Petrén, släkt



Band 29 (1995-1997), sida 168.

Biografi

Petrén, släkt, härstammande från mjölnaren Peter Henriksson (1754–1817), som innehade en vattenkvarn i Lilla Bubbetorp, Ö Ryd, Ög. Dennes son Anders P (1793–1834) blev student vid UU 1815 och var lärare vid Motala mekaniska verkstads växelundervisningsskola. Hans bror mjölnaren och byggmästaren Carl Henrik Pettersson (1803–1834) övertog nämnda kvarn efter sin far. Efter hans död flyttade hans änka Christina Maria Rudelius till sin bror prof Carl Johan Hill (bd 19) i Lund där hennes barn växte upp.

Son till Carl Henrik Pettersson och Christina Maria Rudelius var Carl Daniel Edvard (1825–1901), som efter farbrodern antog namnet P. Edvard P prästvigdes 1848 och blev fil dr 1850 vid LU. Han var från 1868 kh i Halmstad o Sireköpinge, Malm, och innehade flera uppdrag, bl a som folkhögskoleinspektör i Malmöhus län 1876–96 och folkskoleinspektör 1879–92.

Edvard P och hans hustru Kjerstin Beata Charlotta (Charlotte) Göransson hade 14 barn, av vilka tolv, tre döttrar och nio söner, uppnådde vuxen ålder. Den yngsta dottern, Hedvig Louise Beata P (1880–1977) blev 1911 fil dr på avhandlingen Extension de la méthode de Laplace aux équations. Hon var den första kvinna som disputerade inom de matematiska disciplinerna. Hennes avhandling behandlar ett klassiskt ämne inom matematiken: lösning av vissa partiella differentialekvationer genom integration. Den präglades av stor omsorg och klarhet och var helt självständig, men genom nya metoder hade hennes ansats hamnat i en återvändsgränd. Hennes "talang och arbetsförmåga hade varit värd ett bättre ämne" (Gårding). Louise P var från 1912 gift med prof Charles Ernest Overton (bd 28).

Samtliga Edvard P:s nio söner nådde framskjutna positioner i samhället. Äldst var Carl Thure Henrik P (1858–1926) som avlade mogenhetsexamen 1876 i Lund, blev fil kand 1879, med kand 1884 och med lic 1888, allt vid LU. Thure P:s gärning blev mer praktisk än vetenskaplig. Han hade egen läkarpraktik i Malmö från 1888, var under många år bitr provinsialläkare där och hade årliga förordnanden som förste provinsialläkare i Malmöhus län.

Thure P kom tidigt att intressera sig för sinnessjukvård och var läkare vid Holmehus privata sinnessjukanstalt 1894–1914, vid Katrinelunds dito från 1896 och från 1898 fängelseläkare i Malmö. Hans kunskap och erfarenhet på dessa områden gjorde att han kallades till ledamot i flera kommittér och utredningar, bl a ang obligatorisk sinnesundersökning av vissa brottslingar 1908–09 tills med bl a brodern Alfred (P 1; se vidare denne) och angående disciplinstraff i fångvården 1919–20. Han var också ledamot av den stora strafflagskommissionen 1916–23, som leddes av Johan Thyrén. Thure P var även kulturellt, politiskt och kommunalt verksam. Han var ledamot av Malmö stadsfullmäktige 1899–1914 och intresserade sig främst för frågor som gällde sjukkasseväsen, arbetsförmedling, arbetsavtalsprinciper, folkhälsa och folkbildning. Han var till sin död ordförande i biblioteks- och föreläsningsföreningen. Thure P var en av stiftarna av Malmö läkareförening och under tre perioder dess ordförande. Han hade även flera styrelse- och revisorsuppdrag inom den privata sektorn. Han har beskrivits som en praktisk begåvning, skärpt, slagfärdig och humoristisk men med ibland bristande förståelse för vad han ansåg vara dumhet. Handlingar efter honom finns i MSA.

