Meriter

Persson, Carl (i Stallerhult), f 22 okt 1844 i Korsberga, Skar, d 20 febr 1926 där. Föräldrar: lantbrukaren Per Larsson o Cajsa Svensdtr. Lantbrukare o ägare av hemmanet Stallerhult, Korsberga, 71, kommunalman där, nämndeman 76–85, led av AK 82–18 urt (led av lagutsk 88–90, statsrevisor 90, 98–00 o 02–04, led av statsutsk 91–92 lagt, 93–05 lagt o 06–18 lagt, av särsk utsk 99 o 05 1:a urt–05 2:a urt, av första särsk utsk 01, 09 o 14B, v ordf där 04, led av talmanskonferensen 07–14B, ordf i lantmannapartiet 09–11, i lantmanna- o borgarepartiet 12), led av Skaraborgs läns landsting 85–92 o 96–22, v ordf 02–10, ordf där 11–18, led av civila pensionskomm juni 99–nov 02, av 1902 års löne-regleringskomm okt 02–okt 18, av komm ang Bodens fästn maj–dec 05, av sakk ang arméförvaltn:s organisation dec 06–mars 07, av utredn ang Marinförvaltn:s organisation okt 07–mars 08, av civilkommissionsutredn febr–dec 08, av komm ang Medicinalstyr:s organisation juni 08–sept 10, av civilkommissionen dec 08–juni 15, av fjärde försvarsberedn dec 11–mars 14, ordf i sakk ang revision av krigsavlöningsreglementet okt–dec 14, led av sakk ang bl a mark för militära övn:ar juni 16–aug 20.

G 14 juli 1871 i Fågelås, Skar, m Anna Andersdtr, f 16 febr 1846 där, d 16 maj 1935 i Fröjered, Skar (enl db för Korsberga), dtr till lantbrukaren Anders Gustav Johansson o Maria Erlandsdtr.

Biografi

P förvärvade genom giftermål hemmanet Stallerhult i Korsberga. Efter att ha beklätt kommunala uppdrag i hemorten inträdde han 1882 i AK som ombud för Vartofta och Frökinds domsaga. Med hans bakgrund var det naturligt att han anslöt sig till lantmannapartiet, och efter partisprängningen 1888 kom han att tillhöra det protektionistiska nya lantmannapartiet. Invald i statsutskottet 1891 började P framträda som en av partiets ledande män. Han gjorde sig inte bara känd som en skicklig förespråkare för partiets sparsamhetslinje utan blev också något av ett "levande lexikon" när det gällde sv statsförvaltning (Carlsson 1956).

P motsatte sig den utsträckning av beväringens övningstid till 90 dagar som genomdrevs vid 1892 års urtima riksdag. Förgäves motionerade han och en grupp andra lantmän om att den indelta armén istället skulle ersättas med en värvad stam. I protest mot härordningsbeslutet övergick han till gamla lantmannapartiet, vars sparsamhetspolitik bättre överensstämde med hans intentioner, och insattes genast i dess förtroenderåd. Partibytet skedde med en för P karakteristisk lätthet som förebådade hans senare agerande i flera av epokens politiska stridsfrågor. Någon ideologisk ortodoxi låter sig knappast spåras hos honom, och det var endast med mycket motvilja som han mot slutet av sin riksdagskarriär definitivt lät sig inordnas i den politiska högern.

Lantmannapartiernas återförening 1895 skedde under P:s medverkan, och i det återbildade lantmannapartiet fick han efter hand en stark ställning, markerad genom att han fick en plats i partiets förtroenderåd 1899. Sin vilja och förmåga till självständigt agerande gjorde han dock inte avkall på. P var en av de få ledande lantmän som 1898 stödde förslagen om införande av en olycksfallsförsäkring för arbetare och inrättande av en riksförsäkringsanstalt. Samtidigt gick han emot antikapitalistiska motioner om begränsningar av bolagens rätt till jordförvärv. Liksom flera andra bondeledare förklarade han sig först efter långvarig övertalning beredd att godta härordningsförslaget 1901, och hans stöd visade sig i slutändan blott vara principiellt. Efter reformens genomdrivande skall han ha uttalat sin avsikt att lämna lantmannapartiet för att bli politisk vilde (Widén).

När en för de konservativa grupperna i FK och AK gemensam valorganisation förbereddes 1904 bedömdes P:s medverkan som oundgänglig. P ansåg det visserligen nödvändigt att göra något för "att söka hindra eller stävja socialismen och arbetareväldet" (brev till G F Östberg 5 sept 1904; Wåhlstrand 1946, s 23) men var först inte beredd att uppträda som undertecknare av en inbjudan till konstituerande möte. Detta ansågs bero på att hans valkrets även inkluderade det industrialiserade Tidaholm, som hade en snabbt växande arbetarbefolkning. När han väl undertecknade uppropet skedde det med reservation mot FK-högerns krav på proportionella val. P förklarade i detta sammanhang att han aldrig lät sig ledas av partihänsyn, "utan i alla frågor handlar efter vad jag finner vara rätt" (brev till H Hedlund 2 okt 1904; Wåhlstrand 1946, s 78).

