Per Sparre Larsson

Född:1628-06-28
Död:1692-04-04 – Nikolai församling, Stockholms län

Diplomat, Riksdagsledamot, Kammarherre, General, Guvernör, Generaltygmästare


Band 32 (2003-2006), sida 734.

Meriter

2 Sparre Larsson, Per, sonson till S 1, f 28 juni 1628 (inskr på kista o huvudbanér, se Sveriges kyrkor, Sthlm, 2, 1937, s 572), d 4 april 1692 i Sthlm (Karl XI:s almanacksant:ar, utg av S Hildebrand, 1918, s 229; bet för själaringn s d i Sthlm, Nik). Föräldrar: riksrådet Lars S (s 703) o Märta Baner. Inskr vid UU 3 april 36, frih 6 mars 47 (introd 49), kammarherre hos drottn Kristina, deltog i riksdagarna 54, 60 (Gbg), 64–68 o 78–89 (led av bl a SU 60 (Gbg), 64–68 o 80–89 samt av riddarhusdir 80–82), kapten vid Livg juli 54, överstelöjtn vid Drottn:ens livreg till fot mars 55, överste o chef för Ångermanlands reg hösten 56, för Kronobergs reg 59, guvernör i Riga 18 mars 60, generalmajor av infanteriet 20 juni 60, kommissarie vid förhandl:arna med Ryssland i Plüsemunde 4 febr 63, guvernör över Älvsborgs län 16 dec 63–74, generallöjtn 2 okt 64, general 26 aug 68, e o legat till England 31 juli 72 (instruktion), till fredskongressen i Köln 2 febr 74, rikstygmästare 23 nov 74, ambassadör extraordinaire till England, Frankrike o Nederländerna 3 april 75, fransk greve 8 maj 75, generalfälttygmästare från 26 april 82.

G 26 sept 1660 (Palmskiölds geneal saml, s 3530, RHA) m sin syssling grev Ebba Margareta De la Gardie, f 16 juni 1638 (inskr på kista, se Sveriges kyrkor, Sthlm, 2,1937, s 572; dp 8 juli i Sthlm, Nik), d 25 nov 1695 (inskr på kista; bet för själaringn 26 nov i Sthlm, Nik), dtr till riksmarsken greve Jakob D (bd 10) o grev Ebba Brahe (bd 5).

Biografi

Som många andra högadliga ynglingar inträdde S i statstjänsten genom tjänstgöring vid det k hovet och gjorde därefter en snabb militär karriär. Efter Earl X Gustavs trontillträde utnämndes han till kapten vid det nyorganiserade Livgardet och deltog med sitt kompani i åkdonen mot Bremen 1654. Under rustningarna inför polska kriget blev han snart överstelöjtnant vid ett tyskt regemente, deltog med detta i de inledande fälttågen men utsågs därefter till chef för det i Marienburg garnisonerade ångermanländska regementet. S ville emellertid utmärka sig i fält och fick tillstånd att sommaren 1657 följa kungen mot Danmark. Han förde en bataljon nälsingar vid erövringen av Frederiksodde i okt s å och tåget över Bält i början av 1658. Under Karl Gustavs andra danska krig ledde han kronobergarna i försöket att storma Khvn i febr 1659. I krigets slutskede blev han guvernör i Riga och därmed närmaste man till generalguvernören över Livland. Efter ett par år förflyttades S till den mera åtråvärda posten som guvernör över Älvsborgs län med residens i Gbg. Som länschef sysselsattes S inte minst med sin residensstads angelägenheter, t ex tvister mellan garnisonen och borgerskapet samt frågor om handel och stadsbyggnad. Regeringen avsåg emellertid att använda honom för diplomatiska uppdrag i samband med Sveriges tilltänkta medling mellan Frankrike och dess fiender. I juni 1670 kallades han till Sthlm för att få instruktioner. Han återvände sedan aldrig till sin guvernörspost men behöll den i flera år.

S:s diplomatbana hade inletts redan under tiden i Riga, då han ledde den sv delegationen i förhandlingarna med ryssarna i Plüsemunde nära Narva hösten 1663. Överläggningarna gällde framför allt ryska kränkningar av den fria handeln men blev ur sv synpunkt ingen framgång, troligen eftersom ryssarna insåg att svenskarna inte tänkte ingripa med vapenmakt.

Sedan S 1670 kallats till Sthlm hölls han länge i beredskap, eftersom medlingsinsatserna inleddes först sommaren 1672. Som ambassadörer sändes riksrådet Klas Tott till Paris, kanslirådet Edvard Ehrensteen (bd 12) till Haag och S till London. Ludvig XIV önskade i verkligheten krig och den sv trovärdigheten undergrävdes av att Sverige var i förbund med Frankrike, men medlingsbudet antogs av alla parter och en fredskongress samlades i Köln i juli 1673. Kongressen, vari S deltog, upplöstes emellertid utan att ha nått någon vart och fransmännen yrkade snart på väpnat sv bistånd enligt 1672 års allians.

