Meriter

Nilsson, Sven Gösta, f 14 jan 1927 i Kristianstad, d 24 april 1979 i Lund, Allhelgona. Föräldrar: predikanten Bengt N o Anna Paulina (Lena) Johansson. Studentex vid h a l för gossar i Helsingborg 30 maj 45, inskr vid KTH 18 sept 45, stipendiat vid Occidental College, Los Angeles, USA, 48–49, bachelor of arts där 49, assistent vid KTH okt 49–maj 50 o okt 51–juni 52, ex vid avd för tekn fysik där 14 juni 50, förste amanuens vid LU:s instit för teor fysik med mekanik 1 juli–30 sept 50, inskr vid LU 23 sept 50, extra förste assistent vid nämnda instit okt 50–juni 51, juli 52–aug 54 o jan–dec 55, FK vid LU 30 maj 51, gästforskare vid univ i Khvn 53–55, FL vid LU 30 jan 54, disp 26 nov 55, doc i teor fysik med mekanik 23 dec 55, innehade doc:befattn 1 jan 56–31 dec 62, FD 2 juni 56, allt vid LU, gästforskare vid Lawrence Radiation Laboratory, Univ of California, Berkeley, USA, nov 56–aug 57, aug 60–sept 61, 67–68 o 72–73, tf prof vid Nord inst för teor atomfysik (NORDITA), Khvn, jan–juni 59 o febr–juni 60, gästprof där 62–63, led av styr där från 70, prof i matematisk fysik vid Lunds tekn högsk ( = LU:s tekn fak) från 25 juli 63, tf prefekt vid instit för teor fysik o mekanik vid LU 1 juli 70–31 mars 71, prefekt där 1 juli 73–30 juni 74, konsult vid Los Alamos Scientific Laboratory, USA, 73, led av styr för Forskn:inst för atomfysik (AFI) från 76, forskare vid Europeiska atomforskn:rådet (CERN) i Geneve 77–78. – LFS 66, LYA 74.

G 13 juni 1954 i Öjaby, Kron, m småskollär Ingrid Maria Peterson, f 25 sept 1932 i Ulricehamn, dtr till disponent Frans Georg Natanael P o Ebba Ingeborg Maria Svensson.

Biografi

N:s mångsidiga intressen kan inte ha underlättat valet av levnadsbana. Som så många realstudenter med toppbetyg vid denna tid fastnade han för en civilingenjörsutbildning men fann efter hand ett sådant yrkesval allt mindre lockande. Däremot trivdes han med studierna både vid KTH och vid det USA-college där han tillbringade ett mellanår som stipendiat. Med examina därifrån var det efter viss tvekan som han beslöt att fortsätta med teoretisk fysik i Lund. Avgörande för specialiseringen blev sedan att hans professor, Torsten Gustafson, då hade börjat ägna sig åt kärnfysik.

En atomkärna består av ett antal protoner och neutroner, vilka rör sig inom ett område med diametern mindre än en tiotusendel av atomens. Ändå har forskare genom undersökning av t ex kärnspektra och av det sätt på vilket bombarderande partiklar sprids i olika riktningar kunnat få detaljerade upplysningar om egenskaper hos detta diminutiva system – men det gäller att tolka informationen rätt. Som teoretiker fick N snart brottas med sådana tolkningsfrågor, sedan han beretts tillfälle att komma in i den inspirerande miljön vid Niels Bohrs institution i Khvn. Han kunde framgångsrikt bidra med den teoretiska analysen av pågående spridningsexperiment för lätta kärnor med bara några få kärnpartiklar. Det blev dock inom teorin för tyngre kärnors struktur som N:s viktigaste insatser kom att göras.

Trots de på korta avstånd mycket starka kärnkrafterna hade det visat sig fruktbart att för en kärna med många partiklar tala om energiskal på liknande sätt som för elektronhöljet. Varje kärnpartikel kan då anses röra sig i ett utjämnat medelfält längs en bestämd bana eller rättare i en kvantmekanisk orbital (energiegenfunktion), varvid bestämningen av de möjliga orbitalerna underlättas om kärnan antas vara klotformig. Upptäckten att en del kärnor måste avvika från klotformen hade kort dessförinnan gett teorin nya impulser, främst genom Aage Bohr och Ben Mottelson i Khvn. De föreslog N att försöka sig på ett centralt problem, nämligen att utvidga skalmodellen till ellipsoidformade kärnor. Vad det gällde var att ta fram de nya orbitalerna och de häremot svarande energivärdena efter att först ha gjort en lämplig ansats för kärnfältets utseende, tillräckligt enkel för att bli hanterbar och ändå tillräckligt realistisk.

