Sven Rinman

Född:1720-06-12 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1792-12-20 – Eskilstuna församling, Södermanlands län

Metallurg, Bergsråd


Band 30 (1998-2000), sida 212.

Meriter

1 Rinman, Sven, f 12 juni 1720 i Uppsala (egen uppg i X 286, UUB; ej i fdb), d 20 dec 1792 i Eskilstuna. Föräldrar: lanträntmästaren Gustaf R o Magdalena Leijonmarck. Inskr vid UU 12 okt 24, studerade på egen hand bl a matematik o fysik i Uppsala o Sthlm 3339, auskultant i Bergskoll 18 dec 40, ämnessven i VA 16 dec 41, studerade järn- o stålmanufakturer bl a i Nederländerna, Belgien, i flera tyska stater o i Frankrike 4647, bergsinspektor i Roslagen 18 jan 49, övermasmästare i Öster- o Västerbergslagen 4 mars 51, dir för den grövre järnförädlingen (svartsmidet) i riket från 23 juni 60, dessutom assessor utan lön med säte o stämma i Bergskoll 13 sept 75, bergsråd där 25 nov 82, dessutom dir för Fristaden i Eskilstuna 84.  LVA 53, LPS 77.

G 30 nov 1758 (Marks v Würtenbergs geneal, RHA) trol i Älvkarleby, Upps (vb saknas), m Catharina Elisabeth Odelstierna, f 3 febr 1729 (hennes fars uppg i originalgeneal, RHA) där (Marks v Würtenberg; fdb saknas), d 13 dec 1800 i Eskilstuna, dtr till notarien Erik Odelstierna (bd 28, s 32) o Anna Elisabet Leijel.

Biografi

R blev moderlös vid tre års ålder. Året därpå skrevs han in vid UU där han omsider undervisades i perspektivlära, teckning, matematik, mekanik och fysik. Till hans lärare hörde dåvarande docenterna vid universitetet Samuel Klingenstierna (bd 21) och J G Wallerius. Den unge R intresserade sig särskilt för experimentalfysiken. En första kontakt med bergshanteringen fick han vid sjutton års ålder genom en studieresa till gruvor i Bergslagen. Resan blev av avgörande betydelse för hans fortsatta levnadsbana. Genom faderns försorg kom R att fortsätta sina studier vid Bergskollegium där han under dåvarande proberaren Jacob Fischer kunde tillägna sig kunskaper i malmkännedom och proberkonst. Efter några månader erhöll han där mästarbrev för sina färdigheter som instrumentmakare. 1738 återvände han till Uppsala där han inrättade en egen proberkammare för undersökningar och undervisning. Bruksherrarna Charles (bd 10) och Anton De Geer kontrakterade honom 1739 för att ställa i ordning en proberkammare på Leufsta bruk, där han även undervisade den sistnämnde. Brukets förnämliga bibliotek var försett med talrika verk inom bergsvetenskapen, som R fick möjlighet att studera.

1740 antogs R som auskultant i Bergskollegium och därmed inleddes en ny period i hans yrkesbana. Året därpå antogs han som ämnessven i VA. Kontakterna med akademin tog fastare form när han kallades till dess ledamot. Tjänsten vid Bergskollegium innebar att R fick följa med en av bergmästarna på gruvbesiktningar och undersökningar i Bergslagen. Han bevistade även bergstingen. Resorna förde honom ofta till Dannemora gruvor och till bruksherrarna De Geers egendomar i norra Uppland.

Hösten 1746 anträdde R en utländsk studieresa bekostad av bruksägarna De Geer och brukspatronen Claes Grill (bd 17). Avsikten var att R skulle studera grövre järn- och stålmanufakturer. Studierna inleddes med besök i Amsterdam, Leiden och Utrecht, där R skaffade sig en uppfattning om pris och kvalitet på saluförtjärn från Europa. Färden gick vidare till Westfalen och trakten av Liége där han bl a studerade kling- och knivtillverkning i Solingen liksom ståltillverkning, sågblads-och liesmide samt grövre och finare manufaktur i byn Remescheid. Efter fortsatta studier i Luxemburg, Champagne och Normandie vistades R några veckor i Paris där han sökte upp kemister och andra vetenskapsmän. Han träffade den ryktbare naturvetaren de Réaumur och bevistade professor Rouells föreläsningar i kemi. Erfarenheterna av denna resa skulle R ha stor nytta av i sin framtida yrkesutövning. Hösten 1747 skulle han ha fortsatt till England men fick ge upp dessa planer. Grill kallade hem honom för att övervaka ett valsverksbygge vid Iggesunds bruk i Hälsingland. R:s reserapport till Bergskollegium vittnar om hans iakttagelseförmåga, hans systematiska sätt att arbeta och hans vida intressesfär.

