Meriter

Biografi

Peter målare. P har i drygt ett sekel gällt som en viktig gestalt i det sv muralmåleriets senmedeltida historia. Under 1990-talets första år klarlade dock forskningen att P inte existerat utan var en produkt av missuppfattningar. Fram till dess har han emellertid haft sin givna plats i såväl specialverk som översikter och räknats som det sv måleriets store förnyare vid 1400-talets mitt. Här skulle P ha verkat stilbildande och då främst för den unge Albertus pictor (bd 1), som skulle ha varit lärling i hans verkstad. Kalkmålningarna i en rad kyrkor i Sörmland samt i Sala i Västmanland och Solna i Uppland har tillskrivits P. Bl a i Sala skulle lärlingen Albert ha medverkat. Sedan några år står det dock klart att allt som tidigare gått under P:s namn i själva verket är Albert målares tidiga produktion.

P uppstod när de överkalkade målningarna i Ösmo kyrka knackades fram 1872. I dem läste Hans Hildebrand (bd 19) några bokstäver på nordväggen som Peter och tolkade det som namnet på målaren. Till P attribuerades senare framtagna målningssviter i samma stil i de sörmländska kyrkorna Vadsbro, Vansö och Torshälla (framtagna 1901–11) samt de först på 1950-talet framtagna i Lid och Vårdinge. Bilden av förnyaren och skolbildaren P utformades främst av Sigurd Wallin i en artikel 1918. Den befästes då Wallin tillsammans med Henrik Cornell (bd 9) gav ut en serie grundläggande verk om sengotikens uppsvenska målarskolor och sammanfattades av Cornell i hans inflytelserika sv konsthistoria 1944. P anses där ha varit en tysk konstnär som bara verkat ett par år i Sverige men "åstadkommit ingenting mindre än en revolution i det svenska måleriet".

Stilen på de P tillskrivna kyrkmålningarna är höviskt elegant. Figurerna är långsträckta och linjeföringen bildar gärna S-kurvor, både i gestalterna och i deras detaljer. Så formade är exempelvis änglarna i Ösmo och den stridande S:t Mikael i Sala. Ett annat huvudexempel på den föregivne P:s stil är Simson och lejonet i Torshälla med deras slanka, spänstiga former. Smala midjor och rika, tätt penslade S-svängda lockar i hår och man utmärker de båda kämparna. De från Tyskland övertagna stilförebilderna Finns i kopparstick av "Meister E.S." Det är denna stil den unge Albert målare tillägnar sig för att senare successivt överge till förmån för ett alltmer robust och realistiskt uttryckssätt. När forskare tyckt sig se vissa stilskillnader inom en och samma målningssvit, som i Sala och Ösmo, har P tillskrivits de finare inslagen och Albert de litet grövre. Den nya ornamentik P skulle ha infört fortsätter Albert att använda hela sin verksamhetstid.

I skriftliga källor är P inte nämnd. Det är däremot Albert målare som först uppträder i Arbogas tänkebok 1465 – han fick då burskap i denna stad – och från 1473 i Sthlms handlingar. Enligt Sthlms jordebok gifte han sig då med Johan målares änka Anna och övertog hennes stenhus vid Norreport. Det är troligt att det var just genom Johan målares död som det öppnades en möjlighet för Albert att ta arbete och burskap i Sthlm. Han kan sedan följas i många notiser i stadens tänkeböcker och skottebok samt i Helga Lekamens gilles handlingar fram till sin död 1509. I dem kallas Albert omväxlande för målare och pärlstickare. Tydligen var han lika känd som utövare av båda yrkena. Det är emellertid endast målaren – Albertus pictor – som efterlämnat nu (1995) kända signeringar, nämligen av kalkmålningar i sex kyrkor i Mälarlandskapen. Utifrån dem kan han dessutom tillskrivas ett tjugotal andra kalkmålningssviter, bl a de aldrig överkalkade valvmålningarna i Härkeberga, Härnevi, Täby och Flöda.

En av Alberts signeringar finns i Sala landsförsamlings kyrka. Där skulle enligt den tidigare uppfattningen P ha målat de finaste figurerna och ornamenten – i själva verket de bäst bevarade – och överlåtit resten åt sin elev att fullborda. Det förefaller dock osannolikt att en mästare skulle låta sin lärling ensam signera deras gemensamma verk, om det verkligen varit ett sådant. Det är mästaren som sätter ut sitt namn.

