts saml, GUB.

Den sv pressens hist, ed K E Gustafsson o P Rydén, 3 (2001); L Drangel, Den kämpande demokratin (1976); B Ohlin, Memoarer 1940-1951: socialistisk skördetid kom bort (1975); Pennans kamp mot förtrycket (jubileumsnr av E-K 2 maj 1995); SMoK; S A Söderpalm, Direktörsklubben: storindustrin i sv politik under 1930- o 40-talen (1976); H Tingsten, Mitt liv: tio år 1953-1963 (1964). - Nekr:er över S i DN (S E Larsson) o SvD (I Anderson) 4 april 1964.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Anton Selander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5854, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2018-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5854
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Anton Selander, urn:sbl:5854, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kent Zetterberg), hämtad 2018-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se