K G Nils Gustav Rosén

Född:1907-09-19 – Umeå landsförsamling, Västerbottens län
Död:1993-02-09 – Leksands församling, Dalarnas län

Skolöverstyrelsedirektör, Statssekreterare, Universitetskansler


Band 30 (1998-2000), sida 453.

Meriter

2 Rosén, Karl Gunnar Nils Gustav, son till R 1, f 19 sept 1907 i Umeå, d 9 febr 1993 i Leksand, Kopp. Studentex vid H a l i Umeå 10 juni 26, inskr vid UU 16 sept 26, FK där 27 mars 29, avd:sekr hos Riksdagens revisorer 30, notarie i KU 20 jan 31–33, inskr vid StH ht 31, sekr hos apotekssakk av år 1931 hösten 31–sept 34, amanuensaspirant i Ecklesiastikdep (ED) 26 jan 32, amanuens där 14 febr 33, kanslist i statsutsk 19 jan 34–37, notarie där 38, sekr hos sakk ang inrättande av en statsvetensk ex april 34–mars 35, förste amanuens i ED 1 jan 35, sekr hos 1932 års seminariesakk maj 35–april 36, andre kanslisekr å extra stat i ED 8 okt 35, sekr hos 1936 års lärarutbildn:sakk dec 35–dec 37, hos 1937 års folkskolutredn juni 37–8 nov 38, förste kanslisekr å extra stat i ED 1 juli 38, tf statssekr 1 jan 39–31 aug 41, e o förste kanslisekr 1 juli 39, allt i ED, tf statssekr i Försvarsdep 19 juli (tilltr 1 sept) 41, ord 1 nov 42, kansliråd över stat där 46, ordf i matematikmaskinutredn jan 47–juni 48, led av flygforskn:komm april 47–juni 53, generaldir o chef för Skolöverstyr (SÖ) 6 juni (tilltr 1 juli) 47–64, ordf i Statens tekn forskn:råd (TFR) 47-68, led av styr för Flygtekn försöksanstalten 48, ordf där 60–67, led av 1949 års skolbyggnadskomm jan 49–juli 50, ordf i SÖ-sakk juni 49–juni 51, i styr för Sthlms sparbank 51–77, i psykologutredn maj 53–april 55, led av Nord kulturkommissionens sv delegation 54, ordf där 58–61, ordf i lärarhögskolekomm febr–juni 55, led av utredn ang mottagandet av den norska nationalgåvan till Sverige nov 55, ordf där nov 59–febr 60, ordf i styr för Statens psykologisk-pedagogiska inst 57–59, i utredn ang civilingenjörsutbildn på atomenergiområdet mars 58–febr 59, i gymnasieutredn juni 60–jan 64, led av styr för Malmfonden 60–68, av forskn:beredn dec 62–69, av 1963 års organisationskomm för skolväsendets centrala ledn mars 63–okt 64, tf univ:kansler 13 dec 63 (tilltr 1 febr 64), ord 4 juni (tilltr 1 juli) 64–19 maj 69, ordf i Frescatikomm febr–juni 64, i styr för Farmaceutiska inst 64, led av 1968 års utbildn:utredn april 68-maj 69, av samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk jan–maj 69, ordf i organisationskomm för det statliga konsultbolaget juli–okt 69, led av styr för Statskontoret 69–77, av Presstödsnämnden 69–77, av styr för Statskonsult ab 69–78, ordf i u-landsforskn:utredn maj 71–okt 73, i styr för Västerbottens-Kurirens ab 71, i forskn:rådsutredn maj 72–okt 77, i 1974 års underrättelseutredn jan 74–jan 76, i Forskn:rådsnämnden 77–80. – HedLÖS 45, LIVA 62, Iqml 69.

G 22 aug 1933 i Sthlm, Osc, m Margit Ribbing, f 2 jan 1910 i Uppsala, d 23 juli 1978 i Leksand, dtr till generaldirektören o statsrådet Sigurd R (s 110) o Helga Gustava Ulla Mathilda (Eje) Kolthoff.

Biografi

Uppvuxen under intryck av faderns omfattande och mångsidiga engagemang i offentliga angelägenheter kom den 19-årige Nils Gustav R till Uppsala för akademiska studier. Efter en fil kand-examen med statsvetenskap som huvudämne inledde han licentiatstudier för Axel Brusewitz (bd 6). Hans avsikt var att efter dessa skriva en doktorsavhandling om pressen som opinionsbildare, därvid självfallet påverkad av sina erfarenheter från tidningsmannahemmet och egna tillfälliga journalistinsatser. Under licentiatstudierna skrev han ett par omfattande, men opublicerade, uppsatser kring riksdagens utskottsarbete. R:s studier pågick till 1931 men blev oavslutade; han drogs in i arbete i statsförvaltningens centrala delar: riksdagens och regeringens kansli.