I ett försök att återuppliva fredsförhandlingarna sände Sverige ånyo ambassadörer till de viktigaste huvudstäderna. Till Paris sändes Tott, som avled där sommaren 1674 och efterträddes av S. Denne anlände till den franska huvudstaden i slutet av okt, när Sverige redan var på väg in i kriget på Frankrikes sida. Även sedan neutraliteten slutgiltigt frångåtts fortsatte svenskarna sina medlingssträvanden, jämsides med försök att få England att ingripa på Sveriges sida i kriget mot Danmark. I detta syfte sändes S till London våren 1675 men hade där ringa framgång, vilket knappast var överraskande med tanke på de sv militära motgångarna i Tyskland. Hans egen ställning hemmavid försvagades i takt med att hans svåger och beskyddare, rikskanslern M G De la Gardie (bd 10) fick allt mindre inflytande. Att S av Ludvig XIV hugnats med fransk grevevärdighet var ägnat att ytterligare misstänkliggöra honom. Ursprungligen tilltänkt som ett av de sv sändebuden vid de stundande fredsförhandlingarna i Nijmegen hemkallades han i stället sommaren 1676.

Sina diplomatiska uppdrag i London, Köln och Paris samt resorna däremellan under åren 1672-76 har S skildrat i en drygt 200-sidig sammanställning av flera memorial. Denna är tillkommen efter fredsslutet 1679 men sannolikt senast 1682, eftersom författaren i rubriken tituleras rikstygmästare. Utförligt beskrivs såväl förhandlingarna – t ex S:s samtal med Karl II av England och Ludvig XIV - som ceremonierna. S stöter sig på nederländarnas "stortalighet och övermod" och är djupt misstrogen mot deras "farliga praktiker och intriger". Han kämpar förgäves mot engelska hovets "vanliga långsamhet och försummelse" och hela nationens benägenhet att "intet gärna melera sig med utrikes affaires". Frankrike och dess åtgöranden ses däremot med välvilja och det är naturligtvis en stor stund för S, när utrikesministern Pomponne meddelar honom att Ludvig XIV "för den förnöjelse skull, som han av min conduite haft hade" beslutat hedra honom med grevetitel. Han tvekar huruvida han av någon annan konung än sin egen borde ta emot ett sådant hedersbevis men får grevebrevet i sin hand och tycker att han med tanke på det goda förhållandet mellan Ludvig XIV och Karl XI inte gärna kan avvisa det.

På förslag av De la Gardie hade S under sin vistelse i utlandet utnämnts till rikstyg-mästare, ett av de s k lägre riksämbetena. Sedan S avlagt besök hos Karl XI i Småland för att rapportera om sina uppdrag for han till Sthlm för att som innehavare av detta ämbete i sept 1676 inta sitt säte i Krigskollegiet. Rikstygmästaren var högste chef över rikets artilleri och vapenförsörjning men uppgifterna var opreciserade och det verkliga chefskapet utövades av artilleriöversten. S, vars artilleritekniska kunskaper uppenbarligen var bristfälliga, deltog under kriget mycket oregelbundet i kollegiets arbete. I samband med enväldets införande 1680 försvagades Krigskollegiets ställning genom att allt fler militära ärenden handlades direkt av kungen. Någon chef tillhörig riksrådet bestods inte längre, utan S väntades som den till rangen främste leda kollegiets arbete. Kompetenstvisten med artilleriets överste utjämnades så småningom men någon stark ledning utövades knappast av S, som dock kvarstod på posten till sin död. I samband med riksämbetenas indragning eller omvandling 1682 ändrades hans titel till generalfälttygmästare.

S:s svaga ställning i Krigskollegiet kan åtminstone delvis ha samband med hans insatser inom politiken. Han framstår där som en självständig aktör av betydelse, men inom den aristokratiska riktning som 1680 slutgiltigt förlorade sin kamp för de gamla storgodsägarsläkternas makt och ett starkt riksråd. Sitt genombrott som riddarhuspolitiker fick S 1664, då han uppträdde som fullmaktsinnehavare för den förnämsta grevliga ätten, Brahe. I kraft av denna position vikarierade han några dagar för sin kusin lantmarskalken (s 703), med vilken han ofta förväxlats. Han satt också i ett stort antal utskott och talade i samband med voteringar flera gånger å första klassens (grevar och friherrar) vägnar. I striden om grevarnas försök att tillvälla sig företräde framför den övriga adeln ingrep han genom att klaga över hur en greve i strid med rangordningen gått före en av hans bröder, guvernören Carl Sparre (s 705). Han spelade en framträdande roll i den adliga aktionen till stöd för förmyndarregeringens makt över tjänstetillsättningarna gentemot de övriga riksråden.

