Meriter

1 Petersson, Per Alfred (i Påboda), f 25 juni 1860 i Söderåkra, Kalm, d 11 okt 1920 där. Föräldrar: bonden Fredrik August P o Maria Petersdtr. Elev vid Ebbetorps folkhögskola, Kalm, 76–78, vid Sv missionsförbis skola i Vinslöv, Krist, 84–85, lantbrukare, ägare av hemmanet Påboda i Söderåkra från 87, kommunalman där, led av Kalmar läns södra landsting 94–07 o 10–11, av Kalmar läns södra hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 96, av AK 97–08 (led av statsutsk 03–05 lagt, statsrevisor 05 lagt, led av särsk utsk 05 1:a urt, av lagutsk 06), led av Allm valmansförb:s överstyr 04–05, statsråd o chef för Jordbruksdep 2 aug–7 nov 05, 29 maj 06–17 mars 09, 7 okt 11–17 febr 14, 19 okt 17–10 mars 20, led av FK 11–20 (led av jordbruksutsk 11 o 14B–17, av första särsk utsk 14B, av hemliga utsk 14B o 16–17, v ordf i liberala saml:partiets FK-grupp o led av partiets femmannaråd 16–17), led av Frisinnade landsfören:s VU 14, ordf där 16–20, ordf i 1916 års torvkomm jan 16–nov 17, landsh i Sthlms län 10 mars 20 (tilltr ej). – LLA 06, HedLLA 19.

G 24 juni 1888 i Söderåkra m Mathilda Charlotta Olsson, f 11 sept 1861 i Jämjö, Blek, d 4 maj 1947 i Söderåkra, dtr till torparen Anders O o Johanna Svensdtr.

Biografi

Alfred P föddes på en gård som ägts och brukats av fädernesläkten under åtskilliga generationer. Fadern var en driftig jordbrukare, som genom nyodlingar, täckdikningar och jordförvärv förvandlat gården till ett mönsterjordbruk om 300 tunnland. Det religiösa intresse som under ungdomsåren starkt framträdde hos P var ett mödernearv. Moderns barndomshem hade varit en replipunkt för den framväxande väckelserörelsen.

P, som var äldst av nio syskon, av vilka fyra dog i späd ålder, arbetade efter avslutad skolgång i föräldrarnas lantbruk. Han genomgick två årskurser vid Ebbetorps folkhögskola, som gav bestående intryck. Senare beslöt P att utbilda sig till missionär och bedrev studier i Sv missionsförbundets regi. Faderns död 1886 förändrade dock planerna, och som ende myndige avkomling övertog han föräldragården, ingick äktenskap två år senare och blev en driftig och intresserad lantbrukare. I religiöst avseende förblev han en förespråkare för tolerans. Han tog avstånd från de frireligiösa trosfrändernas angrepp på statskyrkoinstitutionen men accepterade aldrig den senares lära om nådemedlen. P:s religiösa intresse svalnade dock, och vid sekelskiftet lämnade han missionsförbundet.

P invaldes i AK som efterträdare till den avlidne Nils Petersson i Runtorp (se ovan). Han hyste en allmänt konservativ uppfattning och anslöt sig till det återförenade lantmannapartiet. – Under sin första riksdagsperiod iakttog P passivitet. 1898 framlade han dock en motion om att JO-ämbetet så långt som möjligt skulle avskiljas från den allmänna ämbetskarriären, men förslaget avvisades av KU som "särdeles oklokt". Han omvaldes utan strid vid de följande AK-valen. Från 1901 engagerade han sig i försvarsfrågan och anslöt sig till den grupp inom lantmannapartiet som förordade en ökning av försvarsanslag och övningslängd. Som ordinarie ledamot av statsutskottet placerades P på den avdelning där försvarsanslagen handlades. 1904 invaldes han i den 75 man starka överstyrelsen för den konservativa riksorganisationen Allmänna val-mansförbundet men ägnade inget intresse åt detta uppdrag.

