Meriter

Ruthven, Patrick, f omkr 1586 i Skottland, d 2 febr 1651 i Dundee, där. Föräldrar: William R o Katherine Stewart. Ryttmästare för en skotsk ryttarfana i sv tjänst 09, kapten vid Samuel Cobrons (bd 8) skotska reg 14, generalkvartermästare 16–trol 17, övervaktmästare 24 juli 16, kommendant i Pskov 27 sept 16, överstelöjtn vid Herman Wrangels småländska reg 17, chef för olika småländska reg:n (bl a Smålands landsreg) mars 21 (fullm 30 juni [21])–dec 29, överste 22 nov 22, riddare 23 sept 27, ståth i Marienburg 28, chef för ett värvat skotskt fotreg hösten 29, ståth i Elbing juni 29, kommendant i Memel 29–31, guvernör i Ulm febr 32, generalmajor maj 32, chef för två värvade tyska reg:n (kavalleri o infanteri) 32, sänd med särsk uppdrag till London o Haag 34, generallöjtn 35 senast okt, avsked ur sv tjänst 27 juni 37, generalmönsterherre (muster master general) i Skottland 37, guvernör på Edinburghs slott 22 juni 39, lord av Ettrick 39, earl av Forth 27 mars 42, led av Karl I:s krigsråd (council of war) 42, fältmarskalk (marshal general) 22 okt 42, överbefälhavare (commander-in-chief) för rojalistarmén okt 42–nov 44, earl av Brentford 27 maj 44, kammarherre hos prinsen av Wales (senare Karl II) från nov 44.

G 1) m en dtr till fältmarskalken Alexander Leslie (bd 22) o Agnes Renton; 2) m Jane Henderson, f i Skottland; 3) 1632 m Clara Berner, f i Mecklenburg-Schwerin, d 1679, dtr till Johann B o Anna Dyerlink.

Biografi

R var en av de många skotska legosoldater som trädde i sv tjänst på Karl IX:s tid. Under 1610-talet deltog han, först som kavalleri- och därefter som infanteriofficer, i fälttågen mot Ryssland. För sv räkning bedrev han värvningar i hemlandet 1615. Sedan de utländska förbanden avdankats i samband med Stolbovafreden 1617 överfördes R till Herman Wrangels småländska regemente och etablerade sig under de följande åren även som godsägare och skatteförpaktare i Småland. Under 1620-talet växlade han mellan fälttjänst och militärt organisationsarbete. I livländska fälttåget 1621 deltog han som chef för ett fältregemente, bl a vid erövringen av Riga. Sedan krigsskådeplatsen flyttats till polska Preussen utmärkte han sig särskilt i slaget vid Dirschau 7–8 aug 1627. Efter stilleståndet med Polen 1629 blev han kommendant i Memel. R var från denna tid militär företagare, till en början med ett skotskt infanteriregemente, senare som innehavare av tyska regementen till häst och fot.

R följde med när Axel Oxenstierna i nov 1631 lämnade Preussen, där denne varit sv generalguvernör, för att ansluta sig till den k armén i Tyskland. Sedan riksstaden Ulm vid Donau i febr följande år slutit förbund med Sverige, insattes R som "gubernator" och kommendant i staden. Ulm var en viktig stödjepunkt för de sv operationerna i Sydtyskland. R fick i uppdrag att värva nya trupper och lägga stadens omland under sv kontribution; i april intog han i stort sett hela övre Schwaben. Följande månad hade han att möta en kejserlig motoffensiv, som stöddes av ett katolskt bondeuppror. Bondeskarorna sprängdes, men i övrigt tvangs svenskarna till defensiven. I slutet av månaden anlände Gustav II Adolf med armén till Memmingen, där R uppehöll sig med sin fältstyrka. När kungen strax därpå drog vidare blev R kvar i ledningen för trupperna i Schwaben men underställd skiftande befälhavare. En svår situation uppstod strax efter Gustav Horns (bd 19) tillträde som befälhavare 1633, då de värvade regementenas överstar gjorde myteri på grund av utebliven betalning. R förblev trogen den sv saken. Påföljande år for han till England och Skottland för värvningar.

