Bengt Oxenstierna

Född:1623-07-16 – Esterna församling, Stockholms län
Död:1702-07-12 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län

Diplomat, Generalguvernör, Rikskansliråd


Band 28 (1992-1994), sida 528.

Meriter

8 Oxenstierna, Bengt, kusinson till O 6 o O 7, f 16 juli 1623 i Esterna (nu Fasterna), Sth, d 12 juli 1702 i Sthlm. Föräldrar: riksamiralen greve Gabriel Bengtsson O (s 000) o Anna Baner. Studier vid Åbo gymn, inskr vid UU 27 april 37, rector illustris där 16 nov 43 — 11 juli 44, legat vid exekutionskongressen i Nurnbergjuli 50—juni 51, till kurfursten av Mainz 17 juni 51, vid kongressen i Frankfurt am Main 9 aug—nov 51, till kejsaren 31 juli 52, president i Wismars-ka tribunalet 11 sept 52 —dec 54, 30 juli 61 (tilltr ej), 4 nov 65-dec 71, 20 dec 73-79 (upprätthöll ej tjänsten från juli 76), riks- o kansliråd 9 dec 54, legat vid nedersachsiska kretsdagen i Braunschweig okt (fullm 26 aug) —dec 54, generalguvernör o guvernör över delar av Polen under fälttåget 55 — 59, legat vid fredskongressen i Oliva sept 59 — maj 60, generalguvernör i Livland 27 juni 62 —nov 65, lagman i Ingermanland med Nöteborg o Kexholms norra o södra län 22 sept 65 — 79, rikskansliråd 19 dec 71, ambassadör till kejsaren 17 juni 74 —mars 75, vid fredskongressen i Nijmegen juli (fullm 12 april) 76 —okt 79, ledare av k kansliet (från 85 med titeln kanslipresident) från 6 juli 80, kansler för Åbo univ 19 jan 81, för UU från 19 juni 86, medl av förmyndarregeringen april —nov 97.

G 1) 27 jan 1661 i Sthlm m frih Eva Juliana Wachtmeister, f 28 juni 1639, d 8 dec 1666 i Verchen, Pommern, dtr till riksrådet frih Hans W o frih Agnes Margareta v Helmstedt; 2) 17 dec 1667 i Sthlm m grev Magdalena Stenbock, f 14 okt 1649, d 24 jan 1727, dtr till riksrådet greve Erik S o Catharina v Schwerin.

Biografi

O avslutade på övligt sätt sina akademiska studier i Uppsala med en resa, som förde honom till ett stort antal länder. Han var tidigt inställd på den diplomatiska banan. Efter hemkomsten bytte han enligt egen uppgift en erbjuden kammarherreplats hos drottning Kristina mot tillstånd att bevista den westfaliska fredskongressen och fick genom de sv delegaterna även tillgång "ad secretiora". Därefter följde en rad självständiga uppdrag. O deltog i exekutionskongressen i Nürnberg och sändes 1652 till kejsaren i Prag för att utverka investitur på Sveriges tyska provinser, vilket dock kejsaren av hänsyn till Brandenburg avböjde.

O blev den förste presidenten vid tribu-nalet i Wismar 1652 och utnämndes till denna post ytterligare tre gånger fram till 1673. Befattningen innebar, att O främst var den sv kronans diplomatiske representant hos de tyska furstarna och medförde en rad förhandlingsuppdrag. Även då han var formell innehavare av tjänsten, var han frånvarande under långa perioder för andra uppdrag.

