Meriter

von Schmalensee, Oscar Harald Artur, f 18 nov 1900 i Karlskoga, Ör, d 16 jan 1972 i Nacka, Saltsjöbaden. Föräldrar: stationsinspektoren Karl Oskar Alfred v S o Emma Natalia Johansson. Studentex vid Karolinska h a l i Örebro 3 juni 19, ord studerande vid KTH:s fackavd för arkitektur 19–21 o 23, extra studerande där 21–22, bitr arkitekt hos G Wetterling, Sthlm, 23–24, hos bl a arkitekterna S Lewerentz (bd 22), G Asplund o S Markelius (bd 25) där samt hos Schulze & Weaver, New York, verksam vid Kooperativa förb:s (KF) arkitektkontor, Sthlm, 17 maj 26-38, avd:chef där, elev vid Konsthögskolans arkitekturskola 27–29, stipendiat i bl a USA o Sovjetunionen 29–31, assistent i arkitektur vid KTH 31–32, speciallär i frihandsteckn o modellering där 39-50, drev egen arkitektverksamhet i Sthlm från 37. – LFrKA 47.

G 2 jan 1935 i Sthlm, Högalid, m Alfhild Olofsson, f 3 sept 1908 i Överluleå, Nb, d 27 juni 1995 i Sthlm, Domk, dtr till handlanden Karl Johan O o Hilma Serafia Ålund.

Biografi

Artur S studerade till arkitekt vid KTH men kom aldrig att avlägga avgångsexamen, delvis på grund av sin motvilja inför ämnena matematik och arkitekturhistoria. I stället gick han direkt ut i praktiken. Som biträdande arkitekt hos Sigurd Lewerentz svarade han för ett tävlingsprojekt till stadsteater i Malmö och för detaljerade landskapsstudier på Skogskyrkogården i Sthlm, medan han hos Gunnar Asplund torde ha påverkat dennes radikala utformning av den svävande terrassbyggnaden framför Sthlms stadsbiblioteket.

I New York arbetade S vid arkitektfirman Schulze & Weaver med det stora Wal-dorf-Astoriaprojektet tillsammans med en amerikansk kollega, Edward G Stone, med vilken han sedermera återknöt kontakten. De var bägge medvetna om funktionens tillfällighet och valde båda som en följd därav en separat behandling av interiör och exteriör. Stones skärmfasader väckte på sin tid stor internationell uppmärksamhet och påverkade också sv varuhusbyggen. De lugna fönsterrader S så småningom stannade för åstadkom aldrig en motsvarande sensation.

Sina arkitektstudier fortsatte S vid Konsthögskolan där han blev assistent åt sin huvudlärare, professor Ragnar Ostberg. Ett projekt som drevs vid skolan 1927–28 gällde Hötorgscity i Sthlm och S lade i det sammanhanget fram ett radikalt modernistiskt förslag med en rad stora höghus, i vilket han föregrep principerna för den långt senare genomförda citysaneringen. Förslaget fick mycket beröm av Sven Markelius och torde ha haft stor betydelse för den form som denne slutligen gav Hötorgscity. En prisämnesuppgift vid arkitekturskolan 1929 avsåg ny bebyggelse på Gärdet i Sthlm. Där föreslog S fritt ställda punkthus, en då helt ny och okänd bostadstyp. För detta projekt fick han k medalj och ett resestipendium som förde honom till USA, Sovjetunionen, Italien, Tyskland och Frankrike.

Som anställd, och senare avdelningschef, vid KF:s arkitektkontor förde S fram en helt ny arkitektur som på gott och ont kommit att prägla vår byggda miljö. Själv hade han en hälsosam distans till den nya formen och blev också en av de första som lämnade den bakom sig. Han valde att gå sin egen väg och blev därför inte alltid förstådd. Hans omtänksamma rationalism var främmande för det sena 1900-talets allt desperatare strävan efter ny och säljande form.