Edvard P:s andre son var Johan Edvard P (1863–1930) som avlade mogenhetsexamen 1881 i Lund och blev jur utr kand vid LU 1887. Efter tingstjänstgöring blev han 1893 fiskal vid Hovrätten över Skåne och Blekinge och var assessor där 1897–1902. Edvard P:s aktiva hovrättskarriär avbröts 1900 då han kom till HD som revisionssekreterare, ett arbete som snart ersattes av lagstiftningsuppdrag i Justitie- och Ecklesiastikdepartementen. Han tjänstgjorde också som byråchef för lagärenden. Han blev 1902 expeditionschef i justitiedepartementet, en post som han med sin utvecklade talang för administrativt arbete passade väl för.

Efter en kort period som konsultativt statsråd i J O Ramstedts ministär 1905 utsågs Edvard P s å till justitieråd, ett ämbete han upprätthöll till sin död. Det var som justitieråd han gjorde sina största insatser, och han var en av domstolens markanta krafter under 1900-talets första decennier. Han företrädde ett av sin tid präglat ämbetsmannaideal innefattande pliktkänsla, engagemang och ett tydligt intresse för den rättssökande. Dessa ideal parades hos honom med en ovanlig arbetsförmåga – hans arbete var hans liv. Särskilt i mål rörande resning och nåd lade han ned stor möda. Sitt klara intellekt, sin starka fantasi och sin konstruktiva kombinationsförmåga kunde han väl tillämpa på sina gedigna kunskaper och vidsträckta överblick (Alexanderson).

Edvard P passade väl in i HD:s kollegiala dömande verksamhet. Han var en utpräglad generalist, samtidigt som det individuella rättsfallet alltid stod i centrum för hans intresse. Han avböjde konsekvent andra uppgifter för att kunna ägna dömandet sitt odelade intresse. Under Edvard P:s tjänstgöringstid i HD inleddes en förändring av domstolens uppgifter. Den nya fullföljdslagen 1915 innebar ett kraftfullt försök att reducera domstolens balanser både genom ändrade arbetsförhållanden och genom tillströmningen av mål. Edvard P följde denna reform med stort intresse och redovisade fortlöpande förändringen. Han blev jur hedersdr vid StH 1927.

Kh Edvard P:s tredje son var prof Daniel Alfred P (P 1). Son till Alfred P var Ture Erik Alfred P (1902–76) som vid Kl blev med kand 1925, med lic 1933 och med dr s å på en avhandling om gallblåsans vener. Han var 1928–35 tf prosektor i anatomi vid Kl, blev 1935 ordinarie och var tf professor 1936–40. Han var 1935–68 lärare vid GCI och 1935–58 vid Tandläkarinstitutet (från 1948 Tandläkarhögskolan), där han 1941–47 även var inspektor. Han blev 1962 odont hedersdr i Sthlm.

Ture P var 1940–68 professor i anatomi, särskilt makroskopisk anatomi vid Kl. Han bedrev anatomiundervisning på olika nivåer – för läkare, tandläkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor – och skrev förutom vetenskapliga uppsatser även läroböckerna Anatomi för tandläkarstuderande och tandläkare (1948) och Lärobok i anatomi, 1–4 (1958–72), som bägge utkom i flera upplagor.

Ture P var ledamot av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga som tillsatts för att ta ställning till de ökade fordringar på undervisningen som växt fram genom tandläkarvetenskapens utveckling och folktandvårdens genomförande. Tre be-tänkanden avgavs 1946–47 och utmynnade i att Tandläkarinstitutet, som administrativt sorterat under Kl, 1948 ombildades till en självständig tandläkarhögskola. S å inrättades en sådan även i Malmö.

Edvard P:s fjärde son var prof Karl Anders P (P 2) och hans femte son Bror August P (1870–1938), som avlade mogenhetsexamen 1888 i Lund och hovrättsex 1892 där. Efter tingsmeritering blev han fiskal vid Skånska hovrätten 1902, assessor 1903 och hovrättsråd 1910–15. Från 1915 var Bror P häradshövding i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga, Malm. Han var under kortare perioder stadsfullmäktig i Kristianstad och Ystad och 1910–11 och 1927–30 landstingsman. Han blev jur hedersdr vid StH 1936.