Före 1905 var P föga känd i politiska sammanhang. Han var en flitig utskottsledamot men deltog sällan i riksdagsdebatterna. Han stödde den nya skattelagstiftningen som infördes 1902 med progressiv inkomstskatt grundad på självdeklaration. I rösträttsfrågan hade han ännu ej någon klart utformad uppfattning.

I samband med unionskrisen 1905 fördes P in i det politiska rampljuset. Tidigt, t ex i samband med flaggfrågan 1899, ansåg han att Sverige förr eller senare måste säga nej till de norska anspråken. Vid 1905 års första urtima riksdag blev P medlem av det utskott som tillsattes för att handlägga frågan och anslöt sig där till uppfattningen att norrmännen inte ensidigt kunde diktera villkoren för unionsupplösningen. När Christian Lundeberg (bd 24) bildade sin samlingsregering, erbjöds han posten som jordbruksminister. P var väl medveten om att han därmed skulle bli "den första bonden vid konungens rådsbord". Han accepterade efter stor tvekan, närmast föranledd av osäkerhet om sin förmåga att kunna leda ett departement. P visade sig dock snabbt vara en skicklig och uppskattad departementschef. I samband med förhandlingarna om uniönsupplösningen tillhörde han den grupp inom regeringen som önskade ta hänsyn till norrmännens önskemål, vilket bl a resulterade i att Kongsvingers fästning undantogs från demolering. Efter valen till AK hösten 1905 upplöstes samlingsregeringen, och rösträtten blev under de närmaste åren den dominerande politiska frågan. När nationella framstegspartiet bildades 1906 som en utbrytning ur lantmannapartiet anmälde sig P som medlem och invaldes i dess förtroenderåd. Partiet har betecknats som "ett modernt, nationellt, moderat framstegsvänligt högerparti" (Thermaenius, s 183). P hade vid 1905 års lagtima riksdag tillsammans med ett tiotal ledamöter från AK motionerat om proportionella val till båda kamrarna, s k dubbelproportionalism. Vid 1906 års riksdag ställdes mot regeringen Staaffs proposition om majoritetsval i enmansvalkretsar en motion med P som första namn, den s k Påbodamotionen, om proportionella val till båda kamrarna och en begränsning av antalet röster för kommunalt röstberättigade. AK antog propositionen och FK antog motionen, varefter regeringen avgick.

P:s politiska ställning hade stärkts genom den stora anslutning som hans rösträttsmotion erhållit, och anbudet att bilda ny regering gavs av kronprinsen först åt P. Han avböjde men accepterade senare att ingå som jordbruksminister i Arvid Lindmans (bd 23) regering. Som fackminister ägnade han småbrukar- och egnahemsrörelsen stort intresse. Framför allt tog P mycket verksam del i utformningen av regeringens rösträttsproposition, som grundade sig på hans motion från föregående år och som antogs av riksdagen 1907. I förhållande till motionen sänktes rösträttsåldern från 25 till 24 år, proportionalismen utsträcktes till FK:s valkorporationer, dvs landstingen och storstädernas stadsfullmäktige, och det kommunala fyrksystemet ersattes med en 40-gradig skala. Efter motion av Daniel Persson i Tallberg (se ovan) genomfördes en sänkning av valbarhetscensus för FK och infördes arvode för kammarens ledamöter.

Förhållandet mellan Lindman och P var från början kyligt. Motsättningen mellan Lindmans utpräglade högerståndpunkter och P:s mera moderata inställning ledde upprepade gånger till svåra slitningar. Lindmans häftigt antisocialistiska inställning delades inte av P, och han uppmanade i ett anförande under 1908 års valrörelse väljarna att hålla en självständig centerlinje. Frågan om en arrendelag med tillhörande vanhävdslag framkallade en långvarig strid, men riksdagens beslut följde i stort sett P:s uppfattning. Meningsmotsättningar angående avfattningen av svaret på en interpellation rörande riksdagsutskottens rätt att av ämbetsmännen begära upplysningar framkallade en akut kris inom regeringen, och i mars 1909 inlämnade P på regeringschefens direkta uppmaning sin avskedsansökan. På grund av bostadsband måste P med

