Ludvig I Nobel

Född:1831-07-27 – Maria Magdalena församling, Stockholms län
Död:1888-04-12 – Frankrike (I Cannes) (Ryssland (kbf i S:ta Kat, S.t Petersburg))

Industriidkare


Band 27 (1990-1991), sida 93.

Meriter

3 Nobel, Ludvig Immanuel, bror till N 2, f 27 juli 1831 i Sthlm, Maria, d 12 april 1888 i Cannes, Frankrike (kbf i S:ta Kat, S:t Petersburg). Elev vid Jakobs förs:s apologistskola i Sthlm, bosatt i Ryssland från hösten 42, anställd vid fadern (N 1) mek verkstad i S:t Petersburg 5059, ledde verksamheten där 5962, arrenderade den s k Isherwoodska anläggningen i S:t Petersburg 62, drev senare rörelsen som eget företag under namnet Maskinfabriken Ludvig Nobel, arrenderade tills med P A Bilderling det statl gevärsfaktoriet Isjev vid Perm 7180, inledde samarbete med Robert N (N 2) vid oljeutvinningen i Baku 76, deläg i o ordf i styr för Naftaproduktionsbolaget Bröderna Nobel från maj 79.

G 1) 7 okt 1858 i Sthlm, Kat, m sin kusin Sofia Wilhelmina Ahlsell, f 31 okt 1832 där, Maria, d 18 maj 1869 i S:t Petersburg, S:ta Kat, dtr till tullförvaltaren Lars A o Charlotta Elisabet Asping; 2) 1 okt 1870 i S:t Petersburg, S:ta Kat, m Edla Constantia Collin, f 3 mars 1848 i Sthlm, Klara, d 17 okt 1921 i Djursholm, dtr till handlanden Ulrik C o Karolina Fredrika Rowin.

Biografi

Ludvig N var elva år när han fick flytta med mor och syskon till S:t Petersburg och hela familjen återförenades. Dessförinnan hade han gått tre år i Jakobs församlings apologistskola i Sthlm och fått ganska skrala betyg. Alltifrån hösten 1842 bodde och verkade N sedan i Ryssland. Han kom att behärska det ryska språket och talade gärna offentligt. Enligt döttrarna "rådbråkade" han dock ryskan "som en utlänning", kanske inte så förvånande med tanke på att svenska var det språk som talades inom familjen och att så många av de anställda i de nobelska företagen var svenskar.

I det nya hemmet i S:t Petersburg fick N en gedigen utbildning av såväl svenska som ryska privatlärare. 1850 fick han börja assistera sin far i dennes mekaniska verkstadsföretag. Exakt vad N gjorde finns endast spridda uppgifter om. En period verkade han dock som konstruktör, en annan undervisade han nyanställda smeder.

När fadern 1859 gick i konkurs ombads N av kreditorerna att fortsätta och leda driften vid företaget medan likvidationen pågick. Då denna var klar och ny ägare tillträtt lämnade N företaget för att starta ett eget. Han arrenderade den s k Isherwoodska anläggningen på den viborgska sidan av Neva i S:t Petersburg, och efter något år fick han möjlighet att köpa den. Anläggningen bestod av en mekanisk verkstad med gjuteri, smedja och monteringsverkstad. Till den hörde också en skeppsdocka för reparationer av mindre fartyg. Denna tämligen oansenliga mekaniska verkstad blev grunden till det omfattande N:ska fabriks- och bostadskomplex som under senare delen av 1800-talet fyllde ett stort kvarter. Då hette företaget Maskinfabriken Ludvig Nobel. Den snabba tillväxten framgår bl a av att anläggningarnas tomtareal nästan sexdubblades på tjugo år. Till en början bestod produktionen främst av järnugnar, värmeelement, vattenledningsrör och andra tillbehör till värmeanläggningar, och så länge rymdes den inom den gamla anläggningens ramar.

Företagets mest påtagliga expansion kom i och med att N antogs som leverantör av krigsmateriel till den ryska staten. I mitten av 1860-talet fick han sin första order på granater enligt en tysk modell som börjat tillverkas vid Gruson-verken i Magdeburg. Kontraktet hade föregåtts av provtillverkning som utfallit till belåtenhet. Produktionen av denna typ av granater fortgick till 1876 och var en lönande del av N:s verksamhet. Vid maskinfabriken tillverkades även lavetter och tidvis eldrör. En viss komplett kanontillverkning förekom också fastän i mindre skala. När den ryska regeringen 1867 bestämde sig för att göra om 100 000 mynningsladdade gevär till bakladdare gick kontraktet till N. I slutet av 1870-talet fick N nya order dels på kanonlavetter, dels och framför allt på granatkartescher, sk shrapnels, och andra granater.

