Victor D Sjöström

Född:1879-09-20 – Silbodals församling, Värmlands län
Död:1960-01-03 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Skådespelare, Regissör


Band 32 (2003-2006), sida 408.

Meriter

Sjöström, Victor David, f 20 sept 1879 i Silbodal, Värml, d 3 jan 1960 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: grosshandlaren o lantbrukaren Olof Adolf S o skådespelerskan Sofia Elisabet (Lisen) Hartman. Elev vid H a l i Uppsala jan 93–aug 95, skådespelare vid E Ahlboms sällsk 96–98, vid Sv teatern, Hfors, 98–99, vid Folkteatern, Gbg, 99–00 o 01–02, vid van der Ostens sällsk 00–01, vid H Selanders (ovan) sällsk 02–04 o 07–08, vid H Rönnblads sällsk 04–05 o 06–07, vid K Lindroths (bd 23) sällsk 05–06, vid A Hultmans sällsk 08–09, ledare för A Ranfts (bd 29) landsortsturné 09–10, för E Fröbergs (bd 16) sällsk 11–12, för Fröberg-Sjöströmska sällsk 12–13, anställd vid ab Sv biografteatern (från 1919 del av ab Sv filmindustri, SF) sommaren 12 o 13–23, vid Goldwyn pictures Corporation (från 24 Metro-Goldwyn-Mayer Corporation, MGM), Hollywood, Kalifornien, USA, 23–30, verksam som regissör o skådespelare 30–57 (bl a vid Vasateatern, Sthlm, 38–42), konstnärlig ledare vid SF 1 febr 43–31 aug 49.

G 1) 26 juli 1900(–12) i Hfors, Ortodoxa förs, m skådespelerskan Alexandra (Sascha) Alexejevna Stjagoff, f 10 april 1872 där, ibid, d 27 juni 1935 där, ibid; 2) 30 sept 1914(–18) i Khvn m skådespelerskan Lili Bech, f 29 dec 1885 där (enl förs:bok för Lidingö, Sth), d 1939 (Forslund, s 52), o tidigare g m silversmeden Erik Magnussen; 3) 22 jan 1922 i Sthlm, Finska, m skådespelerskan Edith Alma Fredrika Lundberg, f 8 april 1887 i Hfors, Norra sv förs, d 27 aug 1945 i Sthlm, Hedv El, dtr till organisten Ludvig Malinoffsky o Alma Aurora Sundberg, samt tidigare g m författaren Henrik (Grigorij) Edelman Erastoff.

Biografi

Victor S:s far var bördig från Norrland och gjorde ett storstilat försök att etablera en affärsverksamhet i Sthlm, men misslyckades. Familjen tvingades i samband med S:s födelse – han var tredje barnet i en syskonskara på fyra – hyra ett litet torp i Silbodal, där fadern försörjde sig som körsven och modern skötte frakterna vid ångbåtsbryggan. Modern, som var yngre syster till premiäraktören Victor Hartman (bd 18), hade framträtt som landsortsaktris. Några månader efter S:s födelse flyttade fadern till New York medan modern och barnen kom efter då S var ett år gammal. När S var knappt sju år avled modern i barnsäng. Sedan fadern gift om sig vantrivdes S i hemmet och skickades därför till en faster i Uppsala, där han studerade vid läroverket. Studierna avbröts sedan fadern återkommit till Sverige. Denne var då på obestånd och satte S att arbeta på ett brädgårdskontor på Södermalm i Sthlm.

Efter faderns bortgång 1896 fick S anställning vid Ernst Ahlboms teatersällskap, som då turnerade i Finland, härtill hjälpt av ett intyg från Victor Hartman. Nu följde, efter en kortvarig anställning vid Sv teatern i Hfors, ett 15-tal år av intensivt turnerande med en rad olika kringresande teatersällskap. På dessas repertoar fanns klassiker som Shakespeares Hamlet, Strindbergs Mäster Olof, Holger Drachmanns Gurre eller Oscar Wildes En idealisk äkta man. Sina största framgångar rönte dock S inom den populära lustspelsgenren. Han blev en av de turnerande sällskapens populäraste artister och berömdes såväl för sin naturliga spelstil som sitt ståtliga yttre. I privatlivet tycks S dock snarast ha varit blyg eller åtminstone tystlåten och försiktig.