Efter nederlaget vid Nördlingen i aug 1634 utrymde svenskarna Sydtyskland. R blev 1635 chef för en sv truppstyrka i Altmark. Hösten s å erbjöds han av Axel Oxenstierna att överta kommandot över sv armén i Westfalen men "refuserade det att vedertaga såsom ett desperat verk", enligt Oxenstiernas redogörelse i riksrådet (SRP 6, s 388). I stället lämnades befälet åt fältmarskalken riksfriherre Dodo v Knyphausen.

Högste befälhavare för sv armén i mellersta Tyskland var vid denna tid Johan Banér (bd 2). Efter Kursachsens länge förebådade övergång till fiendelägret i okt 1635 blev dennes läge prekärt, desto mer som större delen av hans trupper var opålitliga på grund av utebliven sold. Han drog sig därför norrut. Till hans armé anslöt sig vid månadens mitt R och hans kår. De efterföljande sachsarna sökte hindra Banér från att nå Elbe och överföra sina trupper. När detta misslyckades, slog de en bro över floden för att fortsätta förföljandet. Banér sände då R med större delen av rytteriet och en del musketerare för att om möjligt uppehålla sachsarna till dess han själv hann fram med resten av armén. R anlände tidigt på morgonen 22 okt till staden Dömitz och fann att en sachsisk styrka om 6–7 000 man redan hunnit över Elbe. Under befäl av generallöjtnanten Wolf Heinrich v Baudissin angrep den Dömitz' sv garnison, som dragit sig tillbaka till stadens slott. Då R:s trupper syntes gjorde garnisonen ett utfall, stack staden i brand och tvingade sachsarna ut på öppna fältet. Baudissins kår, som saknade kavalleri och kanoner, blev vid R:s därpå följande angrepp fullständigt uppriven. Segern vid Dömitz var den första större sv framgången efter katastrofen vid Nördlingen föregående år och tillmättes därför särskild betydelse; tacksägelsegudstjänst hölls i alla Sthlms kyrkor.

Arméns situation förbättrades ytterligare sedan Lennart Torstenson anlänt med förstärkningar. Vid årsskiftet 1635–36 ryckte Banér söderut, in i Kursachsen, med R som chef för rytteriet. I träffningen vid Petersberg nära Halle 22 mars 1636 anförde R högra flygeln och Axel Lillie (bd 23) den vänstra. Under förföljandet av fienden började deras styrkor av misstag manövrera mot varandra, vilket ledde till att båda generalerna skarpt tillrättavisades av Banér. Efter denna incident lämnade bägge två Banérs armé. R for hem till Skottland och engagerades där i inhemska konflikter. I praktiken slutade därmed hans aktiva tid i sv tjänst även om det formella avskedet dröjde ytterligare något år. Som brukligt var med särskilt förtjänta utländska officerare tillerkändes han en årlig pension. Avgångsbeslutet tycks ha utlösts av uppträdet med Banér. En bakomliggande orsak var svikna förväntningar på belöning efter segern vid Dömitz. R hade visserligen befordrats till generallöjtnant men inte fått gehör för sina önskemål om förbättrade besittningsvillkor för godsen i Småland.

Vid denna tid utvecklade sig motsättningarna mellan Karl I och hans skotska undersåtar till en kris, och båda sidor sökte stöd bland de skotska officerare som vunnit krigserfarenhet på kontinenten. I olikhet med flertalet av sina kolleger valde R att stödja den rojalistiska saken mot de s k covenanters. I juni 1639 insattes han som kommendant på slottet i Edinburgh. Stadens invånare stödde covenanters och i mars följande år inleddes en formlig belägring. R vägrade uppge fästningen och förklarades av Skottlands parlament som förrädare. Brist på färskvatten tvang honom att kapitulera i sept 1640; han och garnisonen fick fritt avtåg. R bosatte sig i London och ägnade sig för en tid åt egna affärer. Sommaren 1642 besökte han Sverige för att bevaka sina ekonomiska intressen.

