Sven Nilsson

Född:1813-11-15 – Kiaby församling, Kristianstads län
Död:1877-08-28 – Österslövs församling, Kristianstads län

Lantbrukare, Riksdagsman


Band 27 (1990-1991), sida 9.

Meriter

Nilsson, Sven, f 15 nov 1813 i Kiaby, Krist, d 28 april 1877 i Österslöv, Krist. Föräldrar: sockenskomakaren Nils N o Berta Håkansdtr. Skomakare, förest för Kiaby skola, hemmansägare (rusthållare) i Ivetofta, Krist, 43, nämndeman, frälsehemmansägare i Österslöv från 61, led av ägodeln:rätt, led av bondeståndet vid riksdagarna 62–63 o 65–66 (led av förstärkta statsutsk 63 o 66, av förstärkta lagutsk 66), av AK från 67 (led av AK:s ensk utsk 67, av bankoutsk 67, av särsk utsk 67–69, 71 lagt, 71 urt o 75, av bevilln:utsk 69, av KU 70 o 72–76, statsrevisor 70–71 lagt), ordf i kommunalstämman o kommunalnämnden i Österslöv, led av skolrådet där, led av Kristianstads läns landsting 63–69 o 72–75, av komm ang lindring av roterings- o rustningsbesvären okt 67-maj 68.

G 6 nov 1849 i Vånga, Krist, m Sissa Thomasdtr, f 9 jan 1827 där, d 7 april 1911 där, dtr till åbon Thomas Olsson o Kjersti Åkesdtr.

Biografi

N utbildade sig från tolvårsåldern till skomakare. Han arbetade först i faderns verkstad, sedan i Kristianstad. Liksom fadern åtog han sig uppdrag som boutredningsman, sakförare och rättegångsombud. L De Geer har omvittnat, att han under sin tingstjänstgöring i bygden 1845–46 hade att göra med "två klipska bondadvokater", som väckte hans synnerliga beundran: Nils Nilsson i Kiaby och hans son Sven. N övertog 1843 ett av fadern inköpt rusthållshemman i Ivetofta men förvärvade 1861 ett frälsehemman i Österslöv. I riksdagen kallades han N i Österslöv. Hans ställning bland de egna väljarna blev mycket stark.

Vid inträdet i riksdagen var N 49 år gammal och väl förfaren i offentliga värv. Från första stund utvecklade han stor aktivitet och blev en av bondeståndets och AK:s mest talföra ledamöter. På grundval av stor praktisk erfarenhet yttrade han sig om t ex arvs-, förmynderskaps- och lagfartsfrågor. Omtanken om äganderätten spelade en stor roll för N och påverkade också hans hållning i mark- och skogsvårdsfrågor; bl a vände han sig mot utlänningars förvärv av jord. Han var en övertygad anhängare av näringsfrihet och frihandel. Utan att i princip gilla finansminister J A Gripenstedts (bd 17) negligerande av riksdagens krav på spannmålstullar gav han denne rätt i sak och prisade 1865 års handelstraktat med Frankrike. Han uppskattade också regeringens järnvägspolitik men såg, liksom många samtida, järnvägarna främst som ett komplement till sjölederna. Banorna borde därför främst dras inne i landet, långt från kuster och stora vattendrag.

N förespråkade utsträckt religionsfrihet och stödde 1870 års beslut om ökade medborgerliga rättigheter för judar och andra främmande trosbekännare. Personligen from ville han avskaffa kyrkoherdes självskrivenhet som ordförande i skolråd och motsatte sig höjning av prästernas inkomster. Det lägre prästerskapets bekymmer borde lättas genom att de mest välavlönade prelaterna avstod en del av sina löneförmåner. N var också anhängare av mildringar i vissa straffsatser men ville ha kvar dödsstraffet på grund av dess avskräckande effekter.

