Niclas Oelreich, von

Född:1699-01-12 – Örsjö församling (M-län), Skåne län
Död:1770-09-04 – Klara församling, Stockholms län

Kansliråd, Lärdomshistoriker


Band 28 (1992-1994), sida 89.

Meriter

2 von Oelreich, Niclas, före adl Oelreich, sonson till O 1, f 12 jan 1699 (egen uppg i Originalgen, RHA) i Örsjö, Malm, d 4 sept 1770 i Sthlm, Klara. Föräldrar: auditören Nicolas O o Cecilia Wandalin. Studier vid Malmö skola, inskr vid LU 18 juli 16, disp pro gradu 5 nov 26, FM 8 dec 26, doc i matematik 5 maj 27, bibliotekarie o eo prof 8 maj 32, tillika prof i lärdomshist 28 juli 37, i teor filosofi 17 nov 39, rektor 38 o 46, dekanus i fil fak 45, allt vid LU, censor librorum 25 aug 4667, adl 16 dec 47 (introd 56), eo kansliråd 3 mars 49, statssekr:s n h o v 15 juni 62, hovkanslers n h o v 16 okt 66, president i kommerskoll från 4 maj 67.

G 14 aug 1751 i Julita, Söd, m frih Anna Palbitzki, f 29 maj 1736 i Magra, Älvsb (Elgenstierna; fb saknas), d 18 dec 1803 i Ärla, Söd, dtr till frih Ulrik Adolf P o lady Anna Sutherland-Duffus samt senare g m generallöjtn greve Mauritz Casimir Lewenhaupt (bd 22, s 603).

Biografi

O:s studier gällde huvudsakligen filosofi. Efter att främst ha haft Andreas Rydelius som lärare utnämndes han till docent i matematik. Redan tidigt försörjde han sig som informator för bl a Sven Bring (LagerBring; bd 22), som i O såg sin förste verkligt duglige lärare. Betydelsefull blev tiden som informator åt Hans v Fersens (bd 15) båda söner 173035. När O utnämndes till universitetsbibliotekarie i Lund  efter att den för tjänsten givne Nils Stobaeus trätt tillbaka  fick han omedelbart tjänstledigt för att fortsätta sköta informatorssysslan. Han vägledde sina elever efter en utförlig studieplan såväl i Uppsala som i Lund, och även sedan han frånträtt sysslan efter vissa misshälligheter bestod länge goda relationer till den forne eleven Axel Fersen (bd 15).

Återgången till akademisk verksamhet kom att präglas av kontroverser med universitetet. O aktualiserade omgående bibliotekariens ställning och eftersträvade ivrigt att han som sådan i skilda avseenden skulle bli jämställd med professorerna. Han sökte stöd hos den tidigare uppsaliensiske bibliotekarien Eric Benzelius (bd 3), och då han väl lyckats i vissa strävanden i ranghänseende begärde han att mot ordinarie professorslön få föreläsa över historia litteraria eller lärdomshistoria. Universitetet motsatte sig detta med hänvisning till den ringa arbetsbörda bibliotekarien vid ett så litet bibliotek hade. Rangstriden slutade i förlängningen med att bibliotekariens ställning ytterligare förbättrades men i denna fas med att O erhöll en professur i historia litteraria. Denna, den första i sitt slag, var således knappast en följd av några utomordentliga meriter på området. Han föreläste efter C Heumanns relativt färska handbok i ämnet. De avhandlingar som lades fram under O:s presidium rörde inte heller lärdomshistoriska ämnen utan uteslutande filosofiska och bär tydliga spår av läraren Rydelius' påverkan. Med början 1739 företog O  möjligen delvis som handledare åt studenter  en nära sexårig studieresa på kontinenten, vilken dock inte synes ha burit frukt i vare sig skrifter eller internationella kontakter. Under den troligen nära tvååriga vistelsen i Paris vann han dock C G Tessins bevågenhet, vilket var betydelsefullt för hans fortsatta bana.

