Sager, släkt



Band 31 (2000-2002), sida 219.

Biografi

Sager, släkt från Pommern vars sv gren härstammar från Daniel S (1610–76), född i Arnswalde, Neumark. Denne kom i sv tjänst kort efter ockupationen av Pommern 1630 och deltog i det tyska kriget som fältskär, från 1640 vid Skaraborgs regemente där han blev regementsfältskär 1651. I fredstid verkade han som fältskär i Jönköping och efterträdde 1669 sin svärfar Christian Oldenknecht som stadsfältskär efter att tidigare ha arbetat i dennes verkstad. Han stupade i träffningen vid Fyllebro utanför Halmstad i samband med 1676 års danska invasion av Skåne.

Daniel S:s sonsonson Gudmund S (1727–1803) sammanvigdes 1762 med den 15-åriga Cecilia (Sissela) Kamph och övertog sin svärfaders gästgiveri i Hörby, Malm, för att 1768, liksom tidigare sin far, bli förvaltare på Götafors järnbruk i Byarum, Jönk. Hans äldste son Daniel S (17631819) slog efter juridisk examen vid LU 1779 in på domarbanan men övergick även han till bruksnäringen. Han sammanvigdes 1797 med Clara Christina Kjellerstedt och efterträdde sin svärfar som förvaltare på Nissafors bruk i Oreryd, Jönk, där han utvecklade ett mycket förtroendefullt samarbete med fideikommissinnehavaren Salomon Löfvenskiöld (bd 24). Hustrun var dotterdotter till den förmögne talmannen i bondeståndet Joseph Hansson (bd 18) och makarna ärvde eller löste sig till ett antal fastigheter från dennes bestånd i Redvägs härad. Denna egendomsmassa kom att bilda en betydelsefull grund för den följande generationens ekonomiska framgångar.

Sonen Gudmund Magnus S (180158) var efter faderns död 1819 sin mor behjälplig med förvaltningen av Nissafors och inköpte 1827, delvis med sitt fädernearv, det relativt oansenliga Ryfors bruk i Nykyrka, Skar. Produktionen där inriktade han på direktförsäljning av stångjärn och tillverkning av järnmanufaktur, i bägge fall för den lokala marknaden, men sedan han 1837 låtit installera en av landets första ångpannor blev brännvinstillverkning en ur lönsamhetssynpunkt mer betydelsefull verksamhetsgren än järnframställningen. Merparten av brukets brännvinsproduktion avsattes i Sthlm vilket väckte Gudmund S:s intresse för att förbättra kommunikationerna dit. Som initiativtagare och finansiär fick han en central position vid ångbåtstrafikens utbyggnad på Vättern. Han var bl a huvudintressent i det 1846 levererade ångfartyget Jönköping, ett av de två första i Sverige som drevs fram med propeller i stället för skovelhjul.


Överskottet från verksamheten vid Ryfors bruk, avsevärt formerat genom inbringande terminsaffärer i brännvin och spannmål på Sthlms börs, gav S möjlighet till omfattande investeringar. Han genomförde ett stort antal gårdsköp, och brukets sammanlagda mantal kom under hans tid i ledningen att mer än fördubblas, särskilt tillfördes stora skogsarealer. Under 1850-talet gjorde han också betydande aktieköp och var vid sin död förmodligen den främste industrikapitalisten i Jönköping med omnejd. Ett för framtiden sällsynt lyckosamt engagemang var Jönköpings tändsticksfabriks ab, där han 1857 blev störste aktieägare vid sidan av grundarna, bröderna J E och C F Lundström (bd 24). De lokala möjligheterna till lönsamma investeringar var dock begränsade, vilket kan förklara att S också satsade stort i Norrköpings vid denna tid starkt expansiva textilindustri; bl a blev han 1855 störste enskilde aktieägare i Bergs bomullsspinneri.

