Adrian Crispin Peterson

Född:1835-08-02 – Grava församling, Värmlands län
Död:1912-08-16 – Göteborgs Vasa församling, Västra Götalands län

Arkitekt


Band 29 (1995-1997), sida 113.

Meriter

Peterson, Adrian Crispin, f 2 aug 1835 i Grava, Värml, d 16 aug 1912 i Gbg, Vasa. Föräldrar: murarmästaren Petter Pettersson o Maria Christoffersdtr. Elev vid Karlstads gymnasium 16 febr 49, utex från Chalmers slöjdskola i Gbg 58, elev vid FrKA:s lärov 19 okt 6112 april 66, prakt arkitekt i Uppsala 6672, e o arkitekt vid Överintendentsämbetet (ÖIÄ) 17 april 6604 (från dec 72 handläggare av mål inom Gbgs o Bohus län), prakt arkitekt i Gbg från 72, arkitekt hos Gbgs byggn:ab dec 72, led av styr för Slöjdfören:s i Gbg skola 7406, av stadsfullm i Gbg 8504, av Konstnärsförb 8691, av bl a beredn för ny byggn:ordn i Gbg 9296, av byggmnämnden där 9502.

G 3 jan 1864 i Sthlm, Jak o Joh, m Hilda Josefina Lundberg, f 21 aug 1840 i Nyköpings västra förs, d 16 sept 1911 i Gbg, Vasa, dtr till Brita Catharina Södergren (senare g m lokomotivföraren Nils Fredric Lundeberg).

Biografi

P började sin arkitektbana på 1850-talet som assistent till A W Edelsvärd (bd 12) i Gbg. Efter sedvanliga arkitekturstudier vid FrKA för F W Scholander verkade han sex år i Uppsala och vid ÖIÄ i Sthlm. Sedan han fått anställning vid Gbgs byggnads ab flyttade P tillbaka till Gbg, där han var bosatt livet ut. Från hans arkitektkontor levererades en ström av ritningar till såväl kyrkliga som profana byggnader i Gbg och Västsverige. I andra delar av landet uppfördes ett flertal, huvudsakligen profana byggnader som ritats av P.

Under Uppsalatiden ritade P sin första kyrka, Balingsta, tillika hans enda kyrka i östra Sverige. Kyrkan (byggd 1872), som var ett ståtligt verk i tegelgotik, revs dock 1934. Av P:s 32 kyrkor har (1994) ytterligare tre rivits: Lundby kyrka 1882–86 (revs 1993), Hanhals 1893 (1936) och Kinnarumma 1904–07 (1942).

Av 1800-talets arkitekter var det bara J F Åbom som ritade flera kyrkor än P. Storlek och kvalitet skiftade hos båda. Då P huvudsakligen rörde sig inom nygotiken hade han lättare att skapa en uttrycksfullare och mer varierad arkitektur än klassicisten Åbom. P:s kyrkor (se nedan) kan grupperas efter material. Både när det gällde profana och kyrkliga byggnader utgick han i sin fasad-och rumsgestaltning från materialets karaktär, antingen det var puts, tegel i rött eller gult, natursten eller trä. Kyrkorna vilar genomgående på den traditionella korsplanen. P:s intresse för den av ÖIÄ motarbetade centralkyrkan kom endast att förverkligas i dess minst kontroversiella form. Kyrkorna i Tådene, Falkenberg, Seglora och Hällevikstrand har således grekisk korsplan.

Såväl P:s stadskyrkor som de kyrkor som beställdes av välsituerade landsförsamlingar hör till periodens största och mest påkostade. Fasaderna på flertalet kyrkor är i s k äkta material, dvs tegel och/eller sten. Oavsett storleken lämnade P även ritningar till kyrkor med billigare putsmur som Tådene, Edsleskog, Köinge och Sunne, vilka dock gavs samma monumentala karaktär som övriga större kyrkor. Av tekniska skäl är dock fasadutformningen här förenklad på ett sätt som placerar ytterarkitekturen närmare senklassicismen än nygotiken. Kyrkorummen är däremot nygotiska. I sina många tegelkyrkor mellan 1867 och 1905 kom P att radikalt utveckla nygotiken med ett uttrycksfullt formspråk, som endast har sin motsvarighet i H Zettervalls för P vägledande kyrkoarkitektur. Det expressiva draget stegrades ytterligare i de stenklädda kyrkorna 1890-1906.