Bror P tillhörde AK 1908–11 och 1914 samt FK 1912–14, 1918–20 och 1922–25. Han anslöt sig till Liberala samlingspartiet, och efter dess sprängning 1923 blev han medlem i Sveriges liberala parti och var dess gruppordf i FK 1924–25. Han var bl a ledamot av det särskilda utskott som behandlade försvarsfrågan 1914 och ordförande i andra lagutskottet 1922–25. Bror P utsågs 1908 till ledamot av 1902 års löneregleringskommitté och ingick 1908-10 i kommittén angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning. Han var 1917 ordförande i kommittén som utredde tillfällig löneförbättring vid armén och marinen.

Bror P var med sin stora kapacitet efterfrågad för flera viktiga uppdrag. Redan 1906 ville Arvid Lindman (bd 23) ha med honom i sin ministär. Även Karl Staaff hyste ett stort förtroende för Bror P och ville vid bildandet av sin andra ministär 1911 ha honom som justitieminister. Bror P vägrade ihärdigt men lät sig övertalas att bli konsultativt statsråd. När ministären upplåsts 1914 önskade vänsterpartierna och delar av regeringen ha honom som militieombudsman – ett nyinrättat ämbete – men han avböjde detta, då han inte ansåg sig kapabel. Staaff utsåg bl a honom till den första förvaltaren av den särskilda fond för frisinnade ändamål till vilken en stor del av Staaffs kvarlåtenskap gick efter hans död 1915.

När Nils Edén (bd 12) skulle bilda sin koalitionsregering 1917 var Bror P återigen ett givet önskemål. Han accepterade motvilligt och såg det snarast som en tvångsrekrytering. Trots försök från hans sida att avgå lyckades Edén behålla honom som konsultativt statsråd i regeringen ända fram till sprängningen 1920.

Flera samtida aktörer är ense om att Bror P var ett av de absolut skickligaste konsultativa statsråd Sverige haft. Omvittnat är hans stora rättskunnande, skarpsynta omdöme, pliktkänsla och arbetsförmåga. Han lade ned ett stort arbete på granskningsarbetet men var också mer direkt inflytelserik. Hans ord vägde tungt, han gav gärna råd och blev ofta tillfrågad. Under Alfred Peterssons i Påboda (se ovan) sjukdomsperioder fick han leda dennes jordbruksdepartement. De blev också nära vänner, trots – eller tack vare stora skillnader i personligheter.

Bror P hade utan tvivel kapacitet för ännu större uppgifter än dem han anförtroddes. Han var dock tillbakadragen, skydde offentligheten och ville helst dra sig tillbaka till sitt domarkansli i Ystad, som han såg som en fristad. Han led otvivelaktigt av stark självunderskattning.

Bror P var far till presidenten i Svea hovrätt Bror Arvid Sture P (P 3) och till Bror Edvard Folke P (1910–1960). Folke P avlade studentexamen i Ystad 1928 och bergsingenjörsexamen vid KTH 1934 och var 1934–41 drifts- och forskningsingenjör vid Rönnskärs smältverk, Vb. Han var 1941–43 gjuteriingenjör och laboratoriechef vid ab Sv metallverkens Västeråsverk och från 1943 överingenjör och platschef där.

Folke P var ledamot (fp) av FK 1948–52 och av bevillningsutskottet 1951–52. Han var vidare ledamot av fp:s förtroenderåd och vice ordförande i FK-gruppen 1951–52. Han deltog i flera statliga utredningar, bl a 1949 års skatteutredning och bränsleutredningen 1951, och var under några månader 1956 teknisk expert i Pakistan. Han var ledamot av Västmanlands läns landsting 1955–58 och av dess förvaltningsutskott 1954–59.

Som chef vid Västeråsverken arbetade Folke P för mekanisering och rationalisering, men han var också mån om de anställdas villkor och möjligheter till insyn. Han engagerade sig för utbildningsfrågor inom industrin, och som riksdagsman tog han i en motion initiativ till vetenskaplig forskning rörande arbetsplatsens problematik. Han verkade också för förbättrade förutsättningar att utöka representationen i riksdagen av personer sysselsatta inom handel och industri – såväl företagsledare som tjänstemän och arbetare. Han blev LIVA 1952.