I ökande insikt om sin egen arbetskapacitet och förmåga och i starkt behov av medel för att finansiera sina fortsatta studier sökte R 1930 efter ett inkomstgivande arbete, möjligt att förena med de högre studierna i statsvetenskap. Genom fadern fick han kontakt med huvudsekreteraren hos riksdagens revisorer, Nils Löwbeer (bd 24), som förenade denna syssla med befattningen som kansliråd vid ED. Resultatet blev vad som kanske skulle kunna kallas ett konsultuppdrag, ehuru erbjudet under markerad skepsis. Utan stöd i form av arbetsplats, biträdeshjälp, handledning, underlagsmaterial eller närmare instruktioner och utan annat avtal om ersättning än att arvodet skulle bli beroende av hur arbetet utfördes fick R uppgiften att på kort tid analysera apoteksväsendet och apoteksmonopolets effekter på läkemedelspriserna. Detta uppdrag resulterade i en väl utförd revisionsrapport. Revisorerna gjorde den purunge och oerfarne R:s slutsatser till sina och ett för tiden gott arvode utgick. En studieresa i Europa sommarmånaderna 1930 inbegrep en sejour som studiestipendiat vid Internationella arbetsbyrån i Genève. Vid återkomsten till Sverige fick R ett erbjudande om anställning vid byrån.

R närmade sig nu ett vägval. Han var sedan våren 1930 förlovad med Margit Ribbing, dotter till ämbetsmannen och faderns statsrådskollega Sigurd Ribbing, och kände olust inför utsikten av flera år av fortsatta, oavlönade akademiska studier. Inte heller lockade honom en tidningsmannakarriär i faders och bröders fotspår. En ämbetsmannabana skymtade, erbjudande arbetsuppgifter han såg sig ha förutsättningar för. Avrådd av sin blivande svärfar avstod han dock från att endast 23 år gammal ta internationell anställning. Utan att ännu ge upp de akademiska studierna sökte han och fick anställning som notarie i KU i jan 1931. Hösten s å erbjöds han uppdrag som utredningssekreterare i en av Socialdepartementet tillsatt utredning om apoteksväsendet. Detta var såtillvida unikt som sekreterare i offentliga utredningar regelmässigt brukade sökas bland tjänstemän vid departementen. När R inlett detta arbete erbjöds och accepterade han ett uppdrag att utforma en proposition inom skolområdet i ED; det förra uppdraget var en direkt, det senare en indirekt följd av insatsen hos riksdagsrevisorerna. I ED fick man genom R:s arbete med propositionsskrivandet nu en klar uppfattning om hans effektivitet och duglighet, och han uppmanades att söka dispens från de ännu gällande kraven på juridisk examen för anställning i departementet. Så skedde och R fick anställning som amanuensaspirant. Han inledde därmed på allvar sin verksamhet inom den samhällssektor där han – med ett betydelsefullt mellanspel under andra världskriget – skulle göra huvuddelen av en väldig ämbetsmannainsats. Han knöts snart till statssekreteraravdelningen där det politiskt betydelsefulla departementsarbetet bedrevs. Den fasta anställningen i ED gav möjlighet till äktenskap och familjebildning.

1930-talet var för R hundåren i hans karriär, även om han trivdes med anspänningen och med att lyfta stora arbetsbördor. Arbetsförhållandena i regeringskansliet var hårda för såväl unga som äldre tjänstemän. Visserligen var regeringens och riksdagens arbetsvolym, den politiska aktivitetsnivån, ännu långt mindre än den senare kom att bli, men 1930-talet innebar i detta avseende en övergångsfas. Departementen var, i förhållande till sina arbetsuppgifter, kraftigt underbemannade och för regeringskansliets dugliga och därför efterfrågade tjänstemän innebar situationen dessutom ofta att de vid sidan av de ordinarie uppgifterna i tjänsten engagerades för olika uppdrag inom utredningsväsendet eller i riksdagsarbetet. Den möjlighet till viss extra inkomst som detta innebar var naturligtvis mycket betydelsefull. Den extrema arbetsbelastningen innebar bl a att nattarbete var regel snarare än undantag.

R fortsatte att demonstrera sin allmänna duglighet och arbetskapacitet. Utöver de uppgifter han tilldelades inom ED, vilka främst innebar propositionsskrivande och annat politiskt betydelsefullt arbete inom ramen för riksstatens då största huvudtitel, engagerades han som sekreterare i flera offentliga utredningar och för arbete i riksdagens utskott. Efter ett par års arbete i KU övergick han 1934 till statsutskottet där han tjänstgjorde tom 1938 års riksdag. Han tjänstgjorde bl a även som sekreterare i en av Axel Brusewitz ledd utredning om införandet av en särskild statsvetenskaplig examen vid universiteten och fick som departementets man göra en starkt forcerad räddningsinsats för att få fram ett slutbetänkande från 1932 års seminariesakkunniga. Han var också sekreterare hos 1936 års lärarutbildningssakkunniga och hade uppdrag med anknytning till apoteksväsendet, åligganden genererade via det första uppdraget hos riksdagens revisorer. Genom bredden och arten av sina arbetsuppgifter fick R sålunda snabbt en omfattande erfarenhet av betydelse för sina kommande ämbetsmannainsatser.

Arbetsbelastningen i kombination med de blygsamma löne- och ersättningsnivåerna gjorde emellertid R vid 1930-talets slut benägen att söka sig bort från statlig tjänst. Då han för departementsledningen redovisade konkreta planer härpå avråddes han dock, och på Arthur Engbergs (bd 13) direkta begäran övertog han med kort varsel uppgiften att vara statssekreterare i ED från jan 1939. R var näst Dag Hammarskjöld den dittills yngste på en sådan post, och med hänvisning till hans ungdom fick han inledningsvis ett tidsbegränsat förordnande. Statssekreterarbefattningarna betraktades ännu inte som entydigt politiska befattningar, och när högerledaren Gösta Bagge (bd 2) tillträdde som ecklesiastikminister i samlingsregeringen innebar detta i sig inte några förändrade förutsättningar för R:s arbete som statssekreterare. Ehuru opolitisk tjänsteman kände R dock viss tveksamhet inför utsikten att behöva arbeta för en starkt konservativ skolpolitik. Han ställde sin plats till förfogande men ombads fortsätta på sin post och accepterade detta.

