Meriter

1 Palmquist, Johan, d 26 jan 1716 i Sthlm (Biographica; betaln för själaringn s d där, Nik). Föräldrar: kammarrådet Gustaf Berg, adl P, o Margareta Eriksdtr. Inskr vid UU 3 april 68, kanslijunkare 12 jan 78, kommis-sionssekr vid franska hovet 87, resident där 6 april 97, eo envoyé hos generalstaterna 14 aug 02, hovkansler från 14 okt 14.

G m Anna Christina Linstow, som levde som änka 1720 i Haag men var död 19 jan 1721, dtr till holländske generallöjtn Georg Gebhard L.

Biografi

Efter studier i Uppsala utnämndes P först till kanslijunkare och därefter till kommissionssekreterare vid det franska hovet. Under P:s båda första år i Paris förestods den sv beskickningen där av Nils Lillieroot (bd 23). P har säkerligen tagit intryck av denne framstående diplomat och tillägnade sig med tiden hans allmänna politiska syn. Mellan dem förekom en livlig brevväxling ända fram till Lillieroots död 1705. Som kommissionssekreterare ägnade sig P mest åt att föra Sveriges talan i kommersiella och finansiella frågor. Till följd av det pfalziska krigets utbrott förbjöd sjömakterna 1689 all handel på Frankrikes hamnar, och även om blockadpolitiken uppluckrades 1691 fortsatte uppbringningarna. Varje eftergift från sv sida gentemot sjömakterna besvarades i Paris med skärpta föreskrifter för de franska kaparna och prisdomstolarna. P:s ovanligt omfångsrika brevväxling med sina uppdragsgivare behandlar under denna tid till mycket stor del handelspolitiska frågor.

Sedan Lillieroot 1689 lämnat Paris blev posten som envoyé vid det franska hovet inte besatt med någon ny innehavare: representationen uppehölls av P, vilket innebar, att han också omhänderhade frågor av politisk art. Från slutet av 1680-talet påverkades den sv utrikespolitiken främst av det pfalziska kriget, och P ägnade i sina vidlyftiga rapporter stort utrymme åt denna fråga. Hans blygsamma ställning som chargé d'af-faires gjorde dock hans inflytande i politiska frågor obetydligt. Till hans uppgifter hörde bl a att överlämna de medlingserbjudanden som ledde fram till förhandlingarna i Rijswijk 1697. Hans försök att få Frankrike att avge ett löfte om de westfaliska och nij-megiska fredernas återställande avvisades bryskt av franske utrikesministern Croissy, som fann det oanständigt, att ett ombud, som var till för att "tala om uppbringningar och andra slika ting", talade i denna sak. En framgång kunde dock P inregistrera, då Ludvig XIV tillmötesgick sv önskemål angående Zweibrücken.

Även sedan P dagen efter Karl XI:s död utnämnts till resident vid det franska hovet blev hans inflytande begränsat, då han ej åtnjöt den franska regeringens förtroende. Någon delaktighet i fredsförhandlingarna i Rijswijk hade han inte. Sedan Frankrike återupprättat sin representation i Sverige behandlades de svensk-franska förbindelserna av de franska sändebuden där. Vid de överläggningar som fördes under de första åren av det stora nordiska kriget med anledning av franska medlingserbjudanden var Ludvig XIV angelägen om att eventuella medlingsförhandlingar ej skulle läggas i P:s händer.

1702 följde P sin läromästare Lillieroot på posten som sv envoyé hos generalstaterna i Haag, vilken betraktades som en av topptjänsterna inom den sv diplomatin. Planer förelåg att efter Lillieroots död förflytta P till Sthlm för att han även där skulle fylla luckan efter honom. Så skedde dock ej; P stannade i Haag till 1714.

Haag utgjorde ett centrum för nyhetsförmedling och propaganda. Den sv nyhetstjänstens framgång berodde i hög grad på beskickningscheferna, och P förmedlade information energiskt och med stor framgång. Mellan beskickningen och det sv fältkansliet upprätthölls regelbundna förbindelser, och med kansliets båda medlemmar J Cederhielm (bd 8) och O Hermelin (bd 18) underhöll P en livlig brevväxling, som fått stort historiskt värde. Till breven från dessa fogades ofta skrifter som tillförts fältkansliet för att klargöra och rättfärdiga den sv kungens politik. Från Haag skickades informationerna vidare till andra beskickningar, och mycket av materialet översattes genom P:s försorg till franska.

