Johan Erik Rydqvist

Född:1800-10-20 – Göteborgs garnisonsförsamling, Västra Götalands län
Död:1877-12-17 – Klara församling, Stockholms län

Språkforskare, Bibliotekarie


Band 31 (2000-2002), sida 111.

Meriter

 1 Rydqvist, Johan Erik, f 20 okt 1800 i Gbg, Garnisonsförs, d 17 dec 1877 i Sthlm, Klara. Föräldrar: sekr hos handelssocieteten o borgerskapets äldste i Gbg Johan R o Britta Catharina Askengren. Anställd vid skeppsredare A M Prytz' kontor i Gbg maj 15–sommaren 19, dimissionsex från Gbgs gymn 27 jan 20, inskr vid UU 18 febr 20, jur fil kand 14 april 24, jur utriusque kand där våren 26, e o kanslist i handels- o finansexp 21 maj 24–27, i Kommerskoll 9 juni 25, auskultant i Nedre justitierevisionen 23 aug 26, i Svea hovrätt 11 sept 26, e o kanslist i Kanslistyns exp 2 maj 27, amanuens i KB 15 dec 27, förste amanuens 27 mars 43, v bibliotekarie 5 dec 51, tf k bibliotekarie 27 okt 57, ord 17 juli 5827 okt 65 (tji från 60), allt vid KB, grundade tidskriften Heimdall 28, amanuens hos SA 16 nov 2949, bitr handsekr hos kronprins Oscar (Oscar I) 2959, led av styr för Sv fornskriftsällsk 51, ordf där från 58, led av Riksdagens tryckfrihetskomm från 56, av Dir för Sthlms stads undervisir.verk 60-72. – LWS 31, LVHAA 48, LSA 49 (tf ständig sekr okt 68-mars 69), LSkS 52, LVA 56, fil hedersmag vid UU 31 maj 60, LVS 73, led av flera uti akad:er o lärda sällsk.

G 20 jan 1856 i Sthlm, Klara, m Augusta Charlotta Sofia Schweder, f trol 2 jan, dp 27 jan 1833 där, Jak o Joh, d 12 dec 1866 där, Klara, dtr till instrumentmakaren Paul August S o Anna Charlotta Holmberg.

Biografi

Som 14-åring placerades R av sin far som kontorist på ett rederikontor. Fadern ville inte låta honom studera. Enligt R:s egna uppgifter i självbiografin skulle skälet ha varit, att den republikanskt sinnade fadern var rädd att den begåvade sonen skulle kunna komma att sluta som "greve och excellens". Under tiden på kontoret –där han var uppskattad  sökte sig R för att få stimulans för sin själ till utländsk vitterhet på originalspråket, tysk, fransk, engelsk, slutligen också italiensk och spansk. Han fick rykte i sin omgivning som "vittert bildad framför de fleste". Olika framstötar gjordes till fadern, bl a av den blivande ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingård, om tillåtelse för R att få följa sin önskan om att få göra sina gåvor rättvisa. Bl a hade man imponerats av R:s insatser för Debatterande sällskapet, som han 1817 stiftade tillsammans med skotten William Broddie. Föreningen höll sina sammankomster på Rådhuset och hade biskopen som hedersledamot. En "djärv och oförbehållsam" framstöt av en av R:s arbetskamrater på kontoret fick fadern att ge vika: R skulle få ägna sig åt studier. Vid 19 års ålder började R läsa latin och grekiska och allt annat som fordrades för universitetsstudier. Med god hjälp av lektor A Bruhn (bd 6) blev examen klar på fem månader.

R:s tidigast i tryck publicerade skrift, frånsett bl a tidningsartiklar, torde ha varit Knadisvennas syndabekännelse ... (1823). Mottagare var, enligt R:s egen uppgift, Lars Torbjörnsson. Denne hade angripit R i skrift. Syndabekännelsen är utformad på distika liksom t ex P D A Atterboms Recensionsblommor. Den är uppenbart inspirerad av Polyfems prof af tungusernas vitterhet, av Rimthussiaden och av Markalls sömnlösa nätter. Skriftens författare har varit okänd för forskningen, men en anteckning av R själv i hans exemplar av Lorenzo Hammarskölds (bd 18) Svenska vitterheten torde vara en pålitlig uppgift.

R reste till Uppsala 1820. Ett par månader senare dog hans far. Detta innebar ett svårt ekonomiskt avbräck för R. Disputation för filosofiska graden var inte längre att tänka på. R avlade istället juris kandidatexamen. -1 Uppsala hade R framstående vittert umgänge. Med Atterbom (bd 1) och C E Fahlcrantz (bd 15) blev han nära vän. Också med E G Geijer (bd 17) umgicks han.  R visade att han hade sysslat med fornnordiska eller "götiska", då han 1824 publicerade Götha konungarne Götriks och Rolofs historia, öfversatt från äldsta göthiska språket. Originalet var en isländsk fornaldarsaga, som Olaus Verelius ederat med översättning 1664.


