Georg Engelhardt Schröder

Född:1684-05-30 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län
Död:1750-05-16 – Klara församling, Stockholms län

Historiemålare, Porträttmålare


Band 31 (2000-2002), sida 625.

Meriter

Schröder, Georg Engelhard, f 30 maj, dp 4 juni 1684 i Sthlm, Ty, d 16 maj 1750 där, Klara. Föräldrar: guldsmeden Veit Engelhard S o Lucia Lindemejer. Elev hos hovmålaren David v Krafft (bd 21) i Sthlm ca 00–05, gesäll hos v Krafft 05, utrikes studier i Braunschweig 09, i Venedig 10–15, i Rom o Florens 15–16, i München 17, i London 18-25, hovkonterfejare 15 dec 24, hovintendent 9 jan 45.

G 29 juni 1727 i Sthlm, Ty, m Anna Brigitta Spöring, dp 17 okt 1703 där, ibid, d 13 febr 1793 där, Klara, dtr till konrektorn vid Tyska skolan, konstnären Eberhard Christian S o konstnärinnan Elisabeth Benedicta Burmeister.

Biografi

S växte upp i en rikt konstnärligt begåvad familj. I barndomshemmet umgicks flera av tidens ledande porträttmålare och skulptörer, bl a David v Krafft i vars ateljé S sattes i lära. Efter några år blev han gesäll där och verkade senare vid två tillfällen som porträtt- och dekorationsmålare i Gbg 1706 och 1708. De porträtt som bevarats, utförda av S under denna tidiga period, såsom det av fältherren Magnus Stenbock, minner alla om beroendet av läraren v Krafft.

Genom ett stort modersarv kunde S för egna medel tillbringa hela 16 år av konstnärliga studier utomlands med början 1709. Han studerade först ett år hos H H v Quiter i Braunschweig och for därefter till Venedig. Vistelsen där blev på många sätt avgörande för hans konstnärliga inriktning. S lärde personligen känna Antonio Pellegrini och Rosalba Carriera. Särskilt Carriera tycks han ha stått mycket nära och han studerade pastell- och miniatyrmåleri för henne. S ägde själv flera arbeten av henne, bl a ett porträtt i miniatyr av honom själv. En annan bekantskap från vistelsen i Venedig var landsmannen Johan Richter, känd för sina vyer av staden. Under denna tid tillägnade sig S helt den italienska traditionen genom en omfattande kopieringsverksamhet av äldre mästare som Tizian och Veronese men också av representanter för det barocka och senbarocka måleriet såsom Ciro Ferri, Carlo Dolci, Francesco Solimena och Carlo Maratti. S kom därmed att skaffa sig en motivmässig bredd som förutom porträttmåleri inbegrep historiskt, allegoriskt och religiöst måleri samt vedutor. En kopia efter en komposition med den Heliga Jungfrun och Jesusbarnet av Francesco Trevisani visar att S inte bara var bunden till den italienska barocken utan även studerade samtida måleri med dragning åt rokokon. Likafullt verkar han ha undvikit att besöka Paris.

Efter en period i Rom, Florens och Lucca fortsatte S till Miinchen 1717 och reste därefter till London. Där bodde bl a flera av hans släktingar såsom styvbrodern Baltzar Kohl och morbrodern Otto Fredrik Petterson, den senare emaljmålare och medhjälpare till Charles Boit. Vidare kom S att studera för sin något äldre kamrat Hans Hysing och för dennes lärare, svensken Michael Dahl (bd 9). Den borgerliga realism som S senare kom att introducera i Sverige var mycket ett resultat av lärdomarna från den engelska porträttkonsten och då inte minst Hysings och Dahls måleri. Det är däremot osäkert om han lät sig influeras av det mer samtida måleriet vid Chérons och Vanderbanks akademi i St Martin's Lane där bl a den med tiden så ryktbare William Hogarth hörde till studiekamraterna.

Om inte S blivit hemkallad till Sverige i slutet av 1724 för att efterträda sin då nyligen avlidne lärare v Krafft, är det högst troligt att han slagit sig ned i England för gott. Gynnad av sina landsmän Hysing och Dahl hade han sedan flera år etablerat sig som porträttmålare i London. När S återvände till Sthlm 1725 åtföljdes han nämligen av sin medhjälpare sedan "åtskillige år", Cary Creed.