S var socialt och kulturellt konservativ men med Robert Peel som förebild en varm anhängare av ekonomisk liberalism. Han bekämpade statlig reglementering och kom som hårdhänt affärsman vid ett flertal tillfällen i konflikt med rådande näringslagstiftning. S ingick 1849 äktenskap med Josephine Schönherr, vars far Carl Johan var sidenfabrikör i Sthlm men från 1812 entomolog och godsägare på Sparresäter i Lerdala, Skar.

Gudmund S efterlämnade två minderåriga söner varför hans tillgångar ställdes under förmyndarförvaltning. Denna blev mycket framgångsrik, framför allt genom den starka vinstutvecklingen inom tändsticksindustrin, och avvecklades först 1888 då arvet, undantagandes det även framgent gemensamt ägda Ryfors bruk, delades. Den äldre sonen Carl Daniel Robert S (18501919) erhöll enskild skolundervisning i Uppsala och studerade, efter mogenhetsexamen vid Nya elementarskolan i Sthlm 1870, vid UU där han avlade kansliexamen 1874. Han slog s å in på den diplomatiska banan och överlät 1876 förvaltningsrätten över Ryfors på sin yngre bror. Inom utrikesförvaltningen hade Robert S sin huvudsakliga tjänstgöring vid sv-norska beskickningen i Paris innan han 1884 utsågs till chef för UD:s kameralavdelning. I denna befattning genomförde han meriterande rationaliseringar och utnämndes 1887 till legationssekreterare i S:t Petersburg men tog senare s å avsked efter en konflikt med departementsledningen. Han hade 1886 övergått till katolicismen, vilket något försvagat hans position inom UD. I det ansträngda personalläge som uppkom efter unionsupplösningen återinträdde han kortvarigt i diplomatisk tjänst som sv envoyé i Madrid och Lissabon 1905-07. S var under hela sin bana väl anskriven vid det sv hovet där han blev kammarherre 1882, överceremonimästare 1907 och överstekammarjunkare 1918.

Den långa frånvaron från statstjänsten ägnade den ekonomiskt oberoende S åt estetiska och politiska intressen. Genom sitt äktenskap 1888 med grevinnan Elisabeth Berthe Marie Albine Moltke-Huitfeldt, dotter till danske ministern i Paris, drogs han in i ett redan tidigare grundlagt internationellt diplomat- och societetsumgänge och kom att dela sin tid mellan Paris, Sthlm och sommarbostaden på Ryfors. I Paris bedrev han privata arkitekturstudier vilka fick praktiska resultat vid ombyggnaden av fastigheten Strömgatan 18 i Sthlm (det sk Sagerska huset), inköpt 1880 och överförd på S vid arvsdelningen 1888, och vid upprustningen av parken på Ryfors. Under ledning av den engelske trädgårdsarkitekten Edvard Milner anlades där en av Sveriges största och förnämsta privata naturparker, bl a inkluderande landets första golfbana (sex hål 1888, nio hål 1890).

Sin håg för utrikespolitik fick S utlopp för genom ett intensivt studium av den norska frågan. I samarbete med bl a diplomaten Thor v Ditten (bd 11) sökte han skapa en ny sv-norsk gemenskap genom omorganisation av de unionella institutionerna på full likställighetsgrund och framlade 1892 på eget initiativ ett förslag till ny riksakt och motiv till denna. Förslaget vann viss anklang på sv sida, bl a hos den kompromissvillige utrikesministern Carl Lewenhaupt (bd 22), men kunde i den polariserade situation som rådde aldrig bli föremål för en saklig prövning. S fortsatte dock genom korrespondens och tidnings- artiklar sin agitation för en positiv förnyelse av unionen, vilken han med sin bakgrund som bedömare av storpolitiken såg som ett värdefullt skydd för Sveriges och Norges oavhängighet. Unionsupplösningen 1905, där han inte skall ha uteslutit sv våldsanvändning, blev för honom en bitter besvikelse.