1827 flyttade R till Sthlm för att få användning för sin juridiska examen och där hade han låtit skriva in sig i flera ämbetsverk; hans ekonomi var usel. Erfarenheterna från tjänstgöringen i verken gav anledning till den kritiska skriften De civila embetsmännen, som han utgav anonymt, först 1838; den väckte uppseende, icke minst i Kommerskollegium "hos den mera intelligenta personalen" (R:s självbiogr, s 37). -1 dec 1827 fick R anställning vid KB som  lönlös  amanuens efter Lorenzo Hammarsköld. En viss inkomst gav dock tjänsten, nämligen sk ljuspengar. I den omfångsrika uppsatsen Bidrag till Kongl. bibliotekets historia, som publicerades postumt, skildrar och karakteriserar R ett tiotal kolleger och andra som verkade i bibliotekets lokaler, bl a C J Schlyter och A I Arwidsson. Till det lyckliga resultatet av R:s ansökan om bibliotekstjänsten bidrog enligt hans egen utsaga att han vann SA:s hedersaccessit för skriften Framfarna dagars vittra idrotter i jemförelse med samtidens (1829). Skriften var ett svar, 1827, på en prisfråga utlyst av akademin.


1828 grundade R konst- och litteraturtidskriften Heimdall, som gjorde honom känd i Sthlms kulturkretsar. R hade själv en viss vana med teaterkritik sedan studentåren. Tidens kulturtidskrifter blev vanligen kortlivade, och samma öde drabbade Heimdall, som upphörde 1832.

SA:s pris och framgången med Heimdall medförde en viss ljusning för R:s svaga ekonomi. Dels blev han amanuens hos akademin, dels fick han anställning vid kronprinsens "kabinett eller ... bibliotek" mot ett arvode på 150 rdr. Det förra ledde till att Aftonbladet och Nya Argus mer eller mindre öppet började tala om Heimdall som språkrör för SA respektive om R som springpojke åt akademin. Lönen för tjänsten vid kronprinsens bibliotek uppbar R i 30 år, nästan helt utan att åläggas någon tjänstgöring. - Till 1830 års tävlan i SA inlämnade R en prisskrift med titeln Riddarvisan i Norden och i Södern. Skriften underkändes av Geijer. R skriver syrligt i sin självbiografi: "Geijer ... [hade] ingalunda ... tillräcklig sakkännedom för att på det beträdda fältet mästra mig, som i kännedom av medeltidens litteratur kunde mäta mig med vilken svensk som helst" (R:s självbiogr, s 56).

I mars 1836 tilldelade VHAA R sitt pris för skriften Nordens äldsta skådespel. Manuskriptet hade granskats av trion B v Beskow, A Fryxell och E G Geijer. R påpekade bl a att flera Eddakväden är dialogiska. "Det hela äger ett så mimiskt skaplynne, är en så levande tavla av handling, att man ovillkorligen därmed vill förena begreppet av ett skådespel." R tror att dessa dialogiska kväden har varit förenade med sång och spel och "därjämte åtföljts av någon teatralsk form". Senare forskning har en annan åsikt.

Med offentligt understöd gjorde R 1836–37 en resa i Europa, främst Tyskland, som han skildrade i boken Resa i Tyskland, Frankrike och Italien. R rapporterade framförallt om arkitektur, konst och teater, åtskilligt också om stadsbyggnad, vetenskap och politik. Stilen är mångenstädes tung. R är i denna bok inte främmande för svepande formuleringar om folkkaraktärer. Intressant är rapporten om sammanträffandet med Jacob Grimm i Göttingen, den Grimm vars Deutsche Grammatik senare kom att betyda mycket för R. Under deras samtal uttryckte Grimm "ledsnad över saknaden av en vetenskaplig grammatik över svenskan".

Efter återkomsten till Sverige publicerade R den anonyma skriften De civila embetsmännen i Sverige (1838). R hade flera önskemål men först och främst en "reform av reformernas verkställare, och merendels uppfinnare". Hos byråkraterna, särskilt hos dem i Sthlm, hade han funnit avsaknad av organisationsförmåga. Deras sätt att utforma lagar och förordningar var underhaltigt. Slutsnärten lyder: "Att träffa en ung tjänsteman på fristunderna med boken i hand är lika sällsynt, som att icke träffa honom vid spelbordet." Ett år senare gav R ut en minnesteckning över Johan Olof Wallin. Den är utförlig, mångsidig och, som man kunde vänta, i det hela mycket uppskattande.

Tjänstgöringen i oeldade lokaler på KB blev ödesdiger för R:s hälsa. Han fick reumatisk värk och utbrott av frossa. Ett särskilt häftigt anfall kom våren 1840, följt av ett ännu värre på hösten. R blev bunden vid sjuksängen i många år. Symptomen övergick i kolikanfall. Alla läkarordinationer visade sig verkningslösa. Av anfallen blev R så utmattad, att han "kunde inte ens försöka att stödja på benen, måste matas som ett litet barn, använda närmare en timmes tid för att efter lämpliga mellanskov av vila kunna låta pådraga mig ... de få persedlar, som erfordrades för att ligga på sängen" (R:s självbiogr, s 116). R flyttades upprepade gånger under de följande åren, först till Serafimerlasarettet (1841), sedan till växlande bostäder, bl a på Särö. På sommaren 1844 visade sig en skymt av förbättring, så att R kunde ta ett par steg utan stöd; efter ett halvt år kunde han ta tio.

