Peder Jakobsson "sunnanväder"

Född:1470 möjligen omkr
Död:1527-02-18 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Biskop, Riksråd


Band 28 (1992-1994), sida 782.

Meriter

Peder Jakobsson "sunnanväder", f möjl omkr 1470 (Carlsson, s 36), d 18 febr 1527 i Uppsala. Kli i Burs, Gotl, 00 (påvlig konf 7 nov), kaplan hos riksförest Svante Nilsson 04, prebendat vid Nikolai kyrka i Sthlm 05 (efter 28 febr), kansler hos Svante Nilsson trol 05 (nämnd som kansler 12 jan 06) —11 eller 12, kanik i Linköping 06 (före 21 mars), kh i Sthlm 10 (efter 28 febr)-20, kansler hos riksförest Sten Sture dy 12 — 20, kh i Ulfsby i Finland 31 okt 14, erhöll påvlig provision på dekanatet i Västerås 26 jan 15, presenterad som kantor i Linköping 17 (Schuck), erhöll titeln påvlig notarie 26 dec 18, titeln sacri palatii et aula Latera-nenses comes 21 jan 19, tillfälligt avsatt från kh:tjänsten i Sthlm o dekanatet i Västerås 20 — 21, electus i Västerås 23 (före 16 mars), riksråd 23 (senast juni), avsatt från biskopsämbetet 13 sept 23.

Biografi

Om P:s härstamning, släktförhållanden, födelsetid och studier saknas uppgifter. Att han börjat sin karriär som kyrkoherde i Burs och att han i en påvlig skrivelse (1514) benämnes Petrus Guto har emellertid ansetts tyda på att han var gotlänning till börden (Carlsson, s 35).

Tjänsten som kansler hos riksföreståndaren Svante Nilsson utgjorde grunden för P:s kyrkliga karriär. Den enda tjänst han helhjärtat tycks ha ägnat sig åt var biskopsämbetet. De övriga torde för honom främst ha varit inkomstkällor helt i enlighet med en gammal tradition för avlöning åt kungars och riksföreståndares kanslipersonal.

Karaktären av P:s arbete som kansler hos Svante Nilsson framgår av de brevkoncept och originalskrivelser han skrivit ut. Dessa visar, att han intagit en central ställning inom herr Svantes kansli. Han har fördelat och kontrollerat arbetet men själv svarat för den största arbetsinsatsen. Han har också formulerat texten i breven, något som är särskilt påtagligt i de propagandaskrivelser till bondemenigheter han författat.

Ett flertal brev till P från frälsemän, fogdar och andra med tack för att han lagt sig ut för dem hos riksföreståndaren eller med bön om att han skulle göra det visar, att han ansetts ha haft Svante Nilssons öra. Det finns dock inga bevis för att han i politiska frågor "på något avgörande sätt satt sin prägel på utvecklingen" (Stensson, s 141). Han har härvidlag fått stå tillbaka för Hemming Gadh (bd 16). Sin största politiska betydelse anses P ha haft som agitator genom sina Skickligt utformade propagandaskrivelser till allmogen. Med andra rådgivare till Svante Nilsson — främst då Hemming Gadh — tycks P ha haft ett förtroendefullt samarbete. Breven dem emellan har en rättfram, ibland rustikt skämtsam ton, vittnande om inbördes förtroende och kol-legialitet.

P fortsatte som kansler även hos Sten Sture dy. I denna egenskap tycks han tidigt ha kommit att inta en ställning som förtrogen rådgivare och medaktör. Också Hemming Gadh fortsatte att spela en viktig roll. Eftersom det mesta brevmaterialet från tiden bevarats i kopieböcker går det bara att i undantagsfall se vem som skrivit ut brev och andra handlingar, men mycket tyder på att det politiska förarbetet skett i samverkan. I skrivelser från fogdar och anhängare uppmanas herr Sten att rådföra sig med sina "hemliga vänner", alltså Hemming Gadh och P. Rådgivarna har spelat en viktig roll för honom. P synes liksom tidigare ha haft till främsta uppgift att formulera propagandaskrivelser till menigheterna och att underhandla med dem om skatter och utla- gor. Hemming Gadh har genom sin socialt högre ställning kunnat agera som riksföreståndarens rådgivare och medaktör i uppgörelser med riksrådet. Under Sten Stures ledning har de arbetat som en väl fungerande enhet.