Till P:s största och mest elaborerade kyrkor i rött tegel hör S:t Pauli (Gbg), Örgryte nya kyrka, Fässberg och Fryksände. Formerna är korrekt nygotiska men proportionerna mellan byggnadsdelar och formelement följer inte alltid den i klassicistisk anda symmetriserade sv nygotiken. Murar och spiror stegras häftigt medelst språng och i de underliggande sicksackstrukturer som tegel givit upphov till alltsedan medeltiden. Teglet i dessa "rohbaubyggen" är integrerat i uttryckssträvandena. Mot den kraftfulla vertikaliteten i exteriörerna korresponderar de ursprungliga kyrkorummen med sina rikt dekorerade träinredningar i mörka färger och ekimitation. Ett av de förnämsta verken inom nygotiken är Seglora kyrka. Den tidigare, jämna kulören på det gula tegel P lärde sig uppskatta under Chalmers-tiden får här vika för en artistisk bränning i olika schatteringar, från gulvitt till svart. Genom kyrkans mindre storlek har proportioneringen givit en mera sammanhållen resning än i de större korskyrkorna. Först Smögens kyrka visar prov på ett lugnare, romanskt inspirerat formspråk.

Höjdpunkten på P:s bana som kyrkoarkitekt är hans stora, helt stenklädda kyrkor. De nya stadskyrkorna i Falkenberg och Lysekil hör till nygotikens mest spektakulära verk med kraftfull murbehandling i granit. Gestaltning och formspråk, som annars var tyskinfluerade hos P, har här fått ett tillskott från engelsk och i någon mån amerikansk arkitektur. Vinbergs kyrka på traditionell korsplan är särskilt beaktansvärd då den hör till epokens få nygotiska kyrkor med hela inredningen bevarad. Flertalet av P:s kyrkor har senare smakomvandlats, i vissa fall även välvts.

Ett försenat exempel av hög klass på fornnordism i trä är Hällevikstrands kyrka. Liksom villaarkitekturen i Bohuslän på 1870-och 80-talen är kyrkan påverkad av den norska stavkyrkoarkitekturen med dess romanska former. Av de många kyrkor vars inredningar han kompletterade eller nyritade märks Karl Johanskyrkan i Gbg med dess vidlyftiga dekoromvandling i nybarock 1900 (omintetgjord).

P:s än bredare verksamhet inom det profana området omfattar en rad olika byggnadstyper som skolor, sjukhus, hyresfastigheter, utställningsbyggnader och anläggningar av teknisk natur. Innan P återvände till Gbg ledde han i Uppsala uppförandet av Katedralskolan (invigd 1869) och ritade dess inredning samt rektorsbostaden. Pumpstationen vid Islandsfallet (1874) är ett tidigt exempel på hans intresse för teknisk civilarkitektur. P byggde även om en äldre sjukhusbyggnad till Hotel Gillet (1873–75; senare Upplands konstmuseum) och inlämnade ett stort tävlingsförslag till ny universitetsbyggnad 1877. Han ritade senare teologiprofessorn J O Quensels nybyggnad (1887).

