Meriter

Solander, Daniel Carlsson, f 19 febr 1733 i Piteå landsförs, d 13 maj 1782 i London, Sv förs. Föräldrar: kontraktsprosten o riksdagsmannen Carl S o Magdalena Bostadia. Elev vid Piteå trivialskola, inskr vid UU 18 juli 50, företog botaniska studieresor till Piteå lappmark o Norge 53, till Torneträsk-området 55, påbörjade resa till England våren 59, anlände till London 29 juni 60, bitr bibliotekarie vid British Museum febr/mars 63, biträdande konservator (assistant keeper) där 65–68, intendent vid naturalhist avd (keeper of the Natural history department) där från mars 73, deltog i James Cooks världsomsegling med HMS Endeavour 25 aug 68–12 juli 71, intendent o bibliotekarie hos Joseph Banks från 71, deltog i forskn:resa till Hebriderna o Island 72, intendent (curator) vid hertiginnans av Portland naturalie- o konstsaml:ar från 79. V Led av Royal Society 64, jur hedersdr vid Oxfords univ nov 71, LVA (uti led) 73, LPS (uti led) 76, LWS 77, led av flera uti lärda sällsk. – Ogift.

Biografi

Daniel S växte upp, i likhet med många andra 1700-talsakademiker, i ett prästhem; fadern var kyrkoherde, sedermera prost, i Piteå, i vad som då kallades Pite Gammelstad (nuvarande Öjebyn) till skillnad från det på grund av rysshärjningar och landhöjning nyanlagda Piteå närmare havet. Fadern hade en i bygden framskjuten ställning: Han hade varit ledamot av prästeståndet och för övrigt i juni 1732 hyst den unge Carl Linnæus (Carl v Linné) som gäst under dennes lapplandsresa. S fick knappast någon naturalhistorisk inspiration i barndomshemmet, och när han sändes till Uppsala för akademiska studier hade man närmast juridiken i åtanke, bl a därför att en farbror, som också hette Daniel, var juris professor i staden.

Den unge S kom att bli en av de många som lockades till naturalhistorien, väl framför allt Linnés föreläsningar och herbationer, vilka i början av 1750-talet bedrevs med fullaste kraft, men även J G Wallerius' undervisning i kemi. S blev uppenbarligen snart speciellt inspirerad av botaniken och uppmärksammad av Linné, som inhämtade samtycke från S:s far beträffande skiftet i studieinriktning. Linné lät den begåvade S bli en hjälpreda i det botaniska arbetet redan under slutredigeringen av första upplagan av Species plantarum (1753). Han fick också assistera Linné vid dennes besök vid hovet på Drottningholm där Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas, samt även Carl Gustaf Tessins, naturaliekabinett skulle beskrivas för en utgåva i praktfulla volymer.

Sommartid reste S troligen i regel till föräldrahemmet men stannade inte alltid där utan företog vid två, kanske tre, tillfällen resor i fjällvärlden. Bäst dokumenterad är en resa 1753 utmed Piteälven och vidare in i Norge norrut till prästgården i Rörstad som Linné besökt 21 år tidigare. En andra fjällfärd 1755 ledde bl a till Torneträsk-området, och vissa brevuppgifter antyder en fjällfärd redan före 1753. S måste på 1750-talet ha varit Sveriges främste kännare av fjällens flora. Hans erfarenhet var långt större än någon föregångares, inklusive Linnés. I tionde upplagan av Linnés Systema naturse (1758–59) finns av S nybeskrivna fjällarter, och andra medförde han till Botaniska trädgården i Uppsala.