Det finns emellertid antydningar om att rådgivarna inte varit helt ense om valet av politiska medel. Ärkebiskop Jacob Ulfsson tycks i brev till Hemming Gadh ha varnat för att lita till "bondahyllest och mene man" och i stället rekommenderat kompromisser i samverkan med hela eller enskilda medlemmar av riksrådet. P utpekas i brevet som företrädare för en långtgående anknytning till allmogen, Gadh för kompromissvilja. I Sten Stures agerande fram till de avgörande besluten vid riksdagarna i Arboga och Sthlm 1517 om att avsätta Gustav Trolle och riva Stakets slott går det dock inte att urskilja några motsättningar mellan rådgivarna rörande politikens uppläggning och genomförande. Att det funnits motsättningar mellan dem träder emellertid i dagen på ett närmast brutalt sätt hösten 1518.

Sedan Kristian II sensommaren detta år misslyckats med ett angrepp på Sthlm från sjösidan, inleddes förhandlingar om ett möte mellan kungen och Sten Sture dy. Hemming Gadh och några sv adelsmän sändes som gisslan till kungen. Denne inlät sig emellertid inte i förhandling utan seglade tillbaka till Danmark, medförande gisslan. Sten Sture, som låtit intala sig att Hemming Gadh frivilligt följt med kungen, drog in Gadhs län, Kastellholm, och beslagtog hans egendom. I ett brev till Sthlms stad i mars 1520 anklagar Gadh "dem detta spelet regerat hava", dvs P, för att ha beljugit honom inför herr Sten. Anledningen till detta skulle enligt Gadh vara, att P avundades honom hans ställning som förmögen låntagare.

Det hör också till bilden av förhållandet mellan de två rådgivarna, att P 1518 inledde en rad processer mot gamla vänner till Gadh, dels dekanen Erik Svensson (bd 14), dels en borgare i Linköping. Erik Svensson kunde han inte komma åt men borgaren fick han dömd för landsförräderi och halshuggen. P:s uppträdande i detta sammanhang har karakteriserats som "en på moraliska och mänskliga hänsyn blottad taktik, för vilken makten och hämnden var allt". Gadhs anklagelser mot P bestyrkes av Johannes Magnus, som skriver, att P genom skvaller och förtal gjorde oförvitliga personer illa anskrivna hos herr Sten (Carlsson, s 72 o 74). P:s stjärna steg emellertid. Han erhöll titlar utan egentligt sakinnehåll men de markerade P:s karriärambitioner.

Inför hotet om ett nytt angrepp från Danmark vid årsskiftet 1519 — 20 tog Sten Sture fasta på ett anbud om förbund med Polen. Han befullmäktigade sin "käre tro-man" P att underhandla om en allians med den polske kungen, Danzig och hansestä-derna. Det dröjde innan P kom iväg, men i mars 1520 var han i Danzig och fortsatte därifrån till Polen. Efter svenskarnas kapitulation inför den danska krigsmakten i sept s å var emellertid hans diplomatiska mission utsiktslös. Han återvände dock inte direkt hem utan stannade kvar utomlands, okänt var.

I febr 1522 var P tillbaka i Sverige. Vid ett par tillfällen fungerade han som kansler hos riksföreståndaren Gustav Eriksson. Hans ställning var god och hans förhållande till riksföreståndaren gott. Därom vittnar den omständigheten, att han gjorde en större beställning av lyxartiklar i Lübeck och därvid fick hjälp av Gustav Erikssons finansiella ombud i staden. Han tycks redan då ha räknat med att få den lediga biskopsstolen i Västerås. I febr/mars 1523 valdes han också till stiftschef där. Samtidigt blev han medlem av riksrådet. När den nyvalde Gustav I gjorde sitt intåg i Sthlm vid midsommartiden officierade P vid den åtföljande högmässan i Storkyrkan. Mån om att kunna uppträda med den värdighet som anstod en biskop beställde han vid slutet av sommaren nya lyxartiklar i Lübeck.

