Oscar I

Född:1799-07-04 – Frankrike (i Paris)
Död:1859-07-08 – Hovförsamlingen, Stockholms län (på Stockholms slott)

Kung


Band 28 (1992-1994), sida 368.

Meriter

Oscar I (Francois Joseph Oscar Bernadotte), f 4 juli (6 juli enl Girod de l'Ain, s 90 o not 16) 1799 i Paris, d 8 juli 1859 på Sthlms slott. Föräldrar: konung Karl XIV Johan o Eugénie Bernardine Désirée Clary (Desideria, bd 11). Sveriges arvfurste 21 aug 10, hertig av Södermanland 26 jan 11, överstelöjtn i Svea livg o Andra livg 15 jan 12, överste 11 juli 14, generalmajor 29 april 17, Sveriges o Norges kronprins 5 febr 18, kansler vid UU 17 febr 18, vid univ i Kristiania 22, vid LU 28 juni 24–8 mars 44, vicekonung i Norge 12 febr–11 okt 24, ordf i 1825 års stora uppfostringskomm dec 25, i sjöförsvarskomm till juni 26, storamiral 1 dec 26, ordf i komm ang löningsstat för indelta arméns befäl juni–okt 28, i komm ang anslag till försvarsverket febr–sept 30, i komm ang gevärsverken i riket mars 33–april 35, i komm ang arméns sjukvårdsanstalter sept 42–jan 43, Sverige-Norges konung 8 mars 44, krönt i Sthlms storkyrka 28 sept 44, lämnade riksstyr 25 sept 57.

G par procuration 22 maj 1823 i München, vigsel 19 juni 1823 i Sthlms storkyrka, m Joséphine Maximilienne Eugénie Napoléonne av Leuchtenberg (Josefina, bd 20).

Biografi

O föddes under direktorialregimens sista tid, kort efter faderns utnämning till franska republikens krigsminister. Faderns fortsatta bana låg efter brumairekuppen hösten 1799 helt i Napoleons skugga och detta gällde i lika hög grad hans maka och son. På moderns begäran hade dåvarande generalen Napoleon Bonaparte utsetts till O:s gudfader. Faderns växlande kommenderingar medgav blott sporadiska möjligheter till kontakt med sonen. O var makarnas enda barn; han och modern levde i nära gemenskap med hennes släkt, familjen Clary. Modern var förmögen och familjens ekonomi förbättrades avsevärt genom de betydande förläningar och andra ekonomiska ersättningar som följde i de olika kommenderingarnas spår. Sin barndom tillbringade O under furstliga former på det 1801 förvärvade lantgodset La Grange sydost om Paris eller i familjens luxuösa bostad vid rue d'Anjou inne i staden, en personlig gåva från Napoleon. Genom faderns befattning som guvernör över hansestäderna Hamburg-Bremen-Lübeck fick O en tidig kontakt med förhållandena i Nordeuropa.

När fadern 1810 utsågs till sv tronföljare var O:s existens en förutsättning för valet, uttalad av bla "kungamakaren" Otto Mörner (bd 26). Enligt en ofta citerad anekdot skall O ha påverkat sin far till att anta det sv erbjudandet. O och modern anlände till Sverige nyåret 1811, några månader efter det att fadern installerat sig som kronprins Karl Johan. Sedan Desideria, som svårt vantrivdes i sin nya roll, efter kort tid lämnat Sverige höll de brevkontakt, men de återsågs inte förrän vid O:s giftermålsresa 1822.

Karl Johans avsikt var att göra O till svensk, och stor möda lades ner på hans uppfostran. Programmet bar spår av franska bildningsideal och upplysningstidens idealism men dominerades av mer praktiska synpunkter. Som lärare fungerade bl a J J Berzelius (bd 4), N M Tannström och P A Wallmark. Med den sistnämndes stöd utvecklade O så goda kunskaper i sv språket att han vid behov kunde biträda fadern som tolk. O fördes omedelbart ut i offentligheten och vande sig vid att spela sin roll som arvprins; bl a deltog han i det norska fälttåget 1814. Den vackre, allvarsamme och förståndige O vann snabbt stor popularitet i berörda kretsar. Mer kritiskt lagda iakttagare fann honom dock bortskämd och lillgammal.

Tronskiftet 1818 innebar inga stora förändringar för O som fortfarande, trots uppnådd myndighetsålder, hölls utanför regeringsbestyren. De första kronprinsåren ägnades studier, representationsresor och ett lättsinnigt ungkarlsliv. I Uppsala var O en ambitiös student med bl a E G Geijer och P D A Atterbom som lärare. Där kom han också i nära kontakt med det fornnordiskt orienterade Götiska förbundet och blev högt uppburen i de akademiska kretsarna. Angelägen om den nya dynastins fortlevnad och förankring bland de europeiska furstehusen ägnade Karl Johan frågan om O:s giftermål stort intresse. Redan 1810 inleddes förhandlingar med det preussiska hovet. När O 1822 begav sig ut på friarfärd var dock frågan fortfarande olöst. Resan blev besvärlig för O som stördes av faderns aktiviteter, men han genomförde uppdraget med diplomatisk skicklighet. Efter många turer föll valet på Josephine av Leuchtenberg. I äktenskapet föddes barnen Carl (Karl XV, bd 20), Gustaf (bd 17), Oscar (II, s 377), Eugénie (bd 14) och August (bd 2). Familjelivet upptog mycket av O:s krafter under kronprinsåren. Från hemmet utstrålade en atmosfär av trygghet och borgerlig familjelycka som i hög grad befordrade hans popularitet.