Ingen lärjunge torde ha stått Linné så nära som S gjorde under dessa år. Han bodde tidtals mer i det linneanska hemmet än hos sin farbror, där han egentligen skulle vara inkvarterad. "Jag har vårdat honom som en son under mitt eget tak" skrev Linné på äldre dagar, sedan deras kontakt var bruten och S helt acklimatiserad i London. Det är också väl dokumenterat att S under slutet av 1750-talet hyste stark böjelse för Linnés äldsta dotter Elisabeth Christina (f 1744) och nog betraktades som en svärson in spe. Vid denna tid började Linné dessutom satsa på S som en tänkbar efterträdare. "Han är den kvickaste jag haft under min tid, besynnerligen i historia naturali" skrev Linné till sin närmaste vän Abraham Bäck (bd 7). Ingen kan heller mer grundligt ha lärt sig Linnés vetenskapliga metoder och synsätt. När därför Linnés gamle vän Peter Collinson, ullhandlare men närmast professionell naturalhistoriker och ledamot av Royal Society, i ett brev 1756 tog upp frågan om Linné kunde skicka någon elev att lära honom och andra engelsmän den linneanska vetenskapen föll valet på S, detta så mycket mer som att den som skulle tänkas efterträda Linné ändå måste ha skaffat sig någon utrikes erfarenhet.

I april 1759 lämnade S Uppsala men blev på grund av sjukdom länge fördröjd i Skåne där han dock levde rätt gott hos en kvinnlig kusin och hennes make, kyrkoherde i Västra Karaby. Det har spekulerats om den verkliga orsaken till S:s långa vistelse i Skåne, men skälet var säkerligen det nämnda. Han upplyste dock inte sina föräldrar om uppehållet, sannolikt av rädsla för att deras medgivande till utlandsresan skulle återkallas. I slutet av maj 1760 avseglade S slutligen från Helsingör, en överresa som var riskfylld både på grund av ogynnsamt väder och det pågående sjuårskriget. Linnés tanke var att ett eller två år i England vore en för S lämplig tid, men till Sverige skulle han aldrig återvända.

Vid avfärden från Sverige 1760 kvarlämnade S ett herbarium med över 7 500 exemplar. Det är ovisst hur många av dessa han samlat själv; majoriteten var nog förvärv genom byten och dylikt. En stor del av herbariet finns nu på Naturhistoriska riksmuseet i Sthlm. S var också en framstående entomolog och lämnade i Sverige en rikhaltig insektssamling och slutligen ett personligt bibliotek av ansenlig storlek för en så ung man. Detta understryker att även S vid avresan betraktade vistelsen i England som tidsbegränsad.

Väl framme i England mottogs S på det hjärtligaste av Collinson och dennes kollega i såväl handel som naturalhistoria John Ellis, också flitig korrespondent med Linné. De båda introducerade honom redan under de första veckorna för ledande naturalhistoriker och trädgårdsmän i London, t ex John Miller i Chelsea Physic Garden, vilken Linné träffat där 1736. Den följande tiden ägnades mycket åt resor på engelska landsbygden och vistelser på hans välgörares egendomar och upptogs snart också av katalogisering av samlingar, i synnerhet zoologiska. S bemödade sig om det engelska språket, vilket han av allt att döma snabbt tillägnade sig. Redan i dec 1760 skrev han till Linné: "Nu är jag så van vid engelska levnads sättet, att jag märker ingen den minsta olägenhet." Det är också uppenbart att S under denna tid var i någon mån engagerad i det industrispionage som flera sv bruksidkare, bl a inom familjen Alströmer, försökte sig på i England. Det gick till en del ut på att förmå tekniskt kunniga engelsmän att flytta över till Sverige. I släkten Alströmer fanns Linné närstående medlemmar med naturalhistoriskt intresse, så vissa personliga band till S torde redan ha funnits.

Linné erhöll 1761 en hänvändelse från Kejserliga vetenskapsakademin i S:t Petersburg att föreslå en av sina elever till akademins professur i naturalhistoria. Med S:t Petersburg upprätthöll Linné genom årtionden närmare förbindelser än med kanske någon annan akademi, och hans namn och rykte stod där ständigt högt. Det är därför förklarligt att Linné önskade tillmötesgå akademin på bästa sätt, och hans förhoppning stod än en gång till S. Men baktanken var att efter en period som professor i S:t Petersburg skulle S:s företräde till lärostolen i Uppsala inte kunna ifrågasättas av någon. Erbjudandet åstadkom betydande oro i London, särskilt hos beskyddarna Collinson och Ellis. S själv svarade Linné att hans "uppsåt från första början varit att med uppräckta händer emottaga detta tillbud", men konkretare diskussioner saknas. Efter detta brev blev S:s korrespondens med Linné högst sporadisk och han följde i fortsättningen inga instruktioner eller förslag från denne. De återstående 20 åren av sitt liv ägnade S engelska angelägenheter, snart nog i engelsk tjänst; från 1762 kan han betraktas som naturaliserad engelsman.