Vid sin upphöjelse till biskop tog P ett märkligt steg. Han sökte genom ett insmickrande brev kontakt med Hans Brask (bd 6). I kraftiga ordalag beskrev han stiftets eländiga ekonomiska tillstånd: Bara fattigdom återstod. Han hade tvekat om att mottaga valet till biskop men hade ändå gjort det av omtanke om fäderneslandet och medmänniskorna. Nu sökte han tröst i förhoppningen att Gud skulle ge honom kraft att leva ett sådant liv som ämbetet krävde. Avslutningsvis vädjade han till Brask om stöd i kampen för kyrkans och sin egen rätt. Brask svarade med att beklaga stifte'ts förfall men sade sig tro, att P med sina erfarenheter och sin av Gud förlänade energi säkert skulle kunna råda bot på skadorna. Han lovade P sitt stöd.

Genast efter biskopsvalet sökte alltså P kontakt med Brask och erbjöd samverkan i en kamp för kyrkans politiska och ekonomiska rättigheter. Brask antyder i sitt svar att detta var en omställning hos P och förvisso intog han nu en attityd rakt motsatt den han intagit under Sten Stures kamp med Gustav Trolle. Därmed kom han emellertid på kollisionskurs med Gustav I. Denne hade efter sitt intåg i Sthlm tillsammans med en liten grupp världsliga rådsherrar beslutat ta upp ett tvångslån från kyrkor och kloster för att kunna betala skulderna till Lübeck. Detta enastående beslut, taget av en världslig herremannagrupp utan att några representanter för kyrkan hörts, väckte ovilja och motstånd i kyrkliga kretsar. Hans Brask och flera kyrkliga insti- tutioner vägrade länge att sända sina påfordrade bidrag.

Vid ett möte med menige man i Västerås 8 sept försvarade kungen lånet och anklagade "vissa vrångvisa" för att både öppet och i hemlighet ha beskyllt honom för att skinna kyrkor och kloster. Deras avsikt var att stämpla obestånd i riket. Kungen vill näpsa dem som förrädare och hoppas på bistånd av allmogen.

Några dagar senare infann sig kungen — enligt vad Peder Svart berättar i sin krönika — i domkapitlet. Där lade han fram några brev som P skrivit och kungens fogdar beslagtagit. Breven uppges ha innehållit falska beskyllningar, hånfulla yttranden och lögnaktiga historier, allt gällande kungen. Det som stod i breven var liktydigt med majestätsbrott men kungen nöjde sig med att straffa P genom att avsätta honom från biskopsämbetet.

Att P avsattes från sitt ämbete vid detta tillfälle är väl styrkt av andra källor. De av Peder Svart nämnda-breven är inte bevarade, men konungens agerande tyder på att P angripit honom företrädesvis för hans kyrkopolitik. P har handlat i överensstämmelse med vad han skrev till Brask: försvarat kyrkans frihet och rätt. Den hånfulla tonen i breven ger emellertid anledning förmoda, att P redan nu, liksom i de av honom inspirerade breven från dalallmogen 1525, avhånat kungen för att han tagit i sin tjänst ett flertal män som stått på Kristians sida under kampen om riket 1521—22.

P fick behålla sitt dekanat men Gustav var fortsättningsvis fylld av misstankar mot honom. Följande vår kallade han P till sig och anklagade honom för att ha gömt undan pengar han haft med sig till Polen. P fick lova att inte stämpla med bönderna mot kungen och tvangs ställa borgen för sig, med ett antal borgare i Sthlm som löftesmän. På hösten sade emellertid P upp borgen med argumentet att han tvingats till den. Han tycks också ha fortsatt sin agitation mot kungen. Våren 1525 förefaller han dock ha ångrat sig och sökt försoning med kungen. Denne ställde sig avvisande. P har då försökt att med Kristina Nilsdtr (Gyllenstierna) (bd 17) som lockbete få dalallmogen med på ett uppror mot kungen. I planerna ingick också samverkan med ärkebiskop Olav i Trondheim. Upprorsrörelsen stannade emellertid vid proklamationer, och P tvangs att fly till sina kontakter i Norge. Hösten 1526 förmådde Gustav ärkebiskop Olav att sända P tillbaka till Sverige.

