Johan Silfwercrantz

Född: – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län (troligen i Sthlm.)
Död:1712-07 – Israel (i Acre, Osmanska riket, Akko, Israel)

Ekonom, Kammarråd, Kommerskollegiekommissarie


Band 32 (2003-2006), sida 186.

Meriter

Silfwercrantz, Johan, f trol i Sthlm, d 16/ 26 juli 1712 i Acre, Osmanska riket (nu Akko, Israel; brev från M Eneman 18/28 sept 1712). Föräldrar: kammarrådet Johan S o Maria Hammarin. Inskr vid UU 12 nov 02, notarie i Kammarrevisionen 22 jun 04, kommissarie i Kommerskoll 28 okt 11 (tilltr ej), reste i Orienten från 11. – Ogift.

Biografi

S var son till Johan Hyltén (1645–1717), prästson från Småland som 1682 adlades Silfwercrantz. En bror till denne var Niklas Andersson Hyltén, adlad Silfverskiöld (nedan). S:s far hade efter studier i Åbo antagits som auskultant i Kommerskollegium 1669, övergått till Kammarkollegium följande år och till Kammarrevisionen 1677. Han deltog även i reduktions- och räfstearbetet efter 1680 som k åklagare i Kammarkommissionen. 1685–1717 var han ledamot av Likvidationskommissionen. Han utnämndes till kammarråd 1705 och deltog i den egenskapen i Kommerskollegiums arbete dll dess omorganisation 1712. S:s far framstår som en typisk representant för den karolinska ämbetsmannakåren.

S gick i sin fars fotspår i så måtto att han bedrev universitetsstudier. Vid UU lärde han känna orientalisten och prästen Michael Eneman (bd 13) som längre fram skulle bli hans reskamrat. 1705 gav han sig på k uppdrag ut på en omfattande resa till England, Holland, Frankrike och Tyskland, som – enligt hans egen uppgift – varade i nära sex år. I Tyskland återknöt S kontakten med Eneman som också befann sig på en längre studieresa. S:s syfte var att studera handel och manufaktur och dra lärdomar för sv vidkommande. S begav sig även till Grekland och Mindre Asien för att utforska möjligheterna till handel med Levanten (östra Medelhavsområdet) och redogjorde för sina observationer i brev till Karl XII som befann sig med fältkansliet i Bender.

I sept 1710 kom S från Wien till Bender för att informera Karl XII om sina iakttagelser och för att ge förslag till handelns och näringarnas förbättrande i Sverige. Uppenbarligen tycks kungen ha uppskattat S:s idéer, eftersom han sändes på ytterligare en resa för att studera handeln i de osmanska kuststäderna kring Medelhavet.

I maj 1711 anlände S till Konstantinopel och i aug reste han i sällskap med Michael Eneman vidare till Egypten och Palestina. Färden gick via Smyrna till ön Schio (nu Khios) och därifrån till Alexandria. En tid tillbringades i Kairo varefter de reste till Jaffa och planerade att fortsätta till Jerusa- lem. Det visade sig dock både dyrt och besvärligt att arrangera resan dit och de beslöt därför att ta sig till staden på skilda vägar. S gav sig iväg tillsammans med Claude Le Maire, son till den franske konsuln i Kairo, som anslutit sig till sällskapet. I juli 1712 kom de till Acre och fick bostad hos den engelske vicekonsuln Boylston. Dock blev både S och Le Maire allvarligt sjuka, troligen i dysenteri eller tyfus, och avled efter några dagar.

Under resan samlade både S och Ene-man in en mängd skilda upplysningar. För S var handel och hantverk intressantast och för Eneman religiösa, språkliga, historiska frågor, men båda engagerade sig även i varandras intresseområden, vilket bl a resulterade i en mängd notiser om ekonomiska frågor i Enemans reseberättelse. S var vetgirig och samlade upplysningar om långt mer än det som låg inom uppdraget. Han intresserade sig för skilda områden som djur och natur och krigsväsendet, vilket framgår av en bevarad anteckningsbok som kan ha varit tänkt som underlag till en reseberättelse av traditionell typ. De upplysningar som finns i anteckningsboken följer det gängse mönstret för samtida reseberättelser.