Förväntningarna verkar ha varit stora inför S:s återkomst och han var väl anskriven hos Nicodemus Tessin d y. Redan i v Rraffts ateljé hade S bistått denne med ritningar avseende dekormåleri för konsthantverk. Senare skickade han även hem arkitekturritningar från London. Emellertid kom S aldrig att spela den roll som han uppenbarligen hade hoppats på i samband med att slottsbygget återupptogs 1728. Efter Tessin d y:s död s å böljade nya vindar blåsa till förmån för den franskorienterade rokokon. Då S återvänt under denna brytningstid utan att vare sig i tekniskt eller smakmässigt avseende ha lyckats, fick han snart se sig marginaliserad. Något närmare samarbete förekom t ex inte med den nye slottsarkitekten och hovintendenten Carl Hårleman (bd 19) utom att denne ritade ramar åt S. Han hade heller inget att skaffa med den nygrundade Ritarakademin. I stället för att utföra plafonder eller dörröverstycken fick S koncentrera sig på rollen som den dominerande leverantören av k porträtt. Hans räddning blev Fredrik I:s stora uppskattning. Tydligen var kungen tilltalad av S:s blandning av pompös italiensk barock och ohöljd realism. Där doldes varken dubbelhakor eller fettvalkar, men den höge modellen uppträdde ändå i full magnificens. Mest berömt är det halvt allegoriskt hållna dubbelporträttet av kungaparet, Fredrik I och Ulrika Eleonora hållande riksrodret. Drottningen beställde även mer genreartade porträtt av S, såsom framställningen av de turkiska delegationerna under Sahid Mehmet Effendi respektive Mustafa Aga och målningar med religiösa ämnen ur Gamla och Nya testamentet.

Bevarade historiemålningar såsom Apelles och Campasbe eller religiösa ämnen som Susanna med gubbarna visar dock att S aldrig kunde leva upp till sina italienska eller franska förebilder på grund av en alltför klen figurteckning och naiv dramaturgi. De stora mästarnas högstämda allegorier och historiemålningar som S efterbildade förvandlades på detta sätt till behagfulla och banala kompositioner. Bäst är kanske S i ett antal porträtt av samtida storheter som arkitekten Giöran Josuse Adelcrantz och kanslipresidenten Arvid Horn. Ovanliga för sin tid var flera av de barnporträtt som S utförde, såsom det av Niclas v Oelreich. Där har S märkligt nog lyckats fånga mycket av rokokons grace och färgställning. Lite mer aparta verkar de få miniatyrer som han utförde i Rosalba Carrieras efterföljd.

S kom emellertid alltmer i skuggan av en ny generation konstnärer med Gustaf Lundberg (bd 24) i spetsen, vilket berodde mycket på hans tillkortakommande som konstnär och en tilltagande sjuklighet i början av 1740-talet. Han hugnades visserligen med titeln hovintendent av Fredrik I, men för det franskorienterade kronprinsparet var den gamle S en "blind" konstnär. Den motiviska bredd som utmärker S:s produktion förtas alltså av de tekniska och konstnärliga bristerna i t ex hans historiemåleri. Samtidigt kan konstateras att S på ett mer oförtjänt sätt fått sämre rykte genom att koloriten förmörkats genom bruket av röd bolus och asfalt.

S blev inte den store omdanare av sv porträttkonst som många säkert hoppats på inför hans återkomst. I sina bästa porträtt lyckas han ändå på ett märkvärdigt sätt förena kravet på dekorum med full sanningshalt i återgivningen av modellen. Genom sin ställning som hovmålare och omfattande produktion blev S den tidiga frihetstidens främste sv porträttmålare. - S är representerad med ett stort antal arbeten i främst NM. Vidare finns flera verk av honom i Gbgs konstmuseum, FrKA, i LU:s o UU:s konstsamlingar, i Norrköpings o Gävle museer, Östergötlands länsmuseum, Riddarhuset och på Skoklosters slott och i flera privata samlingar. Porträtt av S finns även på Charlottenborg i Danmark och i Finlands nationalmuseum, Hfors.

Författare

Magnus Olausson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i RA (till C G Tessin).

Källor och litteratur

Källor o litt: P Grate, Bildkonsten (Signums sv konsthist, Frihetstidens konst, 1997); B Lisholm, Martin van Meytens d y (1974); B v Malmborg, Sv porträttkonst under fem årh (1978); B Sani, Rosalba Carriera (1988); SKL o där anf litt; Å Stavenow, Carl Hårleman: en studie i frihetstidens arkitekturhist (1927); R-A Weigert o C Hernmarck, Les relations artistiques entré la France et la Suède 1693-1718: Nicodéme Tessin le jeune et Daniel Cronström: correspondance (NM:s skriftser, 10, 1964).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Engelhardt Schröder, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6401, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Olausson), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6401
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Engelhardt Schröder, urn:sbl:6401, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Olausson), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se