Inför den följande riksdagen, 1668, var S sin svåger rikskanslerns kandidat till lantmarskalksposten, som dock tillföll Johan Gyllenstierna (bd 17). I stället framträdde S på ständermötet som en flitig debattör, inte minst i finansiella och handelspolitiska frågor. I en diskussion om introduktionen av nya släkter på riddarhuset försvarade han K M:ts rätt att fritt adla och talade för "moderation och modestie" i bördsfrågor. Han hamnade i ett uppmärksammat gräl med riksstallmästaren greve Johan Gabriel Stenbock, vilket bilades genom förlikning.

När S efter sina utlandsuppdrag återvände till riddarhuspolitiken vid Halmstadsriksdagen 1678, framstod han i debatten framförallt som en försvarare av adelns privilegier mot de krav på kontributioner och utskrivningar som kriget förorsakade. Dessa insatser kan ses som ett förspel till hans uppträdande på riksdagen 1680, då han var den främste talesmannen för den adelsfraktion som förgäves försökte hejda reduktionens utvidgning och räfsten med Karl XI:s förmyndare. Fraktionen var av allt att döma fåtalig och dess argumentation fick inte genomslag. Några egna botemedel mot statens finansiella trångmål förmådde den inte framlägga. S:s mest konkreta förslag i den riktningen var att upphäva samtliga de omfattande lönefordringar, som statens tjänstemän hade (5 nov). Häri stöddes han faktiskt av reduktionspartiets talesman Hans Wachtmeister, men förslaget gick emot de närvarande officerarnas och ämbetsmännens intressen och vann ingen framgång. Den linje S annars drev var att adeln borde försvara sina privilegier och överlägga med riksrådet om andra utvägar än reduktion. Det statsfinansiella problemet behövde enligt hans åsikt utredas närmare; kanske betydde de donerade godsen inte så mycket. Vid tillfälle försvarade S gärna K M;ts befogenheter, t ex i diskussionen om kungens rätt att åter bortdonera reducerade gods. Häri segrade hans mening mot Wachtmeisters (21 nov). I bördsfrågor framstod han liksom tidigare som frisinnad, exempelvis när han månade om rangen för förtjänta statstjänstemän utom adeln, och när han yttrade sin betänksamhet mot återhållsamhet med nobiliteringar.

Även vid riksdagen 1682-83 fortsatte S sin uppehållande strid för den jordägande adelns intressen. Hans taktik gick ut på att genom både adelssolidaritet och retorisk rojalism argumentera emot reduktionens utvidgning. Adeln måste enligt S hålla ihop mot de andra stånden, som borde kontribuera mera. Tidigare och förhoppningsvis kommande godsdonationer försvarade han med hänvisning till K M:ts gamla rätt att giva län och gods samt att forna konungars hand och sigill måtte hållas. Men när S förgäves föreslog att sluten omröstning skulle hållas i viktiga frågor var det naturligtvis ett försök att motverka den regerande kungens strävanden, genom att skydda dem som ville rösta emot de förslag som stöddes av monarken.

Vid riksdagen 1686 och ännu mer 1689 hade enväldet starkt insnävat ramarna för adelns debatter. Ännu 1686 yttrade sig dock S ganska flitigt i de tekniskt präglade meningsbytena om olika pålagor på godsen. Han vann bifall för sitt förslag om att reducibla pantegods tillfälligt skulle överlåtas åt dem av kronans kreditorer, som ännu inte fått betalt för sina fordringar. Intrycket är att han hade ett gott gehör hos ståndet i många frågor och dessutom ett konfliktfritt förhållande till lantmarskalken Erik Lindschöld (bd 23). S:s egen ekonomi förefaller ha varit stabil trots att han drabbats inte bara av reduktionen utan också av förmyndarräfsten. Härpå tyder hans förslag – som inte föll i god jord – att adeln frivilligt skulle kontribuera 50 000 riksdaler att förvara vid riddarhuset för förefallande behov (12 nov 1686). Vid kassationsaktens genomdrivande 1689 framträdde S som dennas främste motståndare i SU (Hasselberg).

S skrev sig som friherre till Kronoberg och innehade bl a Näsby i Täby sn, Sth, och Resta i Nysätra sn, Upps, samt en kortare tid Tullgarn i Hölö sn, Söd. Byggnaderna i Näsby och Resta var på 1680-talet nya och välskötta. Bägge godskomplexen berördes av reduktionen och efter olika komplikationer såldes Näsby 1690, medan S genom byte med kronan lyckades behålla Resta till sin död.