I detta skede av O:s liv spelade också hans konstnärliga intressen en viktig roll. Som bildkonstnär nådde han knappast över dilettantens nivå; framgångarna var däremot större på musikens område. Han uppträdde gärna som sångare och pianist i trängre kretsar. O efterlämnade ett tjugotal olikartade kompositioner; bl a fullbordade han tillsammans med sin lärare A F Lindblad (bd 23) musiken till E Brendlers (bd 6) opera Ryno. Till teaterns värld kände han en stark dragning. Då uppsättningar gjordes inom hovkretsen engagerade han sig i allt: regi, spel och kostymer. Intresset gav honom även en särskild känsla för fursterollens sceniska sida. Den konstnärliga inriktningen var gemensam för bägge makarna, och deras umgänge innefattade ett flertal kulturellt verksamma personer. Genom O:s förbindelse med skådespelerskan Emilie Högqvist (bd 19) fick hans anknytning till teatervärlden en extra dimension. Deras förhållande, där två söner föddes, blev snabbt en offentlig hemlighet.

Från 1824 tilläts O att regelbundet bevista statsrådsberedningen i Sthlm, och s å gavs han såsom vicekonung i Norge för första gången möjlighet till ett mer avancerat politiskt agerande. Främsta syftet med hans mission där var att erhålla stortingets stöd för införande av ett k absolut veto i lagfrågor, men han ställdes också inför andra konfliktämnen, bl a firandet av 17 maj. O visade gott handlag men kom i kläm mellan faderns och stortingets helt motstridiga viljor med följd att resultaten inskränkte sig till en för framtiden nyttig kunskap om unionsproblematiken. Följande år drogs han som debuterande tf ordförande i sv regeringen in i den s k skeppshandeln, ett ömtåligt och komplicerat ärende i anslutning till export av krigsmateriel. I den konflikt mellan kung och statsråd som frågan gav upphov till utövade O ett modererande inflytande på fadern samtidigt som han ställde sig lojal med statsrådet. Mönstret skulle komma att upprepas vid flera tillfällen under de följande åren.

Det sena 1820-talet och det tidiga 30-talet kan betecknas som O:s konservativa och russofila period. En vältalig symbol för detta skede utgör besöket hos tsar Nikolaus I i S:t Petersburg sommaren 1830. Diskussionerna mellan dem uppenbarade en betydande åsiktsgemenskap med konservativa förtecken. Resan hade en påtaglig militär prägel vilket gav O impulser till aktivitet på detta område. Särskilt kom han att intressera sig för exercis- och uniformsfrågor. Han deltog under kronprinstiden i militära kommittéarbeten och utgav en rad småskrifter i militära ämnen. Den långtgående anpassning till faderns önskemål som den ryskvänliga framtoningen vittnade om kom till synes även på andra områden. O gav sitt oreserverade stöd till Karl Johans hårda linje mot Norge 1828, och han gick utan att tveka fadern tillhanda när det gällde att i särskilt militära anslagsfrågor bearbeta oppositionellt sinnade parlamentariker, senast vid riksdagen 1834/35.

Redan vid 1820-talets början gav O uttryck för en vag anslutning till liberala idéer, och den tendensen fick efter julirevolutionen 1830 en något fastare form. Ett uppmärksammat indicium utgjorde hans bemödanden att avstyra de av fadern initierade högmålsprocesserna mot förment gustavianskt sinnade officerare. Att han tidigt blev medlem av nykterhetsföreningen i Sthlm bidrog till intrycket, så även kronprinsparets egna välgörenhetsaktiviteter som gav tidens filantropiska strävanden en värdefull furstlig legitimation. En hälsoresa till Ems i Tyskland sommaren 1837 gav nya impulser, orienteringen i västlig och moderatliberal riktning förstärktes. O:s åsiktsutveckling ledde till en dämpad politisk motsättning mellan honom och den allt mer konservative fadern. Den senare tenderade att hålla O utanför beslutsfattandet, och vid några tillfällen uteblev eljest väl motiverade regentskap. När det politiska läget i Sverige från 1838 drastiskt skärptes blev O:s position direkt vansklig. Under sommarens svåra oroligheter i Sthlm höll han sig i bakgrunden men utövade ett lugnande inflytande vid de interna rådslagen. Karl Johans resa till Norge i dec s å gav O en chans att mer öppet bekänna färg.

Regentskapet första halvåret 1839 använde O till att genom beslutsfattande och opinionsbildning stärka sin ställning hos det liberala lägret; han blev "Framtiden" för reformvännerna. Verksamheten dikterades delvis av taktiska överväganden med målet att neutralisera oppositionen vid den kommande riksdagen och säkra dynastin Bernadottes plats på tronen. Vid denna tid bildades inom adeln en oppositionellt sinnad "koalition", möjligen ytterst åsyftande Karl Johans abdikation till förmån för O. Frågan om O hölls underrättad eller ej om dessa planer och hans reaktion på dem har diskuterats livligt utan att något entydigt svar kunnat ges. De liberala intentionerna kom särskilt på det ekonomiska fältet att delvis omintetgöras av kungen och dennes rådgivare. Mest framgångsrik var O som opinionsbildare; när det gällde skola och kriminalvård bidrog hans bemödanden till att ingripande reformer kunde genomföras.