Under de närmast följande åren kom R att göra stora insatser på tackjärnstillverkningens område. I jan 1749 kallades han av Roslagens bruksägare att ha överinseendet över deras masugnar och tackjärnsblåsningar. Han fick titeln bergsin-spektor. Denna befattning blev inledningen till en ny strategi i den sv järnhanteringens historia. Tekniskt och vetenskapligt utbildade ledare fick i fortsättningen ansvaret för järnhanteringens utveckling. R kom under flera år framöver att övervaka masugnsbyggande och tackjärnstillverkning i norra Uppland och han fick även uppdraget att bygga ett vals- och skärverk vid Älvkarleby. Han togs också i anspråk för en utredning om navarborrar för bergsprängning.

1750 kallades R av bruksägarna vid Hällefors silververk i Västmanland att som direktör och bruksbyggmästare svara för utbyggnaden av järn- och stålmanufakturerna inom detta omfattande brukskomplex. Formellt stod han samtidigt kvar som bergsinspektor i Roslagen. Inom ramen för sin verksamhet i Hällefors kom han under de följande åren att i hög grad styra utformningen av ett integrerat verk med ett system av anläggningar som svarade för hela produktionskedjan från malm till grövre järnmanufaktur: masugn och ämneshammare vid Karlsdals bruk, två knipphamrar vid Eriksdal, ett skärverk i Sävenfors och plåtsmedja i Silkesdamm samt brännstålsugn i Gustafsström. Även silververket i Hällefors blev föremål för hans översyn. Nya gruvor togs upp, en ny vattenkonst inrättades och smältprocessen vid silververket förbättrades.

Parallellt med arbetena i Västmanland blev R även engagerad inom Jernkontoret med nya uppgifter på tackjärnstillverkningens område. Jernkontoret hade grundats 1747 för att tillvarata bruksägarnas intressen. Redan efter några år hade förslag väckts om att inrätta ett antal tjänster i Bergslagen med uppgift att höja tackjärnstillverkningens kvalitet och bedriva undervisning i dessa frågor. Jernkontoret anslog medel till en övermasmästartjänst och Bergskollegium fick i uppdrag att svara för verksamheten. I mars 1751 utsågs R till övermasmästare för Öster- och Västerbergslagen. Som den förste innehavaren av detta ämbete kom han i hög grad att forma verksamhetens innehåll.

I R:s distrikt hade bergsmännen stora svårigheter med kallbräckta malmer som hade för höga halter av fosfor. Detta innebar att järnet lätt blev kallbräckt, dvs det kunde lätt brista vid färdigsmidning. Fosforhalterna gick inte att avlägsna vare sig ur malm eller ur tackjärn vid färskning till smidbart järn. Det blev R:s uppgift att försöka lokalisera olämpliga och svåranvändbara malmer, förbjuda dem eller begränsa användningen av dem i beskickningarna på masugnarna. Redan 1751 fick R en medhjälpare – Benct Qyist (bd 29). Fem år senare inrättades en tredje övermasmästartjänst och fyra lärlingsplatser på Jern-kontorets stat. Till övermasmästarnas uppgifter hörde att genomföra experiment med provblåsningar, att utröna vilka malmer som var bäst lämpade för olika järn-och stålsorter, att förbättra masugnskonstruktioner och ge anvisningar om bästa sättet att driva ugnarna. R gick i spetsen för denna verksamhet.

Ingen övermasmästare har lämnat så utförliga malmbeskrivningar som han. 1752–57 undersökte han över 80 malmer. Hans journaler berättar om grundliga och omfattande undersökningar av kvalitet och användbarhet. Särskilt intresse ägnade han röstningen av malmen. De viktigaste anmärkningar R hade - och senare även hans efterföljare i övermasmästarämbetet – var de uppenbara bristerna beträffande malmernas förbehandling före uppsättningen på masugnen. R gjorde stora insatser för att förbättra röstningen men också bokningen av malmen. Han ivrade för att de små rostgropar som användes skulle ersättas av stora rostugnar enligt en konstruktion han själv utarbetat. Det skulle emellertid dröja fram till 1820-talet innan en rostugnskonstrukdon i modern bemärkelse utvecklades.