O synes tidigt ha varit intresserad av en karriär inom centralförvaltningen, och som censor librorum kom han att verka, möjligen längre än han tänkt sig, under två för den sv tryckfriheten betydelsefulla decennier. Utan att vid denna tidpunkt vara partigängare sympatiserade O uppenbarligen med hattpolitiken, vilket i viss mån återspeglas i hans censorsverksamhet fram till ungefär 1760. Han visade de första åren ett sällsynt nit, inte minst i fråga om att bevaka sitt eget ämbetes ställning. Ofta märks svårigheter för kanslikollegium att jämka samman motstridiga intressen: O ville ha ett stort inflytande över den litterära processen, medan författare och utgivare önskade större frihet; tryckare sökte etablera sig i landsorten och därmed komma undan det direkta tvång censorn utövade.

Kontakterna mellan O och de progressiva företrädarna för tryckarnas intressen, särskilt Lars Salvius, är inte kända i detalj, men O stödde ivrigt denne i strävandena att utverka exportpremier för sv böcker samt i striderna mot bokbindarna om främst rätten att få sälja bundna böcker. Hans egna skriftliga inlägg tyder på att han tidigt samverkade med Salvius. Även om inte O deltog i den formella beredningen i kanslikollegium av nytt boktryckarreglemente satte han sin prägel på det slutligen antagna reglementet, i vilket hans intressen åtminstone delvis sammanföll med tryckarnas i Sthlm: en hårdare kontroll av landsortstryckerierna och ökade krav på lönsamhet. Kollegiets fortsatta stränga kontroll hade givetvis en förespråkare i O.

Den löpande uppsikten över kulturverksamhet i övrigt åvilade endast delvis O. En av hans få insatser på detta område var en förteckning över Strängnäs' domkyrkas bibliotek med försök till proveniensbestämningar och synpunkter på bibliotekets bättre utnyttjande. Det var en del av den satsning på kulturfrämjande åtgärder som främst Tessin förordade, med vilken O dock förefaller ha tagit mycket ringa befattning. En stor del av det löpande censurarbetet, som t ex informella kontakter med författare, kontroll av manuskript och auktionskataloger m m har dock inte lämnat några spår efter sig.

Redan tidigt kom O på kollisionskurs med de kyrkliga myndigheter som ombesörjde den teologiska censuren. Problemen accentuerades av författningarnas tänjbarhet och manifesterades i samband med ett flertal stora censurärenden mot 1740-talets slut, främst rörande den herrnhutiska Sions sånger och översättningen av Pontoppidans Menoza. O:s inte alltid välövervägda handlande ställde vid flera tillfällen kollegiet inför känsliga avvägningsfrågor. Han spelade ut sin huvudman mot kyrkans företrädare och framtvingade därigenom flera oönskade religionspolitiska ställningstaganden.

O:s mest kända insats  utgivningen av En Ärlig Svensk  innebar samtidigt inledningen till en brytning med hattarna. Trots att En Ärlig Svensk gavs ut från febr 1755 till april 1756 efter mönster närmast från de engelska moraliska tidskrifterna tycks samtiden ej ha kunnat avslöja dess författare. Nyare forskning (Edström 1987) har visat att den säkerligen var resultatet av ett lagarbete, där O åtog sig det "redaktionella" och administrativa, möjligen åt ett antal högt uppsatta hattpolitiker. Skriftens omfattning och hans egen ofta demonstrerade letargi gör det emellertid svårt att tro att han ensam var författare eller ens huvudansvarig för innehållet. Av samtiden förknippades O med arbetet, och han framträdde som den anonyme författarens ombud då den av sekreta utskottet beslutade belöningen skulle utkvitteras  en del till denne och en till O  och han invecklades ännu åtskilliga år senare i dispyter om belöningens storlek. Det omfattande verket översattes omgående till tyska med ett tillägg i titeln som gav intryck av vetenskaplig karaktär; det är inte uteslutet att O medverkade också till detta. Om O:s politiska aktivitet dessa år vittnar även att han ansågs ligga bakom den kontroversiella utgivningen av Erik Brahes testamente. Turerna kring En Ärlig Svensk ger ändå inte intryck av att O skulle ha haft en framskjuten position bland hattarna. Han var ett redskap, den utanförstående akademikern och ämbetsmannen.