S liv blev kort men han efterlämnade två intressanta betänkanden där han redovisade de ekonomiska åtgärder som han föreslagit Karl XII vid sitt besök i Bender (tr 1762 av Lars Salvius, bd 31, som en enda skrift med det ena betänkandet under rubriken Tillägg). S:s idéer var en blandning av tidens tankegods och mer originella förslag utifrån sådant han iakttagit under sina resor. Han var dock inte ensam i Sverige om att vilja reformera näringslivet. Under 1710-talet fanns ett antal män som intresserade sig för ekonomisk teori och politik och som alla på olika sätt förde fram sina tankar till den politiska ledningen. Förutom S var det främst Christopher Polhem (bd 29), Israel Nesselius (bd 26) och Casten Feif (bd 15). Gemensamt för dem var att de alla på olika sätt nådde fram till kungen med sina förslag. De var i varierande grad framgångsrika, men flera av deras idéer omsattes förr eller senare i praktisk politik. Samtliga var inriktade på praktiska lösningar, dvs hur Sverige skulle komma på fötter ekonomiskt, men de var också klart medvetna om de ekonomiska teoriernas betydelse för politikens utformning. Likaså var de väl orienterade i fråga om ekonomiska teorier och hade omfattande kunskaper om förhållandena i andra europeiska länder. De kände också till varandra och i vissa fall finns belagt att de uppskattade varandras reformförslag.

S själv visade stor uppskattning av Polhem. Han nämner dennes repetitionsur i sitt betänkande och menar att uren skulle kunna säljas i Turkiet och Persien liksom "flere andre Herr Polhammars påfund". Mot bakgrund av att S ytterst sällan tog upp något svenskt som föredöme är det tydligt att han hade höga tankar om Polhem. Med Nesselius hade S intresset för handeln med Orienten gemensamt.

En viktig likhet hos de fyra tänkarna fanns i det intresse som de alla hade för den ekonomiska teori som benämns kameralismen. Kunskap om de "maximer" som låg till grund för handel och manufaktur var viktig ansåg S, som beundrade näringarnas utveckling i Holland och England men vad gäller teorier på området mest var influerad av kameralisterna Johann Joachim Becher och Philip Wilhelm v Hörnigk. Även traditionerna inom Kommerskollegiet kan här ha spelat en roll för S:s teoretiska orientering. Johan Risingh (bd 30), som publicerade det första ekonomisk-teoretiska arbetet på svenska, var liksom S ämbetsman i Kommerskollegiet och han har setts som en tidig förespråkare i Sverige för de kameralistiska idéerna (Dahlgren).

S:s ekonomiska idéer var också inspirerade av sådant han iakttagit under sin långa resa i Europa. I kameralismens – och tidens – anda var han inriktad på det allmänna bästa, dvs både samhällets och statens välfärd. Att detta inkluderade både undersåtarnas och kungens välfärd framkommer t ex när S skall motivera varför Sverige borde handla med Levanten. En sådan handel skulle inte bara berika handelsmännen och allmänt gynna sv sjöfart utan även stärka statskassan och därmed leda till att "Kongl Maj:ts stora anslag märkeligen kunna befrämjas" – en argumentation som säkert tilltalade Karl XII.

När det gällde konkreta förslag lade S störst vikt vid handeln, vilket delvis berodde på att hans betänkanden hade till syfte att visa på fördelarna med just handel på Levanten. Med detta mål för ögonen gav han sina förslag till vilka varor man borde prioritera. Det skulle vara manufakturvaror tillverkade av de råmaterial Sverige hade gott om, särskilt järn. Järnet framhålls av S som en stor tillgång för Sverige eftersom "i inga andra ämnen och materialier så många hantverk kunna anläggas, ej eller mera folk med arbete sysselsättas". Om man sedan bara kunde locka tillräckligt många hantverkare från andra länder skulle manufakturerna blomma. Därefter var det dags att bölja tänka på vilka råvaror som skulle kunna importeras och förädlas inom landet.

Manufakturverk måste anläggas med stor noggrannhet och omsorg, eftersom "oordning, egennytta eller oförsiktighet" kunde omintetgöra allt. S propagerade för förlagssystemet som han såg som grundläggande för att manufakturer skulle kunna anläggas i Sverige. En intressant fråga han behandlar är vilka som fick ge förlag. Tidigare hade det varit förbehållet burskapsägande borgare, dvs köpmän och brukspatroner, men S gick helt ifrån ståndsprincipen i sin argumentation när han menade att förläggare skulle vem som helst kunna bli – det viktiga var att få igång manufakturtillverkning i Sverige. Å andra sidan tyckte S att de som gav förlag skulle få förmåner, dvs privilegier, för att uppmuntras till sådan verksamhet. För att nå det önskade målet skulle man således frångå en del av de viktiga grunderna för ståndssamhället men samtidigt använda samma grundläggande principer för att stimulera utvecklingen. Skillnaden var att nya grupper skulle få åtnjuta privilegierna.