1908 års utgång frånträda sitt mandat i AK. Efter brytningen med Lindman vidareutvecklade P tidigare tankar på ett centerparti, ett fristående landsbygdsparti med ett program som kunde vinna anslutning både från höger och vänster, varigenom bondeklassen skulle kunna uppträda som medlare i klasskampen. Han tog kontakt med Daniel Persson i Tallberg och förklarade sig beredd att lämna högern men tvekade att ansluta sig till det liberala lägret. På senhösten

1909 sammanträffade P och Persson i Sthlm men avstod från någon ny partibildning, troligen av fruktan för att en sådan ytterligare skulle öka splittringen bland liberalerna utan att ge någon motsvarande anslutning från högern.

Sedan tanken på ett centerparti övergivits, inträdde P i febr 1910 som medlem i Frisinnade landsföreningens avdelning i Kalmar och rekommenderade inför landstingsvalet landsföreningens program. Han blev omedelbart suppleant i landsföreningens förtroenderåd och invaldes på hösten i FK. Efter 1911 års val till AK med dess seger för vänsterpartierna bildade Karl Staaff sin andra ministär, och i den ingick P som jordbruksminister. I de följande årens häftiga politiska strider spelade P ingen framträdande roll. I försvarsfrågan ställde han sig närmast på statsministerns linje och försvarade det program som denne framlade i dec 1913. Mellan Staaff och P rådde ett gott förhållande.

Efter de händelser som ledde fram till regeringens avgång i febr 1914 flyttades P:s politiska position ytterligare åt vänster. Han var motståndare till Staaffs stöd för regeringen Hammarskjölds försvarsproposition i aug 1914. Han var också betydligt mer hågad än den liberale ledaren för ett samarbete med socialdemokraterna. Efter Staaffs död hösten 1915 invaldes P i det fernmannautskott som övertog liberala samlingspartiets ledning. Han var fortsatt kritisk till regeringen Hammarskjöld och drev en hård opposition, främst mot dess försvarspolitik.

P var förespråkare för den koalitionsregering mellan liberala samlingspartiet och socialdemokraterna som etablerades efter vänsterpartiernas framgångar vid 1917 års val. Han nämndes också i förhandsdiskussionerna som tänkbar statsminister. Mot sin vilja ingick han i Nils Edéns (bd 12) ministär som jordbruksminister. Orsaken till hans tvekan torde främst ha varit vacklande hälsa – sedan flera år led han av diabetes – som medförde, att han éj kontinuerligt kunde delta i regeringsarbetet. P:s främsta uppgift inom regeringen blev folkförsörjningen, som under 1918 drabbades av stora påfrestningar. P var motståndare till en helt genomförd statshushållning med full dispositionsrätt över landets livsmedelstillgångar och beskylldes av många socialdemokrater för att gynna producenternas intressen. 1919 genomförde han en spannmålsreglering som förberedde en återgång till normala förhållanden, genom att han lät en provisorisk anordning med glidtullar åtfölja upphävandet av bestämmelserna om minimipriser. I de dramatiska händelserna vid författningsändringen i nov 1918 var P av sjukdom förhindrad att deltaga. I kommunalskattefrågan ansåg han, att förslagen i alltför hög grad övervältrade bördorna på bönderna. I jan 1920 gick han vid en beredning som på grund av hans sjukdom hölls i hemmet helt emot förslaget, och kommunalskattefrågan blev åtminstone formellt den fråga som medförde regeringsupplösningen i mars s å. Efter koalitionsregeringens avgång utnämndes P till landshövding i Sthlms län men kunde på grund av sjukdom aldrig tillträda sitt ämbete.