R hade emellertid en järnvilja. Det var under dessa bedrövliga förhållanden han tog itu med det arbete som skulle bli hans utan jämförelse viktigaste livsverk och som kom att skriva in hans namn i den sv språkforskningens hävder. "Arkaismerna i bibelöversättningen ... förde mig in på språkets område, föranledde mig att noggrannare genomgå Rasks Anvisning till isländskan. Landskapsmålens studium framkallades av det olika målet hos mina sköterskor, tid efter annan ombytta och födda i olika delar av riket." Tidigare hade R bara bläddrat i Grimms Deutsche Grammatik, "som nu blev ämne för en allvarlig och kär sysselsättning" (R:s självbiogr, s 123). R erinrade sig Grimms ord i Göttingen om behovet av en vetenskaplig beskrivning av svenskan och han beslöt att söka fylla luckan.

Att fornsvenskan skulle komma att spela en viktig roll i det blivande verket var R klar över från början. 1840, då R började sina språkvetenskapliga forskningar, hade C J Schlyter (tillsammans med H S Collin; bd 8) utgivit några av de fornsv landskapslagarna med glossar i varje band. 1850, då första bandet av R:s Svenska språkets lagar (SSL) publicerades, var alla de sv landskapslagarna utom Gutalagen utgivna. Av övriga fornsv texter excerperade R ett antal. Detta arbete kunde han avbryta, då Sv fornskriftsällskapet från 1844 inledde sitt viktiga utgivningsarbete.

Grimms Deutsche Grammatik var R:s förebild. Sambandet gör sig märkbart på en mångfald sätt. SSL är liksom Deutsche Grammatik disponerad efter ordklasserna. R följde också Grimm, då denne presenterade konsonanterna under rubriken "Buchstaben", t ex "liquidae" L, M, N, R. Den bristande särhållningen av bokstäver och ljud var till avsevärt men för delar av SSL. Däremot var R självständig vid termvalet. Han nyttjade ord som läppljud, flytande ljud osv.

Genom framförallt tyskarna Jacob Grimms och Franz Bopps och dansken Rasmus Rasks insatser hade språkforskningen under 1800-talets förra del nått en rad säkra resultat, som gjorde den till en vetenskap. För en av den historiska germanistikens viktigaste landvinningar, identifieringen av den s k germanska ljudskridningen, stod flera forskare.

Med formuleringen "svenska språkets lagar" menade R de "regler", som under seklerna har format det sv språket till vad det var på hans tid, inom bl a morfologi, ordbildning och ljudförhållanden. Det var dessa regler R ville söka beskriva, dvs författa en sv språkhistoria från fornsvenskan fram till "den nuvarande skriften och det nu levande talet, med inbegrepp av det dialektala". Men hans huvudintresse var fornsvenskan, som han studerade och beskrev på grundval av ett i sanning väldigt material, samlat med en beundransvärd arbetsinsats. Med fornsvenskans hjälp skulle samtidens sv språk odlas och århundradens försyndelser rättas till.  R avsåg att liksom Grimm behandla också syntaxen. I första delen av SSL hänvisade han bl a till den kommande behandlingen av "den imperativa modaliteten". Material-samlandet till en syntax skulle ha inneburit ett oerhört arbete, och R måste avstå från detta.  Trots sin ställning som pionjär, utan egentliga föregångare i Sverige, och tvungen att samla största delen av sitt material själv ur bl a texter, lyckades R lösa många språkhistoriska problem. Till skillnad från flera kända språkforskare i senare dd visste R besked om u-om-ljudets status i Sverige. Han insåg, att ett u-omljud "i Isl. mening och omfattning har man aldrig hört omtalas från något ställe av Svenska fastlandet eller öarne". R hade skaffat sig kunskap om att säter betyder både 'fäbod'och 'skogsäng'. Detta var förborgat för Elof Hellquist (bd 18) ännu 75 år senare. Den företeelse, som i modern tid kallas för "likvidametates", hade också R observerat, t ex i serien fsv och sv dialekter hors, isl hross, eng horse, ty Ross , gotl russ. Först i senare tid har språkforskningen i Sverige upptäckt det som redan R visste, nämligen att orne 'fargalt' är samma ord som sv dial. rone, rune, fnor. runi (samhörigt med verbet ränna). Bevis för att fri är ett tyskt lånord såg R i dess frånvaro i isländskan och i de fornsv lagarna: "Ännu på 1400-talet ses detta ord blott undantagsvis." R:s syn på härledningen av växtnamnet vass (Phragmites) är vida överlägsen den som företräds av den mycket skicklige etymologen Evald Lidén (bd 22) och efter honom av Hellquist. Med hänvisning till sammansättningar som fsv. vaz aembar 'vattenämbar'och vatzkaeldor 'vattenkällor' samt det dialektala vassgröt och norskans vassrør 'vass' framhåller R: "Mycket är ... som talar för ursprunget från vat." Andra etymologiska insatser gör R vid behandlingen av verben grina (ej tyskt lånord), måste (från tyskan) och vetta 'ha riktning (mot)', som han visar är identiskt med veta. Sicken är 'si vilken', och ärlig är ett tyskt lånord; det saknas i den äldsta fornisländskan och i den klassiska fornsvenskan.