Vid R:s återkomst till England hösten 1642 hade inbördeskriget brutit ut. Han anslöt sig till Karl I och utmärkte sig i slaget vid Edgehill 23 okt, där han kommenderade vänsterflygeln. I slaget stupade den k arméns överbefälhavare, earlen av Lindsey, och R blev hans efterträdare. Därmed hade R:s militära karriär nått sin kulmen. Hans möjlighet att fatta självständiga beslut var begränsad, men han blev kungens främste militära rådgivare. I slaget vid Brentford i nov s å vann han en klar seger, medan hans försök att häva belägringen av Reading i april 1643 blev ett misslyckande. Slagen vid Newbury i sept 1643 och Brandon Heath i mars 1644 slutade oavgjorda. De ganska framgångsrika fälttågen sommaren och hösten 1644 slutade för R:s del med att han i andra slaget vid Newbury i okt svårt sårades i huvudet. Den åldrande R led av sviterna av flera tidigare sår, uppenbarligen också av följderna av en ymnig alkoholkonsumtion. Hans hörsel var försvagad och han började anses obeslutsam. Några avgörande militära framgångar hade han inte nått. Hösten 1644 ersattes han som överbefälhavare av prins Rupert (av Pfalz), kung Karls systerson. Avskedet skedde under hedrande former, och han kvarstod i kungens tjänst. Sommaren 1646 följde han prinsen av Wales, den blivande Karl II, till hans exil i Frankrike.

Under landsflykten sändes R vintern 1649 till Sverige för att hos drottning Kristina utverka krigsmateriel till stöd för den rojalistiska saken. Resultatet blev en ansenlig mängd vapen och ammunition, som kom till användning i markisens av Montrose misslyckade militärexpedition till Skottland våren 1650. Sedan skottarna och Karl II närmat sig varandra landsteg kungen i juni s å i Skottland. I hans följe var R, vars närvaro av parlamentet förklarades icke önskvärd. R kvarstannade dock och parlamentet synes ha upphävt sin order. Strax därpå avled han efter en kort tids sjukdom.

R:s fasta egendomar i hemlandet var aldrig omfattande. De konfiskerades av Skottlands parlament 1640 på grund av hans ställningstagande för kungen, återlämnades 1641 men förklarades 1644 ånyo förverkade. Efter att ha återställts ännu en gång såldes de slutligen 1650. När sv regeringen våren 1633 fördelade beslagtagna jordegendomar i Tyskland bland sina fordringsägare, erhöll R grevskapet Kirchberg i Franken, vilket tidigare tillhört släkten Fugger. Detta kunde han dock endast en kort tid behålla. Sackendorf i Mecklenburg, som tillfallit honom genom hans sista äktenskap, tycks han ha haft kvar till sin död. Till R:s säkraste besittningar hörde de gods i Småland som han förvärvat från 1618. Kärnan i dessa egendomar var sätesgårdarna Brevik i Eksjö, Jönk, och Ljungbyholm i Ljungby, Kalm. R:s ende till vuxen ålder levande son, överstelöjtnanten Alexander R, dog före honom, och de småländska godsen blev föremål för en långvarig arvstvist mellan hans egen änka och sonens.

R var en skicklig och pålitlig truppofficer, skolad genom praktisk erfarenhet. Boklig bildning tycks han i stort sett ha saknat. En kollega beskrev honom på 1630-talet som "an old servant, who had served long and valourously ... carrying the marks of his valour in his body ... also fortunate in his Conduct, in obtaining victory beyond his fellowes ... being in personage inferiour to no man, for strength and comely stature" (Monro, s 120). R:s uthållighet i dryckeslag var omtalad; samme kollega anförde ett yttrande av Gustav II Adolf: "... wishing I could beare as much drinke, as old Generall Major Ruthven" (ibid, s 75). Som officer i sv tjänst var R, inom ramen för ett affärsmässigt förhållande till kronan, fullständigt lojal. Därefter stred han utan att svika för Karl I och Karl II. I 1640-talets engelska inbördeskrig var han som militär överbefälhavare på rojalistsidan tidvis lyckosam men nådde inga avgörande framgångar.