Som ordförande i 1825 års stora uppfostringskommitté hade O anslutit sig till ett betänkande där statsintervention på den svårt eftersatta folkundervisningens område avvisades. Det innebar därför en betydande åsiktsförändring när han 1839 offentligen ställde sig bakom oppositionens krav på en statligt organiserad folkskola. Hans artikel Om folkskolor i Statstidningen kom liksom under regentskapet vidtagna regeringsåtgärder att jämna vägen för den kommande riksdagens positiva behandling av folkskolefrågan.

Även beträffande behovet av en ny kriminalpolitik var O och oppositionen på samma linje. Han arbetade aktivt för reformer, bl a att kroppsstraffen skulle avskaffas och gemensamhetsfängelserna ersättas med ett fångvårdssystem byggt på cellfängelsets principer och med återanpassning som mål. Kriminaliteten såg han som i hög grad socialt betingad, och fångvårdens framgång var beroende av ökade försörjningsmöjligheter, bl a genom en friare näringslagstiftning. Påverkad av Geijer samarbetade han nära med fångvårdschefen Clas Livijn (bd 23) som till en betydande del svarade för den skrift som O 1840 under illa dold anonymitet utgav, Om straff och straffanstalter, ofta omnämnd som "gula boken" efter färgen på omslaget. Arbetet fick ett stort genomslag i opinionen, om än den inkonstitutionella formen för agerandet väckte misshag. Boken påverkade ständernas beslut i frågan, och under de följande åren utgavs översättningar på bl a tyska, franska och engelska. O uttalade vid flera tillfällen sitt ogillande av dödsstraffet, och det är omvittnat att han som kung led av svåra samvetsbetänkligheter då dödsdomar skulle fastställas.

Väl etablerad i den liberala opinionen kunde O med relativ tillförsikt avvakta det tronskifte som måste komma, och han intog nu en mer tillbakadragen hållning. Under förberedelserna inför riksdagen 1840/41 förhöll han sig länge passiv vilket bidrog till regeringens motgångar vid utskottstillsättningen. Han deltog i många av de avgöranden som det stormiga riksmötet och statsrådskrisen gav upphov till men inflytandet var ringa. I frågan om kabinettskassans skuld, en av oppositionens viktigaste angreppspunkter, är det oklart om han ens var till fullo informerad. Förhållandet mellan far och son präglades av slitningar om än den senare utåt uppvisade en passiv lojalitet; deras relation under riksdagen har beskrivits som en "böljegång" där perioder av ömsesidig misstro avlöstes av ömma försoningsscener. Sedan riksmötet avslutats tonades meningsskiljaktigheterna ner, och större utrymme gavs för den starka familjekänsla som var utmärkande för bägge parter. Under och efter riksdagen bibehöll O kontakten med vissa ledande oppositionsmän, och antydningsvis uppmuntrade han deras strävanden.

O var kronprins i 26 år och det råder inget tvivel om att han var väl skickad för rollen. Med kompromissvilja och diplomatisk takt klarade han den svåra relationen till en alltmer despotisk far, och han lyckades, om än inte utan knot, förlika sig med en politiskt marginaliserad position. Åsiktsmässigt otydlig hade han lätt att vinna sympatier i de flesta läger. Den liberala profileringen var tillräckligt diffus för att inte väcka anstöt hos den konservativa opinionen. I viktiga partiskiljande frågor, bl a det brännande representationsproblemet, undvek han att ta ställning. De högt uppskruvade förväntningar inför det kommande tronskiftet som liberala krafter med enstaka undantag gav uttryck för hade knappast någon särskilt stark grund i O:s uttalanden och handlingar under kronprinstiden.

Tronskiftet 1844 kom att utgöra en lika skarp gräns i O:s offentliga som privata liv. O tog sin uppgift på djupaste allvar; hans valspråk Rätt och Sanning antyder en moralisk syn på det politiska arbetet liksom anspråk på en vidsträckt egen maktsfär. Estetiska och andra personliga intressen lades åt sidan till förmån för den höga gärningen. O:s hängivenhet, pliktkänsla och utpräglade detaljsinne blev snabbt legendariska. Programförklaringarna var intetsägande, men några av de tidigare ämbetshandlingarna uppenbarade grunddragen i hans regeringssystem.