I Gbg uppfördes en mängd byggnader efter P:s ritningar. Hans största bygge blev på 1880-talet de enhetligt utformade fastigheterna vid Kungsportsavenyen som kom att omfatta hela kv Örup, kallat Adrianopel. Här inrättade han sin påkostade privatbostad med arkitektkontor ovanpå. Före rivningen av delar i detta paradkomplex var det landets största i sin art. Ännu (1994) bevaras dock hela längan utmed avenyen obruten, om än med förenklat yttre och mycket litet av interiörerna kvar. Inspirationen till avenyens utformning kom från G Haussmanns verksamhet i Paris, även om P:s utförande av de stora fastigheterna i nyrenässans med tillskott av yppig barock i form av skulptur, balustrader och höga takformer närmast följde den franska arkitekturens omvandling i Tyskland. Sonen Carl sändes till Wien, där han studerade vid dess Kunstakademie och skickade hem ritningar och planer över de nya praktbyggnaderna omkring Ringstrasse. Som rapportör också från andra resor på kontinenten kom Carl att fungera som "dammsugare" för P:s arkitektkontor vad gällde estetiska påfund och tekniska nyheter. Besläktat med husen på Kungsportsavenyen är Max Malms hus vid Norra Hamngatan (1882–83). Den smala tomten tvingade P att arbeta mera sparsma-kat med högre kvalitet som resultat. Till det yttre välbevarade är några av kontors-, fabriks- och magasinsfastigheterna för klädesfirman F W Hasselblad vid Lilla Bommen (1873-76) och det stora affärshuset för A Abrahamson på Östra Larmgatan (1875–76). Anläggningarna präglas av kontinentens större skala. Utförandet var som i kv Örup i en tungt rytmiserad renässansbarock med rik dekor i puts och cement. För G Heyman ritade P flera byggnader i kv Apeln, av vilka dennes privatpalats (1874–75) i fransk stil med branta mansardtak hör till epokens flottaste. Göta Coldinuordens fastighet (1880) på Bellmansgatan fick släta, mera anonyma fasader i tegel men i gengäld representativa interiörer som tempelsalen med dess höga, slanka gjutjärnspelare.

Som kontrast till det Heymanska huset står ett annat av landets förnämsta palats, den Wijkska (senare Wernerska) villan vid Parkgatan (1889). Trots att alla fyra fasaderna gestaltats olika, präglas huset av en blockartad nyrenässans i puts och tegel med kolonner i polerad granit. Entrésidan är mera plastiskt utarbetad, medan den delade baksidan går tillbaka på nyantika mönster. Det mesta i den luxuösa interiören med dess stora, takbelysta trapphus har bevarats. Borta är däremot det Fürstenbergska huset vid Södra Hamngatan, vilket tillkom genom ombyggnad av det gamla sockerbruket 1885–89; delar av inredningen överfördes till Gbgs konstmuseum.

Till P:s kommunala uppdrag hörde att rita ett flertal skolbyggnader, främst i Gbg. Redan 1873 hade han för Abrahamson ritat och inrett tillbyggnader vid Nääs slott för bl a det slöjdseminarium P var personligt engagerad i. Till hans mästerverk i den lilla skalan hör småbarnskolan i Annedal byggd med gammaldags tegel i romaniserande stil (1880). Han nedlade där stor omsorg på vad som skulle bli en motsvarighet till senare tiders daghem. Sättet att inrymma all verksamhet i vad som är en korskyrka erinrar om en senare tids återanvändning av övertaliga kyrkor. Till P:s förnämsta byggnader hör Gbgs handelsinstitut (1880–81; senare Arbetarinstitutet) vid Magasinsgatan. Genom sin risalitutformning och sina stora rundbå- gefönster ter sig denna kubiska nyrenäs-sansbyggnad i tegel och puts lätt och elegant. Utsmyckningen är riklig men inte så tung som de privata fastigheternas. Den senklassicistiska aulan är i borgerlig anda indelad i två våningar genom avbrutna pelare och pilastrar. Trapphallen mot baksidan får sitt ljus genom ett högt fönster med glasmålningar. Uppmärksammat blev också Nya elementarläroverket för flickor vid Victoriagatan (1889–90), utfört i tung nyrenässans med tät pilaster- och rustikindelning samt höga franska takformer. I det inre märks trapphallen med dess gjutjärnspelare och stora målningar av Carl Larsson över bl a kvinnans liv. Riven är däremot P:s tredje stora skola, den Kjellbergska flickskolan (1897–98). Som på många hörnfastigheter i Sverige vid denna tid var vinkeln omvandlad till ett monumentalt hörntorn. Fasaderna var mera fritt gestaltade än tidigare i odogmatisk renässans med inslag av jugend. Till P:s mästerverk hör Götabergsskolan vid Molinsgatan (1902–06), som till storlek och utförande kan jämföras med de stockholmska folkskoleslotten. Med sina fyra våningar i gult Skrombergategel – liksom den samtidigt uppförda Seglora kyrka i olika schatteringar – har byggnaden en sammanhållen form. Monumentaliteten understryks genom murarnas klassicistiskt regelbundna fönsteraxlar med höga fönster som skänker rikligt med ljus åt klassrummen. Mittpartiet med sina romanska motiv i dekoren bryter sig ut ur den kubiska helheten. Interiörerna uppvisar mera av tidens jugenddrag än det yttre. – Utanför Gbg ritade P bl a läroverket i Alingsås (invigt 1901).