Edvard P:s sjätte son var Jakob Georg P (1872–1950). Han avlade mogenhetsexamen i Lund 1890, blev fil kand 1892, fil lic 1898 och fil dr 1900, allt vid LU. Han avslutade sin utbildning till bergsingenjör vid KTH 1901 och utsågs till lektor i metallurgi och hyttkonst där 1903. Lektoratet ombildades 1911 till en professur i bergskemi och metallurgi som Jakob P innehade till 1937. Han var 1909–11 sekreterare vid KTH och 1927–37 föreståndare för dess fackavd för bergsvetenskap. Jakob P publicerade ett flertal uppsatser om bergskemi och metallurgi, t ex i Teknisk tidskrift och Jernkontorets annaler. Han behandlade bl a bestämning av fosfor, mangan, svavel, kväve och arsenik i järn och järnmalm samt skrev om kopparsmältverk.

Jakob P tog bl a som förslagsställare och ledamot av olika kommittéer och nämnder verksam del i KTH:s inre arbete. Han initierade bl a införandet av läroämnet metallografi vid KTH 1908 och tog redan s å upp frågan om införandet av en teknisk doktorsgrad vid KTH, vilket efter segslitna diskussioner och utredningar blev verklighet först 1927. Han gjorde även stora insatser i samband med den stora omorganisationen 1912, som var en följd av en kraftig resursförstärkning för KTH och som möjliggjorde uppförandet av nya byggnader vid Valhallavägen i Sthlm och en utvidgning av utbildningen. Jakob P var ledamot av kiseljärnskommittén 1907–14 och av kommittén för utredning om lättnader för vissa värnpliktiga 1909–11 samt ordförande i kontrollkommissionen för guldmynt 1920–40.

Edvard P:s sjunde son Erik Gustaf P (1874–1962) avlade mogenhetsexamen 1892 i Lund, blev fil kand 1895, med kand 1899, med lic 1904 och med dr 1911, allt vid LU. Han blev docent i kirurgi där 1911 och var professor i samma ämne vid UU 1918–21 och vid LU 1921–39.

Gustaf P var en av sin generations främsta sv kirurger, både som forskare, praktiker och klinisk lärare. Han hade en grundlig medicinsk och kirurgisk utbildning, som innefattade bl a oftalmiatrik, gynekologi och obstetrik. 1909 knöts han definitivt till den kirurgiska vetenskapen då han blev bitr lärare vid LU:s kirurgiska klinik. Han hade tagit intryck av John Berg (bd 3), hos vilken han 1900–01 var amanuens vid Serafimerlasarettets kirurgiska klinik i Sthlm, och han fick sin huvudsakliga kirurgiska skolning hos sin lärare, prof Jacques Borelius vid LU (bd 5; art skriven av Gustaf P).

Gustaf P hade en omfattande vetenskaplig produktion, framför allt inom bukkirurgin, men även inom basedowkirurgin och urologin. I sin doktorsdissertation behandlade han ulcussjukdomarnas (sår orsakade av sjukdomar) klinik och terapi och kunde visa för tiden ovanliga experimentalkirurgiska arbeten. Andra studier behandlade bl a appendicit (blindtarmsinflammation), ulcusperforationer och andra kirurgiska buktillstånd. Han var tidigt inne på strumakirurgins område och sysselsatte sig mycket med Basedows sjukdom (överfunktion av sköldkörteln) som blev det nya stora och centrala området inom kirurgin på 1920-talet. Han intresserade sig även för trombos- och emboli (blodpropps) sjukdomarna och hade en visionär syn på vad som behövdes för att minska den postoperativa mortaliteten genom lungemboli. Han fick som emeritus uppleva de stora framsteg vetenskapen gjorde på detta område – också på hans egen klinik av hans efterföljare och elever. Redan i början av sin forskarkarriär intresserade sig Gustaf P även för urologi, särskilt den urologiska diagnostiken.