Sommaren 1912 gjorde S ett avbrott i skådespelarverksamheten. Charles Magnusson (bd 24), direktör för ab Sv biografteatern, som just flyttat från Kristianstad och byggt en filmateljé på Lidingö, sökte nya regissörer till bolaget. S erbjöds arbete och regisserade fem filmer under inspelningssäsongen. Dessförinnan hade han i Magnussons sällskap gjort en studieresa till Pathé Frères i Paris för att lära sig mer om inspelningsteknik. Vid S:s ankomst till filmbolaget var redan fotografen Julius Jaenzon, liksom dennes bror Henrik, samt ytterligare två regissörer, Georg af Klercker och Mauritz Stiller, anställda i företaget. Stiller kom att bli S:s närmaste regissörskollega under en följd av år, och S spelade även med i flera av hans filmer, bl a De svarta maskerna (1912), Vampyren (1913), Thomas Graals bästa film (1917) och Thomas Graals bästa barn (1918).

Efter ytterligare en studieresa, denna gång till Danmark och Nordisk Films Kompagni, återvände S som regissör till Sv biografteatern 1913, nu med fast anställning. Att hans resor gick just till Frankrike och Danmark berodde på att dessa länder dominerade den europeiska filmmarknaden under tidigt 1910-tal och följaktligen betraktades som förebildliga.

S:s första film, Trädgårdsmästaren eller Världens grymhet (1912), är en av de få tidiga filmer av S som finns bevarade. I karakteristisk tidsanda berättar den en rafflande historia om en brutal trädgårdsmästare, spelad av S, som våldför sig på en ung flicka. I slutscenen hittas hon död i ett växthus, omgiven av praktfulla blomster. Filmen förbjöds i Sverige av den nyinrättade censuren med motiveringen "Stridande mot goda seder. Rättsförvillande genom 'döden i skönhet' ". Den kvinnliga huvudrollen i Trädgårdsmästaren spelades av den danska primadonnan Lili Bech, då nygift sedan två månader men senare omgift med S.

Mest känd av S:s tidiga filmer är Ingeborg Holm (1913), också den bevarad och känd för sitt djupfokusfotografi. Den baserades på en teaterpjäs av Nils Krok, ledamot av fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg, och skildrade ett autentiskt fall från dennes verksamhet: En änka kommer på fattighuset, hennes barn utackorderas och hon hamnar på dårhus när ett av barnen inte längre känner igen henne – dock tillfrisknar hon när äldste sonen visar henne ett ungdomsfotografi. Filmens stockholmspremiär i nov 1913 följdes av en våldsam pressdebatt, öppnad i DN av en fattigvårdsinspektör som under rubriken "Osund biografkonst" gick till angrepp mot S:s "tendensskådespel". Sv fattigvårdslagstiftning kom dock 1918 att revideras, vilket av eftervärlden satts i samband med den debatt som S:s film initierade.

1916 spelade S in flera filmer som finns bevarade. Havsgamar, inspelad på Landsort, baserades på Emilie Flygare-Carléns (bd 7) västkustroman Rosen på Tistelön och hade tidigare filmatiserats av både Stiller och af Klercker. Dödskyssen innehåller en för tiden ovanlig återblicksstruktur, där tre personer inför domstol avger var sitt vittnesmål om ett och samma händelseförlopp. S spelar själv två olika roller i denna film och använder därför dubbelexponering, ett grepp som förekommit redan året innan i hans film Landshövdingens döttrar och som senare skulle återkomma i bl a Körkarlen (1921).

Våren och sommaren 1916 genomgick S en personlig kris, i samband med att han bröt upp från äktenskapet med Lili Bech. Han fann filmarbetet otillfredsställande och övervägde att återgå till teatern. Under en cykelsemester i barndomstrakterna i Värmland beslöt han sig dock för att fortsätta sitt filmskapande.

