Meriter

Ryding, Knut Axel, f 28 aug 1831 i Västra Tunhem, Älvsb, d 7 febr 1897 i Skövde. Föräldrar: landskamreraren Johan Fredrik R o Christina Charlotta Lindborg. Studentexamen vid UU 28 sept 49, inskr där 49, volontär vid Göta art:reg 18 jan 50, sergeant där 20 maj 50, officersex 6 maj 51, underlöjtn 29 juli 51, allt vid Göta artreg, elev vid Högre artdärov 53–56, löjtn vid Göta art:reg 5 dec 56, repetitör vid Högre artdärov 56-61, lärare i matematik o fysik vid Farmaceutiska inst 61–75, kapten i Göta art:reg 2 juni 63, vid reg 7 aug 67, lärare i vapenlära (art- o handgevärslära) vid Krigsskolan 63–72, styresman för undervismen där 68–72, sekr hos riksdagens särsk utsk 71, led av fältart:materielkomm 71–72, generalstabsofficer 19 april 72, major i armén 17 maj 72, souschef i Lantförsvarsdep:s kommandoexp 21 maj 72, överadjutant o överstelöjtn vid Generalstaben 19 dec 73, chef för Lantförsvarsdep:s kommandoexp 74, för Jämtlands fältjägarkår 8 jan 75, led av komm ang försvaret av inloppet till Sthlm o andra hamnar april 78-dec 79, överste o chef för Skaraborgs reg 7 mars 79, led av lantförsvarskomm juni 80–juni 82, generalmajor o chef för Generalstaben 9 febr 82, statsråd o chef för Lantförsvarsdep 16 juni 82–4 okt 87, led av FK 84-87, av AK 91–92L, chef för 3. fördeln:en o generalbefälhavare för 3. militärdistr (3. arméfördeln:en från 93) 30 dec 85-4 sept 96, ordf i komm ang fältförvaltn:- o etappreglementen okt 88–maj 92, led av härordmkomm nov 90–mars 91, ordf i fästningsart:kommjuni 91-92, generallöjtn från 16 jan 92. – LKrVA 66 (sekr 73–75, red 73–74).

G 5 jan 1875 i Vänersborg m Jenny Christina Rosalia (Rosalie) Petersson, f 5 febr 1842 i Sthlm, Ad Fredr, d 22 mars 1925 där, Osc, dtr till bandfabrikören Carl Gustaf P o Johanna Maria Winberg.

Biografi

Axel R blev faderlös redan som sexåring. Han tillhörde en ofrälse ämbetsmannasläkt, och det kan inte anses ha varit självklart att han skulle ägna sig åt officersyrket. Han tillbringade också en kortare tid vid UU men gick snart över till den militära banan, och som artillerist skulle han göra en snabb karriär. Han kom också att ägna sig åt undervisning i både civila och militära sammanhang och gjorde sig som lärare mycket uppskattad.

Lantmannapartisten Arvid Posse (bd 29) hade blivit statsminister i april 1880 med uppgiften att söka lösa "de stora frågorna", som gällde försvaret och grundskatterna. På sommaren lät han tillsätta en lantförsvars- och en sjöförsvarskommitté. Dessa skulle tillsammans med en tidigare tillsatt skattejämkningskommitté förbereda kommande propositioner. R, vid denna tid överste och chef för Skaraborgs regemente, blev ledamot av lantförsvarskommittén, som bestod av politiker och militära experter. Han betraktades som en skicklig militär och ansågs ha relativt stor förståelse för lantmannapartiets åsikter i de stora frågorna. Motsättningarna inom kommittén och dess olika utskott var påtagliga, inte bara mellan militärer och politiker; lantmannapartiets representanter var även sinsemellan splittrade.

Tillsammans med generalen Hugo Raab (bd 29) blev R ledamot av ett arbetsutskott om sex man, som skulle svara för det viktigaste arbetet inom kommittén. När Raab avlidit 1881 torde R ha betraktats som den mest inflytelserika militära ledamoten i sammanhanget och han befordrades efter denne till generalstabschef.