Relativt omgående efter 1756 försämrades förhållandet till kollegiet. O vände sig i alla sammanhang till sina förmän i stället för att fatta egna beslut och vägrade att ta ansvar för sitt ämbete. Att antalet censurärenden nu ökade kan alltså inte sägas ha varit uteslutande ett resultat av att fler obekväma skrifter kom i ljuset. Med hänvisning till den ökade arbetsbördan hade han redan tidigare framställt önskemål om en amanuens, och med den därtill 1755 utnämnde Anders Wilde, som efter en tid även utsågs till k bibliotekarie, låg O i ständig fejd. Han försvarade ibland misshagliga åtgärder med att Wilde stått för censuren, ett förfarande kollegiet inte accepterade. Vid diskussioner i kollegiet uppmärksammades alltmer den risk O utgjorde som censor. Hans eget självständiga område blev allt mindre, och då han gav imprimatur för Petter Forsskåls (bd 16) bekanta Tankar om borgerliga friheten diskuterades möjligheten att ställa honom inför kanslirätt. Både rådet och kollegiet visade dock stor ovillighet att agera och Tessin, som uppträdde som medlare, ansåg att man i stället borde öka Wildes ansvar vid censuren.

Dock fanns hela tiden en ambivalent inställning hos myndigheterna till O. Man hade goda möjligheter att befordra honom till en ofarligare syssla. Redan några år efter tillträdet, i samband med kontroverserna med Sthlms konsistorium, hade O ansökt om statssekreterares titel, vilket förorsakade åtskillig diskussion av principiell natur i kollegiet, där censorsämbetets nödvändiga auktoritet ställdes mot risken att tvingas befordra åtskilliga ämbetsmän. Han sökte från 1750-talets början med stor ihärdighet landshövdinge- och presidentämbeten, och först efter många turer blev han ordinarie ledamot av kollegiet, trots att han flera gånger bett om att få bli hjälpt från den "trälsamma och äventyrliga" censorssysslan som enligt honom dessutom förorsakat ögonsjukdom. Alltmer försämrades också relationerna till boktryckarna, som anklagade O för att ta alltför hög ersättning för sina åtgärder och för att hindra dem i deras arbete. Vid riksdagen 1760/62 avhandlades 0:s ställning i flera sammanhang och oftast med en tydlig partipolitisk biton. De många debatterna ledde inte till entydiga resultat; i stället erhöll O fullmakt som statssekreterare samt ett slags erbjudande att dra sig tillbaka från censorsämbetet.

Det förefallet tydligt att starka grupper vid riksdagen väntade på en radikal omläggning av censuren, och att man därför avvaktade med åtgärder. De få åren fram till 1766 års tryckfrihetsförordning kännetecknades av en viss avmattning i den politiska censurverksamheten, under det att den teologiska snarast intensifierades. O visade sig här lika aggressiv som tidigare.

O tog initiativet till det vid 1760/62 års riksdag bildade tryckfrihetsutskottet, vars verksamhet vi inte äger närmare kännedom om. Det betänkande som blev resultatet hade i mycket inspirerats av de temata Anders Nordencrantz (bd 27) fört fram. Vid det slutliga avskaffandet av censuren 1766 stod O mer i bakgrunden. Han försåg utskottet med uppgifter om censurens utövande. Hans eget snabbt refuserade förslag gick emellertid ut på skapandet av en censurorganisation med en övercensor och en mängd undercensorer. Den förres uppgifter skulle vara breda och kulturfrämjande.  På denna riksdag, då han klart framträdde som mössa, hade han även plats i handelsutskottet och deltog aktivt i arbetet på överflödsförordningen. Han framträdde också som talesman för dem som önskade en mild behandling av E K Reuterholm i anledning av dennes ställningstagande i Rutströmaffären. Här bröt O med partilinjen, och möjligen kan i detta spåras hans generellt kritiska inställning till kyrkan.