S förblev funktionalist. Han valde att utnyttja traditionens erfarenheter men var därför ingen bakåtsträvare; han var ständigt intresserad av experiment. Det var S som från Sovjetunionen förde punkthuset till Sverige, och redan 1928 prövade han med starkt negativt resultat betong- och lättbetongkonstruktioner i havregrynskvarnen på Kvarnholmen i Nacka. De nya konstruktionerna visade sig tekniskt och klimatiskt undermåliga. Medveten om problemen arbetade han i Lumafabriken i Sthlm 1929–30 med ett enhetligt fasadmaterial och huvudsakligen norrvända större glasytor. Sydfasaden fick med hänsyn till arbetsmiljön en traditionell utformning med mindre ljusöppningar.

I sina arbeten för KF:s arkitektkontor använde sig S av expressiva, starkt förenklade exteriörer, svarande mot kontorets ambitioner att föra fram en ny arkitektur. En tillbyggnad för PUB:s varuhus i Sthlm 1930 speglade hans studier i Sovjetunionen, men hans fasader i kontorets förslag i Sthlms stads bostadstävling 1931 var starkt påverkade av den kommunala småstugebyråns stillsamma arkitektur i Edvin Engströms omsorgsfulla utformning. När S 1934 projekterade ett bostadshus på Kvarnholmen utgick han från ett modernt koncept med flexibla väggar och en central våtkärna. Efter diskussion med de framtida nyttjarna, som var skiftarbetare, fann han att de nya planidéerna inte höll måttet. Huset fick följaktligen en modern exteriör men en helt traditionell plan, formad efter de boendes önskningar.

Innan de nya idéerna ännu nått ut, hade S sålunda funnit att de saknade tillräcklig verklighetsförankring. I någon mån påverkad av sin nära kontakt med Ragnar Ostberg blev han den förste av de unga arkitekter som övergav 1930-talets doktrinära formdisciplin för att i stället, som en av mycket få, utveckla huvudtesen i funktionalismens stridsskrift: Acceptera den föreliggande verkligheten! Medveten om att funktionskraven ständigt skiftade sökte sig S vidare mot en mera levande och anpassbar form. Därigenom kom han att föregripa den fortsatta utvecklingen. S:s första projekt utanför KF:s arkitektkontor blev restaurang Solliden på Skansen, en tävlingsvinst från 1935 genomförd under ett långvarigt samarbete med kollegan Adrian Langendal vid stadsbyggnadskontoret i Sthlm. Langendal var en fin idylliker, en fullföljare av traditionerna från 1920-talet. I detta projekt kom S också att inleda ett samarbete med flera framstående konstnärer, som även blev hans personliga vänner.

S:s kanske viktigaste uppdrag gällde omgestaltningen 1945–47 av en hel stadsdel inom staden mellan broarna i Sthlm till ett stort förvaltningskomplex, kanslihusannexet. Genom en genial planidé lyckades han få sin lösning av denna svåra uppgift att framstå som inte bara möjlig utan helt självklar. Flera gamla kvarter anslöts till en ring av nya rum kring en central gård. Nytt och gammalt flätades naturligt samman genom att S lyhört utvecklade den klassicistiska rationalism som alltid präglat husen i den gamla staden. För detta storslagna och helt originella arbete mötte han dock hård kritik från kolleger, som ansåg att hans arkitektur borde ha varit mera följsam mot tidens trender.

En liknande kritik drabbade också ett annat av S:s projekt, den vackra och noga genomtänkta studentstaden i Uppsala från 1949. Hans vardagsnära och stillsamt rationella traditionalism uppfattades av hans kritiker som tyskinfluerad. Åren närmast efter andra världskriget var av rent politiska skäl varje närmande till ett klassicistiskt formspråk oacceptabelt. Den nya arkitekturen och den fria, upplösta stadsbilden skulle spegla västvärldens tekniskt präglade framtidsdrömmar - än mer kategoriskt sedan en tung Stalinklassicism etablerats bakom järnridån. Den tidlöst enkla form som S valt accepterades inte av kollegerna.