R lyckades genomföra att flera av de gamla mulltimmerhyttorna ersattes med nya stenmasugnar i Västerbergslagen. Vid vallonbruken i Uppland byggde han antingen om eller uppförde helt nya stenmasugnar där han fick tillfälle att förverkliga sina idéer om konstruktiva förbättringar. Masugnarnas yttermurar sprängdes ofta sönder av fuktskador i masugnspiporna. R löste problemet genom att bygga in horisontella lufttrummor genom murarna. Till de konstruktiva nyheter som han verkade för hörde koniska valv i masugnsbrösten och runda masugnspipor. Han arbetade också för konstruktioner som gjorde masugnarnas yttermurar mindre kompakta för att underlätta luftcirkulationen. Förbättringarna ledde till minskad kolåtgång per skeppund tillverkat tackjärn. Under R:s överinseende förbättrades även skötseln av masugnarna såväl vad gällde drift som underhåll.

Strävanden att höja tackjärnstillverkningens kvalitet var Jernkontorets stora insats på det tekniska området under det första skedet av dess verksamhet, och R var här den drivande kraften. I flera avseenden byggde förbättringarna på tillämpning och utveckling av redan kända praktiska erfarenheter och sammantagna spelade dessa insatser en stor roll för de sv järnproducenterna. Genom R:s och Qvists verksamhet blev övermasmästarämbetet en respekterad institution. Stångjärnssmidet och järnmanufakturerna fick härigenom ett bättre järn att arbeta med.

Även på smidesteknikens område kom R att svara för nydanande insatser. 1760 lämnade han sin tjänst som övermasmästare för att efterträda den nyligen avlidne R R Angerstein (bd 1) som direktör för den grövre järnförädlingen inom Jernkontoret. Inom sitt ämbete skulle R inte befatta sig med den egentliga härdfärskningen, ej heller med stångjärnssmidet, även om han inom detta område också utförde många uppdrag. Hans verksamhetsområde gällde ämneshamrarna, dvs det ämnesjärn som skulle vidareförädlas till grövre slag av manufakturprodukter samt framställning av tunnplåt, tråd och stål. Hit räknades grov-smiden, bl a hammarhuvuden, städ, hyls-ter, axlar, ankare, draggar, valsar och spett. Vidare handlade det om svartsmiden av lättare slag som hackor, spadar, yxor, bilor, liar, plogbillar och slutligen spik samt dragen tråd av alla slag. Till R:s ansvarsområde hörde även tillverkning av svart och förtent plåt samt stål av olika sorter. Slutligen fick han på sin lott att övervaka allt vad som hörde till vals- och skärverk, såväl byggnadsfrågor som installationer och drift. Hans tjänsteåligganden omfattade inte enbart den bruksmässiga tillverkningen utan även det bondesmide som var koncentrerat till vissa bygder.

R tillträdde sin nya befattning vid 40 års ålder och inledde därmed en period av intensivt resande för att studera manufakturverken inom sitt stora distrikt. Han gav anvisningar om drift och produktion, och han upprättade förslag till nyanläggningar och förbättringar där så krävdes. Han inspekterade i stort sett samtliga manufakturverk i landet där grövre smide bedrevs. Ortregistret till R:s tjänsteberättelser, som i senare tid publicerats, upptar över 250 namn. Beskrivningarna över de anläggningar han byggt och förbättrat liksom hans efterlämnade ritningar vittnar om hans kvalifikationer som tekniker och konstruktör. Särskilt ryktbar har R blivit för sina skär- och valsverk. Under årens lopp byggde han mer än 20 enkla och dubbla skär- och valsverksanläggningar. Vid samtliga verk producerades skärjärn, vid de flesta bandjärn och vid några platiner till tunnplåt. I första hand konstruerade han valsverk för järnframställning, bl a ett enkelt skär- och valsverk vid Älvkarleö 1749, ett dubbelt skär- och valsverk för bandjärn i Iggesund och ett valsverk för tunnplåttillverkning vid Garphyttan 1762. R anses ha svarat för åtskilliga förbättringar i konstruktionen av skär- och valsverken, och han införde en viktig nyhet genom att i valsverken ersätta kugghjul av trä med kugghjul av tackjärn.