Under de första åren i England fick S i uppdrag att ordna och katalogisera privatsamlingar, bl a Ellis' egna. Det gällde i huvudsak zoologiska kollekter, i synnerhet snäckor och andra marina objekt. Han breddade och fördjupade högst avsevärt sin kompetens, och Ellis ansåg honom nära nog så kunnig som Linné själv. Hans språkliga färdighet och sällskapliga väsen gjorde också intryck. Ellis och Collinson verkade aktivt i inflytelserika kretsar för en fast position för S, bl a genom den konservative och förmögne parlamentsledamoten Philip Carteret Webb, på vars gods Busbridge i Surrey S vissa tider vistades. När manegen i jan 1763 var omsorgsfullt krattad skrev S till en medlem av styrelsen vid British museum och erbjöd sig att katalogisera dess naturhistoriska samlingar. Han antogs, tack vare Webb dessutom med god lön, och inledde sitt mångåriga, kvalificerade katalogarbete med marina organismer. Museet var då endast tio år gammalt, grundat på de väldiga samlingar som den naturhistoriske portalfiguren Sir Hans Sloane efterlämnat, och beläget i Montagu house, Bloomsbury, London. Det blev för S:s återstående levnad hans arbetsplats, dock småningom jämte Joseph Banks' bibliotek och med avbrott för världsomseglingen 1768–71. Redan 1764 var S:s vetenskapliga position så stark att han invaldes i Royal Society, framburen av en rad nomineringar. Året därpå blev han formellt utsedd till "assistant keeper" vid British Museum, nära nog den ende professionelle naturalhistorikern i England vid denna tid.

Avgörande för S:s världsvida ryktbarhet var hans möte och vänskap med Joseph Banks. Denne man, som med tiden fick en unik position inom engelsk vetenskap och i över 40 år var preses i Royal Society, var när han hösten 1764 träffade S 21 år gammal, tio år yngre än denne. Banks tillhörde en familj vars stora förmögenhet vilade på egendomar i Lincolnshire, vilka han ganska snart kom att ärva. Han lär redan som skolpojke ha känt en kallelse att studera botanik och fann i S den mentor han önskade; de förblev närmast oskiljaktiga ända fram till S:s död. Banks, helt och hållet amatör, fick genom S mycket av den vetenskapliga status som han behövde, medan S genom Banks erhöll viktiga sociala kontakter och ökat inflytande. Banks har med viss rätt kallats den främste lärjungen Linné aldrig fick. En planerad gemensam resa till Linné gick om intet när än större planer välvdes.

Banks stod 1768 i begrepp att bekosta och utrusta sitt deltagande i kapten James Cooks första seglats till Söderhavet, vilken organiserades av amiralitetet, officiellt för observation av Venuspassagen på Tahiti i april 1769 men med sekreta order att efterforska en sydkontinent och andra länder att lägga under brittiska kronan. Banks ville utnyttja detta tillfälle också för naturalhistoriens räkning och hans val av en professionell naturvetare föll på S. Linné underrättades om resan av Ellis först ett par dagar efter det att HMS Endeavour 25 aug 1768 lättat ankar: "Aldrig förr har några gått till sjöss bättre utrustade för studium av naturalhistorien, inte heller elegantare ... S försäkrade mig att expeditionen skulle kosta Banks 10 000 pund." Banks hade själv utsett dem som skulle assistera i det vetenskapliga arbetet, bland dem konstnären Sydney Parkinson och Herman Spöring, professorsson från Åbo med naturalhistoriskt och även visst konstnärligt kunnande.

