Erich Slang

Född:1600talets början – Finland (troligen i Finland)
Död:1642-10-23 – Tyskland (i Leipzig)

General


Band 32 (2003-2006), sida 544.

Meriter

Slang (Schlangh), Erich, f i början av 1600-talet, trol i Finland, d 23 okt 1642 vid Leipzig. Föräldrar: underståthållaren Claus Schlangh o Elin Johansdtr Boose. Kornett vid Hans Wachtmeisters kompani 30, överstelöjtn o chef för eget reg finska ryttare 35, nämns som överste mars 37, generalmajor av kavalleriet 41.

Trolovad m grev Agnes v Waldeck-Wildungen, f 1 mars 1618, d 29 nov 1651, dtr till greve Christian v W o grev Elisabeth v Nassau-Siegen samt g 5 febr 1651 m greve Johann Philipp v Leiningen-Dachsburg (Durchman).

Biografi

S tillhörde en finsk frälsesläkt som, liksom många andra, avancerade till riksaristokrati under Vasasönerna genom krigstjänst vid ryska gränsen. Farfadern Erik Bertilsson var viceamiral under Johan III och fadern ledde belägringarna av städerna Ladoga och Nöteborg under Gustav II Adolfs ryska krig och blev underståthållare i Narva 1613.

S sändes till hovet i Sthlm för att uppfostras och introducerade sin familj på riddarhuset 1625. Han följde med Gustav II Adolfs armé till Tyskland 1630 som kornett vid Hans Wachtmeisters kompani. Mer kontinuerligt kan hans karriär följas först från hösten 1635, då han tjänstgjorde som överstelöjtnant i spetsen för ett eget regemente finska ryttare under Johan Banér (bd 2). Som kavallerist tillhörde S ett vapenslag som rörde sig över stora ytor, skötte spaning och proviantering, utförde rader och fördröjningsstrider eller ödelade fiendens underhåll inför reträtter. Han kom därigenom att förvärva en omfattande stridserfarenhet och skall under sina tolv år i Tyskland ha sårats inte mindre än fem gånger.

Under den sv reträtten ur Brandenburg i okt 1635 överraskade S 150 sachsiska ryttare invid Bleckede, tog ett stort antal fångar och nedgjorde de övriga. Han deltog i stormningen av Kyritz 7 dec och erövrade 25 dec utan ett skott passet vid Bützow (nuv Oranienburg), en händelse som utlöste skräck i det närbelägna Berlin och fick kurfurstinnan att skicka underhandlare till Baner.

I maj 1636 rapporterades om våghalsiga rader genom fiendens linjer under S:s ledning utanför Magdeburg. Enligt uppgift skall han även ha deltagit i slaget vid Wittstock i sept s å, även om detta inte kan bekräftas – S:s regemente återfinns inte i den sv slagordningen. Baner räknade vid det här laget S som en av sina mest kompetenta underlydande. Det är också främst genom Baners brev till Axel Oxenstierna som S:s fortsatta verksamhet kan följas.

Under striderna kring Torgau våren 1637 företog S:s regemente en rekognoscering till Leisnig och Colditz, brände ner dessa orter, nedgjorde hundratals fiender och tog flera fientliga officerare till fånga. I sept 1638 genomförde S ett framgångsrikt strövparti genom Mecklenburg, förstörde en fientlig konvoj och rev upp ett sachsiskt rytteriregemente mellan Perlenburg och Neustadt, varvid flera officerare tillfångatogs och fyra standar erövrades. Därefter förlades S till Wismar med sitt regemente för att bistå kommendanten där med proviantering. I jan 1639 rapporterade Baner om ytterligare en lyckad räd av S, då två brandenburgska kompanier blev utslagna i Havelande zu Nauen. I slaget vid Chemnitz i april s å deltog S i förföljandet av fienden, och i okt slog han ut ett sachsiskt regemente vid Rackonitz.

Genom en visa författad av den böhmiske skolkantorn Daniel Erazim är det även känt att S:s regemente skövlade Erazims hemstad Beroun 24 okt 1639 i samband med att Baner förberedde sin reträtt ur Böhmen. När Berounborna visade sig oförmögna att betala brandskatt började S:s ryttare plundra, slita kläderna av kvinnor på gatan och våldta dem. Unga män tvångsvärvades till den sv armén och fick håret avklippt "så att de såg ut som sparvbon i huvudet". Invånarna flydde ut i skogen och när de som överlevt återvände, fann de Beroun ödelagt och fjädrar från bortsläpade täcken och kuddar täckte stadens gator likt vintersnö.

