E Viktor Nordling

Född:1832-04-25 – Maria Magdalena församling, Stockholms län
Död:1898-01-26 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Jurist


Band 27 (1990-1991), sida 405.

Meriter

2 Nordling, Ernst Viktor, bror till N 1, f 25 april 1832 i Sthlm, Maria, d 26 jan 1898 i Uppsala. Elev vid Uppsala katedralskola vt 40-vt 49, studentex vid UU 12 juni 49, inskr 49, preliminärex 14 dec 49, jur fil ex 13 juni 51, jur utr kand 26 jan 56, allt vid UU, tjänstg i justitierevisionsexp, Svea hovrätt o Sthlms rådsturätt 56–57, kanslist o notarie i prästeståndet vid riksdagen 56–58, disp vid UU vt 59, doc i sv civilrätt o romersk rätt där 14 juni 59, v häradsh:s namn 3 okt 59, adjunkt i romersk rätt o sv allm lagfarenhet vid UU 27 dec 59–67, ombudsman där sept 60–sept 63, adjung led av Svea hovrätt 6 okt—18 nov 62, led av stadsfullm i Uppsala 63, prof i romersk rätt, jur encyklopedi o rättshist vid UU 20 juni 67, i sv civilrätt där från 6 mars 68, led av komm ang ändringar i statuterna för LU o UU mars–okt 74, av drätselnämnden vid UU 75–90, ordf där 86, led av komm ang nya univ:huset i Uppsala 78–87, av Uppsala läns landsting 81, av komm ang Uppsala domkyrkas restaurering 87–94. – Jur hedersdr vid LU 28 maj 68, fil hedersdr vid UU 6 sept 93.

G 16 juni 1860 i Edebo, Sth, m Engla Charlotta Josefina Östling, f 10 maj 1831 i Hille, Gävl, d 9 aug 1922 i Uppsala, Domk, dtr till lantbrukaren Gustaf Otto Ö o Johanna Erika Ossberg.

Biografi

Viktor N:s vetenskapliga bana inleddes under den period av utveckling som börjat med 1840–41 års reformer av undervisning och forskning. Följaktligen levde och verkade N under en brytningstid för den sv rättsvetenskapen. Själv var han närmast en romanist. Hans kunskaper om den rätt som återges i Corpus juris civilis var djupgående.

Under N:s första verksamhetstid utövade den tyska historiska skolan ett avsevärt inflytande inom juridiken. Den hade ursprungligen tillkommit som en reaktion mot ofruktbar spekulation. Alltmer trängde den tanken igenom att rättsvetenskapen för att kunna fördjupas fordrade studier av rättens utveckling. Dess källor borde sökas i en folkligt utvecklad sedvana, ej i en statlig kodifikation. Nya lagverk borde, lärde K v Savigny, ej tillkomma förrän vetenskaplig forskning utförts. I Sverige skapades under intryck härav en opinion som hindrade, att lagkommitténs av Code civil och annan fransk lagstiftning påverkade förslag blev antagna.

Det är tydligt att N under 1860-talet blivit påverkad av en reaktion i Tyskland riktad mot den historiska skolans läror. Han var därefter kritisk mot Savignys och G F Puchtas synsätt. N ansåg att de hade övervärderat det folkliga inflytandet på rättsutvecklingen. Staten ägde, hävdade han, en lagstiftningsmakt, som kunde sättas in mot medvetna mål, och den främsta rättskällan var de skrivna lagarna. Denna förändrade uppfattning sammanföll med att ett enhetligt lagverk kom till stånd på handelsrättens område i Tyskland och med att en ny strafflag till sist antogs i Sverige 1864.