I sin vapenfabrikation införde N systemet med utbytbara delar; över huvud taget pågick vid företaget ett kontinuerligt utvecklingsarbete på det Verkstadstekniska området, och en egen modellverkstad uppfördes. Han tillverkade även verktygs- och specialmaskiner av en mängd olika slag, som försåldes till andra företag och till statliga myndigheter.

Till N:s framgångsrika beställningar från artilleristyrelsen bidrog förmodligen i vissa fall hans goda förbindelser med militära kretsar. Han ansåg själv att till hans "bästa, äldsta och trognaste" vänner hörde den ryske officeren, finländaren Carl August Standertskjöld, som på 1860-talet var chef för de kejserliga gevärsfaktorierna i Isjev och Tula och som 1871 blev inspektör för samtliga gevärs- och patronfabriker i Ryssland. Till N:s vänner alltsedan ungdomsåren hörde också den baltiske kaptenen i gardesartilleriet, Peter A Bilderling, senare generalmajor baron v Bilderling. Med bägge dessa var N också kompanjon i olika affärer under 1860- och 1870-talen.

Tillsammans med bl a Standertskjöld blev N delägare i ett litet järnverk i Lupikko i Finland. Det blev emellertid ingen god affär. 1877 måste produktionen inställas och bolaget träda i likvidation. Förlagskapitalet uppgick till närmare 180 000 rubel, varav N hade satsat två tredjedelar. Förlusten inskränkte sig till ungefär hälften, vilket N vid denna tid kunde bära.

På många sätt kom Standertskjöld att under årens lopp bistå N. Han lånade t ex vid upprepade tillfällen ut sina värdepapper till N, vilka denne i sin tur kunde använda som säkerhet för lån hos andra. Under 1870-talet gav han också kortfristiga kontantlån på ganska avsevärda summor till N då dennes likviditet var ansträngd. N var alltid noggrann med att snabbt återbetala lånen och att betala ränta, 5% för lån av värdepapper, 6 % för kontantbelopp. Bilderling fick 1871 arrendera kronans gevärsfaktori i Isjev med kontrakt på tillverkning av Berdanka-gevär och föreslog N att gå in i affären "pro rata parte", vilket denne accepterade. N svarade för att produktionen tekniskt kunde genomföras. Genom sin maskinfabrik i Petersburg stod han för faktoriets utrustning med erforderliga maskiner. Han införskaffade ingenjörer och verkmästare som såg till att produktionen i Isjev kom i gång och att personalen lärdes upp; en del var anställda vid Petersburgsfabriken och "lånades ut" tillfälligt. Detta var en besvärlig och tidsödande process, Isjev låg 200 mil från S:t Petersburg och kommunikationerna var dåliga. Det blev dock en synnerligen lönande affär för såväl Bilderling som N.

Vapenfabrikationen vid N:s fabrik i S:t Petersburg fortsatte även under 1880-talet, då lavetter levererades. Men kronans beställningar till N bestod då främst i ångpannor och maskiner för gevärs- och patrontillverkning.

Det är möjligt att omfattningen av N:s vapentillverkning i viss mån har kommit att överdrivas. I början av 1880-talet uppgick den totala omsättningen vid N:s maskinfabrik till 800 000 rubel – ungefär det dubbla i sv kr – en inte särskilt hög summa ens mätt med den tidens sv mått. I denna siffra inbegrips också den civila tillverkningen vid fabriken.

1865 hade N upptagit faderns gamla specialitet, tillverkning av vagnaxlar och hjul till ekipage. På 1870-talet var Nobel-hjulen välrenommerade. Anläggningen byggdes ut och moderniserades för att produktionen skulle kunna utökas. N uttog patent, ett av de få för hans del, på hermetiskt tillslutna hjulbössor som förhindrade sand och damm att tränga in och som endast behövde smörjas en gång om året. Även i denna tillverkning införde han specialmaskiner och standardmodeller enligt principen om utbytbara delar; en dimension av hjulhylsor skulle passa till alla vagnaxlar i samma dimension. N:s fabrik var ledande på detta område. Han lät upprätta försäljningsdepåer i de större ryska städerna och hade dessutom ett stort nät av försäljningsagenter i övriga Ryssland, Polen och Finland. Vid industriutställningen i Moskva 1882 erhöll N:s maskinfirma den kejserliga örnen för "utmärkt tillverkning av axlar och hjulringar samt ekipageaxlar av ryskt järn, varigenom importen från utlandet upphört". Detta var andra gången som N fick rätt att bära den kejserliga örnen, ett slags hovleverantörsmärke. Första gången erhöll han den 1875 för konstruktion av verkstadsmaskiner, bl a för borrning av gevärs- och kanonrör.

