Carl Johan Ridderstolpe

Född:1718 – Skeppsholms församling, Stockholms län
Död:1785-01-29 – Jakobs församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Riksråd, Kammarherre, Hovjunkare


Band 30 (1998-2000), sida 184.

Meriter

Ridderstolpe, Carl Johan, dp 30 sept 1718 i Sthlm, Skeppsh, d 29 jan 1785 där, Jak o Joh. Föräldrar: viceamiralen o presidenten, frih Carl R o Margareta Gyllenkrok. Volontär vid Sthlms eskader 28, arklimästare 28 jan 29, konstapel där 15 juni 33, inskr vid UU 21 febr 34, auskultant i Sthlms rådhus- o kämnärsrätter 21 mars 37, i Svea hovrätt 1 juni 38, amanuens vid fiskalskontoret där 1 juni 39, e o notarie vid kriminalprotokollet där 14 juni 40, hovjunkare 27 april 41, deltog i samtl riksdagar 42/43–78/79 (led av SU 60/62, 65/66 o 71/72), v notarie vid kriminalprotokollet i Svea hovrätt 16 sept 42, kammarherre 31 maj 45, ord notarie vid Svea hovrätt 14 okt 47, assessor 11 dec 47, tf hovrättsråd 14 dec 56, ord hovrättsråd 24 maj 57, allt vid Svea hovrätt, landshövdings fullm o tur 29 juni 62, led av Riddarhusets ensk styr 62–71, av drätselkommissionen 70, riksråd 11 maj 72, president i lagkommissionen 17 juni 72, entledigad från alla ämbeten 22 aug 72. – LPS 79.

G 14 juni 1748 i Sthlm, Hovförs, m sin syssling o systers styvdtr Brita Catharina v Berchner, f 2 aug 1730 (R:s uppg i Originalgeneal, RHA; enl db 1792 f 29 juni 1730 i Svärta, Söd),[1] d 22 jan 1792 i Stora Rytterne, Vm, dtr till kammarherren Georg Tomas v B o Eva Wattrang.

Biografi

R:s far Carl v Frischen (1684–1762) anträdde den sjömilitära banan 1697, befann sig långa tider till sjöss och deltog i åtskilliga träffhingar såväl under spanska tronföljdskriget som under stora nordiska kriget. 1715 adlades han under namnet R, och s å utnämndes han till holmmajor i Sthlm, där han tjänstgjorde under en lång följd av år. 1738 blev Carl R v amiral i Karlskrona och hans karriär avslutades något oväntat med att han 1754 utsågs till president i Statskontoret, en post han innehade till sin död. Utnämningen har satts i samband med att Carl R åtnjöt hovets gunst. Han blev friherre 1751 och serafimerriddare 1754.

Genom faderns ställning som nyadlad framgångsrik sjöofficer fick R redan vid tio års ålder ett formellt förordnande i förvaltningen vid Sthlms eskader men påbörjade tidigt juridiska studier i Uppsala. Efter en första tjänst vid Svea hovrätt gjorde han en traditionell juristkarriär vid hovrätten fram till sin befordran till hovrättsråd. I efterspelet till riksdagen 1760–62 lyckades han få landshövdings titel och sökte senare tjänster på denna nivå, dock utan resultat. Hans riksrådsbana blev kort, blott över sommaren statskuppsåret 1772.

R:s verkliga karriärväg låg på den sena frihetstidens parlamentariska arena. Som deltagare i samtliga riksdagar mellan 1742–43 och 1778–79 och efterhand som ledamot i de viktigaste utskotten blev han en av adelns flitigaste aktörer och mest välartikulerade talare. Därigenom skapade han sig, trots partisystemets nycker, en förhållandevis solid politisk ställning. Troligen främst på legalistiska grunder låg han i maktfördelningsfrågor från början nära det s k hovpartiet. I nov 1755 engagerade han sig energiskt men utan framgång för mer överslätande skrivningar i stora sekreta deputationens häftiga vidräkning med kungaparet. Lovisa Ulrikas rätt nedlåtande omdöme om honom – att han "påkallades som lagfaren man, men annars inte mycket brukades" (Fersen, 2, s 307) – är knappast rättvisande men speglar hovets osmidiga hantering av sina anhängare.

Som en av de få som stod kvar på sin position nära hovet även efter hattarnas triumf och hovets katastrof vid riksdagen 1755–56 deltog R snart aktivt i förberedelserna för en ny opposition mot hattrådet. Vid inledningen av riksdagen 1760–62 framträdde ett nästan helt nytt ledargarnityr för det reorganiserade (yngre) mösspartiet med, förutom R, namn som T G Rudbeck, A Horn, A R Du Rietz, C W och J v Düben, F C Sinclair och A Bielke, alla med olika grad av tidigare anknytning till hovet. Under riksdagens lopp invaldes R i det viktiga SU och andra politiskt centrala organ, bl a den Nordencrantzska växelberedningen. Likaså blev han en av mössornas representanter i de förhandlingar med hattarna och hovet i författningsfrågan som fortsatte efter riksdagens slut och intensifierades under 1764. En partiuppgörelse träffades, som dock snart bröts. Under och mellan riksdagarna var R och Rudbeck huvudansvariga för mössornas distribution av medel från de engelska och ryska beskickningarna. För R:s del är det dock inte troligt – något som spreds ut av hovet – att personlig ekonomisk vinning skulle ha påverkat utgången. Snarare var skälet en allmänt tilltagande misstro mellan mössledarna och speciellt drottningen.