Av P:s många sjukhus och sociala inrättningar är de två förnämsta rivna. Både Pauvres Honteux-hemmet Eduard Magnus minne (1881–82) och Sjömanshemmet (invigt 1886) var utförda i holländsk-dansk renässansstil med ornerade gavlar och en rad av riktningens vanliga motiv. Vid Aschebergsgatan ligger den förutvarande arbets-och försörjningsinrättningen Gibraltar (1884–89; senare del av Vasa sjukhus). Originella för tiden var dess tre parallella huvudlängor i putsat tegel, inspirerade av engelsk palladiansk arkitektur. Utsmyckningen är sparsam med estetiskt verknings- fulla hörnkedjor och regelbundet utplacerade smala trappartier på långsidorna. Liksom de monumentala kortsidorna avslutas trapphusen med triangelgavlar. Av det stora projektet till Holtermanska sjukhuset (senare tillhörigt GU) realiserades 1891 de två flygelpartierna i enklare utförande i gult tegel med röda band. Modernt för sin tid var Epidemisjukhuset (1884–88) med sina tvåvåniga osmyckade paviljonger belägna på en avskiljande höjd i Annedal.

Till epokens unika monumentalbyggnader hör Borås enskilda bank (1892–95; senare förändringar). Liksom vissa av de kommersiella inrättningarna i Gbg visar banken tydlig påverkan från engelsk kontorsarkitektur. Med sina runda hörnpartier, sitt gula tegel med mönstermurning i kontrasterande färger och sina rader av tunga bågöppningar har den sin enda motsvarighet i Höganäsmagasinet i Sthlm, ritat av L Peterson (se nedan) 1889–91. Mindre utstofferad blev Westra Wärmlands sparbank (1906–10, senare Sparbankshuset), en av P:s sista fastigheter med avskuret hörn. Den utgör en liten men nära släkting till riksbyggena i Sthlm och har föga anknytning till P:s tidigare arkitektur i nyrenässans.

P:s enda större teaterbyggnad, Helsingborgs stadsteater, byggdes 1877 och revs hundra år senare. Innanför en tung, block-artad exteriör, vars mittparti öppnade sig i en tredelad loggia, rymdes en hovteater med fyra rader. Även P:s största permanenta träbyggnad, Trädgårdsföreningens restaurant i Gbg, är borta (brann 1965). Den följde på den tidigare av Edelsvärd ritade Moriska paviljongen, som byggdes om av P 1879. Sedan paviljongen flyttats, uppfördes en ny konsertsalong med vidhängande restaurang 1886. Den blev det väldigaste etablissemanget i sin art i Norden med stora balkonger och en hög, samlande mittöppning. Kvar står dock (1994) societetshusen i Varberg (1883) och Marstrand (1886). Det förra ritades i s k Alhambrastil med taggiga hästskobågar. Mindre pittoresk är den större, klassicistiska anläggningen i Marstrand trots balkongrader och tvärlagda trappor. Planen är rektangulär, och byggnaden har samma basilikala sträckning med mitt- och sidopartier som S:t Pauli kyrka. I detta sammanhang bör även nämnas turisthotellet i Kinnekulle (1890-91) på T-formad plan med stora verandor.