På det hela taget misslyckades S i sina viktigaste åtaganden, både som diplomatiskt sändebud och som riddarhuspolitiker. Förutsättningarna för en sv diplomat att skörda lagrar var dock mycket små under 1670-talet och möjligheterna att 1680 hejda reduktionen och förmyndarräfsten sannolikt obefintliga. Att framgången uteblev hindrar inte att S framstår som en skicklig och vältalig förkämpe för de gamla storgodsägarsläkternas intressen.

Författare

Björn Asker



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enstaka mottagna brev i RA. – Brev från S i RA (bl a till S Bielke o P Brahe).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rullor 1620-1723, vol 1658:2a, KrA. Memorial uppå det som är passerat ifrån anno 1672 till 1676 (...), E545e, UUB.

AdRP 5:1, 7, 9-10, 12-15 (1873-99); N Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592-1672 (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); H Almquist, Gbgs hist, 1 (1929); Les Anecdotes de Suede ... (uppl "La Haye" 1716), s 57; B Asker, Officerarna o det sv samhället 1650-1700 (1983); dens, I konungens stad o ställe: länsstyr i arbete 1635-1735 (2004); B C:son Barkman, S Lundkvist o L Tersmeden, K Svea livg:s hist, 3:2 (1966); F Bedoire, Guldålder: slott o politik i 1600-talets Sverige (2001); R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963); dens, dito, suppl (1964); dens, Förmyndarräfstens slutskede (1968); dens, Förmyndarräfstens ekonomiska resultat (1973); [C Bonde,] Kongl rådet o ambassadören grefwe Carl Bondhe (Anteckniar om Bondesläkten, 2, ed C Trolle-Bonde, 1900); J L Carlbom, Karl X Gustav: från Weichseln till Bält 1657: tåget över Bält o freden i Roskilde 1658 (1910); J Caval-lie, De höga officerarna: studier i den sv militära hierarkien under 1600-talets senare del (1981); P Englund, Det hotade huset: adliga föreställmar om samhället under stormaktstiden (1989); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660-1664 (1932); dens, d:o 1668-1672, 1-2 (1961); Frälseg, 1-2 o 4:2 (1931-76); S Grauers, Riksdagen under den karolinska tiden (Sveriges riksdag, 1:4, 1932); dens, Till belysn av det karolinska enväldets näringspolitik åren 1686-97 (KFÅ 1960); Handl:ar ur ... L v Engeströms bibliothek, ed P A Wallmark, 4 (1824), s 15f; G Hasselberg, De karolinska kassationsakterna (1968); S Hedar, Ensk arkiv under karolinska enväldet: studier i sv ar-kivhist o räfstepolitik (1935); R Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675-1679 (1943); G Landberg, Den sv utrikespolitikens hist, 1:3 (1952); O Lindqvist, Jakob Gyllenborg o reduktionen (1956); L Magalotti, Sverige under år 1674, ed C M Stenbock (1912); S A Nilsson, Reduktion eller kontribution: alternativ inom 1600-talets sv finanspolitik (Sc 1958), s 68, 106, 109; C Nordmann, Colbert and Sweden (Europé and Scandinavia: aspects of the process of integration in the 17th century, ed G Rystad, 1983); S U Palme, Sverige o Holland vid Lundakrigets utbrott 1674-1675 (KFÅ 1938); F Persson, Servants of fortu-ne: the Swedish court between 1598 and 1721 (1999), s 217; G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); dens, Med råds råde eller efter konungens godtycke? (Sc 1963); SRP, 1657 o 1674-75, 1678- 79 o 1682 (1929 o 1975-1983); A Stade, Erik Dahlbergh o Carl X Gustafs krigshist (Carl X Gustaf-studier, 3, 1967); B Steckzén, Krigskollegii hist, 1 (1930); G Tessin, Die deutschen Regimenter der Kro-ne Schweden, 1 (1965); L G T Tidander, Anteckmar rör K Kronobergs reg:s hist (1897), s 56ff; O Varenius, Räfsten med Karl XI:s förmyndarstyrelse, 1 (1901), s 72, o 2 (1903), s 94ff; G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik, 1 (1914), s 262, 280, o 2 (1917), s 49, 124, 164f, 194, 299; S Östergren, Ångermanlands, Jämtlands o Medelpads reg (Försvar o bygd i Ångermanland o Medelpad: Västernorrlands reg o dess föregångare, 1977).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Sparre Larsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6226, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2019-02-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6226
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Sparre Larsson, urn:sbl:6226, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2019-02-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se