Den upphetsade stämningen under påföljande riksdag 1765–66 gynnade inte heller någon form av författningsuppgörelse mellan mössorna och hovet, som tvärtom orienterade sig mot hattpartiet. Den mest aktvistiska mössfalangen ville till varje pris först kräva ut ansvaret av hattrådet, hovet tvärtom avgöra författningsfrågan först. Inte ens den skicklige R förmådde brygga över motsättningarna och presenterade i den stora debatten i aug 1766 om "förordningen om lagarnas verkställighet" ett relativt lamt försvar för balanstänkandet bakom kungens fria utnämningsrätt till ämbeten. Även i angreppen mot "hattinstitutioner" som Generaltullarrendesocieteten, Manufakturkontoret och Växelassocierade försökte R med varierande framgång inta en medlarställning.

I försvaret för mössrådet vid den politiskt framtvingade riksdagen 1769–70 framträdde R som en av partiets huvudtalare. Även nu hörde han till de ledande politiker – däribland också en del moderata hattar som A Schönberg – som sökte föra debatten om en författningsrevision framåt. Frågan föll åter, som det skulle visa sig till efter statskuppen 1772. Erfarenheterna från denna för mössorna närmast katastrofala riksdag gjorde emellertid att partiet med R och den från hattarna avhoppade C F Pechlin (bd 28) som drivande krafter började planera ett propagandakontor i Sthlm. Adolf Fredriks död i febr 1771 och riksdagskallelsen omedelbart därefter avbröt dessa långsiktiga valförberedelser i förtid. Trots bättre partidisciplin och positivare stämning än 1769 blev därför läget inför riksdagen 1771–72 likafullt sämre än man hoppats. Debatten om adelns privilegier hade blivit allmer högröstad, men inte heller R:s tanke att, genom taktiska eftergifter gentemot de ofrälse stånden, uppnå draghjälp i valarbetet där tycks ha givit något större resultat.

De s k kompositionsförsöken mellan partierna, tillkomna på den nye kungen Gustav III:s initiativ i juni 1771, och den stora debatten i april 1772 får anses vara de sista konstruktiva bidragen till 1760-talets författningsdiskussion. Mössornas förhandlingsdelegation hos kungen utgjordes av R, Rudbeck och Pechlin, och R medverkade också med ett flertal inlägg i kompositorisk anda i aprildebatten. Ansträngningarna förfelades dock, och det var mycket mot sin egen önskan som R invaldes i det nya rådet i maj 1772. Mössorna hade i detta läge velat se R som rikskansliråd i stället för hatten M Falkenberg (bd 15) för att undvika risken att den senare skulle få överta utrikesärendena, om den nye kanslipresidenten J v Düben (bd 11) skulle avlida före nästa riksdag. Försöken att – när detta misslyckades – ändå kringgå Falkenberg genom ett skräddarsytt ämbete för R som vice president i kansliet hann aldrig fullföljas.

Begynnande partistrateger som R hade med erfarenheter från den utgående frihetstidens snabba maktväxlingar börjat bygga upp valorganisationer och propagandasystem av relativt modernt snitt. Kungens statskupp i aug 1772 satte emellertid punkt för frihetstidens politiska experiment, och R tvingades tillsammans med övriga riksråd lämna sina uppdrag. Av debatterna vid särskilt de två sista riksdagarna kring bl a författningsfrågor och riksrådsval framgår tydligt att R principiellt fortfarande var positiv till det frihetstida statsskickets grunder och praxis. Detta gällde såväl tvåpartisystemet som ett politiskt motiverat ansvarsutkrävande genom den s k licentieringen av riksråd. Han varnade för avsteg från denna "smala spång emellan träldom och självsvåld" (1769) och betonade att även riksdagen måste känna sig bunden av träffade avtal och uppgörelser. Svagheterna med ständernas ohämmat utnyttjade dubbelroll som lagstiftare och exekutör och partisystemets känslighet för påtryckningar utifrån hade emellertid vid det här laget demonstrerats tydligt nog. I likhet med många andra ledande politiker tycks därför R snabbt mentalt ha funnit sig i den nya ordningen. Efter kuppen ville han uppenbart inte ta ledningen för en mer organiserad opposition mot kungen eller aktivt medverka i planeringen för en sådan. Hans kritik mot vissa av kungens förslag vid riksdagen 1778–79, bl a om en ny tjänstehjonsstadga med friare avtalsrätt, får mer betraktas som utslag av traditionella adels- och arbetsgivarsynpunkter än av konstitutionella överväganden. Denna intressepolitik kunde nu drivas utan de valtaktiska reträtter som R pläderat för inför riksdagen 1771–72.