Den åldrige O fick kämpa för sin fortsatta karriär. Eftersom han lovats första lediga presidentämbete och dessutom lockade riksdagen med den besparing som blev följden av censorsämbetets avskaffande utnämndes han till president i kommerskollegium. Utnämningen förorsakade åtskillig debatt bl a därför att O placerats ensam på förslag. Han deltog visserligen aktivt i kollegiets sammanträden men förefaller inte ha satt sin prägel på arbetet utom i samband med kollegiernas aktion mot mössrådets hot att regera med namnstämpel 1769. Han försökte då hindra verkställandet av majoritetens i kollegiet beslut att förklara sig inaktiv. Under riksdagen 1769/70 var O mer aktiv än tidigare  om än i det fördolda. Enligt samtida uppgifter skall han ha ingått i "lilla detaljklubben", som utövade stort inflytande över mösspolitiken. Han skall också på olika sätt ha förhandlat med C F Pechlin om dennes övergång till mössorna och tillsammans med denne fungerat som mellanhand till ryske ministern Österman i förhandlingarna om möjligheterna att hindra utvidgandet av kungamakten. Han märktes däremot inte på samma sätt i ståndets överläggningar, även om han utvecklade viss aktivitet som debattör både inom kommerskollegiets område och i statsfinansiella frågor.  Under åren i opposition verkade O flitigt med pennan. Hans översättning av den engelske satirikern Thomas Gordons Sallustiuskommentar hade givetvis udden riktad mot hattarna, och i ytterligare några smärre skrifter framträdde O som kritiker.

Det har antagits (Edström 1987) att O hade ekonomiska intressen i J E L Ehrenreichs (bd 12) fajanstillverkning vid Marieberg. Detta stöds av den stora fordran O vid sin död hade på Ehrenreich. Engagemanget kan även ha gällt Ehrenreichs salpetersjude-ri på Kungsholmen och sammanföll med andra ledande hattars vid 1750-talets mitt.

"Homme joyeux, trivial et savant" konstaterade Tessin då han umgicks med O i Paris 1742. Detta är emellertid en av de få positiva karaktäristikerna som finns av O. Han har beskrivits  oftast av sina politiska motståndare  som en inkarnation av alla dåliga egenskaper vilka inte kompenserades av yttre finess och stil. Eftervärlden har i honom sett den typiske partigängaren. Nidbilderna kulminerade i samband med hans utnämning till president, och även dödsfallet gav upphov till ytterligare satiriska texter. Författare och vetenskapsmän tycks ha haft svårt att i O finna en samtalspartner. Då den oftast välvillige J H Lidén (bd 22) träffade den åldrige presidenten 1768 fann han denne "besynnerlig"; en man som "sprakade om sina stora och många förtjänster".  Som censor medverkade O ändå, på ett kanske avgörande sätt, till den snabba utvecklingen mot 1766 års även internationellt betydelsefulla tryckfrihetsförordning.

Författare

Anders Burius



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev (i avskr) till O i Bergianska saml, StUB/VA, föreläsn:anteckn:ar i LUB samt handl:ar o skriv:er från honom i UUB.  Brev från O i LUB o RA (bl a många till H v Fersen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Anmärkning vid de 35. frågorne eller vid det nyligen utkomna arket under namn af Frågor, hvaröfver de böra förklara sig, som påstå, det yppighet och undervigt äro orsaken til höga coursen och utrikes gäld; såsom ock anmärkning vid svaret derå, kalladt Oförgripelige tankar och anmärkningar vid de 35 frågor, som för någon tid sedan af Kongl. finska boktryckeriet äro utkomne ... Sthlm 1765. 4:o. 24 s. [Anon; mot H Lemström o J Adelswärd.]  En gammal mans instruction för sin son N. N. då han år 1765 för första gången bivistade riks-dagen. Sthlm 1765. 4:o. (8) s. [Anon.]  Tankar öfver et högmål uti svenska jure-publico eller rikets styrelse-lagar, nämnligen om Kongl. maj:t med regeringens nedläggande imellan riksdagarne försätter kongl. collegier och kronans ämbetsmän uti en fullkomlig inactivité och det i stöd af rikets grundlagar, med mera. Sthlm 1769. 4:o. 47 s. [Anon.]  N:o 7. Ödmjukt memorial (Memorialer, ingifne til riksens höglofl. ständer angående herrar riksens råds licentierande, Uppsala 1769, 4:o, s 81 f [23 maj]). Ödmjukt memorial. [Rubr.] Sthlm 1769. 4:o. (12) s. [Undert; 4 aug, förslag om inrättande av ett bankofinanskontor.]  Ödmjukt memorial. [Rubr.] Sthlm 1769. 4:o. (12) s. [Undert; 25 sept, förklaring till föreg o om växelkursen.]  Memorial om inventering av Strängnäs domkapitels bibliotek 1750 i Wieselgren, nedan a a, s 84 f; akad avh i Lund 1722 o 1727 samt 1738, 1739 (2 st), 1745 (10 st) o 1746 (2 st) se Liden, 2, s 70, 144, 120 f; jfr Weibull o Tegnér, a a, 2, s 275.