Under Engbergs och Bagges politiska ledning fick R under dessa år genom utredningsarbete, propositions- och direktivskrivning inleda arbetet med omvandlingen av den sv skolan. Under Engbergs dd byggdes folkskolan ut med ett sjunde skolår och Bagge lät, själv starkt drivande i sakfrågan, R skriva direktiv till 1940 års skolutredning, vilken kom att bli utgångspunkten för mer än två decenniers reformarbete.

R:s tid som statssekreterare i ED blev dock relativt kort. När försvarsminister Per Edvin Sköld 1941 behövde en ny statssekreterare till Försvarsdepartementet kunde han göra anspråk på att få disponera en av statsförvaltningens främsta krafter och R ombads, Bagge ovetande, åta sig uppgiften. R har i ett memoarutkast berättat hur han en sommardag 1941 på en stockholmsgata mötte Sköld, som efter en artig hälsning omedelbart frågade om R ville "komma över till oss på Försvarsdepartementet". Sköld betonade på R:s fråga att han önskade en icke-militär och med statssekreterararbete förtrogen person på posten. Efter kort betänketid och efter att ha konsulterat statssekreterarkollegan Dag Hammarskjöld i Finansdepartementet accepterade R förflyttningen. R framhöll då han 1947 lämnade Försvarsdepartementet att övergången från utbildnings- till försvarssektorn var ett uttryck för pliktuppfyllelse: 'Jag tyckte att om regeringen vill ha över mig till det mest utsatta departementet under beredskapen var det min skyldighet att ställa upp." Han antydde också ett "sentimentalt" skäl för sitt accepterande. Han tänkte rimligen därvid på det faktum att hans far varit försvarsminister i den första ekmanska regeringen 1926. För den opolitiske ämbetsmannen R var det dock sannolikt främmande att till denna antydan knyta någon reflexion kring det förhållandet att fadern fått arbeta på fullföljandet av 1925 års försvarsbeslut, medan R som högste ämbetsman inom Försvarsdepartementet fick ansvar för planeringen och genomförandet av den omfattande upprustning av det sv försvaret som manifesterades främst i 1942 års stora förvarsbeslut. Det passade under alla förhållanden R väl att vid denna tidpunkt flytta från en sektor som levde på sparlåga under krisbudget och pågående utredning till en högprioriterad sektor där arbetsuppgifterna var överväldigande och de ekonomiska ramarna av helt annan vidd.

Övergången till Försvarsdepartementet och huvudansvaret för dess löpande arbete under de återstående krigsåren innebar, lindrigt uttryckt, ingen lättnad av R:s arbetsbörda. Upprustningen av försvaret måste ske under den stress som krigsutvecklingen och skiftande utrikespolitiska tryck och mottryck skapade, och R:s enastående arbetskapacitet utnyttjades nu fullt ut. Dygnsarbetstiden blev maximal och nattarbete rutin; under denna tid hade han, enligt egen uppgift, stående telefontid kl 2–3 på natten för avstämning av aktuella ärenden med den likaledes arbetstyngde Dag Hammarskjöld. Propositionsarbetet – genomfört under stor anspänning – inför 1942 års försvarsbeslut och fullföljandet av försvarets förstärkning blev de dominerande strategiska uppgifterna för R under tiden i Försvarsdepartementet. Även om departementet hade betydande ekonomiska fullmakter och en mängd ekonomiska frågor kunde klaras genom underhandskontakter statssekreterarna emellan måste vissa större ekonomiska satsningar inom ramen för den särskilda s k förskottsstat som gällde för försvaret föredras i allmän statsrådsberedning antingen av statssekreteraren eller, på underlag som denne ansvarade för, av försvarsministern. På Skölds direkta uppmaning och helt i linje med sin egen intresseinriktning uppmärksammade R särskilt försvarets forskningsfrågor och kunde medverka till inrättandet av Försvarets forskningsanstalt (FOA) 1943. De rent militära frågorna, som t ex beredskapens omfattning från tid till annan, låg dock utanför statssekreteraravdelningen och inte heller tycks R ha varit indragen i de säkerhets- och utrikespolitiska diskussioner som samlingsregeringen plågades av och där hans chef – både i egenskap av försvarsminister och tung socialdemokratisk politiker – spelade en viktig roll.

R vann Skölds förtroende och skattade denne högt som chef. Inte minst i de inom försvaret viktiga utnämningsfrågorna blev samarbetet mellan dem nära. R var även i detta sammanhang den opolitiske, högeffektive ämbetsmannen. I takt med att hans egen erfarenhet av försvarfrågorna växte och Skölds tid alltmer upptogs av kommandoexpeditionens ärenden blev R:s ställning alltmer självständig. Han kvarstod som statssekreterare i Försvarsdepartementet ännu två år efter fredsslutet och kunde som statssekreterare introducera Allan Vougt, Skölds efterträdare som försvarsminister i den socialdemokratiska efterkrigsregeringen, i departementets arbetsuppgifter och speciella arbetsformer.