När N 1868 utgav en andra upplaga av sin nio år tidigare tryckta avhandling om servitut upplyste han läsarna om att han på åtskilliga punkter ändrat åsikt och att den vetenskapsman som endast söker sanningen måste kunna göra detta. Vissa av de ändrade åsikterna var "helt väsentliga för den nyare juridiken". Det var fråga om en ny vetenskaplig metod: positivismen i rättsvetenskapen. Tyngdpunkten låg ej längre i folklig sedvana utan i en statlig rättsbildning, främst i en "rättslag", som kunde realiseras med tvångsmakt. I likhet med några yngrejurister, såsom Johan Hagströmer (bd 17), uppfattade N positivismen som en befrielse från rättsliga egendomligheter, som under romantikens inflytande utformats av den historiska skolans målsmän. Bakom de nya åsikterna skymtar två ledande rättsvetenskapsmän i dåtidens Tyskland, Bernhard Windscheid och Rudolf v Jhering.

Den närmare innebörden av N:s åsiktsförändring framgår tydligt i den programskrift han utgav 1867 i samband med att han tillträdde en nyinrättad professur i romersk rätt, juridisk encyklopedi och rättshistoria. N behandlade där dessa ämnens "betydelse för rättsstudiet". Skriften var en sensationell uppgörelse med rättshistorien och den romerska rätten, medan N:s beskrivning av det tredje ämnet var en bekännelse till den främst i Tyskland utformade s k dogmatiska rättsmetoden.

N ville ge rättshistorien ett avsevärt utrymme inom de juridiska studierna men blott med utgångspunkt i statens lagstiftningsmakt. Denna ansågs ej längre ha någon självständig funktion i rättsbildningen, men den kunde förklara den gällande rättens regler utifrån kunskap om dessas uppkomst, motiv och verkningar.

Då rätten sågs som ett uttryck för statens uppfattning i rättsliga frågor måste dess liv och utveckling oundgängligen vara av vikt för en sann insikt om dagens förhållanden.

N.s kritik var för sin tid radikal; ännu gav flera yngre forskare som i övrigt inspirerats av honom (I Afzelius, bd 1, A Winroth), uttryck åt en högre uppskattning av den historiska skolan. Även i fråga om den romerska rättens betydelse intog N en radikal ståndpunkt. Av denna rätt ansågs straff-, process-, speciell privat- och familjerätt alltför speciella för att efterbildas. Möjligen kunde förmögenhetsrätten alltjämt erbjuda lämpliga förebilder för allmänna rättsgrundsatser. Den romerska rätten kunde likväl ej ifrågakomma som en juridisk encyklopedi.

Den romerska rätten hade dock en så väsentlig betydelse för utvecklingen av det sv och andra europeiska rättssystem, att dess studium var viktig för en rätt förståelse av dessa. För N utgjorde en grundlig utbildning i romersk rätt alltjämt en fast grund. Vanligen sökte han vägledning i tysk doktrin. Han såg också till att även yngre jurister förlade sina vetenskapliga studier till tyska universitet. Afzelius, M Fehr (bd 15) och E Trygger är exempel härpå.

Med sin programskrift 1867 ville N i första hand markera sin anslutning till en rätts-positivistisk syn. Utifrån sitt då moderna synsätt hävdade han frihet för lagstiftaren att anpassa lagen efter förändrade förhållanden. Närmare bestämde N sin ståndpunkt i olika specialstudier men främst i sina föreläsningar i civilrätt. Hans lagbegrepp rymde inga icke-juridiska värderingar och syften. Rättslagen fick ej vara bestämd av praktiska synpunkter eller politiska motiv. Den skulle vara "rent juridisk". N var dock ej "lagpositivist". Som rättskälla angavs även sedvanerätt, prejudikat och doktrin.

När det gällde för N att beskriva en godtagbar juridisk metod kom han fram till ståndpunkter som även ägde sina motsvarigheter i den samtida kontinentala doktrinen, särskilt den tyska. "Den juridiska encyklopedins uppgift var att inom rätten framlägga de högsta principer på vilka de speciella bestämmelserna vila". Den visade på den juridiska vetenskapen som ett systematiskt helt, som förhindrade uppkomsten av utväxter på rättsuppfattningen. Framför allt kunde eventuella luckor fyllas ut genom att de grundsatser anvisades som den positiva rätten följt i olika fall eller genom att spåra allmänna rättsgrundsatser. Rätten måste vara fullständig. N avvisade därför den romerska rättens princip, att ett rättsanspråk endast kan göras gällande om en motsvarande "actio" föreligger. Encyklopedin hade en rättsbildande funktion. N:s programskrift var i denna sista del ett tydligt försvar för den dogmatiska metoden som den återfinns hos Gerber, Jhering och Windscheid och i senare nordisk doktrin upptogs av F Hagerup.