P:s verksamhet som beskickningschef gällde även i Haag till stor del frågor av kommersiell natur, då både spanska tronföljdskriget och stora nordiska kriget medförde ständiga tvister i fråga om handeln. De sv åtgärderna till följd av de militära framgångarna, t ex mot Danzig, framkalla- de protester från sjömakterna. Som regel hade dock P instruktioner att så långt som möjligt tillmötesgå sjömakternas intressen. P arbetade också med stor iver på att skaffa sjömakternas erkännande av de politiska resultaten av de militära framgångarna, t ex av Stanislaw Leszczynskis val till polsk kung och av freden i Altranstädt.

Efter ryssarnas erövring av Balticum sökte man från sv sida stoppa eller åtminstone reducera handeln mellan de baltiska hamnarna och Västeuropa och tillgrep blockadpolitik, kompletterad med kaperiverksam-het. Detta väckte stort missnöje i Haag och London och den sv regeringen beskylldes för att ägna sig åt sjöröveri. Mot slutet av sin tid i Haag var P ivrigt sysselsatt med att rättfärdiga de sv åtgärderna. Efter den militära katastrofen i öst blev förbindelserna mellan det sv högkvarteret och beskickningarna mer sporadiska, och dessas verksamhet kom därför att i högre grad än tidigare dirigeras av rådet i Sthlm under Arvid Horns ledning. Strävandena att förhindra krigets spridning till de tyska provinserna resulterade i en neutralitetsförklaring för bl a Sveriges besittningar i Tyskland, neutralitetsakten i Haag i mars 1710, undertecknad av bl a kejsaren och sjömakterna. Rådet i Sthlm gav sitt samtycke till akten och beordrade P att biträda den. Fridlysningen av Sveriges tyska provinser stod emellertid i diametral motsättning till Karl XII:s planer, och neutralitetsakten förkastades följaktligen av kungen.

Efter att i tolv år ha varit envoyé hos generalstaterna hemkallades P och utnämndes till hovkansler. Posten hade blivit ledig genom att den tidigare innehavaren H G v Mullern (bd 26) efter tillkomsten av 1713 års kansliordning utnämnts till ombudsråd. Hovkanslerns uppgifter hade beskurits i och med inrättandet av högsta ombudsman-naämbetet, dit hovkanslersämbetets tidigare juridiska funktioner förts.

P gör intryck av att ha varit en plikttrogen diplomat men saknat större vyer. Han efterlämnade ett synnerligen omfattande skriftligt material: Hans korrespondens i RA:s Diplomatica-samling upptar t ex ca 200 volymer (Gallica o Hollandica). Möjligen har materialets omfattning bidragit till att P:s personlighet och insatser aldrig gjorts till föremål för någon samlad värdering.

Författare

GustafJonasson

Arkivuppgifter

Strödda almanacksanteckn:ar av P i UUB. — Brev från P i RA (många i Ericsbergsarkivets autografsaml o till G Hjelmborg i Skoklosterarkivet) samt i UUB (till N Gyldenstolpe o J Rosenhane).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA.

W Ahlström, Arvid Horn o Karl XII 1710 — 1713 (1959); A Almquist, Patkul o Neugebauer -rysk värvn o ryssfientlig agitation i Europa 1702 — 05 (KFÅ 1938), s 23 f, 41 o 79; S Backman, Från Rawicz till Fraustadt (1940); A Bratt, Sveriges yttre politik under de preliminära förhandkna före freden i Rijswijk (1905); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 5 (1879), s 358, 365, 378 o 381, 8 (1910), särsk s 324, 354 o 356; S Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1 (1920), s 154, 157 ff, 161, 164, 183, 194 ff, 200-204, 206, 211-214, 219 o 237 f; S-G Haverling, Huvuddrag i sv o antisv propaganda i Västeuropa på 1710-talet (KFÅ 1952), s 87 f; N Herlitz, Från Thorn till Altranstädt (1916), s 169, 174, 189, 194, 220, 223, 230, 292, 305, 307 ff, 323 o 330 ff; G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare (1960); G Landberg, 1648-1697 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:3, 1952); S Olsson, Olof Hermelin (1953); J Rosén, 1697—1721 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:1, 1952); Å Stille, Studier över Bengt Oxenstiernas polit system ... 1689 — 1692 (1947); E Tengberg, Från Poltava till Ben-der (1953); H Villius, Karl XII:s ryska fälttåg (1951).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Palmquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8004, Svenskt biografiskt lexikon (art av GustafJonasson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8004
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Palmquist, urn:sbl:8004, Svenskt biografiskt lexikon (art av GustafJonasson), hämtad 2024-04-18.