Sitt genombrott som filmregissör fick S med Terje Vigen, baserad på en dikt av Ibsen och med premiär i jan 1917. Dessförinnan hade han regisserat inte mindre än 30 filmer. Sett mot bakgrund av denna stora produktivitet markerade Terje Vigen en policyförändring i Sv biografteaterns produktionspolitik. Den motiverades av flera faktorer: den amerikanska filmens triumftåg på den europeiska marknaden i världskrigets skugga och de för producenterna irriterande censuringreppen i filmerna. För att både kunna konkurrera med amerikansk import och undvika censorernas saxar inleddes nu en nyorientering mot färre och kvalitativt mer högtstående filmer. Med sin kostnad på 60 000 kr, tre gånger utgifterna för en vanlig spelfilm, var Terje Vigen den dittills dyraste filmen i sv produktion. 1915 och 1916 hade Sv biografteatern producerat 25 resp 24 filmer men 1917 och 1918 framställdes endast fyra resp tre filmer.

I en av rollerna i Terje Vigen medverkade Edith Erastoff, som senare blev S:s livskamrat och tredje hustru. Filmen följde troget Ibsens dikt men utnyttjade också de rörliga bildernas dramatiska potential i sin skildring av den åldrande sjömannen som rasar mot havet (filmen var delvis inspelad på Landsort). Satsningens omedelbara resultat i form av den första filmrecensionen någonsin på DN:s kultursida, därtill signerad teaterkritikern och lyrikern Bo Bergman (bd 3), fick stort symbolvärde för en filmindustri som sökte undgå tarvlighetsstämpeln.

Terje Vigen har kommit att betraktas som startskottet för en ny epok inom sv film, som brukar räknas från 1917 och fram till Stillers Gösta Berlings saga 1924. Skedet kallas ofta den sv filmens guldålder – ett träffande uttryck inte minst med hänsyn till de ambitioner som filmindustrin utvecklade under perioden. Dessa ges åtskilliga vältaliga uttryck i såväl dags- som filmpressens retorik, där S inte sällan spelade en roll som centralgestalt, symboliserande sv films nya framgångar både inom landet och på världsmarknaden. Själv har S snarare skildrat sina filmframgångar i slumpens tecken; han har i minnesanteckningar hävdat att han kom in i verksamheten under en gynnsam period då det fanns stora möjligheter och stor individuell frihet att realisera olika projekt efter eget gottfinnande.

1917 inledde Sv biografteatern också sin mest kända serie av litterära filmatiseringar i och med S:s Tösen från Stormyrtorpet, baserad på en berättelse av Selma Lagerlöf. Sedan författarinnan hade godkänt manus erbjöd konkurrenten Filmindustri ab Skandia ett betydligt högre pris för rättigheterna till fem av hennes verk. Charles Magnusson valde då att bjuda ett högre pris för Sv biografteaterns räkning, vilket ledde till några av den sv stumfilmstidens största ekonomiska och konstnärliga framgångar. I denna film, liksom tidigare i Ibsenfilmatiseringen, märks det särdrag som allmänt karakteriserar S:s handhavande av litterära förlagor: hans påfallande trohet mot texten och lyhördhet för dess bildmässiga gestaltning, något som särskilt uppskattades av Lagerlöf.

Denna första Lagerlöfproduktion kom att följas av en filmatisering av en annan författares verk, islänningen Jóhann Sigurjónssons pjäs Berg-Ejvind och hans hustru (1918), ett stycke som redan 1912 satts upp av det Fröberg-Sjöströmska sällskapet. Filmen blev en stor framgång också internationellt, inte minst i Frankrike där kritikerna entusiastiskt noterade landskapets betydelse som medaktör i berättelsen, en komponent som för övrigt kom att utgöra ett specifikt signum under hela den sv stumfilmens storhetstid.