Seglatsen gick till Madeira dit man nådde 12 sept och stannade i en vecka. S:s första botaniska observationer och florautkast är från denna ö. Med spektakulära marina fångster gick man i passaden till Rio de Janeiro, som uppnåddes 13 nov. De portugisiska myndigheterna mottog expeditionen med misstänksamhet och varken S eller någon annan vetenskapsman tilläts landstiga, än mindre företa exkursioner. Både S och Banks landsteg i hemlighet under risk av arrestering och fick med sig en del värdefullt material. S:s vistelse i Rio är remarkabel också för att han därifrån sände vad som blev hans sista brev till Linné. Förutom kortfattade upplysningar om expeditionen uttalar han där en förhoppning att efter återkomsten tillsammans med Banks resa till Uppsala, där man skulle bedja "Herr arkiatern vara mönster herre av våra rekryter".

Under de sydliga trakternas försommar, i jan 1769, ankrade Endeavour vid Eldslandet. En tur upp i bergsskogarna blev ändå ödesdiger, då trots årstiden en fruktansvärd snöstorm bröt ut i vilken samtliga svävade i livsfara, och två av Banks' svarta betjänter frös ihjäl. Ett par landstigningar med lyckosammare resultat kunde göras, innan man efter en vecka lämnade Eldslandet och 25 jan i utmärkt väder rundade Kap Horn.

Nära fyra månader senare siktades resans officiella mål, Tahiti. Fyra medlemmar av besättningen hade varit med på HMS Dolphin vid ögruppens upptäckt tre år tidigare. Föregående år hade Bougainvilles franska expedition angjort öarna. Relationerna till lokalinvånarna, som alltså hade nyvunnen erfarenhet av skeppsbesök, blev på olika sätt komplicerade; särskilt tjuvnad och erotik spelade in. S deltog aktivt i arbetet inför och under Venuspassagen och hopbragte en myckenhet intressant botaniskt material. Endeavour lämnade själva Tahiti i mitten av juli och landade sedan helt kort vid några mindre öar men utan mera givande resultat. Därefter gällde det att om möjligt finna sydkontinenten, och kursen ställdes mot den dittills helt okända ostkusten av Nya Zeeland - västkusten hade delvis karterats av Tasman redan 1642, men därefter inte besökts av européer. 6 okt 1769 siktades Nya Zeeland och två dagar senare kastade man ankar. Fram till mars 1770 kringseglade man hela Nya Zeeland och upptäckte sundet mellan öarna. Många strandhugg gjordes, framför allt på Nordöns ostkust, men det längsta, flera veckor, på sydvästra delen av Nordön. På Sydön landsteg man endast på en plats. Trots många, och även blodiga, incidenter med maorierna, kunde rika fynd göras, framför allt botaniska med många hundra, nästan uteslutande okända arter och till stor del även släkten.

Kursen ställdes nu mot Nya Hollands (Australiens) likaledes okända ostkust som uppnåddes efter tre veckor, och 26 april löpte man in i den skyddade vik strax söder om dagens Sydney, som redan av Cook gavs namnet Botany Bay. Namnet är fullt berättigat, ty aldrig någonsin har så många och spektakulära nya växtformer upptäckts som under de tio dagarna där. Insamlingarna var överväldigande och S fick knappt tid till nödvändiga preparationer. Man stannade helt kort på ett par platser längre mot norr och slutligen ofrivilligt en längre tid nära vad som nu kallas Cooktown på Queenslands kust för reparation av fartyget efter grundkänning bland korallreven. Där gjordes de allra mest omfattande insamlingarna under hela resan och insamlades och beskrevs också material av vad som visat sig vara tre arter av känguru, dock utan att S observerade att det rörde sig om pungdjur, en djurgrupp redan känd från Amerika.