En av P:s största succéer var huvudpaviljongen på 1891 års industriutställning på Heden i Gbg, för vilken han var chefsarkitekt. Paviljongen utgjordes av en traditionell hallbyggnad med förhöjt mittparti och sidoskepp. Att döma av bevarade ritningar och beskrivningar var detta en av tidens magnifikaste träfantasier med en anhopning av alla kuranta träarkitekturmotiv, såväl fornnordiska som schweiziska – och naturligtvis trägotik. Allt var "målat i lysande färger, mest rött, vitt och svart" (Kjellin 1969, s 32). Fotografier från utställningen, liksom från ovannämnda nöjesinrättningar, visar en överdådig flaggprakt med stående och utstickande stänger med flaggor och vimplar av en typ som skulle återkomma i F Bobergs (bd 5) utställningsarkitektur.

Som tidigare medarbetare till Edelsvärd var det naturligt att P även skulle rita järnvägsstationer. Falkenbergs station (1891) och Borås central (1894) uppfördes i sten, medan de pittoreska trästationerna i Gbg vid Lilla Bommen (1897) och Säröbanan (1899; båda rivna) stod nära P:s villaarkitektur.

Mest representativa av de corps de logier P ritade är det i slutet av 1870-talet i sten uppförda Nolhaga utanför Alingsås i en förnämt enkel klassicism och Wendelsberg i Mölnlycke, utformat som ett pittoreskt träslott i nyrenässans med stort hörntorn och branta mansardtak. De är signifikativa för P:s förmåga att på beställning samtidigt kunna skapa arkitektur i skiftande stilar. I Varberg ritade han konsul Gerlachs hus (1887) i holländsk renässans. P:s arbeten i Norrland är få. I Luleå ritade han C Bomans hus (1887). Intressantare är den stora jaktanläggningen Rensjösätern i Jämtland för göteborgaren O Dickson (1884). Trots att ritningarna förenklades något utgör huvudbyggnaden ett ståtligt jaktslott med brutna och avskurna takfall. De många villor och paviljonger i Västsverige som uppfördes efter P;s ritningar var präglade av tidens smak för trägotik, fornnordism och chateletstil. Flertalet avslutades med branta eller voluminösa tak och var utrustade med tornpartier och verandor i livfull trädekor. Planerna var oftast asymmetriska och speglade liksom palatsens rumsdispositioner ett pittoreskt yttre. Fågelhus, hundkojor och andra mindre byggnader i trägotik och morisk stil hörde till den mera lekfulla arkitektur som det roade P att rita.

P fortsatte även att arbeta med rent tekniska anläggningar. För Trollhättans mekaniska verkstad ritade han 1885 diverse byggnader, även villor. I Gbg ritade han en porslinsfabrik på Kvillegatan samt en rad byggnader för gasverket. Till P:s mera betydande insatser på detta område hörde deltagandet i utbyggnaden av stadens vattennät på 1890-talet. Han gjorde bl a yttérarkitektu-ren till reservoaren i Annedal med dess vattentorn i kontrastmurat tegel samt anläggningen i Slottsskogen. Den senare kröns av ett vida synligt vattentorn med ett litet utsiktstorn som avslutar denna donjon i sten. P ritade även en pumpstation i tegel i Masthuggsbergen.

P var med sitt kontor den mest produktive arkitekten i Sverige mellan 1870 och 1910. Han anlitades för byggnader av alla kategorier samt ombesörjde ombyggnader och nydekoreringar i tidens smak. Insatsen var störst i Gbg, där han även blev politiskt och ekonomiskt involverad i nybyggandet. Hans mångsidighet korresponderade med lättheten att skapa i olika stilar och material. I allmänhet följde P tidens decorumideal med gotikinspirerade kyrkor och profan stenarkitektur i nyrenässans med inslag av antikassocierande barock. Hans träarkitektur, som var mindre officiös till sin karaktär, uppvisar större frihet vad gäller plan- och motivsammanställningar. Även stadspalatsen har flexibla planlösningar som avspeglar sig i tompartier och burspråk på det sätt G Semper, vars principer P influerats av, ansåg uttrycka sann gestaltning.