Som sparsamhetsman var N mindre deciderad än flertalet riksdagsbönder. Det förekom att han stödde omstridda anslag till hovstaten (1873) liksom till kulturinstitutioner, universitet och elementarläroverk. To m de av flertalet bönder misstrodda klassiska studierna hade en förespråkare i honom (1866). Samtidigt ville han i landsbygdens intresse underlätta övergången från folkskola till elementarläroverk (1873). Lantbruksundervisningen låg honom särskilt varmt om hjärtat. Bondeståndets njugghet mot Alnarps lantbruksinstitut 1866 härmade honom; ståndet hade, menade han, givit argument åt dem som befarade, att 1866 års riksdagsordning skulle öppna dörren för vad som brukade kallas "bonderegemente". Däremot var N njugg mot flickskolor.

Sin viktigaste insats gjorde N som en av indelningsverkets mest svurna och mest sakkunniga motståndare, ofta kallad "generalen". Han upphörde att vara rusthållare 1861, men den frälsejord som han då förvärvade var roterad och åtminstone i någon mån drabbad av indelningsbördor (AK:s prot 1870:4, s 161 f o 1876:20, s 46). N förde emellertid i första hand rusthållarnas talan och bekymrade sig föga om frälsehemmansägarnas problem. Med särskild hetta påtalade han under 1862–63 års riksdag att Skåne med sina kavalleriregementen svarade för mer än hälften av rikets beridna indelta trupper. Med hjälp av en ingående historisk argumentering hävdade han att Karl XLs indelningsverk och de på grundval därav undertecknade knektekontrakten medförde utskrivningsfrihet för rote- och rusthållarna. Med tanke på de indelta truppernas låga militära effektivitet och boställs-väsendets orättvisor var en övergång till "ett starkt och billigt försvar" grundat på allmän värnplikt mycket angelägen (AK:s prot 1870:4, s 56). 1812 års beväringsreform hade varit orättfärdig, och en utvidgning av den allmänna värnplikten fick ske endast i förening med att indelningsverket som skatteform avvecklades. N motsatte sig också partiella reformer av indelningsverket och var allmänt motsträvig, när det gällde anslag till de indelta förbandens vapenövningar.

Även mot sjöförsvaret var N njugg. I övrigt var han ofta mera anslagsvillig i militära frågor än flertalet andra lantmän. Man kunde, menade han, inte i tid och otid neka till varje anslag utan att ge skäl för sin vägran (BondRP 1865–66, bd 3, s 105). Några krigiska äventyr ville han emellertid inte vara med om. Den liberala hänförelsen för de upproriska polackerna 1863 lämnade honom oberörd. Han vände sig mot all sv hjälp och såg i de "politiska irrgångarne" en risk för att Sverige skulle dras in i förvecklingar, som alltid i första hand drabbade allmogen genom förlust av "penningar, armar och blod" (BondRP 1862–63, bd 4, s 249).

N:s sympatier för regeringen De Geer, vilka dock inte gällde försvarspolitiken, ledde till att han i AK 1867 anslöt sig till det ministeriella partiet. Redan 1869 övergick han emellertid till lantmannapartiet, som uppenbarligen gav honom en bättre plattform för aktioner i försvarsfrågan. Som deltagare i AK:s debatter samt som motionär, utskotts- och kommittéledamot angrep han ihärdigt indelningsverket. Liksom framför allt hans skånska landsmän fann han indelningsbördorna mycket mer tryckande än grundskatterna, medan motsatsen var fallet i många andra landskap. "S N bryr sig om ingenting, blott indelningsverket avlyftes", skrev en av hans riksdagskamrater 1871 (Hultqvist 1955, s 235). Den ursprungligen föga kompromissvillige N insåg dock att det var nödvändigt att samarbeta med dem som satte grundskatteavskrivningen i första rummet.

N bidrog också till att lantmannapartiet vid viktiga tillfällen bjöd ett samlat motstånd mot regeringens och FK:s krav på förstärkning av försvaret och utvidgning av den allmänna värnplikten utan kombination med de av lantmännen begärda lindringarna i pålagorna på bondejorden. Så skedde tex 1871, då AK med 106 röster mot 79 uttalade sig för att indelningsverket skulle avlyftas efter 15 år. Inte minst till följd av N:s bemödanden gjorde dock majoriteten samtidigt uttalanden i värnpliktsvänlig riktning. När regeringen till följd av AK:s motstånd inkallade en urtima riksdag så, utvecklade "de 106" en stor aktivitet, bl a genom att sammankalla sk folkmöten. N deltog i sådana både inom och utom den egna valkretsen. Han lät också i 2000 ex trycka och utdela ett häfte som innehöll hans egna anföranden i försvarsfrågan vid den lagtima riksdagen. Vid urtiman vidhöll AK sitt motstånd mot regeringen, och nu gjordes inte några värnpliktsvänliga uttalanden av samma slag som vid den lagtima riksdagen.