När Baners armé slutligen bröt upp från Böhmen i mars 1640 sändes S för att i spetsen för fyra regementen skydda dess högra flygel. I trakten av Kaden överrumplade han en mindre fientlig styrka och jagade därefter en större kroatisk avdelning – enligt uppgift bestående av 3 000 man – på flykt över floden Isar. Ett par månader senare, 11 maj under striderna kring lägret vid Saalfeld, fick S sin högra arm söndertrasad av ett sexpunds styckelod, varför armen måste amputeras. Samma höst beklagade sig S i brev till Oxenstierna över att han inte hade råd att gifta sig med sin trolovade, eftersom han ännu inte fått någon satisfaktion från K M:t. Han var dock alltjämt beredd, försäkrade han, att våga sitt liv i kronans tjänst.

I mars 1641 – sedan de kejserliga gått till plötslig offensiv och ryckt fram söderifrån mot Baners huvudkvarter kring Cham på gränsen mellan Bayern och Böhmen – gjorde S sin mest berömda insats genom det uthålliga försvaret av staden Neunburg vorm Walde, varigenom den sv huvudarmén fick tid att hinna undan. Belägringens detaljer är kända genom en relation författad av kejsar Ferdinands utsända, hovkrigsrådet Cameren och översten Ernst v Traun.

S, som förde befäl över fårpostlinjerna, fick kvällen 7 mars underrättelse om att Ottavio Piccolominis styrkor närmade sig och hade överrumplat en av hans posteringar. Avskuren från huvudarmén tog S med tre kavalleriregementen och ett kompani musketerare – närmare 2 000 man – sin tillflykt till staden Neunburg, vars murar dock var illa underhållna. Att försvara en befäst stad med lätt beväpnade kavallerister som saknade vana vid belägringar var inte någon avundsvärd uppgift.

Sedan Piccolomini fått förstärkning av den kejserliga huvudarmén under ärkehertig Leopold Wilhelm, inleddes artilleribeskjutning mot murarna 10 mars. Fram mot kvällen, när en bräsch skjutits upp i murverket, uppmanades S av en kejserlig överste att kapitulera. S, som låtit fylla igen bräschen med stockar och plankor, avvisade i enlighet med tidens sed detta första anbud och meddelade att om översten återigen visade sig framför murarna skulle han få en kula genom kroppen. En trumslagare som sändes fram kort efteråt blev således nedskjuten. Det stormningsförsök som följde avslogs framgångsrikt.

11 mars omgrupperade dock de kejserliga sitt tunga artilleri och raserade två av stadstornen samt mellanliggande mur. Det blev nu möjligt för deras musketerare att inta framskjutna eldställningar, varifrån stadens gator kunde bestrykas. I detta läge erbjöd sig S att kapitulera, förutsatt att hans officerare fick fritt avtag. Ärkehertigen ville endast acceptera en villkorslös kapitulation, varför striden fortsatte. Först när ammunitionen var slut sände S över en officer som meddelade att han gav sig på nåd och onåd, och överlämnade samtidigt svenskarnas 27 standar. Fångarna räknade enligt kejserliga uppgifter 1 600–1 700 ryttare, 180 musketerare och ett 90-tal officerare, bl a Baners svåger, markgreven av Baden. S utväxlades emellertid kort därpå.

När S återvände till den sv huvudarmén upphöjdes han till generalmajor och gavs som erkänsla för sitt uthålliga försvar mot övermakten i Neunburg hedersnamnet "den svenske Leonidas". Han fick nu också satisfaktion från kronan i form av flera gårdar i Satakunda. Säteriet Laukka i Bjärnå sn hade han ärvt från fadern.

I slaget vid Leipzig 23 okt 1642 förde S befälet över den sv vänsterflygeln under Lennart Torstenson. På denna post stupade han i slagets inledningsskede och begravdes i en lokal kyrka. S blev den siste manlige medlemmen av sin ätt. Efter en process mot S:s mor fick hans trolovade ärva halva hans lösa kvarlåtenskap.

Författare

Gunnar Åselius



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i RA (bl a till A Oxenstierna).

Källor och litteratur

Källor o litt: AOSB 6:2 (1893); G Björlin, Johan Baner, 1-3 (1908-10); O Durchman, Ätten Horns ättlingar inom furstehus (Genos, 6, 1935), s 135f; El-genstierna; FBH; P M Hebbe, Svenskarna i Böhmen o Mähren: studier i tjeckisk folktradition o litt (1932); SMoK; B Steckzén, Johan Baner (1939); Sv biogr lex, NF, 10 (1907).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erich Slang, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6056, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Åselius), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6056
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erich Slang, urn:sbl:6056, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Åselius), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se