Arbetet inom kommittén avslutades med ett betänkande, som överlämnades sommaren 1882. De många reservationerna bådade emellertid inte gott för framtiden. R hade dock i kommittéarbetet visat god förmåga att framlägga kompromissförslag och var väl anskriven i olika läger. Emil Key (bd 21) gjorde vissa försök att få in honom i FK som representant för Skaraborgs län vid valen 1881, något som dock misslyckades. R hörde till de militärer som var klara motståndare till indelningsverket och talesmän för en allmän värnplikt enligt tysk modell.

I juni 1882 utnämndes R till lantförsvarsminister. Han efterträdde Otto Taube, som hade råkat i konflikt med Posse. Främsta orsaken till motsättningen var R:s befordran till generalstabschef och en rangfråga i samband med denna utnämning. Redan i slutet av mars 1882 hade kungen, uppenbarligen med statsministerns goda minne, börjat övertala R och några veckor senare accepterade denne statsrådsposten. Oscar II hade ett påfallande stort förtroende för R, vilken han 1886 kallade för "den bäste, dugligaste och mest uppburne 'krigsminister' som jag, och kanhända riket, någonsin haft" (Mina memoarer, 1, s 87).

Officeren R hade alltså inträtt på den politiska arenan. Det blev nu hans främsta uppdrag att som en av fackministrarna utarbeta lantförsvarsavsnitten av propositionerna i de stora frågorna till 1883 års riksdag. Under höstmånaderna 1882 pågick livliga överläggningar härom inom ministären. Agerande var – förutom statsminister Posse – R och hans kollega C G v Otter (bd 28) inom sjöförsvarsdepartementet samt statsrådet Robert Themptander. Oscar II intresserade sig också i hög grad för dessa ärenden.

I okt 1882 utkom en broschyr i försvarsfrågan, författad av en "Broder Svensk". Avsikten var att bereda marken för propositionerna. Bakom den säkerligen lätt genomskådade pseudonymen dolde sig lantmannapartisten Emil Key och enligt vad denne själv uppger hade han uppmanats till detta författarskap av R och Posse.

Till 1883 års riksdag överlämnade regeringen sina propositioner. När de behandlades i plena i mitten av maj framträdde statsministern själv i FK. Han hade en uppgiven ton och misslyckades totalt med att påverka ledamöterna. R framträdde i båda kamrarna och skall ha skött sig mycket väl enligt samtida bedömningar. Särskilt hans yttrande i FK framstår, även när det läses av en eftervärld, som ovanligt pedagogiskt och väldisponerat. När han i AK något troskyldigt framhöll, att de baracker i vilka de värnpliktiga skulle inhysas, kunde utvecklas till "verkliga folkhögskolor" (AK 1883:43, s 27) reagerade emellertid motståndare skeptiskt. R ville ofta tona ner flottans roll; den kunde inte hindra en fientlig landstigning.

Inte heller ministären Posse lyckades, trots noggranna förberedelser, lösa de stora frågorna och statsministern avgick senare på sommaren 1883. Posses statsrådskolleger, däribland R, stannade kvar, även om denne som ansvarig just för lantförsvarsfrågorna länge skall ha tvekat. Efter ett mellanår under Carl Johan Thyselius tillträdde Robert Themptander posten som regeringschef sommaren 1884. S å blev R ledamot av FK, representerande Västernorrlands län.

Till 1885 års riksdag framlades nya men begränsade förslag till de stora frågornas lösning. De innebar 30 % avskrivning av grundskatterna och indelningsverket samt förlängning av övningstiden med 18 dagar. Propositionen godtogs, efter ett intensivt politiskt spel, men med vissa prutningar; således blev övningstiden endast 12 dagar längre. Främst Themptander hade här spelat skickligt, men R hade bidragit till utgången genom kunnig argumentation i debatterna och förmågan till politisk flexibilitet.

När R två år senare (1887) utträdde ur ministären Themptander skedde det i samband med en ovanligt långdragen och irriterad process. Den beslutade utsträckta övningstiden ansågs kräva vissa praktiska arrangemang i fråga om bl a inskrivning och kontroller av de värnpliktiga. Riksdagen hade därför 1886 anvisat ett anslag för ändamålet, men först efter sammanjämkning mellan kamrarnas beslut och sedan den förseglade lotten fått fälla utslaget. R gjorde därvid inte uttryckligen detta ärende till en kabinettsfråga för sin del, men allt tyder på att han i händelse av ett nederlag hade tänkt avgå från sin post.