Vid unionskrisen 1905 var P först en hård kritiker av ministären Ramstedts försonliga linje mot norrmännen men ångrade sig sedan och hävdade att det skulle vara förmätet av riksdagen att försöka styra regeringens agerande. Som ledamot i det särskilda utskottet yrkade han dock på högsta anslagsbelopp för beredskapen mot Norge. P kritiserades vid detta tillfälle även av partikamraterna för sin svävande hållning. Efter Ramstedts fall i aug 1905 hörde P till de bondeledare som uttryckte fruktan för en ren FK-ministär och som aktivt drev på för att ge Christian Lundebergs (bd 24) ministär en så bred parlamentarisk förankring som möjligt. När denna regering senare splittrades ansåg han dock att den borde sitta kvar och låta de liberala ledamöterna gå om de ville. P tycks ännu vid denna tid ha bevarat sitt rykte som vänsterman inom lantmannapartiet, och han uppges ha varit påtänkt som statsråd i den liberala regering som under Karl Staaffs ledning trädde till efter Lundebergs avgång.

Under Arvid Lindmans (bd 23) regeringsperiod, 1906–11, kom P emellertid att alltmer framstå som en lojal högerman, trots att regeringen genomdrev det proportio- nella valsätt han tidigare avvisat. Vid Lindmans avgång var han en av dennes närmaste rådgivare bland riksdagsmännen, beskriven som "begåvad och fyndig" (Lindman, s 35). P efterträdde 1909 Per Pehrson i Törneryd (se ovan) som det då starkt decimerade lantmannapartiets ordförande. När högergrupperna i AK efter valnederlaget 1911 förenades i lantmanna- och borgarepartiet lät han sig motvilligt väljas till ordförande även här men lämnade snart över till Lindman, bl a förebärande sin tilltagande dövhet.

I försvarsstriden anslöt sig den sparsamme P mycket motvilligt till högerns försvarspositiva linje. Inläggen till stöd för F-båten präglades av föga entusiasm, och i fjärde försvarsberedningen, där han insattes av regeringen Staaff, fronderade han i frågan om en förlängning av övningstiden, överraskande nog inte bara mot den egna partilinjen utan också mot beredningens liberale ordförande. P var beredd att minska övningstiden med en månad, och först efter lång övertalning från bl a Lindman godtog han beredningens majoritetslinje. Anslutningen skall ha skett under våldsamma protester, men i pressen dementerade P att han utsatts för påtryckningar. Från 1914 var P ålderspresident i AK men uppges ha fungerat mindre väl i denna roll (Widén). Som talare var han omvittnat skicklig, även om han hade en viss rädsla för att framträda. Detta kan ha bidragit till hans svårigheter att fylla ceremoniella plikter. Den åldrade P spelade en roll som uppgiftslämnare till Edvard Thermaenius vid dennes forskningar i lantmannapartiets historia. Thermaenius beskriver honom som en man "vars klara intellekt och resliga, av åren obrutna gestalt ofta stått för mig, då jag haft att skildra andra den svenska bondeklassens stormän" (s X). P:s hustru Anna skall ha varit mindre imponerad och till en besökande, som prisade hans insatser i detta offentliga livet, genmält: "Det är la gott han kan vara till nytta på nåt ställe – hemma vålar vi honom inte ett dugg" (Eldh, s 34).

Författare

Gunnar Åselius

Arkivuppgifter

Brev från P i GUB, LUB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Rättegångshandlingar i det riksbekanta målet emellan A. G. Larsson i Fröjered å ena samt riksdagsmännen Carl Persson ... och L. J. Jansson i Djursätra ... å andra sidan. Sköfde 1897. 40 s. [Tills med de nämnda m fl.] – Böra landtmännen rösta för proportionella val? [Rubr.] Sthlm 1905. 7 s. (Frisinnade landsföreningens meddelanden, nr 26 = 1905: 7.)

Källor och litteratur

Källor o litt: S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen ... 1890–1902 (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); R Eldh, Skaraborgs läns landsting (1962); A Lindman, Dagboksanteckn:ar (SkSH 1, 1972); O Nyman, Högern o kungamakten 1911–1914 (1957); SMoK; E Thermaenius, Lantmannapartiet. Dess uppkomst, organisation o tidigare utveckl (1928); L Tingsten, Hågkomster (1938); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 4 (1990); J Widén, Dagboksanteckn:ar 1901–1913 (SkSH 10, 1984); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, Allm valmansförb:s tillkomst (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Persson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7107, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Åselius), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7107
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Persson, urn:sbl:7107, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Åselius), hämtad 2024-04-19.