Mer än en gång visade R, att han kunde ställa sig tvekande eller direkt kritisk till teser av sina framstående och uppskattade lärare och föregångare Grimm, Bopp och Rask. Han tog avstånd från deras uppfattning, att isländskan är "återstoden av det fornnordiska språket " (Grimms formulering). Enligt Rask hade alla Nordens stammar talat ett enda språk, nämligen isländska. R framhöll, att svenskan är ålderdomligare än isländskan bl a däri, att den inte alls i samma mån har drabbats av omljud. R var heller inte beredd att reservations-löst godta Grimms åsikt att de starka verben "utgöra grundlaget för alla ord"; hans skepsis delas av den moderna etymologin. I motsats till Grimm menade R, helt riktigt, att ordet änka, isl ekkia, hör samman med vårt räkneord en, liksom latinets vidua 'änka' hör till viduus 'ensam'.  Stundom dristade sig R till att opponera sig mot Rasmus Rask också ifråga om rent isländska språkförhållanden.


R hade en utomordendig respekt för Carl Johan Schlyter både som forskare och person. Men någon gång vågade han anmäla avvikande mening också mot denne. Det fornsv tillnamnet slemae (i Emundaer slemae; bd 13) tolkade Schlyter som bestämd form av ett adjektiv slem (b) er, 'elak, grym' m m. R kommenterade: "Möjligheten av det rätta i denna tydning må ej bestridas, ehuru ett dylikt adj ... icke är mig känt i den rätta F sv eller F isl ...; men minst lika mycket skäl torde finnas för uppfattningen av slemae som ett subst. slema ..." R:s klarsyn uppmärksammades inte av Hellquist, men den har kommenterats under den diskussion som under 1990-talet fördes om konung Emunds tillnamn.

R hade en klar blick för dialekternas betydelse för språkhistorien. Han skaffade sig också efter hand allt djupare kunskap på området, både genom studium av den ökande mängden folkmålslitteratur och genom avlyssning. Liksom Grimm ägnade R ett gediget kapitel åt behandling av namn på orter, folk och personer. Särskilt ortnamnsavsnittet är intressant och värdefullt. R är veterligen den förste, som har påpekat att efterleden i de västgötska sockennamnen Medel-, Väster- och Osterplana är pluralis av Upland "höglandet på Kinnekulle". Efterleden i Medelpad kunde enligt R "möjligen föras till ett eljest hos oss obekant pad, av samma betydelse som F Hög-T[yska] pad eller phat, Ny-T pfad (stig)". Denna tolkning är fortfarande aktuell.

R fäste uppmärksamheten vid ett förhållande, som ännu 150 år senare diskuteras ivrigt, nämligen att sv ortnamn i mycket stor utsträckning har plural form, också i sådana fall då någon saklig grund för plu-raliteten inte kan upptäckas. R ägnade också uppmärksamhet åt det faktum, att ortnamn identiska med neutrala substantiv i många fall har ändeisen -ir, -er. Likaså kommenterade R ortnamnsändelsen -a och fann att det "mot medeltidens slut allt mer överhandtagande -a är otvivelaktigt i flere fall blott en stelnad gen pl". Detta är en också i våra dagar aktuell mening. -Vid tolkningen av namnet Kalmar avvisade R olika aparta förslag och konstaterade, att "ej långt från Kalmar, i Blekinge, lever fortfarande ett subst kalm (sten, kummel, stenröse)". Detta ord hänvisar också 1990-talets ortnamnsforskning till.

Flera stora framsteg omskapade den språkhistoriska forskningen i Europa efter mitten av 1800-talet, alltså efter den tid då R var som aktivast. Den s kjunggrammatiken betonade ljudlagarnas grundläggande betydelse, efterträdd av dialektgeografin som snarast gjorde motsatsen. Tydningen av den äldre, 24-typiga runraden kastade ljus över det förvikingatida nordiska språket och gav innehåll åt en ny term: urnordiska. 1865 publicerade norrmannen Sophus Bugge sin tolkning av den urnordiska inskriften på Gallehushor-net, men man ser inte många spår därav i band 4 och 5 av SSL, som publicerades 1868 resp 1874. Dansken Karl Verner utgav 1877 ett arbete, som gav upphov till termen Verners lag och som fick grundläggande betydelse för vår uppfattning av den germanska ljudskridningens resultat i de nordiska språken. Det är självklart, att mycket av det filologiska tankegods som R hade tillägnat sig från Grimm och ett par av hans samtida blev föråldrat. Men det är imponerande, att R ändå kunde lämna så många goda bidrag till lösandet av detaljproblem inom sv språkhistoria och etymologi.