Eftersom staten enligt N var en faktor vid lagens tillkomst är hans statsbegrepp av betydelse, och det har spekulerats om huruvida han övertagit detta från C J Boström (bd 5). Otvivelaktigt har N i några sammanhang använt sig av termer och begrepp som även förekommer hos denne. A andra sidan har han tagit klart avstånd från Boström också i väsentliga sammanhang. Detta var främst fallet när N framställde sin egen syn på staten och rätten. Han vände sig härvid mot flera olika teorier: Kants uppfattning av staten som grundad på avtal avvisar han bestämt som ytlig. Staten är ett "väsen", som är varaktigt. Schelling och Hegel å andra sidan har ej tillerkänt undersåtarna den frihetssfär vilken N – i viss anslutning till Kant och Fichte – fann nödvändig. Framför allt ansåg N att rätten ej, som Boström gjort gällande, var en produkt av en överordnad stat utan en människornas skapelse, "ur sitt medvetande". Grunden till rättslagen var att söka i människornas samhörighet i förnuft. I frågan om statens identitet med rätten och omvänt bestred N således Boströms förkunnelse.

N:s statsbegrepp och hans lära om rätten stod såtillvida den framväxande liberala samhällssynen nära som han ansåg att statsmakten var begränsad, ej absolut. Individerna ägde en frihetssfär, som angavs av lagrätten. Härifrån var dock avståndet stort till manchesterliberalismen. N hade inget principiellt att invända mot ett aktivt statligt engagemang, ett samhällsskydd för undersåtarna.

Vid bestämmandet av rättsbegreppet föll N tillbaka på förnuftet men bestred att han härvid följde de tidigare naturrättslärarna. Rättens grund måste sökas "inom människan själv". Men när naturrätten ville finna grundvalen i människans drifter och begär, vilka blott var sinnliga, hade den tagit fel. Måttlösa och obegränsade faktorer kunde aldrig ge "objektiv norm för mänsklig verksamhet". Normen för människans beteende i förhållande till andra måste sökas i hennes förnuft. Intressant för N var ej enskilda individers förnuft utan ett sammanfattande gemensamt förnuft.

I samband med dessa tankar stod N:s syn på rättsskipningens uppgifter: All rätt kunde återföras till avgörande av konflikter mellan olika krav, varvid rätten skulle skydda det mest förnuftiga intresset. N företrädde härmed en uppfattning som stod nära den av Jhering utformade intresseteorin, uttryckt redan i Der Kampf ums Recht (1872).

Ehuru rättspositivist var N ej villig att erkänna all lag som tillkommit i behörig ordning som "rättslag". Han tog härvid upp den länge dryftade frågan om gränser för lagstiftarens makt, om regler till skydd för medborgarnas trygghet mot tyrannisk maktutövning. Svaren sökte han finna genom att ställa krav på "rättslagens" företeelser. Ej heller betydde N:s positivistiska metod att han ansåg den nationella rätten helt suverän. Den var underordnad en allmängiltig rätt, som uttryckte för alla stater gemensamma grundsatser, från vilka nationella avvikelser ej skulle förekomma. N:s tankegång blev emellertid aldrig närmare utförd.

N:s åsikter om lagrätten och rättsgrunden företer uppenbara likheter med vad samtida tyska rättslärda anfört i samma ämne. Ett samband föreligger i den rättspositivism N hyllade. Som rättsgrund kunde nämligen ej praktiska eller politiska motiv åberopas. Avgörande måste vara en "juridisk" grund, men vari bestod denna, när det gällde servitut, preskription, hävd, godtros förvärv eller testamente, där fråga är om undantag från den fulla äganderätten? Vad berättigade dessa undantag? Några praktiska skäl för sådana undantag kunde ej godtas.