Då P återkom till Sthlm fördes — enligt Peder Svart — han och domprosten Knut Mikaelis (bd 21) under skymfliga former genom staden. I febr 1527 forslades den då sjuke P till Uppsala, där han helt emot kyrklig rätt ställdes inför en domstol sammansatt av både andliga och världsliga ledamöter. Som åklagare framträdde kungen. Domen löd på halshuggning, följd av stegel och hjul. Den exekverades omgående. Detta skedde vid Distingsmarknaden och avsikten var uppenbarligen att allmogen skulle se vilket öde som väntade upprorsmän. Först efter en vecka togs P:s kropp ner och begravdes vid Gråmunkeklostret.

Under intåget i Sthlm lästes enligt Peder Svart många rim om "herr Peder kansel-äder Synnanväder". Det är först vid detta tillfälle som P ges tillnamnet Sunnanväder. Tidigare har han genomgående omnämnts som Peder Jacobi eller Peder kansler. Sunnanväder är av allt att döma ett öknamn han fått i samband med det nesliga intåget.

Kung Gustavs skoningslösa och smädliga behandling av P väckte stort uppseende och togs av flera landsflyktiga svenskar och fd kungatjänare som ett exempel på kungens hämningslösa uppträdande mot dem han uppfattade som sina motståndare. I övrigt har sympatiuttrycken för P varit få.

De sista åren av Sten Stures riksförestån-darskap agerade P som en allenarådande minister. Enligt både samtid och eftervärld var hans inflytande då av ondo. 1 ett brev till allmogen i Dalarna i sept 1525 skrev riksrådet, att P velat egga dem till uppror mot kung Gustav. Hans motiv sades vara hämnd för att han inte fått förbli biskop i Västerås och inte fått lika stor makt som han hade haft i herr Stens tid. Av hans regemente då hade emellertid bara följt fördärv (GIR 2, s 11). P:s eftermäle i forskningen går i samma tonart. Han anses ha haft en dryg del i ansvaret för det inre sammanbrottet i Sverige efter Sten Stures död 1520, och hans olycksöde i fortsättningen har uppfattats som betingat av det sätt varpå han då missbrukat sitt inflytande (Carlsson, s 75). En forskare talar om P:s hänsynslösa egoism och maktlystnad och ser blott föga av idealitet i hans politiska kamp (Stensson, s 341). Det finns skäl att erinra om den misstro till P:s ärliga avsikter som Hans Brask gav uttryck för i sitt ovan nämnda brev till honom.

P:s försök att 1525 — 26 sätta sig i spetsen för en upprorsrörelse mot kung Gustav vittnar om cn märklig självöverskattning och en total felbedömning av den politiska situationen i landet. Han fick se besannat det han i brevet till Brask skrev om orsaken till sin tvekan att mottaga valet till biskop: "Ju högre man stiger upp, desto farligare blir fallet."

Författare

Gunnar T Westin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av P:s arkiv i Sturearkivet, RA, där även enstaka brev från P till Svante Nilsson finns.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Carlsson, P J S, ett livsöde o en tidsbild (HVI.Å 1948-1949); GIR 2 (1864); Peder Svart, Gustav Vasas krönika, ed G T Westin (1964); H Schück, Ecclcsia Lincopensis (1959), s 132, 152 lo 470-473; R Stensson, P J S o maktkampen i Sverige 1504—1527 (1947) o där anf källor o litt; G T Westin, Riksföreståndaren o makten. Polit utvcckhlinjer i Sverige 1512—1517 (1957); Västerås hm, 1: i (1939).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peder Jakobsson "sunnanväder", https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8087, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar T Westin), hämtad 2019-07-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8087
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peder Jakobsson "sunnanväder", urn:sbl:8087, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar T Westin), hämtad 2019-07-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se