Jacob Grimm kom aldrig till en riktig uppfattning rörande uppkomsten av det som han kallade Brechung, vilket R återgav med "brytning", en term som har förblivit. Inte heller R kom till klarhet. Att det var vokalen -a- i ändeisen hos det urnordiska verbet *stelan, som åstadkom förändringen till stjäla förstod man inte. Att R inte var bekant med Verners lag, gjorde att han missbedömde bakgrunden till uppkomsten av den säkert inhemska infi-nitiven få. Den för den sv ljudhistorien grundläggande skillnaden mellan kort och lång stavelse hade inte uppmärksammats bland språkforskarna ännu på 1860-talet. Trots det oerhört flitiga materialin-samlandet kunde det också för R stundom inträffa, att en viktig pusselbit - eller två -fattades. Så var fallet vid behandlingen av bärnamnssuffixet -on. Om hallon, lingon osv hade R den uppfattningen, att orden ursprungligen var svaga femininer på -a och att de "under tyskt inflytande ... synes hava utvecklat sig i huvudstaden". Det är emellertid helt klart, att suffixet -on är inhemskt; det är pluralt och attjämföra med ändeisen i pluralen ögon. - Otillräckligt material var också orsaken till att R godtog Johan Ihres (bd 19) förslag att härleda spis (el) från ett äldre spis-häll. Förvånande är det, att den vanligtvis skarpsynte R trodde att substantiven på -ande av typen jagande(t), skjutande(t) osv är substanti-verade presensparticip.

R var i första bandet av SSL föredömligt försiktig. Större vana och ökade kunskaper gjorde honom säkrare på sig själv, vilket inte alltid var till fördel. Vid behandlingen av ljudläran i band 4 hopar R ofta de mest skilda och obesläktade företeelser. Under rubriken "tandljud i forn-sven-skan" ger han exempel på det skeende som nu kallas "urnordisk slutijudsskärpning" (t ex band>batt ) men också på en därmed helt obesläktad petitess som Västgötalagens tolfdae 'tolfte'. Den på Grimms och R:s tid bristande insikten i svagtonens betydelse för många språkförändringar kom till synes vid R:s behandling av skeenden som hvat >hvad, taka>taga, mik>mig. R tolkar dessa förändringar såsom beroende på dansk påverkan. Det bör emellertid påpekas, att dessa utvecklingar och liknande har varit föremål för diskussion ända sedan R:s tid. I sin artikel (NF, Ny ... uppl) över R beklagade Adolf Noreen (bd 27) att R inte ägnade mycken uppmärksamhet åt språket under perioden mellan Gustav Vasas bibel och hans egen tid. Detta är emellertid inte alldeles rättvist. I vissa sammanhang redogjorde R tämligen utförligt för språkbruket hos gustavianerna.

Om språket i tal och skrift under sin egen tid gav R många värdefulla uppgifter, som bl a kan belysa 150 års förändringar av det sv språkbruket. De citeras ofta av senare språkhistoriker. Då Hellquist i Sv etymol ordbok uppger att verbet hinna böjdes svagt (med imperf hinte) i Sthlm på 1850-talet, är det säkert R:s framställning han bygger på. Avtagande frekvens för stark verbalböjning tycks ha varit mer märkbar på R:s tid – och till hans stora sorg – än numera. R konstaterade t ex: "Väl kan man säga ... han smygde sig (i st f smög sig) bort." Svag böjning av smyga torde numera vara okänd i det sv riksspråket. - R konstaterade, att neutrala verbalsubstantiv på -ende som boende, flyende, groende och skeende inte användes på hans tid: Uppgiften är både riktig och oriktig, men den är under alla förhållanden intressant. Alla fyra orden är upptagna utan bruklighetsinskränkning i tolfte upplagan av SAOL (1998). Ett annat fall där språkutvecklingen kan sägas ha nått längre än på R:s tid erbjuder infinitiven masta. Formen blev enligt R "av en bekant vetenskapsman uppfunnen, men ... av både skriftställare och allmänhet obegagnad". I SAOL 1998 kan läsas: "provfinsiellt] och finlfändskt] äv inf masta." En liknande bruklighetsuppgift ger SAOB (1945) vars första belägg är hämtat ur en karolinsk krigares dagbok 1703. Den bekante vetenskapsmannens uppfinning hör alltså hemma i en legend.  Ibland kan R:s uppgifter om hans samtids språkbruk vara verkligt överraskande, som då han meddelar att männer är vanligare än män i dagligt tal: hon har haft två männer.


I sista bandets 15:de och sista kapitel formulerar R utförligast och kanske med starkast känslobetoning sina tankar om vården av sv språket: 'Vad man har att göra, är först och sist att taga kärleksfull vård om det goda och kärnfriskt inhemska, med nit och skicklighet upparbeta den ädla skatten från forna dagar; om icke ... mana fram den gamla ordmalmen med snillets slagruta och med smakens lyckliga ögonmått, dock visa någon känsla för Svensk klang, något sinne för det svenska i tanken ..." – Om den segrande, nu ensamstående substantivformen närvaro (belagd i nominativ redan 1637, i dativ allmän i fornsvenskan och därför sakrosankt för R) fäller R omdömet "vidunderlig". R använder en sida till att uttrycka sitt misshag med sammansättningstypen förfallodag, lärostol, sidovördnad, svaromål som av olika anledningar ådrog sig hans ogillande. R uttryckte starkt misshag med användningen av ordet särdeles som attributivt adjektiv. Hans kritik var verkningslös: i tolfte upplagan av SAOL uppförs både ett adverb och ett adjektiv särdeles. Däremot har hans motstånd mot attributiv användning av adverb på -vis (delvis, gradvis m fl) varit något mera i takt med tiden (enligt SAOL). R spårar bruket tillbaka till danskan  tyskan är lika tänkbar  och uttalar att det är "främmande för vårt otvungna samtal, som icke tillåter dylika logiska överdåd". "Barbariska" kallar R nybildningarna gåpåare och förståsigpåare, "som ... smaka av det grönländska kompositionssättet". Men han erkänner att de är uttrycksfulla.