En skillnad förelåg t ex mellan N:s framställning av preskriptionsinstitutet och Fehrs 1913 framlagda avhandling i samma ämne. Fehr anförde utöver N:s "rättsgrund" ett antal praktiskt betonade, länge åberopade skäl för preskription. I ett fall gjorde N gällande att rättsgrund saknades då det gällde den särskilda tolvmånaders-preskriptionen vid proprieborgen. Den var "således uteslutande ett den positiva rättens verk". I inskrivningsväsendet fanns även många stadganden som endast var motiverade av politiska skäl. I sådana fall kunde stadgandena ej hänföras till den "allmänna filosofiska rättsläran". Även här rörde sig N med tankegods som förekommer i samtida tysk doktrin. Kunde rättsgrund påvisas utgjorde denna å andra sidan ett argument för att en härpå stödd rättighet fanns. N såg detta som ett skäl för att eljest ifrågasatta eller bestridda rättigheter existerade. Från sådana utgångspunkter försvarade han äganderätt och arvsrätt och kritiserade socialistiska läror. När dessa byggde på kritik av att äganderätt fördelas ojämnt innebar detta, menade N, en kränkning av varje människas böjelse att förvärva medel med fri dispositionsrätt. Arvsrätten återigen bestreds av socialisterna utifrån ett felaktigt antagande av ett närmare samband mellan staten och individerna än mellan den döde och hans familj. Men inom mänskligheten fanns olika arter av solidaritet mellan individerna och andra enheter, såsom nationen, släkten och familjen. Banden mellan dessa och individerna var starkare än mellan staten och dessa. Arvsrätten grundades härpå. Motsvarande resonemang förde N för erkännande av testamentsrätten. Skälen för arvsrätten var därför ej politiska. Sådana grunder ansågs ej hållbara.

En liknande tankegång låg till grund för N:s skarpa kritik (1877) av 1845 års lösöreköpsförordning. Mot dess begränsande formkrav ställde han avtalsfriheten och förfäktade en större rätt för ägaren att genom överlåtelse av lösöre utan tradition få kreditmöjlighet och skydd mot fordringsägare. N:s konstruktioner vann dock ej beaktande i rättspraxis och utsattes senare för kritik av bl a V Lundstedt (bd 24).

N:s uppmärksamhet var i hög grad inriktad på avvägningen mellan den rättighet som äganderätten innebar och medgivna undantag därifrån eller begränsningar däri. Ämnen som tilldragit sig hans särskilda uppmärksamhet belyser äganderättens karaktär och utformning i relation till andra intressen av allmän eller enskild innebörd. Särskilt viktiga var hans studier om preskriptionen och hans arbeten på servitutsrättens område. Praktisk betydelse hade N:s arbeten om Lagfarts- och inteckningslagarna av 16 juni 1875 (1877, 1888) och de av juridiska föreningen utgivna föreläsningarna över ärvdabalken och om boskillnad och behandling av död mans bo (1875). Teoretiskt betydelsefulla blev föreläsningarna i civilrätt, som utgavs i flera kompendieupplagor. Processrättsliga frågor behandlade N redan 1863 i avhandlingen Om remedia juris enligt sv rätt. Andra frågeställningar av vikt behandlades i Förhandlingen om rätt i förmögenhetsrättsliga saker och bevisbördans fördelning mellan stridande parter (1886). Varje avhandling inleds med en omsorgsfull redogörelse för den romerska rättens lösning av det problem i rättsordningen som N där behandlar. Mot denna bakgrund redovisar han den sv rättshistoriska utvecklingen.

N:s arbeten har numera främst idéhistoriskt intresse. Hans omfattande rättsvetenskapliga författarskap utövade dock länge ett betydande inflytande inom sv rättsvetenskap och lagstiftning. Hans elev Trygger betygade att N:s författarskap utmärktes av en "sann uppfattning av det praktiska livets behov... . Vid sin tolkning av gällande rätt lämnade han ofta värdefulla bidrag till lagstiftningsarbetet. Hans inflytande på praxis och lagstiftning har ock varit betydande" (NF).