I denna konfliktladdade situation lyssnade S framför allt till beställarnas önskemål. Tillsammans med den framsynte industriledaren Henning Throne-Holst utvecklade han en helt ny industrimiljö med rötter i gammal sv brukstradition. För Findus i Bjuv ritade han 1942–49 vackra bostäder för ledning och anställda. För Marabou i Sundbyberg hade Throne-Holst utvecklat ett helt nytt företagskoncept i vilket konsten fördes in i arbetsmiljön.

S blev en viktig samtalspartner för Throne-Holst i det fortsatta arbetet med Marabous unika industrimiljö och konstpolitik. Han ritade bl a för parken där en liten paviljong som återspeglade Liselunds danska 1700-talsarkitektur på ett betydligt vänligare sätt än Asplunds skogskapell. 1942 planerade han ett laboratorium med utgångspunkt i forskarnas behov av ständiga kontakter i utvecklingsarbetet. En slotts-plan från 1500-talet visade sig både funktionellt och tekniskt överlägsen då gängse korridorlösningar. Tolv år senare ritade S en ny fabriksbyggnad för företaget med fasader av horisontella glasprismor för att bryta in dagsljuset till de innersta arbetsplatserna. Stora klarglaspartier gav utblickar över staden. S värnade om de enskilda arbetsplatserna. Hans stora erfarenhet gjorde det naturligt för honom att välja den form som den särskilda uppgiften krävde.

S:s sista stora verk blev stadshuset i Kiruna från 1958-62, ett uppdrag som han vann i konkurrens med bl a Alvar Aalto. Förebilden var Blå Hallen i Sthlms stadshus, från vilken det storslagna trappmotivet hämtades. Men Östbergs slutna rum utvecklades här till en ljus och vänlig festsal med fri utsikt över det storslagna landskapet och prytt av många betydande konstverk. En stor öppen spis bildade ett naturligt centrum. Interiören framstår som ett av det sena sv 1900-talets allra vackraste rum. Tornet, utformat i nära samarbete med konstruktören Konrad Hernelind och skulptören Bror Marklund (bd 25), var en för sin tid helt unik konstruktion liksom den öppna underliggande parkeringen som S kunde göra snöfri genom att han omsorgsfullt studerat vindrörelserna kring huset.

S var också en framstående restaureringsarkitekt. Hans synsätt präglades av stor förståelse för tidigare restaureringsinsatser, även de närmast föregående. Alla hans restaureringsarbeten kännetecknades av samma självklara hänsyn till tidigare generationers värderingar. S var den ende som i den stora tävlingen om Uppsala domkyrkas renovering 1947 utgick från att bevara Helgo Zettervalls kyrka, och hans restaureringar i Sthlm inom staden mellan broarna var alla genomförda med ett minimum av ingrepp. Efterkrigstidens radikala stadsförnyelse såg han som ett stort misstag. "Visst drömde vi om den nya staden", sade han en gång, "men inte att den skulle förverkligas inne i den gamla."

På ett helt annat sätt än sina kolleger stod S fri från tidens konventioner. Hans arkitektur blev därigenom enastående rik och levande. Genom att inte vara tidsenlig har den heller inte åldrats på samma sätt som annan samtida, mera tidsbunden arkitektur. S var en framstående tecknare och akvarellist som kunde ge sina visioner en pregnant och lättfattbar form.

S bildade inte skola, lågmält anspråkslös som han var. Han arbetade helst ensam. Men han hade många vänner som uppskattade den underfundiga humor och lätt pessimistiska livssyn som fick honom att se livet som en kedja av oväntade positiva överraskningar.