Någon gång formulerar R ett uppskattande omdöme om en språklig förändring, nämligen om den är tillräckligt gammal. Så är det, då han behandlar "vidhängning" av elliptiska personliga prono-mina vid predikatsverb i Bibeln 1541, typen nepsan och sleppan, 'näpsa honom och släppa honom', egentligen 'näpsa han och släppa han'. Konstruktionen är talspråklig än i dag, men den är ju bannlyst i vårdat skriftspråk. R beklagar, att "de ypperliga medlen" -n och -na inte godtogs av Dalin och hans efterföljare". De är "förmånliga för stilens lätthet, smidighet och sammanträngning", långt bättre än "den släpande dativen honom och henne".

Noreen använde ordet "storverk" om SSL och detta med all rätt. Men han menade samtidigt, att SSL var illa planlagt, "därför att det är mindre en grammatik eller en språkhistoria utan mera en histo-risk-etymologisk ordbok". Nu gjorde R aldrig gällande, att SSL skulle vara vad Noreen velat ha. Dennes kritik går vid sidan av målet. Vad R ville skapa var ett motstycke till Grimms Deutsche Grammatik. Och det lyckades han med på ett häpnadsväckande storartat sätt.

1849 höll R två inträdestal; det ena i VHAA, det andra i SA. Båda vittnar om att R noga hade studerat den gustavianska retoriken. Bönderna kallar han "... det händiga och kraftfulla släkte, som med egen hand odlar fädernejorden". Talet i VHAA var ett föredrag över ämnet Den historiska språkforskningen (1851). Där behandlade R en rad företeelser i sv språket, som han belyste med material ur SSL. Vid inträdet i SA talade R initierat om sin företrädare, kemisten J J Berzelius (bd 4).

I SAH 1865 publicerade R uppsatsen Ljus och irrsken i språkets verld. Sitt material hämtade R också denna gång ur SSL. Han exemplifierar med bevisen för det överraskande faktum, att svenskans tår (vid gråt) är etymologiskt besläktat med latinets lacryma och grekiskans dåkry, liksom att räkneordet fyra är samma ord som latinets quattuor. Vid hög ålder, sju år före sin bortgång, publicerade R den omfångsrika skriften Ljudlagar och skriflagar. Texten är i huvudsak identisk med femte kapitlet Rättskrifning och språkrigtighet i band 4 av SSL (186870). R ville vända sig till "allmänheten" mot de beslut och rekommendationer som formulerats vid det "Nordiska rättstafningsmötet" 1866. Att försöka bringa samman de olika skandinaviska ländernas stavning var för R ett oskick. Det är "ett fritt folks uteslutande och oavytterliga rätt... att skriva sitt språk efter sitt eget lynne och sina egna traditioner". De förslag till reformer i den danska ortografin, som bl a syftade till att göra en dansk text mera lik en svensk  t ex ändring av aa till å, gjøre till gøre  viftade R bort såsom alldeles onödiga: 'Vi skola fortfarande läsa med samma nöje och uppbyggelse goda danska arbeten." R:s viktigaste skäl för att behålla stavningar som -fv-, -f och -f- (i gifva, gaf och hafre) är märkligt: Danskans av uttalas au. Vill nystavarna att sv hav, tavla, havre skall uttalas hau, taula, haure?

1873 publicerade R en minnesteckning över Bernhard v Beskow. Denne var enligt R viktig som eldsjäl i SA; han var akademin "liksom personifierad". R umgicks i Beskows hem och skriver entusiastiskt om "de spirituella middagarne och aftnarne i Beskowska huset". R och Beskow brevväxlade under omkring 40 års tid. Korrespondensen innehåller mycket av intresse, inte minst lärdomshistoriskt. Beskow ivrade för att SA:s ledamöter skulle författa akademins ordbok i enlighet med ett beslut från Gustav IILs tid. R var med skäl skeptisk. Han ville dock inte undandra sig att skriva en bokstav, även om han bekände sig till "dissenters, ifråga om detta arbetes ändamålsenlighet".

R författade på 1870-talet en självbiografi, som på SA:s uppdrag utgavs 1936. Stilen är ledigare än i vissa andra av R:s arbeten, där den kan vara mera formad efter främmande mönster eller avsiktligt ålderdomlig. Stundom kan ett intressant problem inspirera R till ett närmast poetiskt bildspråk: "denna adjektiva växt, som flätar sin ranka kring verbets stam".