Det var naturligt att R efter den väldiga och ansvarstyngda arbetsinsatsen under ett och ett halvt decenniums departementsarbete gick vidare till andra uppgifter. Han var ingalunda utbränd; när avvecklingen av försvarsberedskapen var i sikte redovisade han arbetsnarkomanens ökade rastlöshet för Vougt och antydde att nya arbetsuppgifter vore välkomna. Även hos Sköld anmälde han sig vara redo för nya uppgifter. Sådana kom också.

Genom ett erbjudande från ecklesiastikminister Josef Weijne att efterträda den avgångne generaldirektören för Skolöverstyrelsen (SÖ), Otto Holmdahl (bd 19), fick R möjlighet att återvända till sitt tidigare verksamhetsområde, som starkt engagerat honom. Han accepterade erbjudandet, men var nu i position att ställa vissa villkor. Han begärde ett löfte om att regeringen skulle följa hans förslag när det gällde tillsättningen av hans närmaste medarbetare inom SÖ och att han skulle ges rätt att behålla eller åta sig uppdrag vid sidan av verkschefskapet. Båda dessa villkor accepterades. R blev därmed den förste chef för SÖ som hade en ren ämbetsmannabak-grund och inte rekryterades inifrån skolväsendet. Sannolikt låg häri en medveten strategi från regeringens sida. Det sv skolväsendet – och SÖ – stod inför utmaningen att genomföra en omvandling av folkskolestadiets och realskolestadiets skolformer till en nioårig enhetsskola på basis av de planer som förhandlades fram i 1946 års skolkommission och i den delvis parallellt med denna arbetande 1940 års skolutredning. Ett införande av enhetsskola och den nödvändiga expansionen av skolväsendet i allmänhet krävde en kraftfull och initiativrik, administrativt förfaren och av gamla mönster obunden ledning av den centrala skolmyndigheten.

För R innebar övergången till arbetet som verkschef en stor omställning. SÖ arbetade fortfarande i kollegieform – utan styrelse – vilket bl a innebar att de principiellt viktigaste ärendena avgjordes i plenum med berörda undervisningsråd och andra under generaldirektörens ordförandeskap. Övriga ärenden avgjordes av generaldirektören ensam efter föredragning, i den mån de inte delegerats. Generaldirektören var obetingat chef men arbetsmässigt starkt bunden till ärendehantering och beslutsfattande och därmed till verkets normala arbetstider, även om den betydande arbetsvolymen gav fortsatta möjligheter till kvällsarbete. Till omställningsproblemen hörde också att generaldirektörsrollen, på ett helt annat sätt än statssekreterarrollen i skuggan av ett statsråd, innebar representation, publika framträdanden och över huvud en visibilitet kring personen som R inte var van vid, inte eftersträvade och inte trivdes med. Däremot stimulerades han starkt av de besök på skolor i samband med inspektioner o dyl som följde med generaldirektörsuppgiften.

En inledande viktig uppgift för R blev att i remissbehandlingen av skolkommissionens i juli 1948 avgivna förslag fånga upp skolväsendets många skiftande synpunkter på reformfrågorna och ta ansvaret för SÖ:s egen, samlade bedömning. 1940 års skolutredning hade som ordförande inledningsvis haft R:s tidigare chef Gösta Bagge, och R fick sålunda i sin nya roll som generaldirektör möta resultaten av det utredningsarbete han tidigare som statssekreterare under denne varit med om att initiera. Inledningsvis uppstod en viss spänning kring SÖ:s ställning och uppgifter i förhållande till skolkommissionens. Denna initierade självständigt och innan riksdagsbesluten var fattade den försöksverksamhet som skulle ge underlag för konkreta beslut om den successivt reformerade skolans verksamhetsformer och föregrep därmed delvis SÖ:s arbete.

I samband med ställningstagandena till skolkommissionens förslag blev det också uppenbart för R att SÖ:s organisation måste ses över. I direkt anslutning till remiss-svaret på skolkommissionens förslag begärde han hos regeringen en utredning om SO:s organisation. 1949 års SÖ-sakkunniga med R som ordförande kunde 1951 avge ett förslag, som efter riksdagsbeslut 1952 resulterade i en viss modernisering av verkets organisation och en anpassning till de nya och vidgade uppgifterna samt en viss personalökning. Den kollegiala ämbetsverksformen bevarades dock. Expansionen av verket och dess uppgifter fortsatte under R:s hela tid som generaldirektör och organisationsfrågorna aktualiserades på nytt under 1950-talet, inte minst genom frågan om en sammanläggning av SÖ och Överstyrelsen för yrkesutbildning. R genomförde utan att behöva gå vägen om regering och riksdag en omorganisation som trädde i kraft 1962. Efter ett långt utredningsarbete beslöt riksdagen 1963 att en sammanläggning av de bägge myndigheterna skulle ske och att den nya SÖ skulle organiseras som en central förvaltningsmyndighet med lekmannastyrelse. R deltog som ledamot i den organisationskommitté som utformade detaljerna i reformen men kom inte själv att leda arbetet i den nya SÖ. Kommittén leddes av statssekreteraren i ED Hans Löwbeer, som 1964 efterträdde R som generaldirektör.

