Gustaf Friederich Rosen, von

Född:1688-08-06 – Estland (i Reval/Tallinn)
Död:1769-06-17 – Klara församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Riksråd, Kavalleriofficer, General


Band 30 (1998-2000), sida 387.

Meriter

1 von Rosen, Gustaf Friederich, f 6 aug 1688 i Reval, S:t Olai, d 17 juni 1769 i Sthlm, Klara. Föräldrar: översten o lantrådet Johan Hans v R o Brita Stenbock. Fältväbel vid Stenbocks dragonreg 05, kornett där 7 juni 06, sekundlöjtn där 28 mars 07, ryttmästare vid Livreg till häst 8 nov 11, generaladjutant av flygeln 5 okt 14, överstes karaktär 20 nov 15, löjtn vid Livdrabantkåren 3 nov 16, överste vid Artillerivolontärreg i Karlskrona o v direktör vid Amiralitetet 12 aug 17, överkommendant i Karlskrona o Karlshamn 17, överste på exspektansstat 13 juni 19, naturaliserad sv adelsman 14 dec 24, deltog i riksdagarna 2627, 31, 34 o 3839 (led av sekreta deput 2627), kallas generalmajor dec 26april 27, överste för Västmanlands reg 28 juni 28–22 maj 39, frih 14 juni 31, riksråd 31 mars 392 sept 65, preses i utredn:skommissionerna 39, 41 o 43, överbefälhavare över armén i södra Sverige 13 sept 43, generalguvernör i Finland 13 febr 4752, greve 21 nov 51, överbefälhavare över armén i Pommern dec 5727 juni 58.  Serafimerriddare 16 april 48.

G 1) 24 juni 1718 i Karlskrona, Tyska, m grev Sofia Lovisa Wachtmeister, f 19 sept 1696 (Akersteins geneal:er, RHA), d 14, begr 26 mars 1729 i Svanshals, Ög, dtr till generalamiralen greve Hans W o grev Sofia Lovisa v Ascheberg; 2) 15 dec 1729 i Danderyd, Sth, m hovfröken, frih Ebba Margareta Banér, f 3, dp 9 mars 1710 i Sthlm (enl fdb för Danderyd), d 16 aug 1731 i Sthlm, Hovf (db saknas; jfr R 2:s födelse), dtr till generallöjtn frih Johan B (bd 2) o grev Ulrika Christina Vellingk; 3) 6 mars 1733 (Marks v Würtenbergs geneal:er, RHA) i Sthlm (Elgenstierna) m grev Theodora Beata Dücker, f 13 okt 1712 i Stralsund, S:t Nikolai, d 9 okt 1787 i Sthlm, Klara, dtr till riksrådet o fältmarskalken greve Carl Gustaf D (bd 11) o furstinnan Theodora Zkozielska Oginska.

Biografi

R påbörjade sin militära karriär vid Magnus Stenbocks värvade regemente 1705 och deltog med tapperhet i dettas strider alltifrån slaget vid Grodno 1706 till nederlaget vid Poltava 1709. Känd i samtiden och för eftervärlden blev R genom att han under namnet Johan Palm var en av Karl XII:s närmaste följeslagare under ritten från Turkiet till Stralsund hösten 1714. Kort därefter skall han ha räddat kungens liv vid ett anfall mot preussarna på Usedom. I en skrivelse med en bön om befordran 1726 omtalar R hur han "med ej ringa livsfara" hjälpte Karl XII upp på sin häst så att kungen kunde undkomma. I Norge 1716 skall han också en gång ha räddat kungens liv (brev okt 1726, M 1146).


R:s karriär tyder på att han vunnit Karl XII:s bevågenhet. Redan 1716 sändes R av kungen, som betraktade marinen med viss misstro, från Norge till Karlskrona för att påskynda flottans rustande. R rapporterade sina iakttagelser och åtgärder direkt till kungen med förbigående av Amiralitetet. Karl XII å sin sida förmedlade sina order beträffande sjöoperationerna via sina generaladjutanter, och R visade inte alltid ett smidigt handlag vid förmedlingen av dessa till amiralerna.

I mars 1719 lämnade R sina befattningar vid flottan, ägnade sig åt enskilda affärer i S:t Petersburg och Riga, åt att söka regementschefsbefattningar  förbittrad över att yngre överstar fått sådana tjänster framför honom  och åt riksdagspolitiken.

Inför riksdagen 1738–39 tillhörde R det s k Lilla generalitetet, en grupp mot Ryssland revanschsugna generalspersoner som underblåste de yngre officerarnas krigsvilja. I likhet med många andra karolinska officerare som mött hinder på karriärstegen efter Stora nordiska krigets slut sällade sig R till det segrande hattpartiet, och belöningar uteblev inte. Efter hattarnas licentiering av de för dem misshagliga rådsherrarna tillsattes elva nya riksråd, och ett av dem var R. I aug 1739 togs i rådet ett avgörande beslut när det gällde kriget genom att en trupptransport till Finland beslutades, och R tillhörde den majoritet som tillstyrkte detta. Under följande riksdag 174041 var R en av dem som i ett i SU uppläst betänkande tillstyrkte krig, och han försäkrade att krigsmakten var i bättre skick än på mycket länge. Allt som hörde till krigsrustningarna hade SU lämnat till en kommission i vilken R var nyckelpersonen. Kriget blev emellertid från sv synpunkt ett misslyckande, och R föreslogs ersätta C E Lewenhaupt (bd 22) som överbefälhavare, men en bestämmelse som uteslöt riksråd från denna befattning hindrade utnämningen. När ett krig mot Danmark 1743 syntes hotande utsågs R till befälhavare över trupperna i södra Sverige.