N lyckades inte bara gå i land med problemets svårigheter; han gjorde det på ett glänsande sätt. Resultaten presenterades 1955 i det i Khvn tryckta arbetet Binding states of individual nucleons in strongly deformed nuclei, som blivit något av en kärnfysikalisk klassiker, utmärkt av fysikalisk insikt och matematisk elegans samt av grundlighet och klarhet, egenskaper som skulle prägla hela N:s produktion. För varje orbital, karakteriserad genom lämpliga kvanttal, kunde han i sin modell beräkna hur energin varierar med kärnans excentricitet. Variationen åskådliggjordes i vad som kommit att kallas Nilssondiagram. Det blev sedan möjligt att för en godtycklig kärna få fram totala energin vid olika tänkta värden på excentriciteten. Det faktiskt realiserade värdet bestäms av att totalenergin skall vara så liten som möjligt och kunde därför beräknas.

Att kärnformen blev bestämd på teoretisk väg är bara ett exempel på Nilssonmodellens användbarhet. I själva verket medförde den en rikedom av konsekvenser som kunde prövas mot laboratorieresultat. Tillsammans med Mottelson anställde N en omfattande genomgång och jämförelse av teoretiska och experimentella data för en lång följd av kärnor och fann en närmast förbluffande överensstämmelse. De få mera betydande avvikelserna berodde, som det senare visade sig, vanligen på försöksfel. Framgången bekräftade att det antagna kärnfältet trots sin kompromisskaraktär utgjorde en mycket användbar approximation och att en väsentligen riktig förståelse av fenomenen erhållits. Förfiningar i beskrivningen var emellertid möjliga. En sådan illustreras av N:s arbete 1960 om inverkan av sk parkorrelationer på vissa kärnegenskaper.

Dessförinnan hade N låtit den stora köpenhamnsartikeln bli tyngdpunkten i sin doktorsavhandling, som givetvis ledde till docentur. Den snabba berömmelsen hade gett honom goda forskningsmöjligheter vid både Californiauniversitetet i Berkeley och NORDITA i Khvn, innan han 1963 utnämndes till professor i matematisk fysik vid den två år gamla tekniska högskolan i Lund. Här hade N att bygga upp en institution nästan från grunden, bl a med målet att få i gång en bred forskningsverksamhet. Även om elevernas huvudintresse naturligt nog inriktades mot tillämpningsämnen, kunde mera teoretiska begåvningar under sista läsåret lockas till N:s valfria fortsättningskurser och eventuellt också fortsätta med vidare studier. N var en inspirerande lärare och handledare, som under sin professorstid kunde räkna in ett tjugotal disputationer. Redan efter några få år hade han börjat samla kring sig en skara begåvade elever som utvecklades till framgångsrika forskare. Tillsammans med N gjorde de lundainstitutionen till ett av världens ledande centra inom teoretisk kärnfysik.

N var en flitig resenär. Det nära samarbetet med Khvn vidmakthölls ständigt, och till Berkeley återvände han i ett par omgångar för längre uppehåll. Också till CERN i Geneve förlades en längre vistelse som omväxling med kortare besök där och på andra platser, t ex i samband med konferenser eller sommarskolor. Institutioner i Warszawa, Orsay utanför Paris och Tallahassee i Florida hörde också till de intima förbindelselänkarna. Överallt fick N goda kontakter, vilket bl a framgår av de många vetenskapliga artiklar som kommit till i internationellt samarbete. För medlemmarna vid N:s egen institution medförde hans internationella engagemang vidgade kontaktytor genom äldre och yngre utländska forskares täta besök i Lund och genom ökade möjligheter för dem att själva komma ut.

Som ledare för sin grupp kunde N bedriva professorstidens forskning på bred front. Genom vidareutveckling av den ursprungliga Nilssonmodellen blev det möjligt att i detalj förklara alltmer av kärnornas uppförande. Exempel på generaliseringarna är studiet av ytskiktets struktur och av kärndeformationer som avviker från ellipsoidform. Då en form med insnörd midja kan vara ett steg mot en fullständig klyvning – fission – av kärnan i två delar, leddes intresset på ett naturligt sätt vidare till klyvningsprocessen. Lundagruppens ingående undersökningar kunde kasta nytt ljus över denna och speciellt över frågan varför fissionsfragmenten blir olika stora.