Drottning Kristinas abdikation 1654 medförde nya uppgifter för O. Karl X Gustav, med vilken O tidigare haft nära kontakter i Tyskland, utnämnde honom till riksråd med säte i kansliet. O medföljde kungen på hans fälttåg i Polen och togs i anspråk för en rad uppdrag vid sidan av ledningen för fältkansliet. Sålunda var han generalguvernör i Warszawa och senare guvernör i palatinatet Kulm; han ledde även försvaret av Thorn. O var en av de sv legaterna vid fredskongressen i Oliva och torde verksamt ha bidragit till den ur sv synpunkt gynnsamma freden. Efter kongressen tjänstgjorde han som generalguvernör i Riga, eftersom han ej ville återvända till Wismar. Småningom utnämndes han dock åter till president där, med vilken post 1669 uttryckligen förbands uppgiften att vara sv legat i Tyskland. Sedan legatvärdigheten efter ett par år indragits, blev O rikskansliråd, men han uppfattade denna tjänst som en degradering och deltog sällan i rådets sammanträden. På 1670-talet var O åter president vid tribunalet i Wismar men tjänstgjorde då också ett par år som sv ambassadör i Wien, där han förgäves sökte förmå kejsaren till vissa medgivanden för att möjliggöra ett sv utträde ur koalitionen med Frankrike i den stora konflikt som Sverige 1672 indragits i.

0:s utrikes verksamhet hade alltså dittills huvudsakligen varit förlagd till Tyskland, vilket förmodligen bidrog till hans sympatier för Österrike och kejsaren. I den utrikespolitiska striden i Sverige tillhörde han den mot rikskanslern M G De la Gardie fientliga falangen. Detta torde också ha varit en viktig orsak till att O trots sin bristande erfarenhet av Västeuropa på hösten 1675, jämte den senare tillkomne J Olivekrantz (s 215), utsågs till sv delegat vid fredskongressen i Nijmegen. De anlände till bestämmelseorten sommaren följande år. Sverige befann sig i en prekär militär situation, och den sv regeringens viktigaste mål vid förhandlingarna var att undgå landavträdelser. Överläggningarna gick länge trögt, men sedan Frankrike i april 1678 krävt full sv restitution, inleddes en ganska snabb fredsprocess samtidigt som de sv delegaternas utrymme för egna initiativ minskade. Vid fredssluten undgick dock Sverige i stort sett landförluster. O, som hade en formalistisk läggning, invecklades under samtalen i ceremoni- och rangstrider med de franska delegaterna. Efter att ha slutit en ny handelstraktat med Nederländerna, återvände O och hans kollega till Sverige senhösten 1679.

Efter Johan Gyllenstiernas (bd 17) död 1680 övertog O ledningen av kansliet och den sv utrikespolitiken med huvuduppgift att bevara freden. Hans utrikespolitiska uppfattning vilade på övertygelsen att de westfaliska och nijmegiska frederna utgjorde grundvalen för Sveriges storhet och säkerhet och för den evangeliska tron. Följaktligen låg det i landets intresse att stödja de makter som ville hindra Frankrike från att rubba dessa freder och därmed den europeiska jämvikten. O genomdrev Sveriges anslutning till garantitraktaten i Haag 1681 och en defensivallians med kejsaren följande år. O åtnjöt vid denna tid i hög grad förtroende hos Karl XI, som tilltalades av hans fredspolitik.

Från slutet av 1680-talet påverkades den sv utrikespolitiken framför allt av det pfalzi-ska kriget. Någon avgörande seger lyckades dock varken Frankrike eller dess motståndare, kejsaren och sjömakterna, vinna. Detta förhållande i förening med en tilltagande splittring bland de allierade och den väntade striden om det spanska arvet banade småningom väg för den fred som under sv medling slöts i Rijswijk hösten 1697. Sveriges utrikespolitik under dessa år utmärktes av en viss vacklan. Orsaken härtill är främst att söka i att O ej längre var den obestridde ledaren av utrikespolitiken som under 1680-talet, då han genomförde en sv anslutning till det franskfientliga lägret. Frankrikes anhängare, understödda av de nya franska sändebuden i Sverige, kunde göra sig hörda hos Karl XI. Under dennes senare regeringsår rådde en häftig kamp mellan O och hans motståndare om inflytandet över den i utrikespolitiska frågor osjälvständige kungen. För att hindra Sveriges övergång till de allierade erbjöd kung Ludvig ställningen som medlare åt Karl XI, vilket verkningsfullt bidrog till att Karl mot 0:s mening under sina sista år avslog de allierades förnyade krav om hjälptrupper.