Under urtimadebatten 1871 gjorde framför allt den mot lantmannapartiet fronderande sörmländske godsägaren C A V Kallstenius (bd 20) uttalanden om att lantmannapartiets fasthållande vid utpräglade bondekrav skulle kunna få för partiet obehagliga effekter inom de obesuttna, rösträttslösa folklagren. N replikerade då: "Vi allmogens söner känna dock allt för väl dessa klasser, för att man skulle med dem kunna skrämma oss. Ett sådant hot är alldeles overksamt emot oss, vi som ätit deras torra bröd, delat deras hårda läger, veta vad de önska och känna alla deras farhågor och förhoppningar; det kan icke bliva någon farlig söndring emellan oss och dem" (AK:s prot 1871 urt, s 140).

N:s deklaration gjorde ett starkt intryck på åhörarna och har sedermera ofta återgivits, stundom i förvanskad form. Man har inte sällan förbisett, att N uppenbarligen mera har avsett landsbygdens och jordbrukets än städernas och fabriksorternas arbetargrupper. Helt oproblematiskt var för övrigt inte N:s förhållande till lantproletariatet. Han ogillade visserligen legostadgan men var inte odelat generös i sin syn på socknarnas fattigvårdsplikter (1869), och han uttryckte 1866 oro för att drängar på grund av oklarhet i gällande bestämmelser skulle kunna väljas till nämndemän, fastän de inte hade rösträtt vid nämndemansvalen. Vidare ogillade han lagstiftning mot barnarbete (1875). Så sent som 1870 förklarade han sig gilla 1866 års censusbestämmelser vid val till AK. Två år senare uttalade han sig däremot för halvering av inkomststrecket och påpekade, att kommunalstämmans ordförande i hans hemort saknade politisk rösträtt. Han förordade även öppen omröstning i riksdagen. Liksom flertalet bönder var han anhängare av jämkning nedåt i den graderade kommunala röstskalan (1868). Att döma av ett brev till honom från en av hans egna drängar kunde han själv vara en sträng husbonde (Holmqvist, s 205 f). För den bland många bönder rådande avogheten mot aristokratien stod han främmande. Godsägarna i Villands härad betraktades enligt hans uppfattning av sina underlydande ofta med en tacksamhet som gränsade till dyrkan (AK:s prot 1869:1, s 102 f)-

Efter misslyckandet vid 1871 års riksdagar vände sig FK-ledamoten G Posse i dec 1872 till N för att höra sig för om möjligheterna att i båda kamrarna få majoritet för en sammanknytning av försvars- och grundskattefrågorna. N tog fasta på detta initiativ och lyckades få sitt parti med sig. Följden blev 1873 års sk kompromiss, ett principuttalande till förmån för en ny arméorganisation byggd på allmän värnplikt och frivillig stamtrupp i förening med en 3-procentig årlig avskrivning av grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär. Några praktiska resultat av kompromissen uppnåddes emellertid inte under N:s livstid.

1875 valdes N med högt röstetal till ledamot av det på hans initiativ tillkomna särskilda utskott som skulle behandla försvarsfrågan. Någon enighet mellan kamrarna i ärendet nåddes inte. N var som vanligt aktiv men kom i viss mån i skuggan av en annan skåning, Ola Jönsson (bd 20), som med stöd av N men utan att vinna majoritet i AK verkade för en lösning som innefattade en relativt kort övningstid för infanteriets värnpliktiga.