I förlängningen av sådana undersökningar låg ett annat aktuellt problem som N tidigt kom in på, den eventuella förekomsten av supertunga grundämnen. Det går inte att komma så långt förbi uran med atomnummer 92 i periodiska systemet innan atomkärnorna blir extremt kortlivade, bl a till följd av spontan fission. Enligt skalmodellen kunde man emellertid i närheten av atomnummer 114 (och masstal 298) vänta sig en ökning av livstiden – måhända tillräcklig för att där skapa en ö av stabila kärnor. I diskussionerna härom kom N och hans grupp att spela en ledande roll genom synnerligen omsorgsfulla numeriska beräkningar av alla tänkbara sönderfallsmöjligheter samt genom teoretiska studier av hur sådana kärnor skulle ha kunnat syntetiseras under den astrofysikaliska utvecklingen. Detta arbete uppmärksammades i vetenskapliga kretsar över hela världen. Förhoppningen att spår av supertunga grundämnen skulle kunna påvisas i naturen blev emellertid inte infriad.

Från omkring mitten av 1970-talet fångades N:s intresse av kärntillstånd med mycket snabb rotation, vilka hade åstadkommits experimentellt. I den teoretiska analysen av detta fenomen hörde N och hans grupp på nytt till pionjärerna. Då han hastigt rycktes bort, hade han initierat och börjat förbereda ett stort internationellt Nobelsymposium över hithörande frågor. Det kunde hållas planenligt, ägnat åt hans minne.

N efterlämnade en betydande tryckt produktion, som förutom tidningsartiklar omfattar 86 titlar, däribland ca 70 vetenskapliga originalarbeten, de flesta med medförfattare.

I sin vetenskap fann N den intellektuella utmaning han från början sökt och också en arbetsgemenskap som var viktig för honom. Intressen och verksamhetslust sträckte sig dock vidare, från undervisning och styrelseuppdrag till fritidens olika aktiviteter, även sportsliga. Som professor och föreståndare för sin institution – senare avdelning inom en större institutionsenhet – engagerade han sig i grundutbildningen, och med sin känsla för den matematiska fysikens roll vid en teknisk högskola initierade han bl a ett givande samarbete med byggforskare i Lund beträffande vissa värmeledningsproblem. Även sedan denna verksamhet efter några år överlämnats åt tidigare elever, fortsatte den att förgrena sig och växa ut till en praktiskt viktig del av institutionens forskning.

N:s intresse för skönlitteratur, filosofi och religion gav honom en omfattande beläsenhet. Hans humanistiska ådra kan spåras i den eleganta framställningskonst som utmärker bidragen till tidskrifter och dagspress. I SDS var han en uppskattad medarbetare på kultursidorna med recensioner och artiklar om aktuella vetenskapliga frågor samt med väl underbyggda inlägg om miljöproblem, om risken för resursbrist och internationell befolkningskris och om energifrågor.

N växte upp i ett religiöst hem. Trots att han snart förlorade sin mor och i tolvårsåldern också sin far, befästes tidigt en livshållning som han aldrig övergav. Hans kristna tro förenades med tankeskärpa och intellektuell nyfikenhet.

I sitt aktivitetsbehov hade N drag av rastlöshet men syntes i övrigt vara harmoniskt helgjuten med humor och värme, alltid hänsynsfull och personligen blygsam. Att diskussioner med honom blev så omvittnat givande – i fysiksammanhang lika mycket för experimentatorn som för teoretikern – berodde inte bara på hans stora kunnande och klara intellekt; han hade dessutom förmågan att resonera utifrån samtalspartnerns förutsättningar och att skapa en otvunget öppen och vänskaplig atmosfär. Genom sina arbeten och genom personlig påverkan och inspiration lämnade N avgörande bidrag till utvecklingen inom kärnfysiken.

Författare

S Bertil Nilsson

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi Mottelson, nedan a a, s VI —IX.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 25 juli 1963, nr 2, RA. Matr.uppg.er från LU o KTH.

A Bohr o B R Mottelson, S G N 1927–1979 (Nuclear Physics, A 361, Amsterdam 1981, s III-V); T Gustafson, Minnesteckn över N (FSÅ 1981, s 53–59); Inbjudan till prof:installation vid Tekn högsk i Lund ... 28 okt 1965 (1965); R Sheline, S G N in memoriam (Physica Scripta, vol 24, 1981, s 68). – Nekr:er över N i SDS 28 o 29 april samt 2 maj 1979, i SvD 29 april 1979.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Gösta Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8102, Svenskt biografiskt lexikon (art av S Bertil Nilsson), hämtad 2024-05-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8102
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Gösta Nilsson, urn:sbl:8102, Svenskt biografiskt lexikon (art av S Bertil Nilsson), hämtad 2024-05-07.