Ministärbildningen blev utdragen och den regering som omsider sammanställdes kom att sakna enhetlig politisk färg. Till de liberala och centerorienterade opinionsskiktens besvikelse vinnlade sig O om ett splittrat statsråd med honom personligen tillgivna medlemmar, vilket därmed var ur stånd att kollektivt kunna motsätta sig hans ledning. Valet av personer var ej helt lyckligt; den tillfrågade justitiestatsministern, Johan Nordenfalk (bd 27), tvekade länge att acceptera och kom sedan att under tilltagande missmod tjänstgöra blott knappt ett år innan han av oklara skäl begärde avsked. Som "morgongåva" till Norge lät O ur den pågående unionsrevisionen bryta ut och villfara norska särönskemål beträffande flaggor och vapen. Åtgärden var till förfång för en allsidig uppgörelse och visade på en tendens till kortsiktigt populära beslut. Inför "kröningsriksdagen" 1844/45 var det O:s strävan att genom samlingspolitik och ett starkt ledarskap återupprätta kungamaktens anseende och utjämna den förlamande stånds- och partisplittringen. De höga ambitionerna fick en allvarlig knäck redan vid utskottstillsättningen där O:s agerande resulterade i en konservativ storseger bland adel och präster. Att ett regeringsparti med tyngdpunkt i det politiska mittfältet inte lät sig etableras ledde i de lägre stånden till en växande misstro mot hans avsikter och kompetens.

Den verkliga prövostenen för O:s statsmannakonst under de första regentåren blev frågan om nationalrepresentationens ombildning. Inför "kröningsriksdagens" slutgiltiga avgörande av ett sedan föregående riksdag vilande förslag lät O förklara att regeringen var neutral. Den låga profilen utåt bibehölls under de många och komplicerade turer som följde sedan förslaget förkastats. Han antydde stöd till de olika kompromissalternativ som utformades men bestämde sig troligen på ett tidigt stadium för en kommittélösning; frånvaron av en regeringstrogen majoritet i de högre stånden gjorde det nödvändigt att förhala frågan. Oviljan mot att bekänna färg uteslöt inte egna uppfattningar och ett tidvis intensivt arbete med problemet. O var inställd på ett tvåkammarsystem med samfällda val till den nedre kammaren men med en övre, likvärdig, kammare till hälften utsedd av kungen. Programmet väckte, särskilt beträffande det kungavalda elementet, häftigt motstånd hos de flesta liberaler och även i ministären. O ingrep aktivt i representationskommitténs förehavanden och framtvingade våren 1847 ett betänkande som nära anslöt sig till hans idéer, en skenbar framgång eftersom förslaget såsom voteringsprodukt saknade alla förutsättningar att bli antaget av riksdagen. Betänkandet utgjorde en slutpunkt för hans försök att genom en samlande politik lösa representationsproblemet; hans krafter inriktades därefter på att neutralisera frågan. Samtidigt närmade sig en brytning med liberalerna. Konflikten mellan liberala synsätt i författningsfrågan, med parlamentarism i någon form som centralt inslag, och O:s maktanspråk hade varit latent sedan tronskiftet. Att brytningen tog formen av en långsam avkylning sammanhängde med att hans politik på andra sakområden tillgodosåg viktiga liberala önskemål.

Karl Johans uppskovstaktik stängde länge den successiva förändringens väg och reformkraven hopades. Redan riksdagen 1840/41 hade initierat ett icke obetydligt förändringsarbete med skol- och kommunalfrågorna som paradnummer, och efter tronskiftet skedde en accelererad verklighetsanpassning av lagar och institutioner. O verkade allmänt pådrivande men kom även att i viktiga avseenden sätta sin prägel på detaljutformningen. Som hans eget verk brukar 1847 års fattigvårdsförordning betecknas. Under påverkan av en mer humanitär fransk tradition lyckades det O att mildra effekterna av de strömningar, närmast Manchesterliberalism och bondsnålhet, som ville förneka rätten till fattigvård. Genom förordningen utökades det offentligas förpliktelser, trots de starkt vidgade anspråk som befolkningsutvecklingen redan skapat. Frågan om friare näringslagstiftning hade O arbetat med redan som kronprins, och 1846 års förordningar utarbetades av honom och hans civilminister gemensamt med O som i vissa avseenden mest liberaliseringsvänlig part. Han var väl informerad om det sociala nödläget, och liksom i "gula boken" såg han här näringsfriheten som lösningen på massfattigdomens och kriminalitetens problem.

Införandet av ny strafflag var en annan av O:s hjärtefrågor, även om hans ansträngningar där var klart otillräckliga. Riksdagen ställde sig visserligen bakom principerna, men konkretiseringen uteblev och reformen kom inte att fullt ut genomföras ens under O:s livstid. Det politiskt mest kontroversiella reformbeslutet togs våren 1845 och avsåg införande av lika arvsrätt på landsbygden för son och dotter. Lagändringen var till kvinnornas fördel men diskuterades knappast som en kvinnofråga; i förgrunden stod arvsrättens politiska betydelse, särskilt frågan om adelns överlevnad som statsbärande kraft. O sanktionerade reformen mot adelns votum och trots att halva statsrådet, däribland Nordenfalk, avstyrkt och drog därmed på sig en storm av kritik från de konservativa adelsmännens sida.

