Elias Magnus Nordenstolpe

Född:1704-11 – Finland (i Karis, Nyland)
Död:1773-01-23 – Klara församling, Stockholms län

Industriidkare, Ämbetsman


Band 27 (1990-1991), sida 316.

Meriter

Nordenstolpe, Elias Magnus, före adl Ingman, f 7 (Genealogica 117) eller 14 (Olsson) nov 1704 i Karis (SMoK), Nyland, d 23 jan (bouppt) 1773 i Sthlm, Klara. Föräldrar: kronofogden Anders Ingman (bd 20, s 21) o Catharina Streng. Eo kammarskrivare i kammarkoll 25, kamrerare hos kanslipresidenten A Horn (bd 19) 28, likvidationskommmissarie i Sthlm 22 nov 34, kamrerare hos riksrådet O Törnflycht 34, anställd vid kammarrevisionen 20 april 36, kassör i rikets ständers bank 13 juli 38, assessor i kammarrevisionen 14 nov 47, disponent vid Rörstrands porslinsfabrik 52–72, adl 24 nov 58 (sönerna introd 73), kammarrevisionsråd från 10 aug 62.

G 14 nov 1738 i Norrköping, Olai, m Christina Sophia Spalding, f 23 mars 1712 (Genealogica 117) trol där, ibid (fdb saknas), d 25 febr 1795 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till brukspatronen Georg S o Sophia Christofferssen.

Biografi

N fick utbildning i räkenskapsföring och i kameralväsendet genom praktik hos häradsskrivare och på landskontor. Yrkesinriktningen måste ha legat nära till hands; fadern var kronofogde i Raseborgs västra härad i sydvästra Finland. Tre av N:s bröder blev också kamerala tjänstemän.

1747 utnämndes N till assessor i kammarrevisionen. Han fick tjänsten genom en aktion i riksdagen, där några finländska riksdagsbönder betonade värdet av hans kännedom om finska språket och finländska förhållanden. Femton år senare befordrades han till kammarrevisionsråd men hade då sedan länge varit periodvis tjänstledig och inriktat sina krafter på andra verksamhetsområden. N grundlade sannolikt sin med tiden betydande förmögenhet genom giftermålet med en dotter till den välbärgade brukspatronen Georg Spalding på Gusum, Ringarum, Og. Åtminstone från 1740-talet förvärvade han flera fastigheter i hustruns hemtrakter. Vid sin död ägde N 11 mantal i Östergötland, varav drygt 9 i Skönberga socken, där han bl a innehade det berustade säteriet Bolltorp med pappers- och tegelbruk. 1761 köpte han av greve Nils Adam Bielke (bd 4) säterierna Stensta och Bottna med underlydande norr om Norrtälje, sammanlagt mer än 15 mantal. N ägde vid sin död dessutom två stenhus i Stockholm.

Åtminstone från 1750 innehade N en del i det 1745 privilegierade fiskerikompaniet, som leddes av Abraham och Jacob Arfwedson (bd 2). Han spelade där en ledande roll i oppositionen mot bröderna Arfwedson och lyckades 1757 genomdriva kompaniets nedläggande. Vid den följande auktionen inköpte ett konsortium med N i spetsen delar av kompaniets tillhörigheter för att fortsätta verksamheten.

N är mest bekant som ledare för Rörstrands porslinsfabrik i Sthlm. Fabriken, som hade grundats 1726, befann sig vid seklets mitt i en allvarlig kris. Den hade inte blivit någon ekonomisk framgång och kostade mer att driva än vad den avkastade. Mera kapital behövdes och ett nytt bolag bildades 1753. N hade enligt egen uppgift tillträtt som disponent året innan och kan misstänkas ha varit den drivande bakom rekonstruktionen. Han förvärvade så småningom allt fler av sina meddelägares lotter och arrenderade hela fabriken åtminstone från 1760. Året före sin död kunde N sälja fyra femtedelar av fabriken till sin son, häradshövdingen och majoren Elias Magnus N (1740–83). Denne förvärvade resten av företaget som vid hans död ärvdes av hans syskon. De drev företaget med kammarrådet Arvid Georg N (1739–99) som disponent till 1797, då det såldes till överdirektör B R Geijer (bd 17).