0:s motståndare lyckades också genomdriva ett närmande till Danmark, framför allt som en följd av sjömakternas hårda ingrepp mot den neutrala handeln. Det ömsesidiga misstroendet mellan de båda länderna var dock alltför stort för att 0:s antidan-ska politik i väsentlig mån skulle rubbas.

Det rådde då en allmän uppfattning, att Karl XI:s död innebar ett bakslag för den oxenstiernska utrikespolitiken, och att makten övergick till 0:s franskvänliga motståndare. Karl XII:s korta förmyndarregering medförde en serie nederlag för O i alla utrikespolitiska frågor, där ståndpunkterna betingades av den pågående storpolitiska maktkampen i Europa. Inom regeringen stöddes han visserligen konsekvent av änkedrottning Hedvig Eleonora med hennes två röster, men majoriteten innehades av 0:s fyra motståndare. I rådet, som enligt Karl XI:s testamente hade beslutanderätten i utrikesfrågor, var styrkeförhållandena ännu ogynnsammare ur 0:s synpunkt. Detta gör det rimligt att anta, att O stödde Karl XII:s osedvanligt tidiga myndigförklaring i nov 1697.

I viss mån stärktes 0:s inflytande genom myndigförklaringen, genom att de utrikespolitiska frågornas behandling koncentrerades till Kanslikollegium, där O med stöd av Samuel Åkerhielm och Tomas Polus utövade en obestridd ledning. Karl XII:s svåger den holsteinske hertigen Fredrik IV:s inflytande på den sv utrikespolitiken stärkte också den linje som O företrädde. Snart undanträngdes dock O från de viktigaste utrikespolitiska frågorna av Carl Piper.

Det förelåg en djupgående olikhet i synen på Sveriges uppträdande i den holsteinska konflikten mellan Karl XII, stödd av sin holsteinske svåger, och Kanslikollegium under O. Kollegiet uppfattade det livländska kriget som det för Sverige mest väsentliga och hävdade, att en del av den sv krigsmakten borde skeppas över till denna krigsskådeplats, eftersom Altonatraktatens övriga garanter lovat biträda i det holsteinska kriget. Karl XII valde dock att koncentrera hela den tillgängliga krigsmakten mot Danmark.

Efter det danska fälttågets slut menade Kanslikollegium, att Karl XII borde acceptera fredsunderhandlingar med kung August. Frankrikes vänner ansåg, att medlingen borde ske under fransk ledning, medan O — och i fältkansliet Polus — så långt som möjligt ville begränsa Frankrikes inflytande och närmast torde ha anslutit sig till ett förslag, att medlingen borde överlämnas till samtliga garanter av Oliva-fördraget. Sedan kejsaren, England och Holland 1701 ingått den sk stora alliansen mot Frankrike, hyste främst sjömakterna ett starkt intresse av att åstadkomma fred mellan Karl XII och August. Deras anbud om fredsmedling beledsagades av krav på att få överta en del av de sv trupperna i Tyskland. För O var det naturligt, att Sverige borde tillmötesgå sjömakterna utan att ställa alltför stora mot-krav.

Karl XII:s öppet deklarerade krigsmål, kung Augusts detronisation, och inmarschen i Polen vintern 1702 stred helt mot 0:s uppfattning. En sammanfattning av det utrikespolitiska system som O förordade i det rådande läget föreligger i hans politiska testamente av 5 mars 1702.

Detta var ett försök av O att hindra konungen från att fullfölja en politik som enligt O skulle resultera i en katastrof. O avrådde från att fullfölja en ursprungligen av Mauritz Vellingk och den holsteinske hertigen lanserad plan på ett infall i Sachsen från norra Tyskland. Ett sådant inbrott ledde blott till skada för Sverige och för mot Sverige vänligt sinnade makter. Ett infall i Polen skulle medföra krig mot den polska republiken. Även om August besegrades i Polen, kunde han falla tillbaka på Sachsen. Preussen och Danmark skulle liksom under Karl X Gustavs polska krig ingripa mot Sve- rige. Polackerna skulle aldrig av en främmande furste låta sig beordras att avsätta sin konung. I stället borde svenskarna föra en smidig politik mot republiken och påvisa de båda ländernas gemensamma intressen i synnerhet mot Ryssland.