Handel och kompanier var andra områden där S ansåg att alla oavsett social tillhörighet skulle få satsa sina pengar. Holland var ett föredöme vad gällde handeln. Där hade tom tjänstefolk investerat i handel, vilket bevisade att om det fanns möjlighet till vinst var även en enkel dräng beredd att riskera sina slantar. På denna punkt var S mycket tydlig: när det gällde att befrämja handel, handelskompanier och manufakturverk kunde ingen hänsyn tas till ståndsgränserna; det var pengarna och investeringsviljan som var det viktiga.

S vände sig däremot mot hantverks-skrån och köpmansgillen i sina betänkanden. Han framhöll att det i Holland och England, "varest hantverken äro bragte till den största fullkomlighet, inga skrån äro brukelige".

Typiska för tidens ekonomiska idéer var S:s synpunkter på hur producenterna i förlagssystemet skulle behandlas. Det var viktigt att arbetaren fick ett bra pris för sin vara. Det skulle stimulera denne att förbättra sitt arbete vilket skulle ge konkurrensfördelar i utrikeshandeln. Dessutom vände sig S mot att förläggare och andra köpmän skulle göra oskäliga vinster på billiga varor, i synnerhet importerade. Det var viktigt att behandla hantverkare och arbetare väl med tanke på möjligheterna att locka utländska sådana till landet. Kronan borde ge dem "goda friheter" och inte hindra dem "att förtjäna sig vad de någonsin med sitt arbete kunna vinna; ty om en med dem vill förfara, som man umgås med de svarta i Västindien, och i stället för lön låta tillväga dem matvaror, igenom egennyttige faktorer och betjänter, är det omöjeligt, att behålla några goda hantverkare i landet". Hantverkarna skulle, till skillnad från köpmännen, tillåtas göra förtjänst på sin verksamhet. Det var inte själva förtjänsten S vände sig mot utan egennyttan. Det var dock inte enbart, eller ens i första hand, en omsorg om de arbetande, utan det var det allmänna bästa som stod i centrum för S:s resonemang. Det var det sv rikets näringsliv som dels skulle stimuleras med privilegier, dels skyddas såväl genom omsorg om hantverkarna/arbetarna som med höga tullar.

Handel och manufaktur var enligt S de drägligaste och säkraste medlen med vilka en stat kunde "bringa sina egna länder till makt och anseende, samt andras däremot till svaghet och ringare villkor". Holland fick tjäna som exempel på riktigheten i detta, och S jämförde landets ekonomiska expansion med ett lyckat fälttåg. Det är inte säkert att S skilde så strikt på ekonomins expansion och den militära offensiven. Det var bara två sätt att nå samma mål, en stark stat.

I S:s betänkanden finns en tydlig spets riktad mot en viss del av adeln och somliga traditionella adliga sysslor, trots att han själv var adelsman. Den för den unge adelsmannen så viktiga peregrinationen, d v s den resa han företog i Europa för att i första hand studera vid något berömt universitet, förkastades av S som onyttig och rentav fördärvlig för det sv riket. Om resenären studerade främmande länders handel och manufakturer kunde resan vara motiverad, men de flesta som gav sig ut på en peregrination slösade bara med sina pengar på "allahanda galanterie-varor av spetsar, urer, silver och stålarbete". Här angrips lyxkonsumtionen, men det är värt att observera att det som S främst vände sig mot inte var varorna som sådana utan att dessa inhandlades utomlands. Kritiken föranleddes alltså av omsorg om Sveriges ekonomi och inte av moraliska aspekter.

S förespråkade utbildning både för hantverkare, köpmän och ansvariga ämbetsmän. Han behandlade utförligt behovet av detta för ungdomar, både pojkar och flickor. Flickorna kunde undervisas av "lärmödrar" i nyttigheter som skrivning, sömnad, knyppling, stickning och virkning. Mekaniska och matematiska vetenskaper skulle läras ut till pojkarna. För att stimulera nytänkande och utveckling av de teoretiska kunskaperna föreslog S att en matematisk hantverksskola skulle inrättas där "piltarna" skulle gå innan de sattes i lära hos en mästare.

S föreslog även inrättandet av en slags akademi eller kollegium bestående av "matematiska professorer, snälle mekanis, förfarna bergsmän och hantverkare i järn och stål" som skulle göra nyttigheter kända och även ta tillvara och sprida viktig kunskap. Kunskap var något för det allmänna bästa, och då måste den också göras allmän och tillgänglig.