Utgivit: En ärlig svensk. Nr 1-124. [Febr 1755 - aug 1756.] Sthlm 1755[56]. 4:o. 1066 s. [Början i ngt förändr uppl 1755.] Övers: Eigentliche Staatsverfassung des Reichs Schweden unter seiner gesetzmässigen Freyheit beschrieben und wider Uebelgesinnte gerettet von dem ehrlichen Schweden. Stralsund und Greifswald 1758. (16), 856, (30) s.  Program vid rektorsombytet i Lund 1739, uooå.fol, (4)s.

Översatt: T Gordon, Historiska och politiska betraktelser, öfver Sallustius, Sthlm 1763, 4:o, 56 s (anon).

Källor och litteratur

Källor o litt: Akademikanslerns o akad konsist:s i Lund skriv:er till K M:t, vol 497500; Kammar-rev^ skriv:er till K M:t, vol 21; Kanslikoll:s skrivxr till K M:t, vol 2670; Statskontorets skrivxr till K M:t, vol 59, 66-67; Bibliographica, vol 13; Biographica; Memorial i Ridderskapets o adelns riksdagshandkar, allt i RA. U 84 (Förteckn över av O censurerade arb:n), KB. X 396 (J H Liden, Dagbok), UUB. De la Gardieska saml, Cod Coll 1:4, LUB. Br 10:13 (E Benzelius' brevsaml), W 72, LSB.

Brefväxling imellan ärke-biskop Eric Benzelius d y o dess broder, censor librorum Gustaf Benzelstierna, ed J H Liden (1791); E Bollerup, Sven Bring (Lagerbring) före professorstiden (PHT 1967); A Burius, Ömhet om friheten (1984); I Carlsson, Frihetstidens handskrivna polit litt (1967); A Chydenius, Politiska skrifter, ed E G Palmen, 12 (1877-80); J Edström, "En ärlig svensk" som politisk tidskr (Från vida fält, 1987); dens, En adlig uppfostran (Individ o hist, 1989); H Eek, 1766 års tryckfrihetsförordn, dess tillkomst o betydelse i rättsutvecklingen (StvT 1943); G Johannesson, 1710–1789 (LU:s hist, 2, 1982); G Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg (1952); G E KlemmingoJ G Nordin, Sv boktryckeri-hist 1483-1883 (1883); Kommerskoll; L Lindholm, Johan Hinric Liden (1978); Malmström, 56; G Schauman, Biogr undersökn:ar om Anders Chydenius (1908); H Schück, Från Linnés tid (1923); dens, Den sv förlagsbokhandelns hist, 2 (1923); dens, Lars Salvius (1929); O Sylwan, N v O såsom censor librorum (HT 1893); dens, Sv pressens hist till statshvälfningen 1772 (1896); C G Tessin, Tableaux de Paris et de la cour de France 17391742 (1983), ed G v Proschwitz; M Weibull o E Tegnér, I,U:s hist 1668-1868 (1868); O Wieselgren, En biblioteksrevision på 1730-talet (Allm sv boktryckareförenrs medd:n, 1910); A Öberg, De yngre mössorna o deras utländska bundsförvanter 17651769 (1970).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Niclas Oelreich, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7659, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Burius), hämtad 2019-11-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7659
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Niclas Oelreich, von, urn:sbl:7659, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Burius), hämtad 2019-11-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se