Av den generation som slöt sig till den s k Uppsalaskolan blev N:s författarskap utsatt för hård kritik. Lundstedt vände sig i Obligationsbegreppet (1929) mot rättighetsbegreppet i tysk och sv teori och fullföljde därmed tankar som uttryckts av A Hägerström redan 1913. Windscheids och Jherings rättighetsbegrepp förklarades vara ohållbara. N drabbades av motsvarande kritik. Hans "rättslag" kunde ej påvisas; något rättssubjekt, från vilken den kan härledas, fanns ej. På människans förnuft grundade rättsnormer stred mot erfarenheten. Verkligheten var den omvända. Rättsmaskineriet hade sedan äldsta tider bidragit till utbildandet av människans förnuft. N:s rättslag kunde endast existera utanför vår erfarenhet, i en annan värld än den tids- och rumsbestämda verklighetens. Rätten som avvägning mellan olika intressen var en ohållbar teori. Rättens funktion var främst social.

Författare

Stig Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar (bl a föreläsn:ms) efter N i UUB. – Brev från N i KB, LUB (bla till W v Sydow), RA (bl a till C Naumann) o i UUB (bl a till L Annerstedt o L Henschen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om servituter enligt svensk lag. 1. Allmänna bestämmelser. Acad afh. Upsala 1859. 96 s. 2. uppl: Allmänna bestämmelser om ... lag. 1868. 136 s. – Om remedia juris enligt svensk lag. [Rubr.] [Upsala 1863.] 53 s. [UUA, 1863, Rätts- och statsvetenskaper (3).] – Om straff-medium vid latitudinära straff (Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årg 1, 1864, Sthlm, s 567–591). – Om lösöre-köps--förordningen den 20 november 1845. [Rubr.] [Upsala 1866.] 57 s. [UUÅ, 1866, Rätts- o statsvetensk (1).] 2. upl: Om lösöreköp enligt kongl. förordningen den ... Upsala 1877. 89 s. [Ej i serien.] – Om res fungibiles och dermed sammanhängande ämnen. Upsala 1867. 41 s. [Ibid, 1867 (2).] 2. upl 1877. 64 s. – Om romerske rättens, juridiska encyclopediens och rättshistoriens betydelse för rätts-studiet. Föredr vid inträdet i professuren i nämnda ämnen vid Upsala univ (Tidskrift för lagstiftn ..., 4, 1867, s 699–712; även sep, 14 s). – Om lagfarts- och inteckningsväsendets ordnande. Bref till herr excellens justitie statsministern, åtföljdt af förslag till lag i ämnet. Upsala 1869. 70 s. – Om konkursbos rätt vid köp eller leverans-aftal, uppgjordt af gäldenären (Tidskr för lagstiftn 12, 1875, s 657–680). – Bilaga 2. Om makars egendomsrätt (Förhandlingar vid andra nordiska juristmötet i Stockholm den 26-28 augusti 1875, Sthlm 1876, s 219–231). – De nye lagfarts- och inteckningsla-garne med tillhörande förfatningar, utlagda. Upsala (tr Sthlm) 1877. IV, 272 s. (Till Upsala universitets fyrahundra-års jubelfest.) 2. omarb uppl: Lagfarts- och inteckningslagarne af den 16 juni 1875 med ... Upsala 1888. 343 s. - Om präskription enligt svensk allmän förmögenhetsrätt. Sthlm 1877. 127 s. ([UUÅ, 1877,] Inbjudningsskrift till juris doktors promotionen i Upsala ... 1877 [även: Festskrifter 1877 (:3). Til Upsala universitets fyrahundraårs jubelfest].) – Om gift kvinnas rätt i förmögenhetsrätsligt hänseende. (Föredr hållet i Föreningen för gift kvinnas egan-derätt ... 12 maj 1879.) (Tidskrift för hemmet [tillegnad Nordens qvinnor], årg 22, 1880, Sthlm, Tilläggsblad n:o 1, s 9–30; även sep, 22 s). – Om tyfoidfebern i Upsala vintern 1883–1884 samt dess administrativa och juridiska följder. Upsala 1884. 128 s. – Förhandlingen om rätt i förmögenhetsrättsliga saker och bevisbördans fördelning mellan stridande parter. Upsala 1886. 101 s. – Om förslaget till civil lagbok för Tyska riket. [Rubr.] [Sthlm 1888.] 22 s. ([NJA, afd 2. Tidskrift för lagstiftning m. m., årg 13, 1888,] 5.) – Några punkter inom läran om kvittning, kritiskt belysta hufvudsakligen med afseende på svensk rätt (Tidsskrift for Retsvidenskab, Äarg 1, 1888, Christiania s 369–409). – Om löftesmans (kautionists) fortfarande ansvar för en af hufvud-gäldenären en gång infriad förbindelse (ibid, 4, 1890, s 156-180). – Om sättet för åstadkommande af beslut i en representativ församling. [Rubr.] [Sthlm 1890.] 32 s. ([NJA, 2:15, 1890,] 1.) – Studie inom patentväsendet rörande beviljad patenträtts innebörd och omfattning (Tidsskrift for Retsvidenskab, 10, 1897, s 1-44). – Kompendier, bl a: Anteckningar efter prof. E. V. Nordlings föreläsningar öfver ärfda balken, Upsala 1872, 409 s, 1 pl, 2. uppl 1878, 413 s, 1 pl, 3. öfversedda uppl 1885, 404 s, 1 pl; ... förel om boskilnad och om behandlingen af död mans bo med särskildt afseende å k. f. ... d 18 sept 1862, Upsala 1875, 202 s [hållna 1866 o 1868, tidigare som handskr i litogr övertryck 1869, 4:o, 116 o 275 s], 2. genoms uppl 1883, 183 s, 3. d:o 1892, 205 s; ... förel i svensk civilrätt, allm delen ..., 1882, 240 s, [nya uppl:] 1891,301 s, 1913, 303 s; ... förel i konkursrätt, 1895, 4:o, 102 s [ma-skinskr i litogr övertr]; [Speciel förmögenhetsrätt ...,] 1–2, [1890-talet,] 4:o, 1147 s [tills med H Hammarskjöld o K A Kjellén, hektograferad]; artiklar i Nordisk familjebok, bd 1–15, Sthlm 1876–91 (sign E. V. N.); anmälningar i Nordisk universitets-tidskrift, Khvn, Lund, Christiania & Upsala (sign E. V. N. eller N.).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 20 juni 1867, nr 20, o 6 mars 1868, nr 15, RA.