Efter ännu ett par korta landningar på Australiens kust seglade man genom Torres' sund och nådde Nederländska Indien, där man först angjorde Savu i sept 1770 och därefter Batavia på Java. Uppehållet där blev ödesdigert, eftersom många i besättningen smittades av malaria eller dysenteri och avled redan där eller under den fortsatta färden mot Kapstaden. Bland dem som dog var astronomen Green samt Parkinson och Spöring. Banks och S var båda illa däran redan i Batavia och till sin stora besvikelse ännu för sjuka för att kunna botanisera när man i mars

1771 nådde Kaplandet. Dock var både Java och Kap redan jämförelsevis väl kända trakter, som bl a flera linnélärjungar passerat, bland dem Pehr Osbeck (bd 28), Anders Sparrman och Olof Torén. Först under ett dygn på S:t Helena i början av maj, sista stationen på färden, kunde man återigen göra insamlingar.

Under de långa perioderna till sjöss fångades marina organismer, men den vetenskapliga staben ägnade framför allt sin tid åt insamlingarna från landstigningarna. Förutom växter omfattade de åtskilliga fåglar, mollusker och i synnerhet insekter. S beskrev och klassificerade materialet så noggrant som möjligt, vilket kunde åstadkommas tack vare det medförda stora referensbiblioteket, med bl a Linnés verk. Medan Banks förde dagbok sammanställde S beskrivningarna till utkast till floror uppställda enligt sexualsystemet över de områden man besökt, vilka för Nya Zeelands och Australiens del kom att omfatta långt över 500 arter vardera. Samtidigt avtecknades och färgindikerades allt av Parkinson, och i någon mån av Spöring; långt över 1 000 avbildningar gjordes. Man samlade om möjligt minst två exemplar av alla organismer, det ena för omedelbar konservering, det andra för avbildning.

12 juli 1771 nåddes Deal på Englands sydvästkust och två dagar senare kunde S frambära tacksägelse i Sv kyrkan i London. Banks och S mottogs i k audiens, medan Cook snabbt avreste till sin familj i Yorkshire. De var dock alla tre dagens främsta celebriteter. Redan i nov kreerades Banks och S till hedersdoktorer i Oxford. – Påpekas bör att S aldrig disputerade för Linné, vare sig pro exercitio eller pro gradu. – Genom John Ellis fick Linné vetskap om återkomsten; redan deras ankomst till Batavia hade denne tidigare kunnat rapportera. Han kunde nu meddela att de hade anlänt lastade med de största naturalhistoriska skatter som någonsin införts i något land av två personer. Linné replikerade omedelbart att han aldrig fått ett mer välkommet brev, och vore han inte vid 64 års ålder bunden av en utsliten kropp skulle han störta till London och omfamna dessa naturalhistoriens tvenne hjältar. Men, tillade han, liksom Moses endast på avstånd fick skåda Kanaans land befarade han att han inte skulle få ta del av den rika skörden. Också lärjungarna Henric Gahn (bd 16) och Anders Berlin, som nu vistades i London, informerade Linné. Berlin, som renskrev en del av de florautkast S skrivit ombord, uppskattade att man bara bland växterna upptäckt 1 200 nya arter och 100 nya släkten. Plåtar graverades efter Parkinsons teckningar och avsikten var att utge ett praktverk med tusentalet kolorerade gravyrer i folioformat, bekostade av Banks personligen.

Efter tio månader undertecknade Banks, efter ett utkast av S, ett brev till Linné med många ursäkter för att den del av samlingarna som var avsedd för denne inte hade avsänts. Då hade även Banks' plan att med S delta i Cooks andra resa tagit fart. När Linné hörde om detta blev han bestört och övertygad om att resultaten från första resan aldrig skulle publiceras. Emellertid ställde Banks för amiralitetet oantagbara krav för deras deltagande och anordnade istället privat en resa för sig själv, S med flera till Island på sensommaren 1772. Man for via Hebriderna, där bl a Fingalsgrottan och basaltpelarna på Staffa beundrades, och anlände 28 aug till Hafnarfjöröur på Islands sydvästkust. Med välvillig assistans från många islänningar red sällskapet under sex veckor runt på sydvästra delen av ön och besteg Hekla. Den framskridna årstiden gjorde emellertid det botaniska resultatet ganska magert och man konstaterade stora likheter med Skottlands flora. Viktigast för eftervärlden blev de resebrev som Uno v Troil, med tiden sv ärkebiskop, skickade hem med skildringar av isländskt folkliv.