Under senare delen av 1870-talet kom N:s intresse i allt högre grad att inriktas på oljeproduktion i Kaukasus. Där satsade han sina pengar, bl a dem som Isjevarrendet inbringat, och dessutom lånade han avsevärda summor, bla av Standertskjöld och brodern Alfred N (N 4). Det var den äldre brodern Robert som påbörjat projektet i Baku-området, men N hade hela tiden tillskjutit kapital. Vid ett besök i Baku våren

1876 gjorde N bedömningen att projektet hade en stor potential, men att det krävde omfattande investeringar.

Först och främst måste transportfrågorna lösas. Med stor iver grep sig N an dessa problem. Det var en dryg mil mellan oljekällorna och destillationsverket i Baku, och rånaftan fraktades på kärror dragna av hästar och åsnor eller klövjad på kameler. Redan sommaren 1876 hade N utarbetat förslag och kalkyler till ett rörledningssystem. Rören, tillverkade i Glasgow, anlände sommaren därpå, och 1878 var rörledningen med pumpstationer och vaktstugor klar. Dessförinnan hade N efter stora svårigheter fått köpa upp en smal remsa land där ledningen grävdes ned. Rörledningen kostade 100 000 rubel men betalade sig inom något år, eftersom fraktkostnaderna kunde nedbringas till en tjugondel av vad de tidigare varit. Företaget fick dessutom bättre kontroll över sin råvaruleverans.

Även villkoren för utskeppningen från Baku av den färdiga produkten måste förbättras. När N besökte orten fraktades fotogen i tunnor med segelfartyg till Astrakan vid Volgas mynning, där den lastades om till flodpråmar, ett dyrbart transportsätt som medförde att fraktkostnaderna var högre än priset på själva varan. N fick idén att ersätta transporten i fat med frakt via specialbyggda ångbåtar. Eftersom han som utlänning inte fick bedriva sjöfart i Kaspiska havet, sökte han först intressera flera ångbåtsbolag för sin tanke. Dessa och många andra tyckte att förslaget var orealistiskt: inte ens amerikanerna fraktade sin fotogen till Europa annat än på fat. N vände sig emellertid till Motala verkstad som med ledning av N:s skisser och uppgifter konstruerade världens första tankångare. Dess mått var anpassade till slussarna i det kanalsystem som förband Volga och Neva. Zoroaster, som tankfartyget döptes till för att hedra de gamla elddyrkarna, anlände till Baku 1877. Officiellt var det registrerat på Bilderling. Det följdes snart av två större tankfartyg, också de från Motala verkstad; de hade byggts större än slussarna och skeppades ned till Baku isärtagna.

De första tankfartygen gick på Kaspiska havet, från Baku till Astrakan, där oljan pumpades över till flodpråmar. Snart lät N bygga också mindre tankångare och tankpråmar för skeppningen uppför Volga. Tankbåtarna byggdes i Sverige, tankpråmarna vid egna verkstäder som företaget anlade i Tsaritsin. Överpumpningen från land till fartyg och från ett fartyg till ett annat förorsakade problem och tom eldsvådor. N konstruerade dock ett lastningsrör med vridbara kullänkar, som undanröjde farorna med läckande fotogen.

N lät också bygga upp ett distributionsnät för vidare transport av oljan ut över hela Ryssland och för befraktning även vintertid. Stora depåer anlades längs Volga. Därifrån avsåg N att frakta olja med järnväg. För detta ändamål ritade han själv cisternvagnar efter amerikansk förebild och försökte intressera olika järnvägsbolag att anskaffa sådana. Då han inte heller här möttes av något intresse tog han saken i egna händer och beställde 100 cisternvagnar som han satte in på sträckan Tsaritsin–Griazy. Antalet ökade han snart till 1 500, och han lät sätta in dem på ett stort antal sträckor. Detta medförde i sin tur att Nobelbolaget även måste skaffa egen järnvägspersonal, ordna egen övervakning av fotogentransporterna och anlägga ett stort antal reparationsverkstäder längs linjerna.