Sonen Leo Magnus Johan S (18891948) avlade kansliexamen vid StH 1911 och tjänstgjorde 191425 i UD, bl a som chef för passbyrån. Ett kortare förordnande i Kairo under italiensk-abessinska kriget 1935 gav honom legationsråds namn. Sedan Ryfors efter långvariga stridigheter delats i två hälfter utövade han inte utan framgång från 1920 en, med egna ord, "feodal kapitalism" som ägare av den stora skogsfastigheten Ryfors bruk nedre. Han var kommunalman i sin hemort och gjorde under andra världskriget en insats som chef för de läger där amerikanska besättningsmedlemmar från nödlandade flygplan internerades. Leo S bedrev studier kring 1800-talets diplomathistoria, vilkas resultat delvis trycktes, och blev också tidigt intresserad av de slaviska ländernas samhällsliv. Han författade 1939–44 militärpolitiska analyser som han i förtrolighet tillställde beslutsfattarna och där han bl a förordade en större förståelse för sovjetryska säkerhetsintressen. S var sedan 1922 gift med en ryska, Vera Nikolaievna Brunner, och hon bodde fram till sin död 1988 i Sagerska huset på Strömgatan i Sthlm. Fastigheten blev delvis exproprierad för UD:s räkning 1949, medan huvudbyggnaden 1989 inköptes av staten för att upplåtas som tjänstebostad för Sveriges statsminister.

Robert S:s yngre bror John Edvard Magnus S (18531939) fick en militär utbildning vid Livregementets dragonkår och knöts som ordonnansofficer hos kronprins Gustav till hovet där han var chef för dennes hovstall 1881-1900 och utnämndes till förste hovstallmästare 1918. Förvaltare av Ryfors bruk från 1876 till delningen 1920, och därefter ägare av Ryfors bruk övre, genomförde han en omläggning av driften till förmån för skogsbruket. Stångjärnstillverkningen avvecklades 1906 efter en lång period med bristande lönsamhet. På Ryfors lät Edvard S 1879 anlägga en av Sveriges första "lawntennisbanor". Han blev 1888 ägare bla till de huvudsakligen för uthyrning avsedda fastigheterna Hamngatan 14–16 i Sthlm, benämnda Sagerska husen. De exproprierades och revs efter många diskussioner 1971, då ägda av hans son.

Bröder till Daniel S (17631819) var bruksförvaltarna Gustaf S (17701832), vars sondotter Emma Mathilda i äktenskap med lantbrukaren Anders Malcolm Nelson blev mor till konstnären Olof Sager-Nelson (se nedan), och Gabriel S (17791834). Den senares dotter Sophie Lisette S (18251901[1]) lämnade 1848 den småländska bruksmiljön för att utbilda sig till finsömmerska i Sthlm. Hennes sociala position var något osäker sedan familjen kommit på obestånd, och i huvudstaden utsattes hon för misshandel och försök till våldtäkt, vilket ledde till en uppmärksammad rättegång där hon själv drev sin sak. Sophie S:s långa inlagor, präglade av ett omedelbart och okonstlat skrivsätt, publicerades tillsammans med andra handlingar i målet först som följetong i Sthlms Dagblad för att senare utges i bokform (Sagerska målet, 1848). Materialet ger en ovanlig inblick i stadens nattliga värld med prostitution och kriminalitet, en miljö som samtida kvinnliga författare normalt inte konfronterades med. Sin kamp för personlig upprättelse utvidgade S till att gälla kvinnans sak mer generellt samtidigt som hon gav sig i kast med en litterär karriär. Denna resulterade i några småskrifter och en roman, Bilder ur lifvet eller fosterbarnets afslöjade genealogi, novell (1852), vilka blivit omilt bedömda såsom alltför beroende av litterära konventioner hämtade från den populära översättningsromanen. Sin ryktbarhet utnyttjade och förstärkte S genom att hålla föredrag i jämställdhetsfrågan för en betalande publik.

S:s syn på kvinnosaken, framlagd bl a i Privata föreläsningar öfver den sanna emancipationen (1852), hade en idealistisk prägel. Hon ville att kvinnorna skulle läsa, tänka och tala fritt och självständigt men förespråkade inga lagändringar till kvinnans förmån och negligerade frigörelsens materiella förutsättningar. Äktenskapet värderades högt och hon värnade energiskt om den kvinnliga dygden. Särskilt uppehöll hon sig vid kvinnans möjligheter dll bildning och utveckling, och hon poängterade skolans ansvar för att frambringa självständigt tänkande individer.