R gav under sin tid som generaldirektör den ovan berörda försöksverksamheten ett starkt stöd. Den var en grundbult i 1950 års riksdags principbeslut om skolsystemet genom att den skulle ge underlag för senare beslut i en rad politiskt kontroversiella frågor. R såg denna verksamhet som ett generellt redskap för förnyelse, och med utgångspunkt däri utvecklades senare ett omfattande sektoriellt forskningsprogram med SÖ som ansvarig finansierande myndighet. Utöver det omfattande löpande arbetet med den stegvisa implementeringen av enhetsskolereformen hade R, i nära samarbete med dess huvudsekreterare Lennart Sandgren, en viktig uppgift som ordförande i den gymnasieutredning som skulle tillsättas först 1960 – då huvuddragen i grundskolebeslutet började bli synliga. Gymnasieutredningens arbete var mycket omfattande och måste ta hänsyn både till de förändringar som genomförts genom grundskolans införande och till de likaledes stora förändringar som skett inom universitetsväsendet.

Efter 17 år som generaldirektör lämnade R SÖ för att bli universitetskansler. Han kunde se tillbaka på en period då både den myndighet han ansvarade för och den verksamhet som var dess arbetsområde hade undergått en genomgripande förvandling och expansion. Riksdagsbeslutet om grundskolan, som satte en slags punkt för en två decennier lång planerings- och försöksperiod, liksom den lyckosamt genomförda gymnasieutredningen skapade ett naturligt tillfälle för en övergång till nya uppgifter. Även den förestående omvandlingen av SÖ gjorde ett chefsbyte naturligt-

R, trots sin långa tid som generaldirektör ännu inte 60 år, tillträdde ett arbete som bjöd på nya utmaningar och på sikt svårigheter av en helt annan art än dem han tidigare hanterat. Det gamla Universitetskanslersämbetet skulle också det förvandlas till en modern central förvaltningsmyndighet; dess chef skulle inte längre vara en av den akademiska valförsamlingen utpekad företrädare för universiteten utan en av regeringen utsedd och regeringen underställd verkschef. Universitetsväsendet genomgick en lika genomgripande expansions- och omvandlingsprocess som skolan, och universitetsorganen på alla nivåer stod inför svårlösta planerings- och dimensioneringsproblem. Den misstro mot "byråkratisering" och de farhågor för "styrning" som universitetsväsendet hyste inför tillkomsten av Universitetskanslersämbetet (UKÄ) förstärktes av dessa problem och kunde lätt fokuseras på R med hans till skillnad från föregångarna utpräglade ämbetsmannaprofil och förhållandevis begränsade akademiska erfarenhet. Övergången skedde inte utan viss tvekan från R:s sida. Hans obenägenhet för rent representativa uppgifter fick i detta sammanhang nya övertoner.

R:s första uppgift som universitetskansler blev att bygga upp och delvis rekrytera personal till det nya verket, skapa en roll för den nya styrelsen och ett samspel mellan denna och de samtidigt inrättade och till UKÄ som beredande och rådgivande organ knutna fakultetsberedningarna. Av de frågor som i övrigt kom att dominera hans tid som universitetskansler var det kanske särskilt två som hade betydelse i den utveckling som ledde fram till hans avgång 1969.

Mot bakgrund av starkt stegrade kostnader för den genom fritt tillträde snabbt expanderande utbildningen vid de filosofiska faktulteterna och en otillfredsställande genomströmning av studerande hade riksdagen 1965 beslutat att ett system med s k fasta studiegångar skulle införas vid dessa faktulteter. UKÄ fick ett relativt preciserat uppdrag av regeringen att utarbeta ett konkret förslag till ett sådant system. En arbetsgrupp inom UKÄ – benämnd UKAS liksom sitt förslag – framlade våren 1968 ett förslag som sändes ut på remiss till universitetsvärlden inför UKÄ:s slutliga ställningstagande och innan uppdraget redovisades till regeringen. Nu var det emellertid "1968" och radikala studentgrupper över hela Västeuropa satte universitetssystemen, eller mer, i gungning. I Sverige kom den radikala studentkritiken och de revolutionära stämningarna vid universiteten inledningsvis att i stor utsträckning fokuseras på den problematik som UKAS behandlade. Våren 1968 var studentoron stor; dess mest spektakulära uttryck var den s k kårhusockupationen i Sthlm i maj 1968.

Under intryck av oron och den pågående debatten tog UKÄ ett initiativ och begärde i juli 1968 hos regeringen ett bemyndigande att inleda "försöksverksamhet med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid universitet och högskolor" (FNYS). Bemyndigandet gavs omedelbart och med R som personligen starkt engagerad gick UKÄ ut med en begäran till universitetens konsistorier att de under hösten skulle inkomma med förslag om hur försöksverksamheten skulle läggas upp. UKAS och FNYS kom att dominera den student- och universitetspolitiska debatten hösten 1968, och i båda fallen stod UKÄ och dess ledning i fokus för de radikala student- gruppernas kritik. Till detta kom att den under våren s å tillsatta stora utbildningsutredningen, U68, fick en i den rådande situationen olycklig centralistisk framtoning bl a genom att själva utredningsgruppen bestod av de tre verkscheferna Hans Löwbeer i SÖ, R i UKÄ och Bertil Olsson i AMS under ledning av statssekreteraren i Utbildningsdepartementet Lennart Sandgren. Även i det sammanhanget stod alltså R, som för övrigt själv förordat den valda utredningsmodellen, nära till som representant för överheten och måltavla för studenternas missnöje och misstänksamhet.