Ett annat kännetecken för S:s filmer var den psykologiska realismen i människoskildringen. Hans starka krav på realism och äkthet fick till följd att han avböjde användning av stand-in i svåra och farliga scener. Detta gällde exempelvis den berömda tagning i Berg-Ejvind och hans hustru där S, som spelade titelrollen, föll utför ett svindlande högt stup och hängde kvar där i ett rep.

S återvände till Lagerlöf med Ingmarssönerna (1919), en helaftonsfilm i två delar, baserad på endast ett 30-tal sidor ur romanenjerusalem. S å fortsatte han filmatiseringen av Jerusalem med Karin Ingmarsdotter som fick premiär 1920. Ingmarssönerna gav upphov till ytterligare en av de stora pressdebatterna under S:s karriär. Denna gång gällde striden filmens historiska trovärdighet. Den utspelas i en Dalasocken under 1840-talet och kritiken, framförd av företrädare för Dalarnas hembygdsförbund, gällde såväl mentalitetshistoriska aspekter – exempelvis dåtida föreställningar om himmelriket – som olika kulturhistoriska detaljer. Där klargjordes tydligt några av de skilda ståndpunkter som senare blivit bestående i debatten om filmens förmåga att återge historiska skeenden.

Redan i Ingmarssönerna finns belägg för S:s vana att söka inspiration från bildkonsten, t ex Jan Steens allmogescener eller Millets Angelus. S har själv uppgivit att han alltifrån Terje Vigen studerade olika bildkompositioner och belysningar på konstmuseerna med syfte att finna filmiska bildlösningar, ett dynamiskt växelspel mellan ljus och skugga.

Ett annat samarbete av betydelse för S inleddes 1919 i och med filmatiseringen av Hjalmar Bergmans populära roman Hans nåds testamente, efter det att Bergman tidigare kontaktat S med ett mer allmänt manuserbjudande. Nu utarbetades manuskriptet i nära samverkan mellan dem bägge. Filmen bär följaktligen spår av Bergmans karakteristiskt lätta ton, som avviker inte minst från Lagerlöfmanuskripten. Genom hans tre följande originalmanuskript för filmen - Mästerman (1920), Vem dömer – (1922), Eld ombord (1923) – liksom i ytterligare en sen romanfilmatisering, Markurells i Wadköping (1931), kom S även att flera gånger senare återvända till Bergman som filmförfattare.

I slutet av 1919 skedde en historisk företagsfusion på filmområdet i och med att ab Sv biografteatern slogs ihop med Filmindustri ab Skandia till ab Sv filmindustri, SF. Följande år spelades också den första filmen in i den nybyggda filmstaden i Råsunda. Inspelningen avsåg Körkarlen, efter Lagerlöfs roman och i regi av S. Filmen var S:s berättartekniskt mest invecklade, och han har vältaligt beskrivit denna sin kanske svåraste uppgift på manusområdet: att övertyga författarinnan om bärigheten i ett manus vars svårigheter hon i sin tur var övertygad om. S:s uppläsning på Mårbacka en dag i april 1920 tycks dock ha övervunnit alla Lagerlöfs invändningar. Hon gav också lösningsförslag på några av de svårigheter i inspelningsarbetet som S dittills funnit oövervinneliga. Filmen fick dock på grund av komplicerade efterarbeten premiär först på nyårsdagen 1921.

Resultatet blev guldålderns tekniskt mest framstående produktion med en rad avancerade dubbelexponeringar och effektfulla övertoningar, stilgrepp som genomgående karakteriserar S:s produktion. Filmen betraktas också allmänt som guldåldersårens absoluta höjdpunkt. Berättelsen om den döende slumsystern Edit – som genom sin osjälviska kärlek till suputen David Holm, spelad av S, räddar inte bara dennes liv, utan även hans hustrus och barns – präglas samtidigt av legendens tidlöshet. Den omvändelse- och förvandlingstematik som står i centrum för berättelsen är återkommande i S:s produktion.