S blev 1773 befordrad till "keeper" vid British Museum, efter att i två år efter hemkomsten från Söderhavet varit tjänstledig för att arbeta hos Banks med samlingarna från resan. Men också fortsättningsvis fungerade han som Banks' intendent och bibliotekarie och fick ett andra hem i det hus vid Soho square som denne från 1777 gjorde till en mötesplats för naturalhistoriker från när och fjärran som besökte London och för delar av stadens vetenskapligt orienterade societet. Ett tredje avlönat uppdrag var katalogiseringen av hertiginnans av Portland omfattande marina samlingar. S arbetade, har det sagts, som en registrator av all världens botanik men var också eftersökt, och deltog ivrigt, i sällskapslivet. "Kasta honom varhelst Du vill, han flyter" lär Boswell ha anmärkt. Liksom redan före resan ställde han sig välvilligt till förfogande för alla som sökte hans råd, och han kom kanske främst på detta vis att i vidare kretsar sprida Linnés metoder och idéer i England, eftersom han publicerade så litet. Han var omvittnat aktiv vid samlingarnas uppordnande, skötsel och vård, än idag ihågkommen genom den s k Solander box, som han lät konstruera för materialets säkra förvaring. Vid British Museum fick S bl a ta emot det stora material som fördes hem på Cooks andra resa. År 1774 hade Banks' och S:s bekantskap, tahitiern Omai, särskilt känd genom det porträtt där han figurerar med dem båda, förts till London genom Cooks kapten Fourneaux.

I sin vetenskap tillämpade S Linnés begrepp och system till fulländning och visade en skarp iakttagelseförmåga av mängden nya växtformer. Hans beskrivningar överträffar mästarens egna i klarhet, konsekvens och utförlighet. Samtidigt måste man betona att han nog aldrig ifrågasatte Linnés system och metodik, trots att mycket i det radikalt nya materialet kunde ha gett anledning till detta. Andra skulle senare komma att göra det, delvis med utgångspunkt i S:s material. Han reste regelbundet ut till Kew Gardens sydväst om London, som nu tack vare Banks började få ett vetenskapligt intressant innehåll. S medverkade i hög grad, utan namns nämnande, i den katalog över Kew som i H W Aitons namn gavs ut i tre volymer. S:s namn finns däremot på det stora verk som postumt gavs ut över John Ellis' stora samling av "Zoophytes" (dvs koraller m m). S räknades som en framstående expert också på den marina faunan.

Soho square nr 32 blev nära nog ett öppet hus där inte minst många svenskar till-bragte en tid, ofta på väg ut i världen eller på hemfärd. Samlingarna ställdes i regel generöst till förfogande för studium och de besökande kunde jämföra med eget material. Så tillbringade Carl Peter Thunberg på väg hem från Japan och Sydafrika en dryg månad med Banks och S årsskiftet 1778–79. En annan viktig besökare var den danske entomologen Johann Christian Fabricius (också bekant för sin levande skildring av sin vistelse hos Linné), som i ett par perioder på 1770-talet bearbetade insektsamlingarna från Söderhavet. En gäst som, naturligt nog, med viss oro nalkades S var Carl v Linné d y (bd 23), 1781 installerad på faderns lärostol. Under sina 18 månader i London blev han på det hela taget väl mottagen av kretsen kring Banks och S, om ock med vissa restriktioner beträffande det material han fick studera, men kom också att bevittna S:s plötsliga död. Där befann sig då också linnélärjungen Jonas Carlsson Dryander (bd 11), som efter S verkade som bibliotekarie hos Banks ända till sin död 1810.

8 maj 1782 under samspråk på Soho square med läkaren Blagden förlamades S plötsligt i vänstra sidan på grund av en hjärnblödning. Banks, som var stadd på resa, och många andra tillkallades. Tillståndet försämrades och 13 maj avled S i Banks' hus. Han begravdes i dåvarande Sv kyrkan i London, men när denna revs 1913 flyttades kvarlevorna till Woking i Surrey.