Även vid kopparverken och mässingsbruken byggde R skär- och valsverk. Vid Skultuna mässingsbruk inrättade han 1769 ett skärverk som drevs av ett vattenhjul för trådbandsskärning. Två år senare hade rikets samtliga mässingsbruk installerat sådana verk. Konstruktionen var inte ny; sådana verk fanns i England, men ingen annan hade före R lyckats bygga något i Sverige. 1783 svarade han med all sannolikhet för installationen av två nya stora valsverk vid Avesta kopparverk. Enligt R fick man där fram de vackraste och tunnaste bleck. De tunnaste blecken, sk bladkoppar, var endast 0,13 mm tjocka.

R fick också anledning att engagera sig i brännstålstillverkningen. Han konstaterade att det sv brännstålet ej kunde mäta sig med det engelska. Enligt hans uppfattning berodde detta på dels dåligt utgångsmaterial, dels på att ugnarna eldades med träkol istället för flameld av ved eller stenkol. Försök med vedeldning gjordes vid flera uppländska bruk, och R prövade slaggtegel som infodring av ugnarna för att de skulle hålla. Senare löstes problemet med infodring genom att bättre eldbeständigt tegel infördes. Brännstål blev dock aldrig någon stor produkt i Sverige.

R studerade även stålets egenskaper. I första hand intresserade han sig för ståls polerbarhet och konstaterade att stål från vallonjärn var slaggrenare än stål från tysksmittjärn. Han kunde dock inte åstadkomma en tillfredsställande förklaring varför det förhöll sig på detta sätt. Först på 1980-talet fick frågan om vallonjärnets överlägsna egenskaper för ståltillverkning sin slutgiltiga förklaring.

1773 flyttade R till Eskilstuna där han köpte och reparerade en liten gård, som delvis bekostades med medel han erhållit från Jernkontoret för sitt författarskap. Här inrättade han också en proberkammare och modellverkstad. Jernkontoret anslog medel för en auskultant som skulle hjälpa honom att bygga upp en samling föremål "till järnets känning med tillämpning för konster och hantverk". Han blev involverad i Fristadens verksamhet och byggde bl a ett nytt sliphus för slipning och polering av klingor. Han studerade även garvstålstillverkningen för att förbättra tillverkningen av klingor. R introducerade en borrmaskin för helgjutna kanoners borrning. Denna nya metod att gjuta kanoner introducerades sedan snabbt vid flera bruk.

Vid sidan av sina praktiskt inriktade arbeten inom tackjärnstillverkningen och grövre järnförädlingen hann R med ett betydande författarskap, särskilt när han trappade ner sitt omfattande resande under 1780-talet då han uppnått 60-årsål-dern. Redan under sitt hektiska liv som övermasmästare och smidesdirektör hade han varit en flitig författare av tjänsteberättelser.

1772 utkom R:s skrift om den grövre järn- och stålförädlingen. Manuskriptet hade legat klart i en första version redan tio år tidigare. Detta arbete kom att spela en stor roll för manufakturverkens utveckling. Bokens syfte var att tjäna som vägledning i det dagliga arbetet och att förmedla kunskap om nya uppfinningar och förbättringar. R gav också anvisningar om arbetets organisation, om avlöningsfrågor och bostadsförhållanden. Skriften vittnar om hans saklighet och noggrannhet och om hans breda kunskaper om järnhanteringen. Den första upplagan blev dock snabbt föråldrad och ersattes av en utvidgad och i flera avseenden helt ny bok som utkom 1829. En av anledningarna var att flogistonteorin övergivits, varför kapitlen om materialkunskap i den andra upplagan helt bygger på den nya kemin. R hade i likhet med sina samtida utgått från flogistonteorin för att förklara järnets uppträdande som tackjärn, stål och smidigt järn. Han gav också sin version av hur detta ogripbara ämne påverkade järnets smidbarhet. Erik Thomas Svedenstierna var 1798 den förste som publicerade de nya rön som vederlade flogistonteorin, och han framhöll ofta att R:s empiriska erfarenheter kom mycket nära sanningen.