Föreläsningarna i Sthlm, präglade av S:s frasrika talekonst, väckte så starka reaktioner från den till övervägande del manliga publiken att polisen nödgades ingripa, och även i pressen möttes hon av ett hårdhänt gyckel. En turné i landsorten 1852 gav ett något mer blandat resultat med vissa framgångar i Gbg. Bilden av S såsom "obildad och halvtokig" (SjSmål), uppträdande "på ett groteskt och löjeväckande sätt", och av hennes skrifter som "sannskyldiga pekoral" (NF, 2. uppl 1916), blev bestående för lång tid; omsider ändrades dock uppfattningen, och hon kom att betraktas som en djärv "pioniär för kvinnoemancipationen i Sverige" (NF, 3. uppl 1932). S emigrerade i slutet av 1850-talet till USA, där hon gift Wiener bosatte sig i New York. Hon fortsatte sin verksamhet med offentliga framträdanden upp i hög ålder och utgav 1861 arbetet Woman's destiny and man's duty.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: B Berglund, Ryfors bruk 1742-1920: från järnbruk till herrgård (1988); E Kårholm, Släkten Sager (SoH 1989); L Luthander, Ryfors (Slott o herresäten i Sverige, Västergötland, Dalsland, Värmland, 1, 1968); C Nolin, Trädgårdskonsten (Signums sv konsthist: konsten 1845-1890, 2000); Ryfors: en kavalkad om ett bruk o dess öde, ed M Allwood o A Samuelsson (1986); R Säger, Ryfors bruk: självbiogr anteckn:ar från barn-o ungdomsåren (1992); SjSmål; SMoK; Sv släktkal 1943 (1942); K Waern, Ryfors park under hundra år (1983).

Daniel S (d 1676): Jönköpings hist, 3 (1919); S Möller, D S: en fältskär i sv tjänst (SoH 1987).

Gudmund S (d 1803): S Möller, Peter Kamph vid Skånska glasbruket o hans ättlingar (SoH 1986).

Gudmund Magnus S: B Berglund, Den växande staden: Jönköping 1825-1875 (dens, J Christensen o R Thavenius, Liberalernas Jönköping: stad i omvandl 1825-1875, 1990); Lindahl, 3 (1898).

Carl Daniel Robert S: R Essen, R S o den norska frågan (1937); C G Fleetwood, Från studier o diplomattjänst, 1-2 (1968); R Millhagen o P Wästberg, Sagerska huset (1995); Strömgatan 18: Sveriges statsministerbostad (SOU 1990:10,1990).

Leo Magnus Johan S: C-F Palmstierna, biogr inledn (Leo S, Bismarck, Alexander II o Gortjakov, 1950); S Aström, Vera Sager död: en centralgestalt för ryska kolonin (SvD 5 maj 1988). - Nekr över S i SvD 20 maj 1948.

John Edvard Magnus S: A Braunerhjelm, K lifreg:s till häst hist, 5: 2 (1922); T Hall, Sagerska husen: en studie i kommunal kulturmiljöpolitik (SSEÅ 1971).

Sophie Lisette S: C Burman, Post skriptum (1905); I Gunnarsson, En våldtäktshist: om S S (Nord kvinno-litf.hist, 2, 1993); M Oisen, S S: revoltör mot dubbelmoral (1974); B Schöldström, En "qvinnofrigörerska" (dens, I kikaren, 1890, s 97-102).

Gjorda rättelser och tillägg

1. Sophia S. Wiener dog 27 feb 1901 i Kings, New York. Dödsåret 1902 som återfinns i sv litteratur och i tryckta utgåvan av SBL är alltså felaktigt. (New York City Deaths 1892-1902, Deaths Reported in 1901. Borough of Brooklyn, Attestnr: 4053), 2015-09-16


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sager, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6464, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2018-12-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6464
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sager, släkt, urn:sbl:6464, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2018-12-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se