Meriter

Olander, Gösta Andreas, f 11 aug 1893 i Alsen, Jämtl, d 14 juli 1972 i Vålådalen, Undersåker, Jämtl. Föräldrar: grosshandlaren Jonas O o Karin Olofsdtr. Skolgång bl a i Östersund 08–12, en av stiftarna av Luleå SK 15, ordf i styr där 15–17, ordf i styr för Ytterå SK, Alsen, 20, stiftade Västjämtska skidfören 24, ordf i styr där 24–27, skidledare o instruktör i Riksgränsen o Storlien 27–30, förest för Vålådalens turiststation 30–70, led av styr för Sv skidförb 24 nov 39–28 nov 41, av förb:s längdlöpn:komm, av styr för Jämtland-Härjedalens idrottsförb 40–41, av förb:s skidsektion 38–45.

G 1) 18 nov 1930 i Sthlm, Osc, m gymnastikdirektören Britta Valborg Maria Peterson, f 15 nov 1903 i Norrtälje, d 14 dec 1931 i Sthlm, Osc, dtr till redaktören o boktryckaren Per Gottfrid P o Hilda Maria Katarina Hellberg; 2) 23 juni 1934 i Burlöv, Malm, m Olga Charlotta Fritsch, f 5 sept 1905 i Stora Köpinge, Malm, d 27 april 1963 i Undersåker, dtr till civilingenjören Alvar Georg F o Ebba Ottilia Carlberg.

Biografi

Gösta O engagerade sig tidigt i idrott, friluftsliv och fjällturism. Inom dessa områden verkade han som yrkesman, och livet ut lade han där ner nästan hela sin fritid. Till en början sökte han sig fram efter skilda vägar och uppehöll sig på många orter som aktiv utövare, instruktör och organisatör. Senare blev han desto mer stationär.

Som aktiv idrottsman var O mångsidig med de på den norrländska landsbygden dominerande grenarna fotboll och skidåkning i centrum. Han tävlade bl a för IFK Luleå, Trångsvikens IF, Näldens IF och under en period även för stockholmska Djurgårdens IF (skidor). Med dessa personliga erfarenheter av tävlingsidrotten kombinerade han organisatoriska insatser, övervägande på lokalplanet. O var en av stiftarna av Luleå SK, blev ordförande i en förening i födelseorten Ytterån och stiftade Västjämtska skidföreningen, en samlingsorganisation för regionens klubbar. Senare verkade han i Jämtland-Härjedalens idrottsförbund med skidåkning som huvudintresse och satt kortvarigt i Sv skidförbundets styrelse. Trots engagemang som dessa arbetade O huvudsakligen utanför idrottsrörelsens organisationer.

Originellare insatser gjorde O som alpinist, skidinstruktör och färdledare. Han var på 1920-talet en framstående bergsbestigare och gjorde några förstabestigningar i Kebnekaisemassivet; bl a nådde han Nordtoppen vintern 1925. På fjällsportens område utvecklade han ett begränsat men uppmärksammat författarskap. Tillsammans med klättrarkompanjonen T Boberg utgav han handledningen Svensk fjällsport (1935), och i en senare skrift, Till fjälls i västra Jämtland (1936), dokumenterade han sina erfarenheter av hembygden.

Under 1920-talet började det rörliga friluftslivet och fjällturismen skjuta fart på allvar med Sv turistföreningen (STF) och Friluftsfrämjandet som främsta organisationer. Det var naturligt att O, som trots bl a tidig skogsbrukspraktik inte funnit fast plats i yrkeslivet, då drogs in i dessa organisationers verksamhet. Han var pionjär som färdledare för turister i Storlien och vid Riksgränsen. Därtill tjänstgjorde han som skidledare och instruktör i samarbete med främjandet. O var också tidigt inne på den alpina skidtekniken, som under 1930-talet slutgiltigt fick fotfäste i Sverige.

I början av 1930-talet kom O som arrenderande föreståndare till Vålådalens turiststation, belägen på Ottfjällets sluttning. Den STF tillhöriga anläggningen uppfördes 1923, men orten hade turisttraditioner åtminstone från sekelskiftet. Med sin erfarenhet av fjäll, friluftsliv och turism var O mycket lämplig för sin nya post, och han stannade i Vålådalen livet ut, effektivt sekunderad av hustrun Olga. Antalet gästplatser ökade på 15 år från ett 20-tal till ett 90-tal. Det fortsatte att växa parallellt med en utbyggnad och modernisering på anläggningssidan.