Under de följande åren grep R sig an ett stort arbete som syftade ull en systematisk genomgång av järnets historia. Jernkontoret gav ett årligt anslag till elever som bistod R med laboratorieundersökningar. Arbetet förelåg färdigt 1782 och publicerades av Jernkontoret i två volymer om sammanlagt över 1 000 sidor i kvartoformat med titeln Försök till järnets historia. Med historia avsåg inte R en historisk framställning utan en konkret och deskriptiv skildring av järnet. Verket hade således ett praktiskt syfte. R går igenom järnets karakteristiska egenskaper, hur dessa kunde påverkas av tekniken och hur kunskapen härom kunde tillämpas vid bearbetning. Alla uppgifter om järnets egenskaper har han försökt verifiera genom laboratorieundersökningar. I varje kapitel anges den praktiska betydelsen av hans rön. – R:s undersökningar är nu föråldrade eller inaktuella, men de vittnar om hans teoretiska intressen och ambitioner. Arbetet om järnets historia har fortfarande stor betydelse då det gäller att förstå den vetenskapliga miljö i vilken bergshanteringen växte fram under senare hälften av 1700-talet.

1785 beslöt R sig för att ta itu med ännu en krävande uppgift – ett bergverkslexikon. Ett utgångsmaterial hade han i den Ordabok över bergverken som bergmästaren i Sala, Anders Robert Bellander, efterlämnat vid sin död. På Jernkontorets anmodan åtog sig R att fullfölja detta verk. I sitt arbete härmed hade han hjälp av sina båda söner Gustaf och Carl R (om den senare se släktart ovan). Manuskriptet förelåg två år senare och var då inte enbart en bearbetning av Bellanders text utan ett helt nytt verk präglat av R:s egna tolkningar och av hans djupa förtrogenhet med ämnet. Jernkontoret anslog medel för tryckning och 1788 förelåg det första digra bandet, och året därpå utkom det andra, båda i kvartoformat. I en tredje del publicerades planscher och ritningar, ett viktigt komplement till de exakta och klarläggande beskrivningarna i textbanden.

R uttryckte en förhoppning om att hans Bergwerks lexicon skulle bli en bekväm handbok för de oerfarna och en minnesbok för de erfarna. Han underströk särskilt vikten av att känna till konstorden, dvs de tekniska termerna, och arbetarnas språk för studier rörande bergsvetenskapen i dess praktiska utövning. I artiklarna strävade han efter att belysa bergsvetenskapens olika sidor såsom mineralogi, gruvhantering, metallurgi, olika tillverkningsmetoder, byggnader, rörliga verk och redskap samt ekonomi i dess gamla betydelse av hushållning, dvs förvaltning och kamerala frågor. Med avsikt gav han järnhanteringen den utförligaste behandlingen.

Bergwerks lexicon är en huvudkälla för vår kunskap om den äldre järnhanteringen, och som sådan har den en ovärderlig betydelse för förståelsen av olika arbetsprocesser och arbetsoperationer inom så gott som alla järn- och metallhanteringens områden innan modernare metoder bör- jade införas från 1820-talet och framåt.

När R hade fullbordat sitt lexikon väntade åter en stor arbetsuppgift. Förre övermasmästaren J D Christiernin hade utarbetat en handbok i bergsmekanik som förelåg i manuskript 1784. Texten granskades av bl a R och ansågs inte uppfylla de krav man kunde ställa på ett verk av detta slag. R och Eric Nordewall (bd 27), som sedan 1783 var R:s biträde i Eskilstuna, fick i uppdrag att fullborda verket. På Nordewalls lott föll att i en första del framställa bergverksmekanikens teoretiska grunder, medan R i en andra del skulle ge en praktisk vägledning för bruksbyggmästare. R var på grund av sin höga ålder angelägen om att snabbt slutföra sin del. Hans konstruktionsskisser renritades av sonen Carl, som även bidrog med en egen konstruktion av en knipp- och stålhammarsmedja. I allt väsentligt är emellertid det 600 sidor digra verket ett resultat av R:s hand. Tillsammans med de tillhörande ritningarna ger skriften, Afhandling rörande mechaniquen, en ingående och klarläggande beskrivning av de primära anläggningarna i ett dåtida järnbruk. Sonen Gustaf bistod med korrekturläsning. Det är oklart om verket var definitivt fullbordat vid R:s död 1792. Det publicerades två år senare men då var Nordewalls första del ännu inte klar. Hans framställning byggde på laboratorieexperiment, vilka uppgavs vara orsaken till förseningen. Först 1799 överlämnade Nordewall de sista delarna av sitt manus till tryckning.