Under 15 år tillhörde P Sveriges främsta politiker. Han har karakteriserats som en "bondedemokrat", som representerade bandet mellan den gamla bondedemokratin och den nya folkstyrelsen med sina rötter i arbetarrörelsen. Hans socialt betingade idealism tog sig praktiska uttryck i egnahemsrörelsen. Han såg egnahemsideologin som alternativ till industrialisering och industrikapitalism, mot vilka han hyste djup miss- tro. P:s administrativa skicklighet parad med arbetsförmåga och viljestyrka gjorde, att han som departementschef uppfyllde högt ställda krav. Han nedlade stor omsorg på den del av undervisning och utbildning som lydde under hans departement. P hyste en viss ovilja att yttra sig offentligt, men då han framträdde skedde det med klarhet och auktoritet. Vid de interna överläggningarna i statsrådsberedning, utskott och partiinstanser deltog han flitigt och utövade stort inflytande. Omdömena om P har varit skiftande. Efter brytningen med Lindman framställdes han länge från högerhåll som en karriärist. Inom det frisinnade lägret åtnjöt han stor respekt, och han framstod som den självklare ledaren för liberala samlingspartiets talrika lantmannagrupp i riksdagen.

P:s äldste son, Torsten Paul Jonatan P (1889–1972), avlade jur kand-examen i Sthlm 1913 och var därefter länge verksam inom domstolsväsendet. Efter tingstjänstgöring verkade han i Svea hovrätt, där han blev hovrättsråd 1929. Han blev 1930 sekreterare i riksdagens tillfälliga utskott samt byråchef för lagärenden i Finansdepartementet, där han följande år utsågs till expeditionschef. I Felix Hamrins (bd 18) ministär aug–sept 1932 var Torsten P konsultativt statsråd, och han valdes 1933 till militieombudsman. 1936–55 var han general-lotsdirektör och chef för Lotsverket. – P togs under 1920-talet i anspråk för ett stort antal sakkunnig- och utredningsuppdrag inom Justitie- och Jordbruksdepartementen. Från slutet av 1930-talet och under krigsåren deltog han i en rad utredningar med anknytning till kristidsproblemen, i flera fall som ordförande.

Författare

GustafJonasson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter P, huvudsakligen brev, i GUB. – Brev från P i KB, LUB, RA (bl a till E Trolle o A Mörner) o i UUB (bl a till D Bergström, A Schotte o K Staaff).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tal om rösträttsfrågan i Svalöf den 20. juli 1906 ([A Lindman o A P,] Två tal i rösträttsfrågan [rubr], Sthlm 1906, s 13–16). – Föredrag i Wassmolösa. [Text.] Kalmar 1910. Fol. 1 bl. [Ur tidn Kalmar.] – Politiskt föredrag i Nybro. Kalmar 1910. Fol. 1 bl. – Lantmannapolitik förr och nu ... (Ur ett föredrag.) [Rubr.] Sthlm 1911. 8 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, 14 = 1911: 9.) – Om det politiska läget. Föredr hållet i Skara den 1 mars 1914. Sthlm 1914. 14 s. (Ibid, 1914: 9.) – Frisinnad svensk lösen. Politiskt tal i Rimbo söndagen den 20 febr. 1916. [Rubr.] Sthlm 1916. 12 s. (Ibid. 1916:5.)

Källor och litteratur

Källor o litt: S U Palme, Bondekriser (otr; 1962).

I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); A Brusewitz, Arvid Lindmans första ministär 1906–1909 (Sc 1947); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen ... 1890–1902 (1953); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917–1920 (1946); L Kihlberg, Karl Staaff, 2 (1963); O Nyman, Högern o kungamakten 1911–1914 (1957); K Petersson, En bondedemokrat (1965); riksdagstrycket 1897–1908 o 1911–20; H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902–1927 (1929); EThermaenius, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); E Timelin, Ministären Lindman o representationsreformen 1907-1909 (1928); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 5 (1992); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941). – Torsten P: N Alexanderson, Militieombudsmannen (Sveriges riksdag, 16, 1935); Justitiematr 1941 (1941); T Schaffer, nekr över Torsten P (DN o SvD 16 maj 1972); SMoK; Sv juristmatr 1950 (1950).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Alfred Petersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7147, Svenskt biografiskt lexikon (art av GustafJonasson), hämtad 2024-11-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7147
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Alfred Petersson, urn:sbl:7147, Svenskt biografiskt lexikon (art av GustafJonasson), hämtad 2024-11-11.