Med R som mycket aktiv ordförande – han övertog delvis handläggningen av ärendet – var UKÄ:s styrelse lyhörd för den delvis skarpa kritiken från universitetshåll. I en strävan att som ämbetsverk fortfarande hålla sig inom ramen för regeringens på ett riksdagsbeslut grundade direktiv gjorde styrelsen vissa klart uppmjukande ändringar i UKAS-förslaget och slutredovisade UKÄ:s uppdrag för regeringen 15 okt 1968. Utbildningsminister Olof Palme (bd 28) hade dock redan i aug s å inlett en departementsintern översyn av UKAS-frågorna utan att avvakta UKÄ:s slutliga förslag. Redan tio dagar efter det att UKA redovisat sitt uppdrag offentliggjorde han principerna för ett nytt förslag. Detta, som kom att kallas PUKAS, innebar ytterligare uppluckringar i principen om fasta studiegångar och tillmötesgick på väsentliga punkter krav som framförts av Sveriges förenade studentkårer (SFS). Ändringarna var så långtgående att en proposition till riksdagen ansågs nödvändig. Även om utbildningsministerns bedömning kan anses rimlig – att frågan måste återföras till politisk nivå och att regeringens direktiv för utredningsarbetet inte längre var relevanta – innebar utspelet och inte minst formerna för det en desavouering av UKÄ och därmed dess chef. R synes inte ha hållits informerad om arbetet i departementet och inte förhandsinformerats om det nya förslaget, och detta uppfattade han som ett bristande förtroende från departementsledningens sida.


Den hårt stressade och även fysiskt tröttkörde R drog nu den för honom logiska slutsatsen och anmälde i ett personligt samtal med Palme i nov 1968 att han inte önskade förnyat förordnande som kansler när hans förordnandetid gick ut och att han önskade avgå vid lämplig tidpunkt dessförinnan. Han framhöll – enligt en egen minnesanteckning – vid detta samtal också att svårigheterna i hans arbete "att få saker igenom" inte så mycket emanerade från arbetet gentemot lärosätena som gentemot regeringen. Detta konstaterande var även i den modesta form vari det sannolikt framfördes alldeles säkert ett tungt konstaterande för R och möjligt att framföra endast under stark inre press. Han framhöll dock också enligt sin samtalsuppteckning att han inte ville anföra detta skäl för sitt önskemål om avgång utan endast ville gå vid lämplig tidpunkt och inte sitta för länge på sin post. Innebörden var alltså att han som lojal ämbetsman, trots sin frustration över bristande stöd, inte ville avgå under konfrontativa former.

Påfrestningarna ökade. 12 dec 1968 invaderades UKÄ:s lokaler av en stor grupp studenter varvid bl a överlämnades en resolution med långtgående krav och med stark kritik av UKÄ:s arbete med frågan om nya samarbetsformer (FNYS) och av U68. R tog personligen ansvaret för de timslånga diskussionerna med studenterna vid detta "storbesök" och avvärjde propåer om polisingripande för att rensa myndighetens lokaler. Detta var helt i linje med hans grundinställning i dessa frågor. Han hade redan i maj, vid överläggningar med rikspolischefen med anledning av den oro som då spreds, framhållit att man så långt möjligt borde gå fram med lampor och inte låta sig provoceras så länge handgemäng mellan olika grupper kunde undvikas. Om R sålunda personligen klarade sig mer än helskinnad ur denna pressande incident bidrog den och överhuvud studentkritiken av universitetssystemet, av UKÄ som universitetsmyndighet och av honom själv till den starkt ökade stress som han vid denna tid levde under och inte längre på samma sätt som förr orkade bära. I mitten av jan 1969 återkom R i brev till Palme och upprepade, nu också under hänvisning till akuta överansträngningssymtom, sitt önskemål om att snarast möjligt få lämna kanslerstjänsten. Han anmälde dock att han var starkt intresserad av att, vid behov av hans tjänster, "hjälpa till" inom andra områden än inom utbildningssektorn.

I början av febr 1969 kunde R ta UKÄ:s beslut om uppläggningen av försöksverksamheten med nya samarbetsformer (FNYS) men måste samtidigt sjukskriva sig. Han hade nu även påtagliga kroppsliga symptom på överansträngning. I mars 1969 begärde han formellt att med pension få lämna befattningen som universitetskansler och fullföljde därmed sin i nov framförda avsikt att lämna befattningen i förtid.

R:s centrala och som helhet utomordentligt framgångsrika ämbetsmannagärning präglades till alldeles övervägande del av hans vitalitet och formidabla arbetskapacitet, hans arbetsglädje och utvecklingsoptimism – med drag av en, i senare perspektiv lätt uppfattad som naiv, övertro på möjligheterna till en rationell samhällsplanering – men också av den klassiske ämbetsmannens oväld, saklighet, personliga anspråkslöshet och lojalitet mot staten, den ålagda uppgiften och underställd personal. Till bilden hör också en i grunden positiv människosyn som bl a bidrog till att han utvecklade en mindre vanlig förmåga till vänligt, stödjande mentorskap, där höga prestationskrav var en naturlig del. Ämbetsmannabanan slutade i frustration och trötthet när tiden vände blad och utvecklingsoptimism och rationalism inte längre var självklara och bilden av det moderna projektet krakelerade. För 1968 års kris saknade han – som många andra – redskap och mental beredskap.