Det var en isolerad O som mötte 1847/48 års ständer. Av samlingspolitiken hade blivit en balanspolitik som inte tillfredsställde någon part. Mot besvikna liberaler stod förbittrade konservativa, på god väg att emancipera sig från sin naturliga stödjepunkt, kungamakten. Den för kritik ytterst känslige O blev alltmer vacklande; halvhjärtade försök att organisera ett regeringsparti gjordes, men i ökande utsträckning tvingades han att söka stöd på den konservativa sidan. När han konfronterades med februarirevolutionen 1848 i Paris och de åtföljande marsoroligheterna i Sthlm var en kursomläggning redan skönjbar. Under de kritiska marsdagarna visade O personligt mod genom att rida ut och tala till folkmassorna i slottets närhet. Men det var också han som gav trupperna order om eldgivning och därmed bar det högsta ansvaret för de många dödsoffer som krävdes. Händelserna gjorde ett djupt intryck på honom, och under de följande månaderna vidtog han energiska åtgärder för att återta initiativet. Småborgerskapet blidkades genom en brådstörtad omläggning av tullpolitiken i protektionistisk riktning, och samtidigt skedde en i det närmaste fullständig regeringsombildning. Den s k aprilministären med G A Sparre som justitiestatsminister var liksom sin föregångare ideologiskt oenhetlig men med ett av hänsyn till tidsomständigheterna relativt stort liberalt inslag.

I representationsfrågan tvingades O till handlingar farligt nära ett taktiskt dubbelspel. Djupast anhängare av en oförändrad ståndsförfattning såg han sig nödgad att söka lugna den liberala opinionen med ett reforminitiativ. 1848 års k förslag, tillkommet under hans direkta ledning, var radikalare än representationskommitténs betänkande men uppfyllde ändå hans på norska erfarenheter grundade målsättning att mota ett hotande bondevälde. Samhällsbevarande krafter i alla stånd, lika uppskrämda som O, slöt upp kring förslaget som förklarades vilande men förväntades bli underkänt vid nästa riksdag.

Parallellt med det dramatiska inrikespolitiska skeendet drogs O in i en icke obetydlig internationell konflikt, den första slesvig-holsteinska krisen. Han förhöll sig länge avvaktande till skandinavismen men antas ha varit mindre negativt inställd än fadern. Ett besöksutbyte mellan kungahusen inleddes 1846, på danskt initiativ och från sv sida utan egentliga politiska avsikter. När Danmark 1848 genom tronföljdskris och tysknationellt uppror i Slesvig-Holstein hamnade i ett nödläge beslöt dock O att överge sin neutrala hållning och intervenera till skydd för det egentliga Danmark. Svensk-norska trupper överfördes till Fyn, och sedan preussiska styrkor efter påtryckningar från Sverige och Ryssland avlägsnats från Jylland överenskoms efter hans förmedling en vapenvila i Malmö. Under de fortsatta förvecklingarna fram till Londontraktaten 1852 var han diplomatiskt verksam, men hans aktiviteter stod då mer i skuggan av stormakternas agerande.

O hade sedan ungdomen ett starkt intresse för utrikespolitiken, och det råder inget tvivel om att han på detta område till stor del själv höll trådarna i sin hand. För ingripandet 1848 fick han erkännanden från de mest skilda håll. Den sv utrikesledningen samverkade under denna period intimt med sin ryska motsvarighet, och i S:t Petersburg framstod O som en diplomat av rang. Om motiven för hans aktivism har olika meningar yppats. Taktiska hänsynstaganden till den liberala opinionen i Sverige och sidoblickar på representationsfrågan spelade in men viktigare var de säkerhetspolitiska aspekterna. O ville gentemot stormakterna hävda sv anspråk i den nordiska politiken. Till nationalismen förhöll han sig skeptisk, och skandinavernas idéer om en dynastisk union mellan Sverige-Norge och Danmark hade i honom ingen anhängare vid denna tid.

Lyhörd för utvecklingen på kontinenten greps O snart av den reaktion som följde på den revolutionära stormvågen 1848. Bitter och desillusionerad övergav han sin tidigare tro på medelklassen som samhällets kärna och tydde sig till aristokratin. I ett senare skede anknöt han även till den av honom högt beundrade Napoleon III:s idéer om en auktoritär styrelseform baserad på folkets breda lager. Ordning stod mot omstörtning i O:s alltmer polariserade världsbild. Utrymmet för kompromisser krympte och socialistfaran blev ett viktigt, men överdrivet, element i hans tänkande. Svängningen vidgade klyftan till liberalerna samtidigt som krafterna i politikens mittfält förlorade mark när O undandrog dem sitt stöd. I det adliga junkerpartiet fick den konservativa opinionen en effektiv organisation. Partiet var konungsligt men verkade utanför monarkens direkta kontroll.

O ställde sig snabbt likgiltig till det k representationsförslagets öde, och inför riksdagens slutgiltiga avgörande 1850 gjorde han klart att ett underkännande var önskvärt. När så skett och initiativet övergått till den konservativa sidan höll han sig i bakgrunden. De förslag som junkerpartiets ledande män delvis av taktiska skäl presenterade var på ett eller annat sätt kungligt förankrade, men som drivande kraft hade O för alltid tagit sin hand från den svårlösta frågan.