När målningarna i Lids kyrka i Sörmland knackades fram 1954 befanns de vara ett homogent verk av P, genomgående utfört i hans stil och kvalitet och utan synbar hjälp av lärlingen. Först på 1980-talet lyckades forskare tyda den nötta inskriften i språkbandet över vad som dittills antagits vara den knäböjande stiftaren i elegant dräkt med snabelskor. Där står, med de latinska förkortningarna upplösta: "... miserere mei Alberti pictoris huius ecclesie" (ha förbarmande med mig Albert, denna kyrkas målare)... Den bedjande under detta språkband, en modemedveten man med stort blont hår och tyvärr delvis utplånat ansikte, visade sig alltså vara ett självporträtt av Albertus pictor, den första kända bilden av honom.

Denna signering innebar en dödsstöt mot P, även om upptäckarna inte själva drog de fulla konsekvenserna av sin upptäckt. Detta gjordes först flera år senare av Sture Warmenius och Eva Helenius-Öberg. Bägge klarlade, oberoende av varandra och med olika metoder, att vad som dittills tillskrivits P i själva verket måste ha utförts av den unge Albert målare. Helenius-Öberg visade att det var oklart vad som stod i Ösmo-inskriften men att den i varje fall inte innehöll namnet P. Hon uppmärksammade också Arboga-notisen om Albert målare. Warmenius fann att målningssviterna i de aktuella sörmländska kyrkorna, som bl a med hjälp av sina adelsvapen kan dateras närmare, är tillkomna under 1460-talets andra hälft. Att denna period sammanföll med konstnärens Arboga-tid har visats i en av Jan Svanberg 1992 utgiven skrift, där de nya rönen om Albert målare sammanfattas och sätts i relation till hela hans produktion. Den visar hur Albert målares stil så småningom förändrades från ungdomens sirligt höviska ideal mot en mera frodig och folklig realism. Denna utveckling följde en allmän tendens i tiden och Albert hade fått tag i nya tyska förlagor som representerade den realistiska stilriktningen. Det är dock samtidigt fråga om en personlig utveckling som har motsvarighet även i andra epoker hos målare som haft en lång verksamhetstid. Den går från ett mer detaljrikt, finpenslat och linjebetonande ungdomsmåleri till en bredare, uttrycksfullare och mera målerisk ålderdomsstil. En sådan utveckling – som Tizian och Rembrandt är världsberömda exempel på – kan följas även hos Albert. I sin tidiga produktion framstår han som det sv måleriets store förnyare på 1460-talet. – Medan nya rön alltså givit en både rikare och djupare bild av Alberts konstnärskap har P försvunnit. Med honom har det gått som med en annan föregiven muralmålare från samma tid, nämligen Eghil, som tillskrivits en rad norrländska målningssviter från 1500-talets början. Även han visade sig vara produkten av en felläst inskrift. Eghils skenliv varade ett halvt sekel och P:s i mer än ett helt.

Författare

Jan Svanberg

Källor och litteratur

Källor o litt: H Cornell, Den sv konstens hist, 1 (1944), s 139 f; dens o S Wallin, Albertus pictor, Sten Stures o Jacob Ulfssons målare (1972); A Geijer, Albertus pictor, målare o pärlstickare (1949); E Helenius-Öberg, Den unge Albertus pictor o hans lärare. Till frågan om Albert målares identitet (ICO-Iconographisk post 1992:2); M Lindgren, Medeltiden (Sv konsthist, ed M Lindgren, L Lyberg, B Sandström o A G Wahlberg, 1986); E Lundberg, Albertus pictor (SAK:s publ, 70, 1961); A Nilsén, Program o funktion i senmedeltida kalkmåleri (1986); Å Nisbeth, Bildemas predikan (1986); R Norberg, Albertus pictor o den senmedeltida konsten i Sthlm (Fornv 1949); J Svanberg, "Vem var Albert..." (En vägvisare till Albert målares kyrkor, 1992), s 8–48; B G Söderberg, Sv kyrkomålningar från medeltiden (1951), s 212–224; B Wallenberg, Första tolkn av språkbandet över Alberts självporträtt i Lids kyrka (Strängnäs stifts årsb 1984); S Wallin, Målaren Peter, Albertus pictors lärare (Studier i Upplands kyrkliga konst, 1918); S Warmenius, Den unge Albert – Erik Axelssons (Tott) målare. Bidr till de tidiga Albert-målningarnas kronologi (ICO 1991:3).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter målare, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7131, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Svanberg), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7131
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter målare, urn:sbl:7131, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Svanberg), hämtad 2024-04-20.