S:s död blev ett hårt slag för Banks personligen men också den kanske främsta anledningen till att arbetet på Florilegiet ganska snart avstannade. Flera hundra plåtar var dock redan graverade och Banks försäkrade ett halvår efter S:s död Johan Alströmer (bd 1), att vad som då återstod kunde fullbordas på några månader. Så blev det inte, antingen Banks nu hade förlorat inspirationen för arbetet, blivit alltför hårt engagerad i Royal Society eller råkat i ekonomiska svårigheter i samband med nordamerikanska frihetskriget. Först i vår tid har Florilegiet utgivits, först i en partiell upplaga 1901, sedan 1981–90 i 34 delar med i allt 738 kolorerade gravyrer. Inte heller något av S:s alla manuskript till floror över besökta områden blev utgivna, trots att flertalet förelåg i renskrift. Det var givetvis en stor förlust att S:s intellektuella flit och möda och Banks' enorma utgifter till synes ledde till föga resultat. Det gav också S i vissa kretsar ett helt orättmätigt eftermäle för bekvämlighet och tom lättja. S:s stora betydelse för eftervärlden ligger dock i att det rika materialet, både samlingar och manuskript, tack vare Banks' generositet gjordes tillgängligt för de många ledande botanister som under 1780- och 90-talen besökte London. Viktigast i det sammanhanget var kanske att den brittiske botanisten Robert Brown använde de Banks-Solanderska samlingarna inte bara för floraarbete om Australien utan också för att formulera en ny systematik för växterna som helt bröt med Linnés sexualsystem. Paradoxalt nog bidrog på så sätt den i sin vetenskap trogne linneanen S postumt till den nya växtsystematik som från omkring 1800 bröt sig väg både i England och på kontinenten.

Bland Linnés s k apostlar – det 20-tal av hans lärjungar som företog resor till fjärran länder – intar S en speciell ställning. Han stod Linné och dennes familj personligen särskilt nära, hans apostlaresa blev till en världsomsegling, och i betydelse för den botaniska vetenskapen blev han kanske den främste trots de ytterst fåtaliga skrifter han själv lät publicera. Dock vistades även Pehr Löfling (bd 24) länge i det linneanska hemmet, också Anders Sparrman seglade jorden runt, och Carl Peter Thunberg kan i kraft av sina monumentala skrifter mycket väl göra S rangen stridig som den som för eftervärlden betytt allra mest. Linnélärjungarna, och i synnerhet de främsta bland dem, är högst olikartade och strängt taget ojämförbara både Ull gärningar och som personligheter. Utan tvivel måste S ändå räknas bland de främsta i skaran. – Minnesmärken över S är bl a Solander Island söder om Nya Zeeland och Cape Solander vid Botany Bay, där en minnesten är rest intill stenar över Cook och Banks. Namnet Solandra gavs av Olof Swartz till ett västindiskt solanacésläkte och flera växt- och djurarter bär epitetet solandri.