P:s kyrkoritningar uppfattades ofta vid granskningen på ÖIÄ som alltför personliga och korrigerades ibland till hans förargelse. Efter överflyttningen till Gbg blev han alltmera fri i sitt skapande jämfört med sina generationskamrater. Från de arkitektoniska föreställningar avseende normer och stilriktighet som inplanterats i akademieleverna lösgjorde han sig tillräckligt mycket för att framstå som originell eller rent av kontroversiell. Stockholmsarkitekterna med deras hårda knytning till FrKA, ÖIÄ och Teknisk tidskrift utvecklades mera försiktigt, särskilt inom den offentliga sektorn. Med kyrkliga och kommunala uppdragsgivare utan kontakt med Sthlm samt de kapitalstarka privata byggherrarna i Västsverige kunde P och övriga Göteborgsarkitekter skapa en konstnärligt mera personlig arkitektur. Som arkitekt utanför Sthlm fick P aldrig mycket publicitet i Teknisk tidskrift och har därför inför eftervärlden felaktigt kommit att framstå som en mindre betydande arkitekt än sina Stockholmskolleger.

P kan med sitt starka gestaltningsbehov och förmåga att realisera sina idéer jämföras med H Zettervall och E Langlet (bd 22). Som ledamot av stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Gbg hade han som både uppdragsgivare och exekutör en annan ställning inom arkitektkåren än de flesta av sina kolleger. Fyndet av ca 700 av P:s ritningar 1967 kom i hög grad att vidga bilden av honom som gedigen mångfrestare, även om dessa ritningar endast omfattar en tredjedel av hela hans verk.

I jämförelse med de samtida arkitekterna i Europa och USA ter sig P mindre originell. Inom den sv byggnadskonsten hör han emellertid både som byggare och som artist till de ledande. Hans expressiva formvilja genererade oupphörligt nya lösningar inom konventionerna. Sällan eller aldrig försjönk P i själlös rutin, trots sin stora produktion. Flera andra arkitekter berikade Gbg med representativa byggnader, men ingen ritade så många byggnader på hög nivå i denna del av landet som P. Kvarstående (1994) av P ritade kyrkor i Göteborgsområdet: S:t Pauli 1880–82, Fässbergs kyrka i Mölndal 1886–87 och Örgryte nya kyrka 1888–90. I Bohuslän ritade P kyrkor i Kungshamn, byggd 1879, Grebbestad 1890–92, Fjällbacka 1892, Lysekil 1897–1901, Bokenäs 1899–1901, Hällevikstrand 1903-04, Smögen 1904–05; i Halland Lindome 1882–84, Ölmevalla 1884–85, Förlanda 1885–87, Okome 1890–91, Falkenberg 1891–92, Köinge 1894-96, Gödestad 1895-97, Vinberg 1899, Hishult 1901–02, Alfshög 1901-03; i Västergötland Tådene 1878–80, Seglora 1902–03, Ornunga 1903–05; i Värmland Sunne 1886–88, Fryksände 1896–98; i Dalsland Högsäter 1900–02, Sundals Ryr 1903-06, Edsleskog 1905. Alfshögs, Hishults o Ornunga kyrkor ritade P i samarbete med sin son, arkitekten Carl A R Crispin (1867–1929), som hade antagit P:s andra förnamn som nytt familjenamn.

Författare

Krister Malmström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En ritn:saml efter P i Gbgs stadsarkiv.

Källor och litteratur

Källor o litt: ÖIÄ:s arkiv, bl a Claa: 47 o 52 (diarium 1866 o 1872) o F V: 13 o 14 (admin handhar 1866 o 1872), samt ritn:saml:en. Ritn:ar i GLA.