Det utrikespolitiska system som O framlägger i betänkandets sista avdelning går ut på en närmare anknytning till sjömakterna. Genom att tillmötesgå deras krav på sv hjälptrupper skulle de i sin tur förmå den polska republiken att lämna Sverige åtminstone Kurland i pant för en kommande uppgörelse, mot att Karl XII drog tillbaka sina trupper från Litauen. På så sätt kunde den sv fältarmén frigöras och kungen återuppta och avsluta det ryska kriget, där ett lättvun-net byte väntade.

Författare

GustafJonasson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

0:s arkiv i RA dels i Ericsbergsarkivet, B 0:s papper (61 vol: bla koncept, brev — många brev även i Autografsaml — handkar från offentl verksamhet o godshandhar), dels i Oxenstiernska saml (16 vol: bl a självbiogr o brev), allt i RA. En saml brev i KB o diverse handhar även i UUB. — Brev från O i KB (bla till S Åkerhielm), LUB, RA (bla till B Cronberg, E Dahlberg, H G v Mullern, J Olivekrantz o E Oxenstierna Axelsson samt många till Adolf Johan, M G De la Gardie, B Horn, Karl (X) Gustav, G Oxenstierna Gabrielsson, G (Turesson) Oxenstierna, J Oxenstierna A:son, E M o M Stenbock samt C G Wrangel) o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio, quara, praesentibus au-gustissimo & potentissimo rege Carolo XI ... in secularis jubilaei celebratione, promotio doctora-lis ... die 3. Martij an. MDCXCIII. in templo cathedrali Upsaliensi ... ceu academiae cancellari-us, dixit. U o [1693]. 4:o. 23 s, 2 pl. - Lefverne, eller Summarisk förtekning på de tjenster och employer, jag hafver haft ... såsom ock huru jag min tid använt, alt ifrån min första ungdom ... (Det svenska biblioteket, utg af C C Gjörwell, d 2, Sthlm 1758, 4:o, s 189-218). - Svar [2/8 1681 till nederländska Generalstaterna] (ibid, s 220 f). — Svar [1694 till hertig Friedrich IV av Holstein-Gottorp] (ibid, s 226). — Memoriale ... directam ad Suam Caes. reg. apost. majestatem Ferdinan-dum III anno 1674 (Programm und Jahresbericht iiber das Kais. königl. katholische Staatsgymnasi-um in Teschen am Schluss des Schuljahres 1853-4 Wien 1854, s 15-25).

Källor och litteratur

Källor o litt: A Bratt, Sveriges yttre politik under de preliminära förhandlarna före freden i Rijswijk (1905); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660-1664 (1932), 1664-1668, 1-2 (1949) o 1668-1672, 1-2 (1961); dens, Sverige på fredskongressen i Nijmegen 1676-1678 (HT 1944); R Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675-1679 (1943); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare. Den utrikespolit maktkampen i Sverige 1697-1702 (1960); dens, Karl XII:s polska politik 1702-1703 (1968); G Landberg, Johan Gyllenstiernas nord förbundspolitik i belysn av den skandinaviska diplomatiens traditioner (UUÅ 1935:10); dens, Johan Gyllenstiernas utrikespolitik (HT 1947); dens, 1648-1697 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:3, 1952); C G Nordin, Minne af ... O (SAH ifrån år 1796, 5, 1813); J Rosén, 1697-1721 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:1, 1952); K-E Rudelius, Sveriges utrikespolitik 1681-1684 (1942); S G Schyberg, Äreminne öfver... O (SAH ifrån år 1796, 12, 1829); Å Stille, Studier över 0:s polit system o Sveriges förbindelser med Danmark o Holstein-Gottorp 1689 — 1692 (1947).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Oxenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7886, Svenskt biografiskt lexikon (art av GustafJonasson), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7886
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Oxenstierna, urn:sbl:7886, Svenskt biografiskt lexikon (art av GustafJonasson), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se