Författare

Bengt Jonsell

Arkivuppgifter

Huvuddelen av S:s arkiv i British Museum, London; botaniska anteckn:ar i UUB. – Brev från S i British Museum o Royal Society, London (se vidare A guide to the materials for Swedish historical research in Great Britain, 1958).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: An account of the Gardenia: in a letter to Philip Carteret Webb (Philosophical transactions vol 52, 1762, London 1762-63, s 654-661, Tab. XXX). - Copy of a letter to J. Ellis, esq. of Gray's Inn ... Rio de Janeiro, Dec. 1,1768 (The Gentlemen's Magazine and historical review, vol 39, 1769, London, s 530 f). - Furia infernalis, vermis, et ab eo concitari solitus morbus, descripti (VS, Nova acta, vol 1-14, Upsaliae 1773-1850, 4:o, s 44-58 [i 1, 1773]). - Collected correspondence 1753-1782 ed and transl by E Duyker and P Tingbrand. Melbourne 1995. 466 s, 18 pl-bl. [Ny utg] Oslo s å. - Artbeskrivningar av S i bl a G Bränder, Fossilia Hantoniana, collecta et in Museo Britannica deposita, London 1766, passim, vidare C Linnaeus, Systema naturse per regna tria naturae 10. ed, T 1-2, Upsalia; 1758-59, C J Phipps, A voyage towards the North pole undertaken by His Majesty's command 1773, London 1774, 4:o (anon), samt manuskript av S meddelade bl a avj Dryander i W Aiton, Hortus Kewensis; or, a catalogue of the plants cultiva-ted in the Royal Garden at Kew, vol 1-2, London 1789, se Krok, s 655-660, o Regnum vegetabile 112: F A Stafleu, Taxonomic literature 2. ed, vol 5, Utrecht 1985, s 721-723; teckningar saml avj Banks o S i senare utg: Illustrations of the botany of captain Cook's Voyage round the world in H. M. S. "Endea- vour" in 1768-71, p l-[3], London 1900, 1901, 1905, med 101, 143, 75 pl-bl, Captain Cook's Florilegium, a selection of engravings from the drawings of plates collected ... on captain Cook's firstvoyage London 1973, med 29 pl-bl, Q] Banks's Florilegium, a publica-tion ... of plan ts collected on captain Coook's first voy-age ... P 1-34, London 1981-89, med 739 kopparst, med Catalogue of Bank's Florilegium 1990, med 5 pl-bl.

Utgivit: C Linnasus, Elementa botanica. [Rubr.] Upsalia; 1756. 4:o. 4 s. [Undert.]

Redigerat: The natural history of many curious and uncommon Zoophytes, collected from various parts of the globe by the late John Ellis... Systematically ar-ranged and described by the late D S. London 1786. 4:o. XII, 208 s, Tab. 1-63. [Utg avj Dryander.]

Källor och litteratur

Källor o litt: A Agnarsdöttir, Sir Joseph Banks and the exploration of Iceland (Sir Joseph Banks: a global perspective, ed R E R Banks m fl, 1994); D S: 1733-1782: naturvetenskapsman o världsomseglare, ed C Gisselquist o P Tingbrand (1983); Dictionary of national biography, 18 (1897-98); J A Diment o A Wheeler, Catalogue of the natural history manu-scripts and letters by D S (1733-82), or attributed to him, in British collections (Archives of Natural History, 11, 1984); E Duyker, Nature's argonaut: D S 1733-82 (1998); RE Fries, DS (Levnadsteckmar över VA:s led:er, 7:1, 1939-43); R Granit, Banks o S - två vänner i 1700-talets London (Utur stubbotan rot: essäer till 200-årsminnet av Carl v Linnés död, ed R Granit, 1978); BJonsell, Linnaeus and his two circumna-vigating apostles (Proceedings of the Linnaean society of New South Wales, 106, 1982); dens, DS- the perfect Linnaean: his years in Sweden and relations with Linnaeus (Archives of Natural History, 11,1984); dens, Linnaeus, S and the birth of a global plant taxo-nomy (Enlightening the British, ed R G W Anderson, 2003);J B Marshall, D Carl S, friend, librarian and as-sistant to Sir Joseph Banks (Archives of Natural History, 11, 1984); Oxford dictionary of national biography, bd 51 (2004); R A Rauschenberg, D Carl S: naturalist on the "Endeavour" (1968); S Rydén, Jonas Alströmer o D S - två Linnélärjungar i London 1777-78 (SLSÅ 1960); W T Stearn, D Carlsson S (1733-82), pioneer Swedish investigator of Pacific natural history (Archives of Natural History, 11,1984); P Tingbrand, D S: Piteå's around the world pioneer (Archives of Natural History, 11, 1984); A H Uggla, Från Linné den yngres Englandsresa (SLSÅ 1953); dens, D S o Linné (SLSÅ 1954-55); A Wheeler, D S -zoologist (SLSÅ 1982-83). - P Tingbrand, 23 art:ar i Sjörullan (Piteå segelsällsk:s årsb) 1980-2002.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel C Solander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6118, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Jonsell), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6118
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel C Solander, urn:sbl:6118, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Jonsell), hämtad 2024-04-19.