Bilden av både ämbetsmannen och personen R skulle dock vara ofullständig om inte också uppmärksamheten riktades mot de många uppdrag och verksamheter som engagerade honom vid sidan av dem som tillhörde den egentliga ämbetsutövningen. Till dessa hör de inledande departementsårens utrednings- och sekreteraruppdrag. Under statssekreterartiden i ED och Försvarsdepartementet var fram till krigsslutet sådana uppdrag knappast möjliga, men när arbetsbördan lättade gavs nya möjligheter – erbjudanden saknades inte. Särskilt ett av dessa uppdrag betydde mycket för R personligen, ordförandeskapet i det under krigsåren inrättade Statens tekniska forskningsråd (TFR). Det svarade väl mot hans intensiva teknikintresse, som var kopplat till en utvecklingsoptimistisk tro på teknikens möjligheter att lösa samhällsproblem. Uppdraget gav R inte bara tillfälle att som intresserad lekman följa den tekniska utvecklingen utan också möjlighet att agera i allmänna forskningspolitiska sammanhang från en annan plattform än den SÖ och senare UKÄ gav honom. Under R:s tid kom TFR att successivt lägga ökad vikt vid stöd till teknikutvecklingen inom samhälleligt definierade behovsområden som ett komplement till ett mer teknikområdesstyrt forskningsstöd, och R fick därigenom nära kontakt med den grundläggande spänning inom sv forskningspolitik som här var inbyggd. I linje med denna utveckling ökade TFR successivt sin ambition både i fråga om initiativ till vetenskapliga aktiviteter och som ett organ för samordning och nationell planering av teknikorienterad forskning. Det är symptomatiskt för R:s osentimentala förändringsvilja att han, när frågan om TFR:s nedläggning och verksamhetens inlemmande i Styrelsen för teknisk utveckling aktualiserades, mot den egna styrelsens majoritet hårt drev linjen att detta nyinrättade organ väl kunde ta över rådets uppgifter.

R:s engagemang i teknisk forskning och utveckling manifesterades också i uppdraget som styrelseledamot och ordförande i Flygtekniska försöksanstalten och inte minst i det vittutseende uppdraget som ordförande i en utredning om "matematikmaskiner" i slutet av 1940-talet. Även denna uppgift passade R:s kynne. Det gällde där att förstå den nya teknikens möjligheter och bereda väg för dess introduktion i sv forskning och utveckling i sv industri.

Vid sidan av R:s insatser inom det statliga systemet bör nämnas att han under 26 år var ordförande i styrelsen för Stockholms sparbank där han med sin auktoritet som hög, erfaren ämbetsman kunde stödja strävandena att med bevarande av sparbanksideologin skapa en modern bankrörelse. I strikt mening utanför det statliga systemet låg också det första nya uppdrag han åtog sig efter avgången från UKÄ. Det gällde uppbyggnaden av ett statsägt konsultföretag, Statskonsult ab, i vars styrelse R blev ordförande.

Några år efter avgången från posten som universitetskansler, med återvunnen hälsa och med distans till 1968 års personliga kris, åtog sig R nya uppdrag inom Utbildningsdepartementets område. Han blev 1972 ordförande i en utredning med uppgift att se över forskningsrådsorganisationen, och detta uppdrag vidgades 1975 till en översyn av formerna för den långsiktiga forskningsplaneringen på regerings- och riksdagsnivå. I förlängningen av detta uppdrag bar han som ordförande i styrelsen ansvar för uppbyggnaden av den på utredningens förslag inrättade Forskningsrådsnämnden. Denna myndighet fick som huvuduppgifter att stimulera forskning inom ur samhällssynpunkt angelägna områden, att vara en bas för ökad samverkan vid initiering och finansiering av stora, ofta tvärvetenskapliga forskningsprogram samt att särskilt till allmänheten sprida information om forskning och forskningsresultat – något som låg helt i linje med R:s under flera decennier utvecklade synsätt.

R fick också under dessa år ett tillfälle att återvända till ett tidigare verksamhetsområde – försvarssektorn –som ordförande i en utredning om den militära underrättelsetjänsten. Den s k IB-affären hade 1973 avslöjat missförhållanden inom denna verksamhet. Förtroendet måste återställas genom en av regeringen tillsatt utredning som kunde ge förslag om hur den fortsättningsvis skulle kunna bedrivas under ökad kontroll och insyn. Till ordförande var R, som högt respekterad äldre ämbetsman och med erfarenhet av försvarssektorn – utan att ha haft beröring med den verksamhet som skulle granskas – ett för regeringen naturligt val. Han arbetade som mycket aktiv ordförande i denna utredning och kunde med sin auktoritet och utredningserfarenhet slutföra även denna svåra uppgift på ett sätt som gav grund för regeringsförslag och riksdagsbeslut.