I bergverksmekaniken liksom i sina tidigare verk var R inriktad på det dagliga arbetet där det ställdes krav på exakta beskrivningar och praktisk tillämpbarhet. In i den sena ålderdomen behöll R sin stilistiska pregnans och sin förmåga att skriva koncist och klart med en genomtänkt disposition. Flera av R:s arbeten finns översatta till tyska och hans planscher till de olika skrifterna har ofta reproducerats i utländsk facklitteratur.

R framstår som en skicklig tekniker och konstruktör. Han hade en ovanligt stor arbetsförmåga. Genom sin yrkesutövning och sin goda iakttagelseförmåga skaffade han sig kunskap och överblick om bergshantering och järnframställning. Ingen av hans samtida kunde i detta avseende mäta sig med honom. Det var inte i epokgörande uppfinningar som han förde teknologin framåt utan genom sin materialkunskap och noggrannhet. Hans förmåga att tillämpa kända teknologier har ansetts stå i en klass för sig. R:s beläsenhet var omfattande. Hans var väl insatt i den framväxande naturvetenskapen och hade god kunskap om den moderna kemins landvinningar på kontinenten.

Som författare har R gjort betydande insatser för att sprida kunskap om bergsvetenskap och järnhantering. Boken om den grövre järnförädlingen spelade efter omarbetning i anslutning till den nya kemins rön länge en roll för manufakturverkens utveckling. R:s arbete Järnets historia blev visserligen snabbt föråldrat men utkom i nya omarbetade upplagor under 1800-talet. Hans bergverkslexikon och bergsmekanik kom att tjäna som handböcker långt in på 1800-talet.