Författare

Gösta Holm



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

R:s arkiv är mycket splittrat: huvuddelen (självbiogr - se Tr arbeten -, språkl arbeten, excerpter, en stor brevsaml m m) i SA, handkar (bl a ms, t ex till Sv språkets lagar, KB:s hist under R:s tjänstetid - se Tr arbeten -, reseanteckmar samt polit utkast m m) även i KB, biografica, anteckn:ar, resejournal i NordM, ms m m även i UUB, brev till R i RA o SSA. - Brev från R i GUB (bl a ull C Hellberg), KB (bl a till C Eichhorn, L Manderström, G Stephens o P A Wallmark samt många till C W Bottiger o G Klemming), LUB (bl a till F A Ewerlöf, G Ljunggren o K Söderwall), RA (bl a till F F Carlson, A Fryxell o L Manderström), UUB (bl a till E Fries, L F Rääf, J H Schröder, C Säve o C F af Wingård samt många till PDA Atterbom), ATA (många till B E Hildebrand), SA:s arkiv (till L Manderström, J Börjeson, C E Fahlcrantz o A Grafström samt många till B v Beskow, utg i B v Beskows oj E R:s brewäxl - se Tr arbeten) o i Khvns UB (till C Mol-bech; utg, se Källor o litt nedan).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Knadisvennas syndabekännelse inför Minervas uggla. Öfvers från tu'ngusiskan af J. F. Donneur de la Bonne Chiquenaude. Gbg 1823. (8), 14 s. [Pseud.] - Förord (T Moore, Irländska melodier ocb dikter ... o en Saga av Novalisjemte en af öfvers lemnad charakteristik öfver förstnämnde skald, Sthlm 1825, s I-XTV). - Framfarna dagars vittra idrotter i jemförelse med samtidens; en tafla i tvenne afdel-ningar. Skrift som vunnit heders-accessit i Svenska akademien 1827. Sthlm 1828. IV, 241 s. Även: SAH ifrån år 1796, d 12,1826-27, Sthlm 1829, s 289-529. -Djurgården förr och nu. Anteckningar. Sthlm 1833. 77 s. - Nordens äldsta skådespel. Archeologisk af-handling, som vunnit Kongl. vitterhets- historie- och antiqvitets-akademiens högsta antiqvariska pris år 1836 (Skandia, bd 7, 1836, Upsala, s 167-253; även sep, 89 s). [Ny utg:] ... archaeologisk afhandling, täf-lingsskrift, som ... (VHAAH, d 19, Sthlm 1850, s 1-96). - Resa i Tyskland, Frankrike och Italien. D 1*. Tyskland. Sthlm 1838. 318 s. - De civila embetsmän-nen i Sverige. Sthlm 1838. 37 s. [Anon.] - Johan Olof Wallin. Minnesteckning. Sthlm 1839. 62 s. [Anon; omtr, ej anon:] Minne af Johan Olof Wallin, [utg av S A Hollander,] Sthlm 1865, s 52-85. - Tidens oro och tidens kraf. Betraktelser under riksdagen 1840. H 1—2. Sthlm 1840. [Anon.] 121, 224 s. 1: 2. uppl s å. 120 s. -Vördsam motion. [Rubr.] Sthlm 1841. 4 s. [Anon. Inlämnad o uppläst av E G Geijer vid riksdagen 1840/41.] Även i Högvördiga prästeståndets protokoll vid lagtima riksdagen ... 1841, afd 2, bd 12, Sdilm 1841, s 341-346. - Promemoria rörande behofvet af tillökning i tjenstemanna-personalen vid Kongl. biblio-tkehetfl] [Rubr.] Sthlm 1848. 8 s. [Anon.] - Svenska språkets lagar. Kritisk afh. Bd 1-6. Sthlm 1850-74, Lund 1883. 1. 1850. XLIV, 509 s. 2: [l]-2. 1857-60. 633 s. 3. Ordbok. 1863. XVII, 303 s. 4: 1-2. 1868-70. 552 s. 5. 1874. 268 s. 6. Efter förf:s död utg af K. F. Sö-derwall. 1883. VI, 548 s. Ur 2: Substantivens kön. [Rubr.] Sthlm 1863. 21 s. [Sammandrag av A Hazeli-us.] Ur 4: Ljudlagar och skriflagar. Sthlm 1870. 153 s. - Den historiska språkforskningen. Inträdes-tal hållet i Kongl. vitterhets, historie och antiqvitets akademien den 2 juni 1849. Sthlm 1851. 62 s. Även: VHAAH, 20, 1852, s 103-162. 2. uppl: ... språkforskningen. 1863. 52 s. - Pro memoria angående återställande af vice bib-liothekarie-tjensten vid Kongl. bibliotheket. [Rubr.] Sthlm 1851. 12 s. [Anon.] - Inträdes-tal hållet i Svenska akademien den 20 december 1849 [över JJ Ber-zelius] (SAH 25,1849, tr 1852, s 9-43; även sep, 35 s). - Underdånigt utlåtande af Svenska akademien rörande ordboks-arbetets fortgång. Sthlm 1857. 24 s. [Undert; "kontrasignerad" av B v Beskow.] - Pro memoria angående Kongl. bibliotheket år 1857. Sthlm 1857. 8 s. [Anon.] - Pro memoria om löne-anslagen för Kongl. bibliotheket. [Rubr.] Sthlm 1857. 4 s. -Ljus och irrsken i språkets verld (SAH 39, 1864, tr 1865, s 105-152; även sep, 48 s). - Svenska akademiens ordbok, historiskt och kritiskt betraktad (ibid, 45, 1869, tr 1870, s 249-323; även sep, 75 s). - Bernhard von Beskow. Friherre, öfverste-kammarjunkare, Svenska akademiens ständige sekr (VA, Lefnadsteckningar öfver... ledamöter, bd 1, Sthlm 1869-1873, s 421-448 [1873]; även sep: ... Beskow. Minnesteckning, 1873, 28 s). - Bidrag till Kongl. bibliothekets historia under min tjenstetid. Anteckningar. Efter det i Kungl. biblioteket förvarade manuskriptet utg. af E Sundström. Sthlm 1926. 46 s. (KBH, 41. Årsberättelser för åren 1923, 1924 och 1925 [+] JER, Bidrag ... tjenstetid [: 4] = Bidrag till Kungl. bibliotekets historia, 1.) - Självbiografi. [Utg av Carl Santesson.] Sthlm 1936. 138 s. (SAH ifrån år 1886, 45 (1934), tr 1936 [: bilaga]; Ur Svenska akademiens arkiv.) - B. v. Beskows o J. E. Rydqvists brevväxling. [Utg av Torgny Höjer.] 1-6. Sthlm 1947-58. (Ur Sv akademiens arkiv; ur SAH, 57, 59, 61, 62, 63, 66.) 1. 1826-1835. 1947. 230 s. 2. 1836-1846. 1950. 353 s. 3. 1847-1851. [1951.] 176 s. 4. 1852-1854. 1953. 180 s. 5. 1855-1859. 1954. 137 s. 6. 1860-1868 och odaterade brev. 1958. 213 s, 1 pl-bl.