Trots en karriär med stor arbetsbelastning tog sig R tid att odla "fritidsintressen". Han spelade under departementsåren regelbundet bridge, tillbringade åtskillig tid med kvalificerat amatörsnickeri i egen välutrustad snickarbod – han fick där utlopp för en del av sitt teknikintresse – och ägnade sig under många års båtsäsonger åt att systematiskt utforska Sthlms skärgård. Han skapade sig också tid för en med åren alltmer omfattande läsning; utöver den vidsträckta bevakningen av undervisningsfrågorna intresserade han sig för populärvetenskaplig litteratur inom främst naturvetenskap och teknik. Det statsvetenskapliga intresset från studieåren underhölls av erfarenheterna från riksdag, kanslihus och ämbetsverk, och hans beläsenhet i aktuella samhällsfrågor och samtidshistoria var stor. Hans intresse för estetiska eller religiösa frågor var mer begränsat. Här styrde honom bl a hans utpräglade och tidigt utvecklade rationalism åt sidan eller förbi. Hemmets skötsel var den för ämbetsmannalivets krav förstående hustruns, av R obestridda, domän. Efter avgången från kanslersämbetet, då han med sin hustru bosatte sig i leksandsbyn Västanvik, fick han dock tillfälle till glädjefylld vård av byggnader och mark. Efter hustruns död lade han utan självömkan även hushållsarbete till sina tekniska intresseområden men fick med stegvis avtagande fysiska krafter acceptera möjligheterna till assistans vid hemmets och gårdens skötsel. Intellektuellt förblev han obruten, bevarade sina kontakter och sin nyfikenhet. Han engagerade sig också i byns liv och kunde ge avgörande bidrag till en byhistorik.


Som en saklig och intresserad iakttagare planerade och förberedde han slutligen osentimentalt och minutiöst för sin död.

Författare

Hans Landberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

R:s arkiv (drygt 100 vol: dagböcker, minnesanteckn:ar, ms, korrespondens som generaldir o univ:kansler samt handl:ar rör hans yrkesverksamhet) i RA. Memoarutkast hos sonen Robert R, Gävle. – Brev från R i LUB o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tal vid invigningen den 9 april 1949 (Redogörelse för Högre allmänna läroverket i Borås läsåret 19481949, Borås 1949, s 2729).  Statens tekniska forskningsråd och dess verksamhet (TVÄ, 1949, Sthlm, s 186193).  Symposium i London om tillämpad forskningsorganisation (FVA, 1952, s 5053). Skolan och ekonomiundervisningen (Ekonomisk revy, utg av Sv bankföreningen, årg 10, 1953, Upps, s 299309). Återblick på år 1953(1957) (Skola och samhälle, årg 3539, 195458, Sthlm, nr 1).  Att utbilda dem som utbildar - central uppgift i dagens skola (ibid, 1958, s 133140).  Opening address / The Swedish school reform (Differentiation and guidance in the comprehensive school. Report on the Sigtuna course organized by the Swedish government under the auspices of the Council of Europé August 1958. Ed by T Husén Sthlm 1959, s 1114, 1955).  Utbildning och forskning  krav och möjligheter (Vårt ekonomiska läge, 1959, Sthlm, s 4257).  Utbildning och produktivitet (Svensk sparbankstidskrift, årg 43, 1959, Sthlm, s 477483).  Skolan och samhället (Tidning för Sveriges läroverk, årg 59, 1959, Sthlm, 4:o, s 560562).  Leva på 60-talet, 6: Framtidsskolan arbetar under förändringens stjärna (Arbetaren, årg 38, 1959, Sthlm, 4:o, nr 27, s 5, 12). – Norrland och den framtida akademiska utbildningen. Föredr hållet vid Sundsvalls bankens bolagsstämma fredagen d 18 mars 1966. Sundsvall 1960. 10 s.  Vad jag väntar av framtidens skola: Skolan kommer att vinna i betydelse för samhälle o individ [enkätsvar] (Tidning för Sveriges läroverk, 61, 1961, jubileumsnr, s 2). - Skolans syn på TV [enkätsvar] (Lärartidningen årg 5, 1961, Sthlm, 4:o, nr 12, s 18).  Svenskt skolväsende i internationell jämförelse (Svensk skolledartidning, årg 20, 1961, Sthlm, 4:o, s 310 f, 314-317).  Skolan sätts på prov (Lärartidningen, 6, 1962, nr 26, s 1013).  Lärarutbildarna intar nyckelposition i skolutvecklingen (ibid, nr 37, s 1315).  Inför övergången till grundskolan: Skolreformens bakgrund (Svensk skolledartidning, 21, 1962, s 220 f).  Tidsramen tvang gymnasieutredningen till hårt arbetstempo (Kommunal skoltidning, årg 32, 1963, Gävle, s 430, 432, 434, 436).  Organisering av universitetssystemer (Nordisk forum, Tidsskr for universitets- og forskningspolitikk, årg 2, 1967, Oslo, s 246258).  Vidareutbildningen  en växande institution (Kontorsvärlden, årg 58, 1968, Sthlm, 4:o, nr 5, s4, 7).

Källor och litteratur

Källor o UU: R:s personaldossié, Dep:ens organisationsavd, personalsektionen, Regeringskansliets arkiv, RA.

H Landberg, N G R till minne (DN 12 febr o SvD 23 febr 1993); S Marklund, Skolsverige 19501975, 16 (198090); dens, Skolväsendets centrala ledning (ÅSU 187,1998); SMoK; H Weinberger, Nätverksentreprenören: En hist om tekn forskn o industriellt utveckl:arb ... (1997).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K G Nils Gustav Rosén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6886, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Landberg), hämtad 2019-02-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6886
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K G Nils Gustav Rosén, urn:sbl:6886, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Landberg), hämtad 2019-02-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se