Särskilt tydligt markerades O:s övergång till det konservativa lägret i hans press- och tryckfrihetspolitik. För att motverka den radikala propagandan gav han ekonomiskt stöd till regeringsvänliga konkurrenttidningar, och de mest framgångsrika socialistinfluerade bladen oskadliggjordes genom mutor till utgivarna. En begränsning av tryckfriheten efter napoleonskt mönster diskuterades från hösten 1849, men bl a på grund av motstånd i statsrådet kunde en proposition som tillmötesgick O:s önskemål läggas först vid riksdagen 1853/54. Förslaget mötte våldsamt motstånd, och när O 1856 ånyo närmade sig liberalerna undandrog han det sitt stöd.

Inrikespolitiskt uppvisar 1850-talets första hälft av både personliga och strukturella skäl en jämfört med föregående period mer anonym kungamakt. Trött och tidvis drabbad av svår sjukdom kom O att drivas mer av pliktkänsla än entusiasm. Från 1853 ägnade han sina krafter åt en hektisk utrikespolitisk aktivitet, och det var ofta från den utgångspunkten han tog sig an inrikesfrågorna. Statsrådet anpassades visserligen till hans åsiktsutveckling, men samtidigt skedde en gradvis emancipation av regeringskollektivet. Därmed underminerades hans maktställning. Genom starka personligheter som C O Palmstierna och J A Gripenstedt (bd 17) fick regeringen också medlemmar som i fråga om kompetens tenderade att ställa O i skuggan. Sedan representationsfrågan avförts från dagordningen inträdde en ideologisk avspänning, och i riksdagen öppnades vägen för en tidigare okänd samarbetsanda. Resultatet blev ett konstruktivt och omfattande reformarbete på det materiella området. O gick dessa tendenser till mötes men ledde dem inte. I tullfrågan skedde frihandelsgenombrottet vid riksdagen 1853/54 helt i strid med hans protektionistiska intentioner, och i järnvägsfrågan genomfördes samtidigt trots hans motstånd en kursomläggning i statsinterventionistisk riktning. O hade ett stort intresse för tekniska nymodigheter, och han insåg tidigt järnvägarnas betydelse som transportmedel men framhärdade länge i stöd till privata, på utländskt kapital grundade, projekt. På andra områden fick han bättre gehör för sina åsikter. Riksdagsbesluten 1853/54 om inskränkning av husbehovsbränningen och 1856/58 om ökad religionsfrihet var reformer som i icke ringa grad bar spår av hans inflytande.

Det var med viss självövervinnelse O under 1840-talet fortsatte faderns ryskorienterade utrikespolitik. Den ryska omfamningen besvärade honom och han sökte allt mer ivrigt efter möjligheter till en emancipation. Han var heller inte främmande för sv stormaktsdrömmar, bl a närde han förhoppningar om att få ombesörja en återerövring av Finland. När den orientaliska krisen 1853 ledde till konflikt och följande år krig mellan västmakterna och Ryssland fick han ett tillfälle att gå till handling. O intog från början en västmaktsvänlig hållning. Den neutralitetsförklaring han lät utfärda var till Rysslands nackdel. Västmakternas sonderingar för att få Sverige med i kriget mötte han dock med villkor som motparten fann oantagbara. Sedan konfliktens centrum 1854 till hans besvikelse förflyttats till Krim gjorde han stora ansträngningar för att uppmärksamheten åter skulle vändas mot den nordiska scenen. Med en norsk-finsk gränskonflikt (Finnmarksfrågan) som lockbete lyckades det också O att uppnå en defensivallians med västmakterna. Genom novembertraktaten 1855 fick han dessas garanti för Sverige-Norges territorium samtidigt som en definitiv brytning med Ryssland markerades. O vidtog nu förberedelser för ett sv deltagande i kriget, men hans revanschplaner omintetgjordes av det snabba fredsslutet. För O var detta ett svårt nederlag som blev ännu bittrare av att novembertraktaten kraftigt bidrog till den fredliga upplösningen. Den i anslutning till Parisfreden 1856 av västmakterna och Ryssland undertecknade Ålandskonventionen blev den offensiva kungadiplomatins enda och snöpliga resultat.

För att motverka den isolering som De förenade rikena hamnade i efter Krimkrigets besvikelser inriktade O sina krafter på en dynamisk skandinavism. Med en svensk-dansk försvarsallians som medel arbetade han för en skandinavisk union där han själv eller kronprins Karl skulle utses till unionskung. Dessa strävanden fick ett vältaligt uttryck när han i juni 1856 på Drottningholm hälsade det nordiska studentmötets deltagare: "Hädanefter är krig skandinaviska bröder emellan omöjligt." De svensk-danska kontakterna utmynnade i mars 1857 i ett erbjudande från O om en defensivallians till skydd för det egentliga Danmark och Slesvig. Den danska regeringen avvisade emellertid förslaget under hänvisning till att det inte inbegrep Holstein, och samtidigt satte O:s sjukdom stopp för hans diplomatiska aktivitet.

O var alltid känslig för opinionen, och frågan om han i sin utrikespolitik osjälvständigt anpassade sig till dess skiftningar eller med presspropagandans hjälp medvetet ledde den har livligt diskuterats. Att han med stöd av hemliga redskap, den s k kamarillan, gjorde betydande ansträngningar i den senare riktningen står dock klart. Särskilt viktiga blev dessa bemödanden när fredliga och på neutraliteten profiterande opinionsskikt 1855 skulle omstämmas till krigsvänlighet. O:s passivitet, då för Karl Johan komprometterande dokument i anslutning till 1812 års politik publicerades, har setts som ett led i hans försök att för aktivistiska syften spela på gamla ryssfientliga stämningar.