S:s bror Kurt Oskar v S (1896–1972) utexaminerades från KTH:s fackavdelning för arkitektur 1922 och var 1925–29 anställd vid KF:s arkitektkontor. Han var stadsarkitekt i Norrköping 1929–61. Kurt v S var en av de unga arkitekter som på Sthlmsutställningen 1930 förde fram en helt ny och annorlunda form. Utställningen väckte livlig debatt, och kritiken var till en början starkt negativ. Men Kurt v S:s vackra etagelägenhet vann allmän uppskattning och bidrog aktivt dll den nya formens genombrott. Som projekterande arkitekt svarade han bl a för krematoriet (1938), brandstationen (1940) och konstmuseet (1946) i Norrköping, liksom för ett antal privathus. Alla dessa verk kännetecknades av en omsorgsfull och återhållsam formgivning med modernistisk prägel.

Kurt v S gjorde dock sin kanske största insats som restaureringsarkitekt med de stora ombyggnaderna av domkyrkorna i Linköping, Karlstad och Växjö som främsta arbeten. Här tvekade han inte att göra långtgående rekonstruktioner av en dramatisk men förlorad äldre form och kom därigenom att närma sig Zettervalls radikala arkitektursyn. Den djärva restau- reringen av Växjö domkyrka, där alla spår av Carl Georg Brunius' (bd 6) genomgripande ombyggnad utplånades, framstår i dag (2001) som ett av sin tids allra främsta arbeten. Den karaktär som Kurt v S gav kyrkan har bevarats i en senare restaurering och kommer säkerligen att bestå. – Kurt v S:s stora arkiv förvaras i Norrköpings stadsarkiv.

Författare

John Sjöström

Arkivuppgifter

A v S:s arkiv i Arkitekturmuseet, Sthlm.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Det moderna skyltfönstret. 1. Skyltfönstrets formgivning (Svenska slöjdföreningens tidskrift, årg 25, Sthlm, 4:o, [nr 6.] Svenska slöjdföreningens årsbok 1929, s 29-35). - Hyreshus i huvudstaden (Byggmästaren, årg 15,1936, Sthlm, 4:o, nr 1, s 5-16). - Sommarbostad, Djupudden (ibid, 22,1943, s 70 f). - Kv. Minotaurus, Nessus, Lychaeon och Ce-phalus (ibid, 23, 1944, s 53 f). - AB Findus, Bjuv (Industribostäder. Ett urval i ritningar och bilder av 1940-talets bostadsbyggande vid Industriens bostadsförenings medlemsföretag ... Red: H Mjöberg, Sthlm 1950, 4:o, s 82-85; anon). - Kanslihusannexet 1945-1950 (Byggmästaren, 30,1951, s 470-474). -Stadsförbundets nybyggnad - huset och dess inredning (Svenska stadsförbundets tidskrift, årg 54,1962, Sthlm, 4;o, s 200-205; tills med C-A Acking). - Medred för Fest-blandaren och Vårblandaren 1921, fol (anon, tills med S Westholm o E G Hellström; medv med teckningar sign Piltz).

Källor och litteratur

Källor o litt: H O Andersson o F Bedoire, Sv arkitektur: ritn:ar 1640-1970 (1986); Arkitektur, 2000, nr 4 (art:ar om S av C Sörstedt o K Hernelind samt för-teckn över hans verk); G Sidenbladh, Planering för Sthlm 1923-1958 (1981); dens, Norrmalm förnyat 1951-1981 (1985); J Sjöström, Att omtolka funktionalismen (Arkitektur, 1986, nr 2); SKL; SMoK; SvTeknF; N Tesch, A v S död (DN o SvD 18 jan 1972). - Kurt Oskar v S: Norrköpings hist, 6 (1976); E Rudberg, Sthlmsutställn:en 1930: modernismens genombrott i sv arkitektur (1999); SMoK; SvTeknF. Nekr:er över Kurt v S i DN 15 o SvD 16juli 1972.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
O H Artur Schmalensee, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6388, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Sjöström), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6388
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
O H Artur Schmalensee, von, urn:sbl:6388, Svenskt biografiskt lexikon (art av John Sjöström), hämtad 2024-04-27.