Genom sitt gifte hade R kommit i besittning av de små järnbruken Vira och Norshammar i Södermanland samt Fiholms säteri i Västmanland, och han var under flera decennier och ännu året före sin död aktivt verksam i Jernkontoret. Även om han i princip knöt an till mössornas huvudlinje att frikostiga lån på bruk och järn under hattregimen – en politik som genomförts med stöd hos Jernkontoret och brukssocieteten – hade varit huvudorsaken till inflationen fram till 1765, ville han i princip bevara bruksägarnas organ och inflytande. Även i Riddarhusets förvaltning var R aktiv en längre tid. Med början 1772 lät han uppföra ny huvudbyggnad på Fiholm. 31 okt 1779 gjordes Fiholm till fideikommiss och övertogs efter R:s död av den yngre brodern Fredrik Wilhelm R.

Genomgående sansad, jämkande och parlamentariskt fingerfärdig var R också vanligen påläst och välformulerad vid Riddarhusets plena. Hans taktiska handlag gav honom i det yngre mösspartiets ledarkrets mer rollen att formulera argumenten och att, låt vara med blandad framgång, kontrollera partiets aktivister än att vara ideologiskt drivande. Därigenom anknöt han snarare till den mjukare politiska stil som representerades av mössledare som T G Rudbeck, C G Löwenhielm och F U v Essen än till oförutsägbara men ibland kortsiktigt effektiva soloartister som E C Reuterholm och C F Pechlin.

R:s bror Fredrik Wilhelm R (1730–1816) ägnade – enligt honom själv – de bästa och gladaste åren av sitt liv åt hovtjänst. 1766–87 var han hovmarskalk och överkammarherre hos Gustav III och ansvarade för det komplicerade ceremonielet vid större begivenheter. Fredrik R:s goda kontakter med hovet medverkade mera till hans vackra karriär än vad hans kompetens för de höga poster han beklädde gjorde. 1787–89 var han riksråd, 1789–96 president i Bergskollegium och 1796–1809 ledamot av Högsta domstolen. Han blev greve 1800 och serafimerriddare 1809.

Fredrik R:s son Carl Ulrik R (1773–1846) gick långt på den militära banan. 1816 blev han generalmajor i armén och 1833 generalbefälhavare för femte militärdistriktet. Han var med om fälttåget i Pommern 1805–07 och kriget i Tyskland 1813, där han deltog i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. Äret därpå bevistade han fälttåget mot Norge. Carl R blev HedLKrVA 1816.

Författare

Leif Gidlöf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från C J R i RA o UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA.

AdRP från o med 1719, 13–32 (1891–1982); B Boëthius o A Kromnow, Jernkontorets hist, 1–2:1 (1947–68); P J Edler, Om börd o befordran under frihetstiden (1915), s 205, 209, 211, 231 f; F A v Fersen, Hist skrifter, ed R M Klinckowström, 2–4 (1868–69); O Jägerskiöld, Hovet o författn:frågan 1760–1766 (1943); G Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg (1952); F Lagerroth (m fl), Frihetstidens maktägande ständer 1719–1772, 1–2 (Sveriges riksdag, 1: 5–6, 1934); L Linnarsson, Riksrådens licentiering. En studie i frihetstidens parlamentarism (1943); Malmström, 4-6 (1899-1901); M F Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766 (1977); P Nordström, Reformer o rationalisering. Kung, råd o förvalta under tidig gustaviansk tid, 1772–1778 (1991); Odhner, 1 (1885); G Olsson, Hattar o mössor. Studier över partiväsendet i Sverige 1751–1762 (1963); Slott o herresäten i Sverige. Närke, Västmanland (1969); L Stavenow, Om riksrådsvalen under frihetstiden (1890); Sveriges riddarhus, 2 (1926); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915), s 21, 284, 290; P Virrankoski, Anders Chydenius, demokratisk politiker i upplysas tid (1995). – Carl L M Bååth o A Munthe, K Statskontoret 1680–1930 (1930); Malmström, 3 (1897); Sv biogr lexikon, N F, 8 (1879-81); SMoK. – Fredrik Wilhelm R: Bergskoll; SMoK; B Wedberg, Konungens högsta domstol 1789–1809 (1922). – Carl Ulrik R: A Braunerhjelm, K Lifreg:s till häst hist, 4 (1915); K Kson Leijonhufvud, K Södermanlands reg:s hist, 3 (1919); SMoK.

Gjorda rättelser och tillägg

1. Tidigare uppgift om att Britta Catharina inte återfunnits i fdb ej korrekt. I Maria Magdalena fdb (CIa:6, s 23) uppges 13 juli 1730 som dopdatum. Makens uppgift om födelsedatum kan alltså ej stämma, 2017-08-21


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Ridderstolpe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6748, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-03-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6748
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Ridderstolpe, urn:sbl:6748, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-03-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se