Av de tre sv filmer i S:s regi som fick premiär efter Körkarlen finns två bevarade, Vem dömer – och Eld ombord, medan Det omringade huset (1922), efter fransk litterär förlaga, gått förlorad. Vem dömer – har i historieskrivningen betraktats som ett försök att upprepa S:s tidigare succé med Klostret i Sendomir (1920), baserad på en kort berättelse av österrikaren Franz Grillparzer. Bägge är kostymfilmer av internationellt snitt, utan specifikt sv särdrag. I alla de tre senare filmerna förekom för övrigt samma slags internationaliseringsambitioner, vilka kritiken noterade med skepsis och vars konstnärliga värde ifrågasattes. Förutom att intrigerna förlagts till internationella miljöer innehöll de två sista filmerna också engelska skådespelare i centrala roller: i Det omringade huset Maggie Albanesi och i Eld ombord Shakespearetolkaren Matheson Lang. I Eld ombord avsåg internationaliseringen även studioinspelningen av merparten av berättelsen, liksom det lyckliga slut som något konstlat häktats på filmen med hänsyn till amerikanska exportmöjligheter. S inhöstade dock som alltid beröm för sina regiinsatser.

Under S:s sista år i Sverige skedde ytterligare en åtminstone till synes avgörande förändring på produktionssidan: I jan 1922 bildades ab Sv filminspelning som dotterbolag till SF. Här var S tillsammans med Stiller såväl delägare som ekonomiskt delansvarig. Förändringen visade sig emellertid ha mindre betydelse än vad regissörerna möjligen torde ha hoppats, och bolaget upplöstes i praktiken då S ett år senare lämnade Sverige.

1923 begav sig S till USA. Hans flyttning utgjorde ett led i filmbolaget Goldwyns import av en rad europeiska regissörer vid denna tid. Det var den amerikanska filmförfattarinnan June Mathis som efter att ha sett Vem dömer – rådde Goldwyn att engagera S. Ur SF:s perspektiv tycks hans resa ursprungligen ha betraktats som en tidsbegränsad byteshandel. S skulle under en period få studera amerikansk film teknik samtidigt som SF erbjöds ensamrätt på det amerikanska bolagets filmer i Sverige, något som dock sedan kom att inskränkas till filmer i S:s regi.

Mauritz Stiller flyttade till Hollywood vid ungefär samma tidpunkt, liksom Hjalmar Bergman. Även flera skådespelare ingick i den sv kolonin där – Greta Garbo, Lars Hanson (bd 18), Einar Hanson och Nils Asther. Att döma av S:s egna kommentarer tycks han ha betraktat sitt uppbrott med blandade känslor. Familjen, hustru och två döttrar, kom efter först ett halvår senare. Den flitiga brevväxlingen med hustrun under denna tid - liksom under andra perioder då de var skilda åt -vittnar om viss hemlängtan, men också om S:s starkt självkritiska hållning till det egna arbetet, liksom om hans plikttrohet och noggrannhet ifråga om att endast välja passande material. Han tycks följaktligen även ha hyst vissa farhågor att det skulle visa sig svårt att finna lämpligt filmstoff i den nya produktionskontexten. Strax efter ankomsten till Hollywood erbjöds han emellertid den populära romanen The master of man av Hall Caine, som han filmatiserade under rubriken Inför högre rätt (Name the Man, 1923).

I övrigt förefaller S att till en början mest ha förvånats över de amerikanska produktionernas omfång. I anslutning till arbetet med sin första film har han vittnat om ett överväldigande stort och detaljreglerat produktionsmaskineri, med en lång rad specialiserade funktioner okända i sv sammanhang. S:s samtliga Hollywoodfilmer var baserade på litterära förlagor av vitt skilda slag. Efter Inför högre rätt följde Han som får örfilarna (He who gets slapped, 1924), där manus baserades på Leonid Andrejevs pjäs. Resultatet blev en av S:s mest berömda Hollywoodfilmer, en berättelse om en clown, i själva verket en förklädd vetenskapsman, vars livsverk stulits av hans rival. Den anses också ha inspirerat Chaplins Cirkus. S:s nästa film, Kungar i landsflykt (Confessions of a queen, 1925), med vilken han uttryckt starkt missnöje, byggde på en roman av Alphonse Daudet. S å återvände han till Lagerlöf och filmatiserade Kejsaren av Portugallien under titeln The tower of lies. S:s valmöjligheter i Hollywood var uppenbart växlande. Hans kontrakt gav honom påfallande stor frihet, bl a i valet av förlaga och skådespelare.