När Borelius avlidit efterträdde Gustaf P honom som professor i kirurgi. Lunds lasarett var ett stort landsortslasarett med en mycket stor kirurgisk klinik. Gustaf P hade en tung arbetsbörda och hans vetenskapliga verksamhet kom främst att bedrivas under semestrarna. Han var under sin ämbetstid även sakkunnig vid tillsättandet av så gott som samtliga professurer i kirurgi i Skandinavien. Som kliniker var han främst inriktad på bukkirurgi. De sista sex åren av Gustaf P:s professorstid blev en glansperiod. Den kliniska medicinen vid LU fick ett uppsving, bl a tack vare att den framstående röntgenologen Hans Helmer kom dit och tog hand om röntgendiagnostiken. I samarbete med honom och sina adepter kunde Gustaf P lämna värdefulla bidrag till den kliniska kirurgin. Sitt intresse för röntgenologi hade han grundlagt under uppsalaåren 1918–21 då han samarbetade med Hugo Laurell (bd 22), och i sin avskedsföreläsning talade han om röntgendiagnostikens betydelse vid akut bukdiagnostik. Gustaf P, som sammanlagt hade cirka 550 studenter, fick 1937 uppleva att fyra av hans elever samtidigt promoverades och senare blev docenter. Gustaf P var huvudredaktör för andra och tredje upplagorna av Nordisk lärobok i kirurgi (1932–34 resp 1940–41). Efter sin pensionering ägnade han sig bl a åt medicinhistoria och sin egens släkts öden; han publicerade bl a Lunda-medici och några andra (1943).

Gustaf P var reslig, hade stark fysik och en stor arbetskapacitet. Han ägde i viss mån ett gammaldags patriarkaliskt förhållningssätt och ställde höga krav på sina medarbetare och studenter. Han odlade sina internationella kontakter, framför allt i Tyskland och Österrike, som var föregångsländer inom kirurgin. Gustaf P gjorde åtskilliga utländska studiebesök och bevistade de årliga kirurgkongresserna i Berlin. Han tog intresserat till sig de senaste rönen men var likväl en smula försiktig vid införandet av nya behandlingsformer. Han engagerade sig i sjuksköterskeutbildningen och var bl a ordförande i styrelsen för Södra Sveriges sjuk-sköterskehem 1921–44. Gustaf P var ledamot eller hedersledamot av ett stort antal facksällskap såväl i Sverige som i utlandet; bl a blev han 1921 LFS och 1938 korresponderande ledamot och 1951 hedersledamot – den förste – av Deutsche Gesellschaft für Chirurgie.

Söner till Gustaf P var regeringsrådet Bror Erik Gustaf P (P 4), lektorn Erik P (f 1919) samt deras äldre bror Gustaf Otto Edvard P (1912–90). Otto P avlade studentexamen i Lund 1930 och blev jur kand vid LU 1935. Efter tingstjänstgöring blev han 1939 fiskal vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, assessor 1952 och hovrättsråd 1953. Han gick den s k kungsvägen till ordinarie domartjänst via kommitté- och lagstiftningsuppdrag. Bl a var han sekreterare i 1948 års lösdriveriutredning och i riksdagens andra lagutskott 1949. Otto P utsågs 1953 till byråchef för lagärenden i Justitiedepartementet och 1957 till expeditionschef i Handelsdepartementet. S å blev han justitieråd och kom i denna befattning också att leda näringsrättsutredningen 1958–62 och oljeskyddsutredningen 1963–65. Han blev ordförande på avdelning i HD 1975 och var ordförande 1977–79. Som ledamot i lagrådet 1965–69 och dess ordförande 1972–73 gjorde Otto P stora insatser genom sina konstruktiva förslag. Han återkom till lagrådet efter sin pensionering (1980–81 och tidvis 1982–84) och var den domare som längst suttit som granskare i denna institution. Utöver domargärningen var han bl a ordförande i Svenska nationalföreningen mot hjärt-och lungsjukdomar 1972–87.