K Aasma, Dragsmark o Bokenäs (Sveriges kyrkor, 218, 1994); H O Andersson o F Bedoire, Bankbyggande i Sverige (1981); des, Sv arkitektur. Ritmar 1640-1970 (1986); Antologia Go-thoburgensis, ed F Persson o A Rundqvist (1953); Bebyggelsehist undersökn:ar i Västsverige 1973, 34 [197475]; F Bedoire, Den judiska emancipationen o industrialismens metropoler (Bebyggelsehist tidskr, nr 20, 1990); M Bergman o J-O Montelius, Nationshusen i Upsala (1977); Beva-ringsprogram för Helsingborgs stadskärna (1986); H Bjur, Vattenbyggn:konst i Gbg under 200 år (1988); Byggnadsminnen 19611978, ed RAÄ (1981); Byggnadsminnen 19781988, ed RAÄ (1989); I G Clason, Öfverblick öfver byggn:verksamheten i Sverige under de sista 25 åren (Tekn tidsskr 1896, extrah); G Clemensson, F W Hasselblad & Co. 1841 15/5 1941 (1941); De hundra åren. Stadsfullm i Helsingborg 18621962 (1965); För hundra år sedan skildringar från Gbgs 1880-tal (Gbgs hist museums årsb 1984); Gbg. Kulturmiljöer av riksintresse (1992); Gbgs stadsfullm; B Grandien, Drömmen om renässansen. Fredrik Wilhelm Scholander som arkitekt o mångfrestare (1979); dens, Rönndruvans glöd. Nygöticistiskt... under 1800-talet (1987); [J Göransson,] Marstrand. Bebyggelseinventering 197071 (1974); I Hasselgréen, Ostindiska huset Gbgs museum (1984); E Hedin, Gbgs flickskolor (ÅSU 117, 1967); E-M Hermansson o M Lundgren, Palmhuset i Gbgs trädgårdsfören (1986); Institutions sociales et philantropiques de Gothembourg (1900); M jamfeldt-Carlsson, Landskap, jaktvillor & kurhotell (1988); M Kjellin, Gbgs börs- o festivitetsbyggn 18491949 (1949); dens, Gbg genom tre sekler (1950); dens, Kvarteret Bokhållaren i Gbg (1955); dens, Kvarteret Frimuraren i Gbg (1959); dens, Vid Avenyen (1960); dens, Wernerska villan (1968); dens, Några verk av arkitekt A C P (Gbgs hist museums årstryck 1969); dens, Engelska kvarteret i Gbg (1972); Kulturhist dokumentation inför byggn:minnesförklaring, nr 31, Kungsportsavenyn 1622 (1985); G Käring, Bygga församlingen ur krisen (1984); C Lagerberg, Gbg i äldre o nyare tid (1902); C Lagerberg o O Thulin, Gbg under 300 år (1923); G Lindahl, Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i sv arkitektur 1800-1950 (1955); H Lindberg, Gbgs trädgårdsfören. Minnesskr ... (1942); B Lundberg, Gamlestadsförs o S:t Pauli kyrka i Gbg 1882-1982 (1982); Lundby nya kyrka 100 år (1986); K Malmström, Centralkyrkor inom Sv kyrkan 1820-1920 (1990); dens, Kyrkornas arkitekter. Förteckn ... 1860-1930 (1991); G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 2 (1928); O Nylén, Från Börsen till Park Avenue intressanta göteborgsbyggnader uppförda mellan 1850 o 1950 (1988); R Ringbom, Stone, style and truth (1987); G Schönbeck, Victor v Gegerfelt, arkitekt i Gbg (1991); L Stackeli, Den sv västkustens havsbadort (1974); dens, Västkusten förr (1975); S Strömbom, Konstnärsförbis hist, 1[2] (194565); Sv stadsmonografier, 31. Gbg, ed O Thulin (1948); Univ:huset i Uppsala 18871987, ed T Heinemann (1987); R Zeitler, Schweden (1985); A Åman, Om den offentliga vården (1976).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adrian Crispin Peterson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7137, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Malmström), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7137
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adrian Crispin Peterson, urn:sbl:7137, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Malmström), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se