Den röda bokstaven (The scarlet letter, 1926) byggde på Nathaniel Hawthornes roman om häxprocesser i New England på 1600-talet. I Stormen (The wind, 1927), efter en roman av Dorothy Scarborough, skapade S ett drama där, liksom under den sv guldåldern, människans relation till landskapet stod i fokus. En gudomlig kvinna (The divine woman, 1927), baserad på en pjäs om Sarah Bernhardts liv, blev S:s enda film med Greta Garbo, som här spelade mot Lars Hanson. Efter att ha regisserat ytterligare ett par nu förlorade filmer, Syndens masker (The masks of the devil, 1928) och sin första ljudfilm Bröllopsnatten (A lady to love, 1930), återvände S till Sverige.

S:s sju år i Hollywood medförde tveklöst en lång rad stora framgångar och han tycks ha acklimatiserat sig tämligen väl i den nya miljön, även om han gav uttryck för visst främlingskap där. Av amerikansk kritik hyllades han från början som en stor skandinavisk, och därmed något exotisk, regissör, men med åren tycks denna nationellt färgade läsart ha avtagit vid receptionen av hans filmer. S hade blivit en Hollywoodregissör bland andra. Samtidigt lät den sv kritiken stundtals göra gällande att S riskerade att förråda sitt konstnärskap genom utlandsvistelsen; amerikansk film betraktades allmänt med stor skepsis.

Efter återkomsten från USA grep sig S an filmatiseringen av Markurells i Wadköping, där han också spelade huvudrollen. Filmen fick premiär 1931, kort efter Bergmans bortgång. Den hyllades av kritikerkåren men sveks av publiken – en sannolik orsak till att S i fortsättningen inte efterfrågades som regissör. I stället återgick han till skådespeleriet, med ett undantag: den historiska filmen Under den röda kappan (Under the Red Robe, 1937), som han regisserade i England.

Som skådespelare kom S under åren 1931–57 att verka såväl inom teater som film. Han spelade bl a för Riksteatern, Vasateatern och stadsteatrarna i Norrköping och Helsingborg, men gjorde också flera gästspel i Norge och Finland. Till hans mest kända rolltolkningar för scenen under dessa år hörde professor Mensch i Kaj Munks Han sitter vid smältdegeln (1938–39), Dr Stockman i Ibsens En folkefiende (1940) samt titelrollerna i Arthur Millers En handelsresandes död (1949–50) och Hjalmar Bergmans Swe-denhielms (1952–53). Hans sista scenframträdande blev titelrollen i Tor Hedbergs Johan Ulfstierna på Riksteatern 1957.

Bland filmuppdragen märks bl a huvudrollerna i Per Lindbergs (bd 23) Gubben kommer (1939) efter Gösta Gustaf-Jansons roman, i Gustaf Molanders (bd 25) filmatisering av Karl-Ragnar Gierows ockupationsberättelse Det brinner en eld och samme regissörs filmversion av Kaj Munks Ordet, baserad på ett manus av Rune Lindström (bägge 1943), men också i Molanders Kejsaren av Portugallien (1944), som S själv tidigare filmatiserat.

Vid sidan av skådespelarverksamheten anställdes S också 1943 av SF som konstnärlig ledare, vilket i praktiken innebar ett uppdrag som chef för Filmstaden. Han var bl a ansvarig för jubileumsproduktionen SF 25 år (1944). Likaså kom han att fungera som mentor för Ingmar Bergman, i synnerhet vid inspelningen av dennes första film Kris (1945). S spelade också i Bergmans Till glädje (1950), efter att ha lämnat anställningen vid SF. Sin sista stora filmroll, huvudrollen som den åldrade Isak Borg, gjorde S i Bergmans Smultronstället (1957). Hans insats där betraktas allmänt som en av de största rollprestationerna i sv filmhistoria.