Författare

Marie Nisser



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar (bl a korrespondens o ritn:ar) efter R i Tekniska museets arkiv, Sthlm (se Dasdalus 1939, s 105); personalier o merithandhar i UUB. – Brev från R i RA (bl a till A De Geer o många till S Sandels), UUB (bl a många till T Bergman), VA:s arkiv (bl a till A Cronstedt o P Wargentin) o i KTH:s arkiv (till G Gahn).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Förslag, angående tiäras ärhållande vid kolningen af resemilorna (M E Wallner, Kolare konsten uti Sverige, Sthlm 1746, s 75–80). – Åminnelse-tal öfver framledne bergmästaren ... herr Axel Fred. Cronstedt... hållet i Stora Riddarhus-salen den 6 Mardi, 1766. Sthlm 1766. 40 s. [2 var.] – Svar på samma fråga (Svar på den af Kongl. vetensk. academien framstälda fråga: Om och huru godt tegel har och med fördel kan tillverkas, utan bränning?, Sthlm 1766, s 13–18). – Anledningar til kunskap om den gröfre jern- och stålförädlingen och des förbättrande, uptecknade. Sthlm 1772. (16), 368 s. 2. uppl: Handbok uti den gröfre jern- och stål förädlingen ... omarb af C Rinman. Afd [l]–2. Falun 1829. XIV, 433, VII, 238 s. Övers: Anleitung zur Kenntniss der gröbern Eisen- und Stahlveredlung und deren Verbesserung, Wien 1790, 346 s. – Anmärkningar vid herr brukspatron Joh. Fred:son Angersteins rön om stålhärdning. Dat. Thurbo d. 27 april 1778 (Hushållnings journal [utg av PS], 1778, Sthlm, sept, s 38–41). – Försök till järnets historia, med tillämpning för slögder och handtverk. Bd 1–2. Sthlm 1782. 1083 s. Övers: Versuch einer Geschichte des Eisens mit Anwendung fur Gewerbe und Handwerker, Bd 1–2, Berlin 1785. XVI, 512 s, 1 pl, (8), 456, (38) s, 1 pl, Geschichte ... fur Kunstler und Bd 1–2, Liegnitz 1814–15. – Om hammarsmeds-städs fästande uti dess stockar (Hushållningsjournal, 1782-83, s 254-259). – Bergwerks lexicon. D 1–2. Sthlm 1788–89. 4:o. (12), 1096, 1248, (26) s, Tab I-XXXIV i tv-4:o. Övers: Allgemeines Bergwerks-Lexikon, Th 1-2, Leipzig 1808–09. – Afhandling rörande mechaniquen. Med tillämpning i synnerhet til bruk och bergverk. Tom 2. Sthlm 1794. (16), 574 s, Tab. I-LIII i tv-fol. [T 1 av E Nord(e)wall 1800.] – Ur Sven Rinmans reseanteckningar, [l]–5 [meddelade/utg av J. A o C Hedvall] (Blad för bergs-handteringens vänner, bd 17, Örebro 1922–24, s 111–127, 277–298, 503–522, o 18, 1925–27, s 219–237, 503–514; ett för varje år, även sep resp år, 18, 22, 21, 21, 14 s). – Tjänsteberättelser rörande den grövre järnförädlingen 1761–70 ... utg av G Malmborg. Sthlm 1935. IX, 200 s. ([Omsl:] Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, n:o 4.) – Till Gahn (J G Gahn, Brev. Utg med kommentarer av J Trofast, d 2, Lund 1994, s 215–267). – Bidr i VAH, 1745–47, 1754, 1758–60, 1764–66, 1768–69, 1772–74, 1779–81, varav övers främst i: Der Königl. schwedischen Akademie der Wissenschaften Abhandlungen aus der Naturlehre, Haushaltung und Mechanik Bd 7–9, 16, 19, 21–22, 26–28, 30–31, 34–36, 41, Hamburg, Leipzig 1752–83, Recueil des mémoires les plus Intéressans de chymie, et d'histoire naturelle p 1, Paris 1764, o Observations sur la physique, sur l'histoire naturelie et sur les arts ... par [F] Rozier ... & J. A. Mongez le jeune, tome 26, Paris 1785, 4:o, samt enl uppg C Amoretti o F Soave, Scelta di opuscoli interessanti sulle sci-enze e sulle arti, tome 6, Milano 1778, 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Björkenstam, Teknik, produktion, kostnader (Sv o uti järn på 1600-talets Europamarknad MHoF, 28, 1981); dens, S R – i bergshanteringens tjänst (Eskilstuna museer, Årsb 1992); B Boëthius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 1–3 (1947–68); H Braune, Om utveckl:en av den sv masugnen (JKA 1904); G Broling, Förf:ens lefverne (förord i S R, Handbok uti den gröfre jern-förädlingen. . ., ed C Rinman,1829); T Buhre, Från silver till stål: en bok om Hällefors industriella utveckl (1992); W Ekman, Vallonjärnet en kvalitetsprodukt med världsrykte (Forsmark o vallonjärnet, 1987); C Forsstrand, S R: minnesteckn till 200-årsdagen av hans födelse (1920); K-G Hildebrand, Sexton- o sjuttonhundratalen (Fagerstabrukens hist, 1, 1958); dens, Sv järn: sexton-o sjuttonhundratal: exportindustri före industrialismen (1987); S Högberg, Inledn (Anton v Swab, Berättelse om Avesta kronobruk 1723, 1983); Å Kromnow, Övermasmästarämbetet under 1700-talet (MHoF, 9–10, 1938–39); A Lundgren, Bergshantering o kemi i Sverige under 1700-talet (ibid, 29, 1985); G Malmborg, S R:s tjänsteberättelser rör den grövre järnförädhen 1761–1770 (1935); S Montelius, Iggesunds bruk 1685–1869 (Iggesunds bruks hist, 1, 1985); M Nisser, Forsmark – ett av vallonbruken kring Dannemora gruvor (Forsmark o vallonjärnet, 1987); E G:son Odelstierna, Järnets metallurgi (1913); B-E Ohlsson, S R 1720–1792 (Eskilstuna museer, Årsb 1992); dens, Eskilstuna fristad o S R (ibid); C Sahlin, Några masugnsprofiler (Blad för Bergshandteringens vänner, 1929); dens, Sv stål före de stora götstålsprocessernas införande (MHoF, 3, 1931); dens, Valsverk inom den sv metallurgiska industrien intill början av 1870-talet (1934); E Sköld, Järn vid Helleforsverken under 200 år (1991); E T Ström, Hällefors o Grythytte bergslag från år 1640 till omkr 1700 (1956); KJ Sunström, Om valsverket under gångna tider (En bergsbok, ... tillägn Carl Sahlin ...,1921).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Rinman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6768, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marie Nisser), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6768
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Rinman, urn:sbl:6768, Svenskt biografiskt lexikon (art av Marie Nisser), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se