Författare

Björn Asker

Arkivuppgifter

Papper efter R i Bodleian library, Oxford (se A guide to the materials for Swedish historical research in Great Britain, 1958). – Brev från R i RA (bl a till A Oxenstierna, tr i AOSB, se nedan).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Brev: till div personer i Ruthven correspondence ... A. D. 1615 – A. D. 1662 ... Ed, from the original mss., by WD Macray, London 1868, 4:o, s 77 f, 91-93, 96 f, 105–109, 120 f; till Axel Oxenstierna (39 st 1624–1648) i AOSB, afd 2, bd 9. Bref från Herman Wrangel m fl generaler, Sthlm 1898, s 353–398.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); G Artéus, Till militärstatens förhist; Krig, professionalisering o social förändring under Vasasönernas regering (1986), s 179; G B C:son Barkman, Gustaf II Adolfs reg:organisation vid det inhemska infanteriet (1931), bl a s 157, 161 f; dens o S Lundkvist, K Svea livg:s hist, 3:1 (1963); G Behre, Gothenburg in Stuart war strategy 1649–1760 (Scot-land and Scandinavia 800–1800, 1990);J Berg o B Lagercrantz, Scots in Sweden (1962); G Björlin, Johan Banér, 1–2 (1908-10); E Brännman, Frälseköpen under Gustav II Adolfs regering (1950); K-R Böhme, Die schwedische Besetzung des Weichseldeltas 1626–1636 (1963); C Carlton, Charles I: the personal monarch (1983); The Complete Peerage, newed, 2 (1912); Fortifik 1 o 6:1 (1902, 1916); Frälseg, 4 (1976); T F Henderson, P R (Dictionary of national biography, 50, 1897); HSH 25, 36, 38 (1842, 1855, 1857); Kammarkoll:s prot, ed S Hedar, 2–3 (1940-41); H A Karsten, Karl Gustav Wrangel: hans ungdomstid o första krigarbana 1613–1638 (1916); J Kretzschmar, Der Heilbronner Bund 1632–1635, 1–3 (1922); J Mankell, Uppg:er rör sv krigsmagtens styrka, sammansättn o fördeln sedan slutet af femtonhundratalet, 2 (1865); R Monro, Monro His expedition with the worthy Scots regiment (called Mac-Keyes regiment) 2 (1637), bl a s 75, 91, 99, 108, 120, 122 f, 127 f, 159, 171, 173; R Nordlund, Krig genom ombud: de sv krigsfinanserna o Heilbronnförbundet 1633 (H Landberg m fl, Det kontinentala krigets ekonomi: studier i krigsfinansiering under sv stormaktstid, 1971); Papers relating to the army of the solemn league and covenant 1643–1647, ed C S Terry, 2 (1917); F Petersson, Olaus Svebilius intill ärkebiskopsliden (1940); F Redlich, The German military enlerpriser and his work force, 1 (1964); F Rudelius, Kalmar reg:s personhist 1623–1927, 1 (1952); Ruthven correspondence. Letters and papers of P R ... and of his family ed WD Macray (1868); A Schilling, P R, schwedischer Kommendant in Ulm, 1632–33 (Wurttembergische Vierteljahreshefte fur Landesgeschichte, 11, 1888); G R Smith o M Toynbee, Leaders of the civil wars 1642–1648 (1977); SRP 4, 6–7, 9–10, 13 (1886, 1891–95, 1902–05, 1912); D Stevenson, The Scottish revolution 1637–1644: the triumph of the covenanters (1973); dens, Revolution and counter-revolution in Scotland, 1644–1651 (1977); Sveriges krig 1611–1632, 1-6 (1936–39); G Zillhardt, Der Dreissigjährige Krieg in zeitgenössischer Darstellung ... Aufzeichnungen aus der Ulmer Territorium (1975).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Patrick Ruthven, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7051, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7051
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Patrick Ruthven, urn:sbl:7051, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-04-27.