N Alexanderson, Juristprofiler... (1948); E Eschelsson, Bidr till läran om besittn enl sv rätt (1904); M Fehr, Bidr till läran om fordringspreskription enl sv rätt (1913); H Gullbergo V Köersner, Sv justitiematr (1887); U Göranson, Traditionsprincipen (1985), S Hillert, Servitut (1979); Inbjudnrskr till fil drsprom... [UU] 6 sept 1893 (1893); S Jägerskiöld, Den hist skolan i Sverige (Skr utg av Jur fören i Lund, 49. Den hist skolan o Lund, 1982); A V Lundstedt, Obligationsbegreppet, 1 (1929); C Peterson, Äganderätt, avtalsfrihet o fördeln av företagens vinster (1984); M Sandström, Die Herrschaft der Rechtswissenschaft (1989); J W F Sundberg, Från Eddan till Ekelöf. Repetitorium om rättskällor i Norden (1978); J-O Sundell, Tysk påverkan på sv civilrättsdoktrin 1870- 1914 (1987); E Trygger, art om N (NF, 2. uppl, 19, 1913); UUM (1896); P Westerlind, Kommentar till jordabalken, kap 6 (1977), kap 7 (1984).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E Viktor Nordling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8309, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2019-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8309
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E Viktor Nordling, urn:sbl:8309, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2019-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se