Vid sina djärva diplomatiska schackdrag förbigick O ej sällan yrkesdiplomater och konstitutionella rådgivare; bl a lät han operachefen Knut Bonde (bd 5) sondera Napoleon III om alliansförhandlingar. Ett omdiskuterat men aldrig fullt klarlagt inslag i dessa absolutistiska tendenser utgör de planer på en rojalistisk statskupp som i skedet närmast efter novembertraktaten skall ha dryftats inom hans omgivning. Självrådigheten väckte misshag bland liberalerna men också inom den konservativa byråkratin. När konseljen 1856 successivt ombildades i liberal riktning var det O:s avsikt att därigenom få bättre täckning för sin skandinavistiska politik, men utnämningarna innebar också att han gav efter för önskemålen om ett mer konstitutionellt regeringssätt. Vid den följande riksdagen förenades konservativa och liberaler i kravet på konstitutionella garantier inom utrikespolitiken. Deras meningsyttringar kan ses som ständernas dom över en alltför självsvåldig kungadiplomati.

O led hela sitt liv av dålig hälsa och den hjärntumör som förde honom i döden kan han ha fått tidigt. En svår kris inträffade redan 1821, en annan 1852–53, då prins Gustafs bortgång bidrog till att ett kritiskt läge inträdde. Under en lång period var O drabbad av tillfälliga minnesförluster och våren 1857 blev situationen ohållbar. I juni utsågs kronprins Karl till ordförande i en tillförordnad regering, och i sept inrättades mot grundlagens bud det regentskap för kronprinsen som varade fram till O:s död. Under sina sista år befann sig O i ett ömkligt tillstånd som djupt grep alla berörda men utsattes också för den hårdhänta exploatering som hovetiketten krävde. O:s fysiska och psykiska bräcklighet är en svårbedömd och av både samtid och eftervärld ofta förbisedd faktor vid värderingen av hans gärning.

O speglade sin samtid men satte inte sin prägel på någon epok, och han brukar heller inte räknas till de stora kungarna. Kontrasten mellan hans vankelmod och Karl Johans dådkraft är slående, och det råder inga tvivel om att han efterlämnade en försvagad kungamakt. Med sitt veka, förfinade men högdragna väsen uppnådde han ej heller den bullrande folklige Karl XV:s breda popularitet. Det resultatlösa handhavandet av representationsfrågan liksom 1850-talets äventyrliga och delvis på illusioner vilande utrikespolitik utgör några av de tyngre bidragen till den negativa värderingen. Sedan historieskrivningens intresseområden förskjutits från krig, utrikespolitik och grundlagar till ekonomiska och sociala problem har bilden dock blivit ljusare och mer balanserad. Genom sina insatser för 1840-talets reformverk, låt vara inom ramen för anakronistiska ansatser till upplyst despoti, bidrog O tveklöst till betydande och långsiktiga förändringar av det sv samhället.