Dynamisk som N var lade han sig också i de tekniska frågorna rörande produktionen som egentligen var specialområde. N skickade ingenjörer till USA för att studera såväl oljeborrning som destillations-metoder. Han lät göra geologiska undersökningar och anställde amerikanska oljeborrare. Han började föranstalta om införande av en fortlöpande destillationsprocess som han själv hade utarbetat och som han också patenterade 1882. Som första oljeföretag i världen införde Nobels kontinuerlig destillation; i USA kom en sådan först 25 år senare.

N gick således in i naftaföretaget i stor skala. Som han såg det behövdes också andra finansiärer, och därför måste företaget få en annan, mer formell form. Ett aktiebolag bildades, Naftaproduktionsbolaget Bröderna Nobel, i dagligt tal Branobel. Bolagsordningen stadfästes av tsaren i maj 1879. Av aktiekapitalet på 3 milj rubel svarade N för drygt 1,6 milj. Han blev styrelseordförande. För den snabba utbyggnad av distributionsappparaten och produktionen som N föranstaltat om räckte dock inte det ursprungliga aktiekapitalet. Det höjdes successivt till 15 milj rubel. 1883 var bolaget mycket nära en konkurs. Men familjesammanhållningen var stark; Alfred, som redan förskotterat medel till tankfartygen, trädde till och lånade ut ytterligare två milj rubel.

Alfred ansåg att N byggde först och därefter började se sig om efter medel. Det var nu inte helt korrekt, men den tekniskt avancerade planeringen och utvecklingen av företagets produktion och distribution motsvarades inte av en lika kompetent och framsynt skötsel av företagets finanser, vilket N själv var den förste att medge. Han var industrialist. Inga avskrivningar gjordes och utdelningen var hög. Finansieringen av investeringarna var kortfristig, medelst växlar och leverantörskrediter garanterade av N och Alfred, och den blev onödigt dyr. 1883 lyckades dock N få en förmånlig räkningskredit av ryska riksbanken, vilket stärkte hans prestige också i finanskretsar. Aret därpå slöt N ett avtal med Berliner Disconto- und Handelsgesellschaft. Naftabolaget emitterade ett obligationslån på 5 milj rubel som banken övertog fast. Banken fick också option på 6 000 aktier som bolaget avsåg att utge, en option som dock inte kom att utnyttjas.

Under de följande åren var naftabolagets ekonomi fortfarande mycket ansträngd. Konkurrensen var hård, både inom Ryssland, där Nobelföretaget som det största stod för cirka 15% av oljeproduktionen, och på exportmarknaderna, som N givit sig in på genom dotterbolag i Tyskland 1883 och Österrike 1884. Bolagets utdelning uteblev helt 1886, och N fick återigen förlita sig på kortfristiga krediter som han själv garanterade. Hans egen ekonomi blev nu direkt svag.

N:s hälsa avtog; han led av angina pectoris. Under 1887 vistades han tidvis utomlands för att vila upp sig. Vintern 1887/88 tillbringade han vid Medelhavet. Våren 1888, när han med en del av familjen bodde i Cannes, blev sjukdomen akut och han avled efter en månad. Hans stoft fördes tillbaka till S:t Petersburg där det gravsattes på Smolenskij-kyrkogården.

Författare

Ragnhild Lundström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av N:s arkiv i N:ska arkivet i LLA. Brev från N i RA (till O M F Björnstjerna o Alfred N), LLA, KB o i NordM.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Förutom under N 1 anf arb av Bergengren, Cronquist, Nauckhoff, Schiick-Sohl-man, Strandh o Tolf även: S Hedin, Stormän o kungar (1950); L Holmin o C Nobel, Föregångare till Gorbatjov (DN 10 dec 1989); I Lagerwall, L N, en industriens storman (OoB 1911); M Nobel-Oleinikoff, L N o hans verk (1952); J Wettergrund (pseud Lea), L N (Svea 1889); H Wieselgren, I gamla o i våra (1900).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ludvig I Nobel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8148, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnhild Lundström), hämtad 2018-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8148
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ludvig I Nobel, urn:sbl:8148, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnhild Lundström), hämtad 2018-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se