- Bidrag i bl a Kometen 1826-27, Heimdall 1828-32 (i sht teaterrecensioner) o Svenska literaturförening-ens tidning 1833-34 (litteratur-o konstkritik).

Utgivit: Heimdall. [Rubr.] Årg 1-5, 1828-32. Sthlm. 4:o. 148, 220, 2[20], 212, 208 s. [Anon; 1 nr/ vecka.]

Översatt: T Moore, Irländska melodier och dikter... och en saga av [F L v Hardenberg, pseud] Novalis Sthlm 1825, LIV, 55, 27 s; Götha konungarne Götriks och Rolofs historia ... från äldsta göthiska språket af J. E. R., Sthlm 1826, 34 s (sign); W Irving, New-York's historia från verldens begynnelse intill holländska väldets slut, d 1*, Sthlm 1827, XXXIX, 263 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: M-L Bachman, Studier i VHAA:s hist (1969); RG:son Berg, Runebergs Idyll o epigram oj E R (SSLF 265 = Hist o lituhist studier, 14, 1938); Brief-wechsel der Gebruder Grimm mit nordischen Ge-lehrten, ed E Schmidt (1885); Broomé; Carlander, 3 (1904), s 449; C Molbech, Breweksling med svenske forfattere og videnskabsma^nd, ed M Borup, 1-3 (1956); I Collijn, Sv fornskriftsällsk 1843-1943 (SFSS 190, 1944); E W Dahlgren, VA: personförteckn:ar 1739-1915 (1915); Den sv nationalscenen, ed C Ro-senqvist (1988); K Ekman, Mine Herrar ... om inträdestalen i SA (1986); T Höjer.J E R o Heimdall (Edda 1937); N Linder, J E R: minnesteckn (1878); B Lo-man, "En inrättn, ägnad endast til språkets förbättring" (S Allén, B Loman o B Sigurd, SA o sv språket, 1986); N Runeby, Den nya världen o den gamla (1969); B v Plåten, Diktare o domare: SA:s pristävlingar (1986); C Santesson, J E R, kritikern o publicisten (1944); H Schiick, SA:s hist, 4-7 (1937-39); T T Se-gerstedt, SA i sin samtid: en idéhist studie, 2, 1844-86 (1986); SMoK; E Sundström, Om tillkomsten av KB:s sv tryckavd (Bok- o bibhhist studier tillägn Isac Collijn, 1925); W Swalin, Bidr till K M:ts kanslis personal-hist efter 1809 (1892); K Tarschys, "Sv språket o litt:en": studier över modersmålsundervisn:en i högre skolor (1955); E Tegnér, Brev, 5-7 (1956-60), 9 (1969) o 11 (1976); E Tykesson, Atterbom: en lev-nadsteckn (1954); K Warburg, Litterära o personl uttalanden av J E R: ur brev till PDA Atterbom (Sv studier tillägn Gustaf Cederschiöld den 25 juni 1914, 1914); T Wisén, Inträdes-tal i SA den 20 dec 1878 (SAH ifrån 1796, 54,1878).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Erik Rydqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6285, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6285
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Erik Rydqvist, urn:sbl:6285, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se