Våren 1876 insjuknade N och kunde därefter inte deltaga i riksdagsarbetet. Hans partikamrat E Key (bd 21) menade, att N:s "omåttlighet i dryckjom" förkortade hans liv. Ett faktum är, att N både som riksdagsman och privatperson intog en tolerant hållning i alkoholfrågor. På hans egna marker fanns tre ölstugor men inga lönnkrogar. Hans valkrets var ett starkt fäste för potatisproduktion och brännvinsbränning. Gentemot kraven på inskränkningar i produktion och försäljning av alkoholhaltiga drycker förde N näringsfrihetens talan och ansåg nykterhetsfolkets tal om en utbredd dryckenskap vara överdrivet. Han drog sig inte för att direkt försvara en viss konsumtion av starka drycker och menade i jämlikhetens namn, att om husbonden tog sig en "blyhatt", borde han inte missunna drängen "en liten florshuva" (AK:s prot 1872:1, s 514). Själv skall han en gång under rusets inflytande ha proponerat brorskål med ingen mindre än ärkebiskop A N Sundberg. Key menade att N var "det skarpaste huvudet" i partiet men liknade honom vid "ett lysande ljus som slocknade i en buteljhals".

Keys dom över N:s livsföring var troligen alltför sträng. Hans höga tankar om N:s begåvning jävas inte av riksdagsprotokollen, som vittnar om N:s beläsenhet och formuleringskonst. Inte sällan tog N sarkasmen som vapen: när L J Hierta (bd 19) 1871 ville inrätta en fjärde klass på statens järnvägar för att kunna höja biljettpriserna på övriga klasser, förklarade N, att man lika gärna kunde "sälja biljetter till boskapsvagnarne, så att arbetarne få åka med oxarne, och då vore jämväl det åsyftade ändamålet vunnet" (AK:s prot 1871 lagt: 1, s 151). Bland 1800-talets sv bondepolitiker var N en av de färgstarkaste, tillika en av de oroligaste.

Författare

Sten Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

N:s arkiv (8 vol, viss korr men huvudsakligen handhar från hans lokala verksamhet) i LLA. Brevsaml (6 vol) i LUB. - Brev från N i GUB, RA o Kulturen i Lund.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: P. M. Rörande sänkningen af Ifö-sjön i Kristianstads län. Sthlm 1866. 5 s. [Anon.] — Tvänne anföranden vid diskussionen om första punkten i Särskilda utskottets utlåtande n:o 1, angående landtförsvarets ordnande, i Riksdagens andra kammare år 1871. Sthlm 1871. 31 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Carlsson, Bonden i sv hist, 3 (1956); L De Geer, Minnen, 1 (1882), s 82; O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); [V Granlund o E Key,] AK:s män under riksdagarne 1867–1869 (1869); B Hedvall, Debatten om barnarbete i industri o hantverk 1850–1883 (Ideologi o socialpolitik i 1800-talets Sverige, 1978); E Holm-qvist, Aristokrater, bönder o byråkrater. Skånska riksdagsmän på 1800-talet (1980); P Hultqvist, Försvar o skatter. Studier i sv riksdagspolitik från representationsreformen till kompromissen 1873 (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867–1878 (1959); P Johnsson, Kristianstads läns hushålln:-sällsk:s hist (1930); E Key, Minnen av o om Emil Key, 2–3 (1916–17); E D Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? Riksdagsdebatten om den kommunala rösträtten i Sverige 1862–1900 (1974); G Nilsson, S N i Osterslöv (Onnestads elevförb:s årsb 1928); G B Nilsson, Sv fattigvårdslagstiftn 1853–71 (H Berggren o G B Nilsson, Liberal socialpolitik 1853-1884, 1965); N Nilsson-Stjernquist, Riksdagen o kronans fasta egendom (1950); riksdagstrycket, förutom i art ang ställen även bl a AK:s prot, 1870: 4, s 161 f, 1876: 2, nr 20, s 46 o BondRP 1862–63, bd 3, s 205 ff; V Rydberg, Brev, 1 (1923), s 197; SMoK; SPG; Sveriges officiela statistik (SOS), ser R, Valstatistik; E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik: memoarer o brev från ståndstidens slut o lantmannapartiets tidigare år (1931); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 3 (1986); G Wal-lin, Valrörelser o valresultat: AK-valen i Sverige 1866–1884 (1961): O Wennås, Striden om latinväldet (1966); E Åsbrink, Studier i den sv kyrkans syn på kvinnans ställn i samhället åren 1809–1866 (1962).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8099, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2021-05-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8099
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Nilsson, urn:sbl:8099, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2021-05-09.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se