Författare

Andreas Tjerneld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

O:s arkiv, delvis gemensamt med drottn Josefinas (ca 60 vol: kopieböcker, dagboksanteckn:ar, brev – även från O – ämnesordn handl:ar, räkenskaper m m) i BFA. Ang arkivet, se N F Holm, HT 1965, s 345 ff. Brev till O även i Sjöholmsarkivet, RA. – Brev från O i GUB, KB (bl a till L Manderström), LUB (bl a till J De la Gardie o många till B Cederström), RA (bl a till A Ehrensvärd, H Elliot, N F Palmstierna o J W Sprengtporten samt många till L Manderström), UUB (bl a till A Ihre o många till G Löwenhielm) o i SA:s arkiv (bl a till B v Beskow).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vues de Stockholm et de ses environs dessinées d'aprés nature et lithographiées par J. F. O. [Omsl.] [Sthlm, 1830-talet.] Fol. 9 litogr pl. [Sign.] – Fält-tjenst för korporals-skolorna vid fjerde militär-districtet upprättad af dess befälhafvare år 1836. Sthlm 1836. 60 s, 1 karta. [Anon.] – Soldat-undervisning för svenska armén. Sthlm 1836. 72 s. [Anon.] – P. M. om fält-tjenstens öfvande inom fjerde militair-districtet upprättad ... 1836. Sthlm 1836. XI, 227 s, 4 pl. [Anon.] [Ny utg] 1837. X, 231 s, 4 pl. 2. uppl 1854. 3. uppl 1859. XII, 224 s, 4 pl. Övers: Der Felddienst. Leitfaden für die Officiere des vierten Militair-Districtes der königlich schwedischen Armee. Entworfen von dem hohen commandirenden Generale des Districtes. Sthlm (tr Leipzig) 1842. XII, 164 s, 3 pl. [Föret undert O.] Om Felttjenestens Övelse, fremstillet af den Överstbefalende i fjerde Militairdistrict i Sverig, Aar 1836. Christiania 1844. XII, 254 s, 4 litogr pl. [Anon.] [Ny utg:] Instruktion i Felttjeneste for den norske Armee efter "P. M. om fälttjenstens öfvande", overs og noget forkortet. Christiania 1860. XV, 192 s, 4 pl. [Anon.] – Undervisning i karte-utkast för korporals-skolorna vid fjerde militär-districtet, upprättad af dess befälhafvare år 1836. Sthlm 1837. 24 s, 2 pl-bl. [Anon.] – Första grunderna i befästnings-konsten upprättade för korporals-skolorna vid fjerde militär-districtet af ... 1836. Sthlm 1837. 24 s, 2 pl-bl. [Anon.] – Geometri för korporals-skolorna vid fjerde militär-districtet. Upprättad af ... år 1837. Sthlm 1837. 35 s, 1 pl-bl. [Anon.] – Lärokurser för korporals-skolorna vid fjerde militär-districtet. Upprättade ... 1837. Sthlm 1838. 233 s, 6 pl. [Anon.] 2. uppl 1840. [Ny utg] 1847. [Enl uppg (Linnström) en övers Kristiania 1848, ej återfunnen.] – Om folkskolor. (Insändt.) (Sveriges stats-tidning, eller Post- och inrikes tidningar, 1839, Sthlm, fol, 15/2, s 3; undert --r; omtr: ÅSU, årg 7, 1927, Lund, årsvol 1 = serievol 20. Oscar I, Geijer, Wallin, Cederschiöld, Tidiga enhetsskoletankar, s 128–135). – Några ord om municipal-styrelser, i anledning af norrska lagen om förmanskaper, och med tillämpning på Sverige. (Insändt.) (ibid, 22/3, s [3] f; anon). – Några ord om spanmåls-lagarne. Sthlm 1840. 27 s, 3 tab. [Anon.] – Om straff och straff-anstalter. Sthlm 1840. VI, 156 s, 3 pl-bl. [Anon; tills med C Livijn m fl.] 2. uppl: ... Säljes ... till förmån för Gutenbergska stiftelsen. S å. Övers: Om Straf og Straffeanstalter. Kristiania 1840. 158 s, 2 pl-bl. [Anon; med Forord s 1–4 o Bemaerkninger s 137–158 av (övers, H Wergeland.] [Omtr, utan Bemaerkninger:] Udvalg af fremmede Forfatteres Skrifter om Faengsler og Fangepleie ... Christiania 1839–41, s III—VIII, 321–440 [= H 6], anon; även sep, VI, 120 s. Von Strafen und Strafanstalten. Sthlm & Leipzig (tr Leipzig) 1841. VIII, 159 s, 3 pl-bl. [Föret undert O.] [Annan övers:] Ueber Strafe und Strafanstalten. Leipzig 1841. XVI, 156 s, 3 pl-bl. Des peines et des prisons. Paris 1842. IV, 206 s, 3 pl-bl. [Från tyskan.] Over straffen en strafgestichten. Amsterdam 1842. VIII, 158 s, 3 pl-bl. [Anon.] On punishments and prisons. London & Sthlm (tr Sthlm) 1842. VIII, 162 s, 3 pl. Förk: Sul sistema penitenziario ... Perugia 1847. 88 s. – P. M. rörande infanteri exercis-reglementet år 1844. Sthlm 1844. 64 s, 1 pl-bl. [Anon.] 2. uppl 1845. 64 s. – Hans maj:t konungens Tal vid fanornas utdelning å Ladugårdsgärdet söndagen den 23 juni 1850. Sthlm 1850. 15 s. [s 7–15: B G Lindgren, Predikan ...] – Officiella tal till riksdagen m fl ej anförda. Kompositioner, även otr, förtecknade i F Cronhamn, En furstlig tonsättare (Svensk musiktidning, årg 5, 1885, Sthlm, 4:o, s 146).

Källor och litteratur

Källor o litt: B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); S Carlsson, Tiden efter 1718 (S Carlsson o J Rosén, Sv hist, 2, 1961); S Eriksson, Sv diplomati o tidningspress under Krimkriget (1939); dens, Carl XV (1954); S Förhammar, Reformvilja eller riksdagstaktik? (1975); O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); G Girod de l'Ain, Désirée Bernadotte (1960); M Hafström, Om straff o straffanstalter – den s k gula boken (Rättshist studier, 3. Åke Holmbäck på 80-årsdagen ... 1969, 1969); G Hasselberg, O o tryckfriheten 1849--56 (HT 1970); Å Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); T T:son Höjer, Carl XIV Johan, 1–3 (1939–60); A Jansson, 1844–1872 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:3, 1961); T Lidman, Adlig partipolitik vid 1800-talets mitt (1979); NBL; G B Nilsson, Sv fattigvårdslagstiftn 1853–71 (H Berggren o G B Nilsson, Liberal socialpolitik 1853--1884, 1965); R Nygren, Subordination o ensk integritet (Rättshist bibl, 33, 1981); S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); G Qvist, Kvinnofrågan i Sverige 1809–1846 (1960); A Söderhjelm o C-F Palmstierna, Oscar I (1944); K Warburg, Johan Gabriel Richert, 2 (1905); J Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron (1971); dens, Bernadotterna, en krönika om vårt kungahus i kultur o politik (1991).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar I, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7811, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7811
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar I, urn:sbl:7811, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se