Ännu en hög post fick R 1747 då hotet från öster gjorde sig påmint. Han utsågs till generalguvernör i Finland med uppgift att samordna en eventuell försvarsinsats. Hans verksamhet där blev inte särskilt lyckosam, och redan 1752 återtog han sin rådsplats sedan ständerna dragit in generalguvernörsämbetet.

Våren 1757 vann åter krigiska tankegångar insteg i rådet. Konjunkturer och allianser syntes goda, och många närde förhoppningen om att kunna återta hela Pommern. Vid den avgörande voteringen i rådet 8 juni s å om de främmande makternas erbjudanden  i realiteten var det fråga om ett sv krigsdeltagande  beslöt majoriteten, och där återfanns R, att anta dessa. Också denna gång var det motigt för de sv vapnen, och i jan 1758 övertog R befälet över armén i Pommern. Han stannade emellertid endast ett halvt år på denna post. I juni 1758 inlämnade han sin avskedsansökan motiverad med sjukdom och ålderdomsskröplighet.

Vid riksdagen 176566 gick mössorna till attack mot rådet, men dessförinnan gav man den gamle R möjlighet att frivilligt avgå, vilket han också kunde tänka sig att göra på villkor att han fick behålla hela lönen. Efter ett antal turer slutade det hela med att R trots allt ansåg sig kunna orka med arbetet i rådet ytterligare en tid. Efter detta besked riktades allvarliga anmärkningar mot R och andra riksråd, och han och tre andra rådsherrar inlämnade 27 aug 1765 sina avskedsansökningar. Till nästkommande riksdag, 176970, hade hattarna stärkt sina positioner och de licentierade rådsherrarna ombads återinträda i rådet. R avslog dock anbudet med en hänvisning till att han nu fått en högre kallelse.

R:s militära och politiska insatser efter Stora nordiska krigets slut har bedömts i huvudsak negativt. Hans verksamhet vid Amiralitetet i Karlskrona var inte särdeles framgångsrik, och detsamma kan sägas om hans guvernörstid i Finland. I stor utsträckning ägnade han sig där åt detaljfrågor och åt att spåra förrädiska stämplingar, både verkliga och inbillade. I de kommissioner som hade att ombesörja rustningarna inför de krigsföretag som inleddes 1741 och 1757 visade det sig senare att R:s beräkningar på en rad områden var verklighetsfrämmande. Som överbefälhavare under kriget i Pommern anklagades han för att alltför mycket ägna sig åt krigföringens detaljer, vilket hindrade honom från att skaffa sig den nödvändiga överblicken. Samarbetet med underställda generaler löpte heller inte friktionsfritt. Det skall dock sägas att det uppdrag R här hade fått inte var det lättaste.

Inte heller som politiker och statsman hör R till de mera framträdande. Han har betecknats som en tämligen obetydlig anhängare av hattpartiet, och i rådet var han en ivrig förespråkare för en krigspolitik som visade sig allt annat än lyckosam. – Samtida iakttagare har vittnat om R:s redliga sinnelag men också om hans ärelystnad, misstänksamhet och detaljfixering. Det är inte helt enkelt att förklara R:s politiska och militära karriär mot bakgrund av hans barlast av i bästa fall medioker ämbetsutövning och allvarliga politiska felslut. R fick dock i unga år en flygande start genom att han på grund av tapperhet och lyckliga omständigheter uppmärksammades av Karl XII. Ryktet om den oförvägne karolinen som räddat hjältekonungens liv följde R genom livet, och hans så gott som förutbestämda anslutning till det segrande hattpartiet lyfte fram honom till ledande positioner. Det är påfallande med vilken takt och varsamhet ständerna behandlade frågan om R:s skiljande från rådsämbetet 1765. En ledamot av adelsståndet menade att R:s öde väckte medkänsla eftersom han var fattig och den ende kvarlevande karolinen (Tilas, s 208).

Författare

Göran Nilzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (många till C G Tessin) o i UUB.

Källor och litteratur

Kattor o litt: Kammarrev:s skriv:er till K M:t, vol 10 (13 dec 1727); M 112116 (Överbefälhavaren i Pommern), M 472 (Västmanlands infanterireg), M 742 (Artillerivolontärreg i Karlskrona), M 1146 (An-sökn:ar o meritförteckn:ar); P Sondéns ms Militära chefer i sv armén, allt i RA. Handl:ar ang kriget i Pommern, KrA.

Amiralitetskoll:s hist, 2,16961803 (1974); G Artéus, Krigsmakt o samhälle i frihetstidens Sverige (1982); A Ballagi, Zur Geschichte der Heimkehr Karls XII und des Schwedischen Heeres durch Ungarn (KFÅ 1934); C A G Braunerhjelm, K Livreg:s till häst hist, 5:1 (1917); I Carlsson, Parti – partiväsen – partipolitiker 17311743 (1981); Carpelan; Dalreg:s personhist, 2, 17001799 (1989); L Dannert, Sv försvarspolitik 17431757 (1943); J Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); dens, Bidr till den sv krigsförvaltn:s hist under det stora nordiska krigets senare skede (KFÅ 1922); J Kleberg, Amiralitetskoll – Marinförvaltn: biogr anteckn:ar 16341934 (1935); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström; G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971), s 223; P Renvall, Finsk representation i Sveriges riksdag (1962); B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); SMoK; S A:son Sparre, K Västmanlands reg:s hist, 4 (1930); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget... (1915); D Tilas, Anteckn:ar o brev från riksdagen 17651766, ed O Jägerskiöld (1974).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Friederich Rosen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6872, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6872
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Friederich Rosen, von, urn:sbl:6872, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Nilzén), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se