Otto P hade framstående domaregenskaper; han visade djupgående kunskaper, analytisk skärpa, vidsyn, formuleringsskicklighet, objektivitet och ett gott omdöme. Dessutom ägde han en juridisk fantasi som gav honom möjlighet att med enkla exempel – ofta hämtade från den skånska landsbygden – visa hur den "lille mannen" drabbades av ett domstolsavgörande eller lagförslag. Genom sin frodiga humor med glimten i ögat bidrog han till att skapa en angenäm arbetsmiljö. Han representerade en traditionell sv ämbetsmannakaraktär i det att han ville verka för rättssamhället i det tysta.

Edvard P:s åttonde son var Viktor Esaias Oktavus P (1876–1960). Viktor P avlade mogenhetsexamen i Lund 1895, blev vid LU fil kand 1897 och jur utr kand 1901. Han trädde i tjänst vid Svea hovrätt 1904, var hovrättsråd där 1914–43 och ordförande i dess prövningsdivision 1935–43. Hans tjänstgöring vid hovrätten bröts periodvis av andra uppgifter; bl a var han tf revisionssekretare 1908 och 1910–11, expeditionschef i Civildepartementet 1914–15 och riksdagens justitieombudsman 1915–18. Viktor P hade också flera offentliga uppdrag, bl a som ordförande i resereglementeskommittén 1918–21, som ledamot i 1918 års religionsfrihetskommitté 1919–21 och som sakkunnig i Socialdepartementet angående lösdriveri- och alkoholistlagstiftning m m 1927–30.

Viktor P var ledamot av stadsfullmäktige i Djursholm 1940–50 och av Sthlms läns landsting 1939–50, där han bl a engagerade sig för en förbättring av skärgårdsbefolkningens förhållanden. Han var vice ordf i folkpartiet för Sthlms län och ledamot av dess förtroenderåd 1934–50. Han var intresserad av eldbegängelseidén och var ordf i Sv eldbegängelseförsäkringskassan 1931–51 och i Sv eldbegängelseföreningen 1932–53. Han publicerade flera artiklar och skrifter i bl a juridiska ämnen.

Edvard P:s nionde och yngste son var Ebbe Oskar Sigfrid P (1878–1974). Ebbe P avlade mogenhetsexamen 1895 i Lund, blev med kand 1900 och med lic 1904 vid LU. Efter olika förordnanden och stipendiestudier utomlands var han 1908-43 överläkare vid Malmö epidemisjukhus. Han var 1911–43 bitr lärare i epidemiologi vid LU och 1914–43 bakteriolog och serolog vid Malmö allmänna sjukhus. Efter pensioneringen fortsatte han som praktiserande läkare. Han var ledamot av Arméförvaltningens vetenskapliga råd 1918–43 och 1918–20 sakkunnig i Medicinalstyrelsen för utredande av vissa epidemiologiska frågor. Han publicerade flera skrifter i epidemiologi och bakteriologi och blev med hedersdr vid LU 1932.

Författare

CHC



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: SMoK; Sv släktkal 1965; Väd. Andreas P: Oden. Carl Daniel Edvard P o hans hustru: Biogr matr öfver sv prästerskapet 1901 (1902); Lunds hm; G Petrén, Familjen Petrén i Halmstad prestgård (Minnen från gamla skånska prästhem, ed H E Hallberg, 1925); dens, En mor som fostrade tolv barn (Min mor, ny samled I Oljelund, 1947).

Hedvig Louise Beata P: L Gårding, Matematik o matematiker ... (1994); Under Lundagårds kronor, 3 (1955).

Carl Thure Henrik P: P Bergman, T P (Sv läkarddn 1926); H8D, årg 19 (1917-18), s 673f; E Kuylenstier-na-Wenster, En framstående Malmöläkare dr T P 60 år (Idun, årg 31,1918, s 409f); RQvarsell, Utan vett o vilja. Om synen på brottslighet o sinnessjukdom (1993); P Rosenius, T P (1926); SLH 4:4 (1934).

Johan Edvard P: N Alexanderson, E P t (SvJT 1930; Omtr i Juristprofiler och ett par andra, 1948); J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); Justitiematr 1914 (1914); Karlstadkonferensen 1905. Prot o aktstycken, ed A Wåhlstrand (1953); K Å Modéer, E P (ms hos SBL); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941).