Frågan återkom med större tyngd 1887. Under tiden hade emellertid kungen begagnat sin rätt att upplösa AK (men inte FK) och utlysa nyval. Den nya AK ansågs visserligen vara i stort sett regerings- och frihandelsvänlig men revanschlystnaden och missnöjet pyrde på olika håll. Regeringen hade av riksdagen till det ovan nämnda ändamålet begärt ett extra anslag om 150 000 kr för 1888. Statsutskottet tillstyrkte, men reservanter från den lantmannapartistiska gruppen med A P Danielson (bd 10) i spetsen yrkade att endast 77 500 kr skulle anslås. Reservanterna menade att 1875 års lönereglering för armén hade stadgat att befälet utan extra ersättning skulle vara skyldigt underkasta sig förändringar som kunde följa av en eventuell omorganisation. Vid AK-debatten i frågan 1 juni 1887 bestred R kraftigt att en sådan förpliktelse för armébefälet skulle ha legat i löneregleringsbeslutet. Hans slutkläm var denna gång tydlig: "Så kan också riksdagen finna att jag aldrig kan sätta mitt namn under en förordning, som ålägger indelta befälet att utan ersättning verkställa de för nya värnpliktslagens tillämpning erforderliga inskrivnings- och redovisningsarbeten [a] "(AK 1887 B:7,s25).

Trots R:s hot vann reservationen i AK med knapp majoritet, medan FK anslöt sig till regeringen. Vid sammanjämkningen ett par veckor senare segrade reservanterna, främst beroende på att FK:s minoritet var stor; "någon tvekan att obstruktionspolitik här förelegat torde ej behöva råda" (Petré, s 180). Protektionisterna var nu, sedan tullfrågorna börjat rycka i förgrunden, mera oförsonliga än förut och det kan dessutom inte uteslutas att R motarbetades av de indelningsvänliga, bl a officerarna i FK.

Kungen ingrep snabbt, och så snart han underrättats om riksdagens beslut försökte han intala R att detta genom administrativa åtgärder kunde kringgås. Men det var för sent; R hade redan, omedelbart efter plenum, ingivit sin avskedsansökan. En tid av stark aktivitet på regeringsnivå följde och det såg ett tag ut som om även ministärens chef Themptander skulle avgå tillsammans med R. Oscar II fann hela situationen besvärlig och hade i början av juli en diskussion med R, ett samtal som båda kontrahenterna i sina efterlämnade handlingar betecknat som obehagligt. Kungen anklagade R för att mera vara "kammartjänare" än sin konungs tjänare. Flera kontakter följde, i en något lugnare ton. R lovade kungen att stanna kvar tills vidare, men först i okt kunde en efterträdare utses. Ministerkrisen hade då haft den ovanligt långa varaktigheten av tre och en halv månader. Kungen, som tidigare varit mycket positivt inställd till R, är i det memoaravsnitt, vari 1887 års kris tas upp, betydligt mera kritisk mot honom och talar om att det gick "liksom en lättsinnig fläkt genom hans administration" (Mina memoarer, s 150).

R:s plågsamma och långdragna utträde ur statsrådskretsen hängde otvivelaktigt samman med att han i det klimat som rådde i riksdagen inte kände sig ha politiska möjligheter att agera för det försvar som han trodde på. I det läget har han begagnat sig av en relativt underordnad fråga för att få tillfället att lämna sitt uppdrag.

R övergav för en tid den aktiva politiken och blev militärområdesbefälhavare med stationering i Skövde. 1891 invaldes han dock i AK som representant för västgötastäderna Mariestad, Skara och Skövde. Politiskt företrädde han vad som inofficiellt kallades AK:s center. Hans riksdagstid blev varken betydelsefull eller lång; efter avslutandet av 1892 års lagtima riksdag avsade han sig av hälsoskäl ledamotskapet.