Fjällturiststationen Vålådalen har framför allt blivit känd som ett centrum för tränande idrottsmän. Denna särprägel bottnade uteslutande i O:s vilja och förmåga att kombinera tävlingsidrottens behov av effektiv träning med fjällmiljöns möjligheter. Hans förflutna inom idrottsrörelsen gav utmärkta förutsättningar att förstå idrottsmännens situation. Mest uppmärksammade är O:s insatser för ledande sv elitidrottsmän som A Håsjö-Dahlqvist och H Kälarne på 1930-talet, följda av G Hägg, N Karlsson, G Fredriksson, S Ericsson och många andra. I praktiken utövade O ofta i dessa sammanhang mecenatskap genom att gratis tillhandahålla kost och logi, ibland kombinerat med enklare "drängtjänst" som motprestation.

Vålådalens dragningskraft som träningscentrum ökade kontinuerligt. Allt fler sv tävlingsidrottare kom dit, individuellt eller grupp- och föreningsvis. Samtidigt internationaliserades besökandekretsen; norska skridskoåkare med Hjalmar (Hjallis) Ander-sen i spetsen och franska storlöpare som M Hansenne och M Jazy hörde till de prominenta gästernas skara. I första hand var det de utpräglade individuella konditionsgrenarnas utövare som sökte sig till Vålådalen. Ett utbyte av information och idéer kunde äga rum genom att representanter för skilda grenar samlades på ett och samma ställe under rogivande former.

Den avgörande förklaringen till att Vålådalen blev ett idrottsligt träningscentrum ligger i O:s förmåga att instruera, innovera och inspirera. Han har tillskrivits en egen "naturmetod" i träningen, som försiggick i naturen – på sviktande mossmarker, fjällsluttningar och sjöstränder. "Naturlig" var den också i den meningen att O mer följde intuition och sunt förnuft än den gryende fysiologiska idrottsvetenskapens senaste rön. Hans studier av djurens rörelser och försök att dra lärdom av dem i idrottsträningen kan ses som ett utslag av samma anda. Någon entydig metod kan dock knappast urskiljas. Till de av O föreskrivna inslagen hörde löpning på mjukt, spänst- och konditionsfrämjande underlag inklusive snöpulsning. Hans innovativa läggning gick igen i användningen av gummislangar vid skridskoträning. Sist men inte minst övertygade O genom sin förmåga att socialt och mentalt förstå sina adepter och stärka dem psykiskt. Han blev deras vän och kunde som sådan ge råd och synpunkter långt utöver den egentliga träningen.

O:s träningsmetoder blev inte oomstridda, bl a ifrågasattes värdet av snöpulsning liksom den vetenskapliga grunden. Omdömena växlade med tävlingsresultaten. Som ledare vid stora internationella tävlingar i skidor och fri idrott blev O åsyna vittne till dessa resultat och därmed till träningens effektivitet. Vid skid-VM i USA 1950 lyckades de sv deltagarna väl, men vid vinter-OS i Oslo två år senare gick det inte bra, vilket drabbade O och Vålådalsträningen.

O var en flitig och skicklig filmare med natur och kroppsrörelse som favoritmotiv. Han filmade både konstnärligt och instruktivt djur, gymnaster och elitidrottsmän. Särskilt uppmärksammade blev hans filmer om Sofiaflickorna och Hägg – den senare med sin "naturliga" löpning den olanderska träningens kanske främste exponent.

Mot slutet av sitt liv lämnade O Vålådalsanläggningen till en stiftelse med Riksidrottsförbundet som tongivande part. I denna form lever hans livsverk vidare liksom i Olander-gården och ett sällskap som vill värna om hans minne och Vålådalens framtid.

Författare

Jan Lindroth

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Västra Jämtland. Resehandbok. Sthlm 1935. 137 s, 21 pl-bl, 4 kartor. (Tills med T Boberg.) – Svensk fjällsport. Handledning vid färder i fjällen sommar och vinter. Sthlm 1935. 222 s, 1 karta. (D:o.) 2. revid uppl 1936. – Till fjälls i västra Jämtland. Turbok för vinter- och sommarfärder. Sthlm 1936. 190 s, 20 pl-bl, 1 karta. (D:o.) – Träningsråd för skidåkare. Utarb. Sthlm 1948. Ils. – Gunvald Håkanson, Vålådalen ... i samarb med G O. Med bidr av Hjallis Andersen, S Bergman ... Sthlm 1953. 4:o. 97 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Allhems sportlex, 3 (1951); S Ericsson, Vinnande skär (1956); G Hägg, Dagbok. En världsmästares erfarenheter o träningsråd (1952); I sv skidspår (1942); NF:s sportlex, 5 (1943); M Rolén, Jämtlands o Härjedalens hist, 5 (1990); Sv folkrörelser, 3 (1939); Väd 1971. – Nekr:er över O i DN o SvD 15 juli 1972.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gösta A Olander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7675, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7675
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gösta A Olander, urn:sbl:7675, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-16.