Ture Erik Alfred P: C-H Berthold o L-G Elfvin, T P död (DN 26 febr 1976); KI:s hist 1910-60,1-3 (1960); SLH 4:4 (1934).

Bror August P: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); G Andersson, Från bondetåget till samhre-geringen (1955); ABorgström, Khofrätten öfver Skåne o Blekinge 1821-1900 ... (1901); N Eden, Minnen, ed L Kihlberg (1969); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917-1920 (1946); H Hamilton, Dagböcker, ed G Gerdner, 19111916 (1955) o 19171919 (1956);J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); Justitiematr 1914 (1914); L Kihlberg, Karl Staaff, 2 (1963); C Lindhagen, Memoarer, 3 (1939); A Lindman, Dagboksanteckn:ar, ed N F Holm (1972); T Nothin, Från Branting till Erlander (1955), s 22, 78, 79, 102; R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet (1977); O Nyman, Högern o kungamakten 19111914 (1957); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter (1950), s 52; dens, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 12 (195253); K Petersson, En bondedemokrat (1965); J Pettersson, Bror P (SvJT 23,1938); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 19021927 (1929); V Spångberg, Stora män o mindre, 3 (1924); J Torbacke, Journalistik på osäkra villkor (1966); Tvåkammarriksdagen 18671970, 3 (1986); Ö Undén, Minnesanteckmar (1966), s 39ff; K G Westman, Politiska anteckn:ar 19141917 (1983) o april 1917augusti 1939 (1987); J Widén, Dagboksanteckn:ar 19011913, ed A Wåhlstrand (1984), s 316, 340 o 349.

Bror Edvard Folke P: C A Jacobsson, F P (Dödsrunor utg av S:te Örjens gille, 25,1961, s 89f); dens, F P (Essem-Tidn. Personaltidn vid ab Sv metallverken 1960, nr 2); G B Nilsson, 100 års landstingspolitik. Västmanlands läns landsting 1863-1963 (1966); B Ohlin, Memoarer 19401951 (1975); SvTeknF; Tvåkammarriksdagen 18671970, 1 (1988); V Ölmedal, De sextio åren. Västeråsverken 18971957 (1957). Nekr över F P i DN 13 febr 1960.

Jakob Georg P: T Althin, KTH 1912-62 (1970); P Henriques, Skildrar ur KTH:s hist, 2:2 (1927);J P död (SvD 28 dec 1950); SvTeknF. Erik Gustaf P: E Key, G P emeritus (SvD 9 aug 1939); F Koch, Gustaf Petrén (GP). En föga objektiv biogr ... (Sydsv medicinhist sällsk:s årsskr 1976); W Kock, Sv kirurgihist rapsodi (1978); N Liedberg, G P 65 år (1939); LUM 195960 (1962); H B Wulff, G P (FS:s förhandl:ar, bd 32,1962).

Gustaf Otto Edvard P: Justiuedep:s konseljakter 6 febr 1953, nr 13, RA; S Edling, nekr över O P i SvD 20 okt 1990; Justifiematr 1941(1941); K Å Modéer, O P (manus hos SBL); S Nyman, nekr över O P i DN o SvD 18 okt 1990; Svjuristmatr (1964).

Viktor Esaias Oktavus P: N Alexanderson, Justitieombudsmannen (Sveriges Riksdag, 16, 1935), s 200-203; Z Höglund, Minnen i fackelsken, 2 (1953); Justitiematr 1941 (1941); C Knuthammar, Ett omvälvande sekel. Sthlms läns landsting 19631970 (1991); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet. Studier kring militieombudsmannaämbetets (MO) doktrin- o tillkomsthistoria 19011915 (1977); Sv juristmatr (1964). Nekr över V P i SvD 2 febr 1960.

Ebbe Oskar Sigfrid P: SLH 4:4 (1934). Nekr över E P i SvD 5 april 1974.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrén, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7164, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7164
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrén, släkt, urn:sbl:7164, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se