Författare

Bo Florin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (24 vol: bl a biografica, dagböcker, korrespondens, foton o klipp) hos Sv filminst, Sthlm. -Brev från S i KB (bl a till H Bergman, G Collijn, Selma Lagerlöf o O Molander), LUB (till H Schiller) o i UUB (bl a till H Kökeritz).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: "Människan Magnusson" (Filmbladet, årg 4,1919, Sthlm, 4:o, s 47 [i nr 3]).-Filmreklamen genom ett offers glasögon. Ord och inga visor (Röda Kvarns Film-nyheter, årg 2,1915, Sthlm, 4:o, nr 12,s [1, 3]). - "Min första film" [intervju medSav-lin (F Wallin)] (Filmnyheter, årg 3, 1922, Sthlm, 4:o, nr 39, s 3). - V S i Amerika. En första "reseberättelse" (ibid, 4,1923, nr 18, s 9 f). - Sjöström och talfilmen. Vad var stumfilmen? [intervju med S från DN] (Biografägaren, organ för Sverges biograf-ägareförb, årg 5, 1930, Sthlm, 4:o, nr 16, s 29). - Oskrivna memoarer [intervju med S av Cyrano (T Floden)] (DN 1933: Söndagsbilaga, 16/4, s 3, 13; 23/4, s 3, 13; 30/4, s 5, 13; 7/5, s 3, 13; 14/5, s 5, 9; 21/5, s 4, 9). - Hur jag började [intervju med S av B Idestam-Almquist] (Om film, Sv filmsamfundets årsbok, 1935-36, Sthlm 1936, s 9-15). - Mina år i Hollywood (Folket i bild, årg 7, 1940, Sthlm, 4:o, [nr 50/51,] s 14-16, 63).-SelmaLagerlöf och filmen (Hågkomster och livsintryck 22. Mårbacka och Ovralid [2]. Minnen av Selma Lagerlöf o Verner v Heidenstam ... under red av S Thulin, Sthlm 1941, s 175-188). - Synopsis till självbiografi (AT 1943: 22/3, s 7). - Råsunda-Hollywood tur och retur (Svensk filmindustri tjugufem år, Jubileumsskrift, Sthlm 1944, 4:o, s 244). -Jan i Skrolycka 1925 och 1944 (Kejsarn av Portugallien efter Selma Lagerlöfs berättelse med Victor S [omsl], Sthlm 1944, 4:o, [program, SF], s [ 1 ] f). - Victor S skriver om "Körkarlen" (SF:ssmalfilmarkivnr516. Körkarlen, [rubr,] uo [19] 52, [program till 16-mm-kopian], s [2-4]). - As I remember - - - (Biografbladet, årg 32, 1951, Sthlm 1951-52, 4:o, [1,] s 3-5). - Med Hjalmar Bergman i Santa Monica (Stadsteatern Norrköping-Linköping, 1951-1952, femte spelåret, [rubr,] Norrköping 1952 [omsl], [program till Swedenhielms,] s 1, 25, 27,19 f). - [Minnen] (Tr0ndelag Teater's 19. sesong 1955/56, Trondhjem [1955], [program till P Osborn, Stjålen tid,] s 3, 7,13). - Förord till: Robin Hood (B. Idestam-Almquist), Den svenska filmens drama: Sjöström, Stiller, Sthlm 1939, o G Werner, Kameran går, Sthlm 1944.

Källor och litteratur

Källor o litt. B Florin, Regi: Victor Sjöström/Direc-ted by Victor Seastrom (2003); B Forslund, V S: hans liv o verk (1980); Robin Hood [B Idestam-Almquist], Den sv filmens drama: S o Stiller (1939); R Walde-kranz, Pionjäråren (dens, Filmens hist: de första hundra åren, 1, 1985). - Nekner över S i DN o SvD 4 jan 1960.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Victor D Sjöström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Florin), hämtad 2017-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6000
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Victor D Sjöström, urn:sbl:6000, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Florin), hämtad 2017-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se