Rörstrand upplevde sin första glansperiod under N:s ledning. Redan ett par år innan han blev disponent började värdet av det årligen tillverkade porslinet skjuta i höjden: 1750 tillverkades porslin för 21 300 rdr smt medan produktionen 1755 var värd 76 600 rdr och 1765 94 500 rdr. Företaget gynnades på olika sätt av den manufakturvänliga hattregimen. Lån som verket fått av landshjälpsfonden under förra delen av 1730-talet – sammanlagt över 100 000 dlr kmt – avskrevs 1742–58 med 15 procent av värdet på fabrikens tillverkning. 1756 beviljades dessutom 15 procents premier på det porslin som exporterades och 1762 övertog manufakturfonden ansvaret för ett lån om 36 000 dlr kmt som Rörstrand tagit i riksbanken 1730. Det stora ekonomiska bakslaget som följde på mössornas maktövertagande vid 1765/66 års riksdag drabbade även Rörstrand: N klagade 1769 över att "alltings dyrhet" gjorde att avsättningen minskat från 1765 års slut så att den inte utgjorde hälften av vad som behövdes för att driva fabriken. Bilden bekräftas av tillverkningssiffrorna, som under perioden 1765-69 sjönk från 94 500 rdr smt till 55 200 rdr. Antalet arbetare minskade från 122 till 62 under samma tid. – Tillbakagången för Rörstrand berodde snarare på den allmänna depressionen än på indragna statliga subventioner; verket fick även i fortsättningen exportpremier och erhöll dessutom 1768 ett nytt lån om 60 000 rdr kmt ur diskontmedlen.

Till skillnad från många andra manufakturverk överlevde Rörstrand depressionen. Tillverkningssiffrorna gick upp igen från 1769. Även arbetarantalet steg, men inte lika kraftigt. Det är tydligt att produktiviteten ökade. Däremot drabbade ekonomiska svårigheter Mariebergs porslinsfabrik, som ända sedan den grundats 1758 varit en bitter konkurrent till Rörstrand om både kunder och utbildad arbetskraft. Situationen utnyttjades av Rörstrands ledning, som 1782 köpte in Mariebergsfabriken bara för att lägga ned den och flytta tillverkningen till Rörstrand. Efter sammanslagningen beskriver tillverkningsvärdena en något sjunkande kurva fram till 1797, då N:s barn sålde fabriken.

Under N:s tid som ledare för Rörstrand tillverkades nästan enbart fajans. Denna tillverkning nådde en konstnärlig höjdpunkt under senare hälften av 1740-talet. Dekoren gjordes då endast i blått. Vid slutet av 1750-talet började fajansen målas i flera färger – ett tekniskt mer avancerat förfarande. Under 1760-talets förra hälft nåddes en ny konstnärlig topp. Rörstrands fajanser kunde då jämföras med produkter från vilken annan fabrik som helst i Europa (Baeckström). 1770-talet blev något av en förfallsperiod för företagets produkter. I början av detta årtionde började dock Marieberg, tätt följd av Rörstrand, tillverka flintporslin, som helt konkurrerade ut fajansen. Denna produktion nådde dock inte under 1700-talet någon högre grad av teknisk fulländning.

N framstår som en driftig företagare med många järn i elden. Hans namn är främst förbundet med Rörstrands porslinsfabrik. Även om N:s personliga insats är svårgripbar i källmaterialet torde det vara riktigt att tillskriva honom förtjänsten av att fabriken kom på fötter och blev ett av 1700-talets mer livskraftiga manufakturverk. Företaget blev dock knappast någon lysande affär under N:s och hans barns ledning. De tekniska problemen tycks tidvis ha varit svåra att bemästra. Avsättningen var otillräcklig; porslin var i sig en ganska dyr vara med begränsad marknad. Rörstrand tycks dessutom ha försämrat sina avsättningsmöjligheter ytterligare genom att åtminstone före 1765 favorisera framställning av finare och dyrare sorter – helt i linje med tidens manufakturideologi.

Författare

Anders Winroth



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: R 2990, 2992, 3075, 3196, 3198, 3336, 3494 (riksdagshandl:ar, Handels o manufakturdep:s prot o handhar); Kommerskoll:s arkiv, Årsberättelser, Fabriker m m, ser 1; Manufakturkontorets arkiv, vol 57-77 (prot) o 198–220 (Hallrätternas berättelser); Svea hovrätts arkiv EIXb:98 (N:s bouppt); E 9589; allt i RA. Rörstrandsarkivet (A Backströms saml:ar till nedan a a), NordM.

AdRP 23 (1955); BondRP 6 (1957); A Backström, Rörstrand odess tillverkmar 1726–1926 (1930); Q Elers,] Sthlm, 2 (1800); E F Heckscher, Sveriges ekon hist, 2 (1949); M Olsson, Riddar-holmskyrkan (Sveriges kyrkor, Sthlm, 2, 1937); H Rosnian o A Munthe, Släkten Arfwedson (1945); SMoK; G H Stråle, Rörstrands hist o tillverkn:ar 1726–1850 (1879); dens, Mariebergs hist o tillverkn:ar (1880).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elias Magnus Nordenstolpe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8266, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2022-05-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8266
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elias Magnus Nordenstolpe, urn:sbl:8266, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Winroth), hämtad 2022-05-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se