Som riksdagsdebattör engagerade sig R i frågor anknytande till försvaret; enda undantaget är hans sista yttrande, som gällde anslag till Skara domkyrkas restaurering. Han kunde någon gång bli väl utförlig, men hans yttranden präglades av en för tiden ovanlig pedagogisk klarhet; man erinrar sig att han var uppskattad som lärare. Som officer företrädde han en mera modern typ, som insåg att indelningsverket var ett militärt förlegat och samtidigt politiskt orättvist system. Han var en stark anhängare av allmän värnplikt men tvangs i detta avseende iaktta en något återhållsam attityd för att inte reta de lantmannapartister med vilka han annars i mycket sympatiserade. Han hade en god och mångsidig erfarenhet som militär och tog ofta exempel i sin argumentation från kontinentens försvarsorganisationer och från krigshistorien. Han var frihandlare och hade en viss känsla för utvidgandet av rösträtten.

Även om R hade motståndare, var omdömet om honom i samtiden huvudsakligen positivt. Han hade inte de bördsstolta officerarnas överlägsna attityd utan uppträdde hövligt och naturligt också mot underordnade. En nekrolog säger att han var "tämligen demokratiskt anlagd, med känsla både av eget ansvar och eget värde" (DN 9 febr 1897).

Källor framhåller i dunkla ordalag att R skulle ha haft en stormig ungdomstid som bringat hans privata ekonomi i olag. Konstateras kan att han först i 40-årsåldern gifte sig och bildade familj. Hans sista år fördunklades av sjukdom, och han talar i brev vemodigt om ett efterlängtat tillfrisknande, som inte vill infinna sig.

Bror till R var Bror Tolf Gustaf R (1833–1901). Gustaf R studerade juridik vid UU och gjorde sedan en god ämbetsmannakarriär, som utmynnade i justitierådsbefattning 1879. Han blev 1880 landshövding i Västernorrlands län och under dryga tjugo år verkade han särskilt och inte utan framgång för kommunikations-och jaktvårdsfrågor. Han tillhörde AK 1887–91 och 1894–98 samt FK 1892–93. Han var frihandlare men sågs inte som någon framstående rikspolitiker och kom aldrig på allvar ifråga då ministärernas sammansättning på 1880- och 90-talen diskuterades. Gustaf R erhöll 1891 det prestigefyllda uppdraget, säkerligen genom politiskt intrigspel, att vara AK:s talman. Den sysslan förmådde han emellertid inte sköta. Han var påfallande disträ och lärde sig knappt känna igen de ledamöter som han skulle ge ordet åt. Talmansstolen lämnade han också, säkerligen nöjd därmed, efter endast ett år. – Gustaf R blev 1889 LLA.

Författare

Torgny Nevéus

Arkivuppgifter

Handl:ar efter Axel R (1 vol: brev m m) i KrA. Brev från R i KB, LUB, RA (till C V G:son Leijonhufvud) o i UUB (bl a tillj Ericson).

Källor och litteratur

Källor o litt: Lantförsvarsdep:s konseljakler 29 juli 1851, nr 1, RA.

A Anjou, Riddare af Konung Carl XIII:s orden (1900); SJ Boéthius, Oscar II (Sveriges hist till våra dagar, 13, 1925); R Bokholm, Kungen av Skåne: en bok om statsmannen Arvid Posse (1998); L De Geer, Ur Louis De Geers brevsam] (1929); Generalstaben 1873-1923 (1923); E Key, Minnen av o om Emil Key, 1-3 (1915-17); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); Oscar II, Mina memoarer, ed N F Holm, 1 (1960); T Petré, Ministären Themptander (1945); Riksdagsråttan [H Lundgren], En krigsminister (S-T 22 mars 1925); N o E Selander, Två gamla stockholmares anleckmar (1920); SPG; E Thermenius, Sv bondepolitik (1931); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 4 (1990); T Wennerström, K Krigsakad o K Krigsskolan åren 1792-1935 (1936).-Nekner över R i DN 9 febr o i Skara tidn 10 febr 1897. - Gustaf R: H Hamilton, Hågkomster (1928); J E Nilsson, Tiden 1862-1888 (Sundsvalls hist, 5, 1943); SMoK; Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 5 (1992); H Wik, Härnösands hist, 3 (1981).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Axel Ryding, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6281, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6281
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Axel Ryding, urn:sbl:6281, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-11-06.