Vad gällde skattesystemet – centralt i den kameralistiska teorin – hade S dock inte mycket att anföra. Accisen skulle vara låg på matvaror så att inte hantverkare och fattigt folk drabbades men hög på överflödsartiklar. Han ansåg att lyxkonsumtion kunde bekämpas med höga acciser "på det således de, som älska att leva i yppighet och överflöd, måga draga sig själva oförmärkt straffet över halsen". Balans mellan alltför tung beskattning och väl inrättade acciser var väsentlig. Brandenburg togs som exempel, där inkomsten från accisen använts till att upprätta "en beständig krigsmakt", ett skattepolitiskt resultat som säkert tilltalade Karl XII.

S var anhängare av höga tullar på och t o m förbud mot import av vissa varor, så att införseln på alla sätt försvårades. I analogi med detta skulle det på exporterade varor endast tas ut en mycket låg tull, helst ingen alls, för att på så sätt stimulera manufakturproduktionen i landet. S:s funderingar kring skattesystemet ligger i linje med kameralismens syn att skatterna dels skulle skaffa staten inkomster, dels reglera näringarna.

För S var befrämjandet av ekonomin viktigt, och det ledde honom fram till en tolerant inställning i religiösa frågor. Tolerans gynnade näringslivet medan motsatsen skadade ekonomin. På det senare togs Frankrike som exempel; där hade den religiösa intoleransen skadat manufakturernas utveckling. Det religiösa var klart underordnat det ekonomiska i S:s tänkande, liksom hos flera andra i Kommerskollegiet.

S:s olika ekonomiska reformförslag fick inte någon större betydelse i samtiden, men hans betänkanden är intressanta som uttryck för ett synsätt som vann genomslag under senare delen av Karl XII:s regeringstid. Under frihetstiden kom ekonomer att spela en större roll, men redan under den karolinska tiden fanns ett fåtal som arbetade för en reformering av det sv näringslivet och statsfinanserna. Genom att S:s betänkanden trycktes blev de också kända under senare delen av 1700-talet.

Författare

Åsa Karlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s efterlämnade papper i UUB. - Brev från S i RA bl a Biographica.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Et underdånigt betänkande til högsts. Hans kongl. maj:t, konung Carl den XII. om svenska handelens inrättning på Levanten och om de manu-facturer, som där, med bästa fördel, kunna afsättas. Sthlm 1762. (8), 88 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Brev 18/28 sept 1712 från M Eneman till S:sfar,N981,UUB.

D Almqvist, Israel Nesselius: en karolinsk mång-frestare o föregångsman (PHT 1936); S Dahlgren, Johan Risingh (SBL bd 30, 1998-2000); C Danielsson, Protektionismens genombrott o tulltaxerevisionerna 1715 o 1718: studier i merkantilistisk tullpolitik i Sverige (1930); E Ekegård, Studier i sv handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924); S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet (1951); E Gren, Bidr till Mi-chael Enemans biogr: studier o bokförvärv (Donum Grapeanum: festskr tillägn A Grape 1945); C VJa-cobowsky, Svenskar i främmande land under gångna tider (1930); G Kaleen, Huvuddragen i den sv han-delsundervisms hist fram till år 1830 (1952); Å Karlsson, Den jämlike undersåten: Karl XII:s förmögen-hetsbeskattn 1713 (1994); dens, Främling eller vän?: svenskar i Turkiet på 1700-talet (Främlingar - ett hist perspektiv, 1998); dens, Den kända o okända Orienten: sv resenärer i Osmanska riket under 1700-talet (Från Karakorum till Siljan: resor under sju sekler, 2000); J Kleberg, Kammarrevisionen - Kammarrätten (1940); Kommerskoll; G Lindeberg, Sv ekonomisk politik under den Görtzka perioden (1941); L Runefelt, Hushållms dygder: affektlära, hushållndära o ekon tänkande under sv stormaktstid (2001); S Rydberg, Sv studieresor till England under frihetstiden (1951); G H Stråle, Alingsås manufacturverk: ett bidr till den sv industriens hist under frihetstiden (1884).-Johan Hyltén S: J Kleberg, Kammarrevisionen - Kammarrätten (1940); Kommerskoll; SMoK.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Silfwercrantz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2019-09-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5912
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Silfwercrantz, urn:sbl:5912, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Karlsson), hämtad 2019-09-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se