Joachim Nerés

Född:1688 – Kristine församling, Västra Götalands län
Död:1748-08-20 – Näshulta församling, Södermanlands län (på Haneberg)

Riksdagsledamot, Borgmästare, Kansliråd


Band 26 (1987-1989), sida 508.

Meriter

Nerés, Joachim, före adl Neresius, dp 17 juni 1688 i Gbg, Kristine, d 20 aug 1748 på Haneberg, Näshulta, Söd. Föräldrar: apotekaren Peter Neresius o Christina Kolthoff. Inskr vid UU 15 aug 06, eo amanuens i RA 08, auskultant i Svea hovrätt 23 okt 09, presidentsekr i kommerskoll senast 29 april 12, kommissarie där 13 jan 16, erhöll tillstånd att med bibehållen lön få för sin utbildn vistas utomlands 14juni 17, utsedd att deltaga i en expedition till Madagaskar juli 18, kommissionssekr hos generalstaterna 22 aug 19, politie- o commercieborgmästare i Gbg 17 maj (installerad 14 dec) 23, deltog i riksdagarna 26/27 (led av bla SU o ekonomi- o kommersdeput), 31 (led av SU), 34 (led av kammar-, ekonomi- o kommersdeput), 38/39, 40/41, 42/43 o 46/47, commercieborgmästare i Sthlm 7 maj 28, kansliråd 8 maj 29-10 april 39, adl 8 maj 30 (introd 31), kommissarie vid förhandbar med Frankrike 21 jan9 aug 34, med Danmark 29 juli 34, med England 10 mars 35 o med Ryssland 3 juli 35.


G 1) 1730 (Åkerstein) m Catharina Schwede, f 25 juli 1693 i Uppsala, d 11 maj 1736 (bouppt; själaringn 12 maj i Ridd, Sthlm), dtr till prof Johannes S o Brita Behm; 2) 9 juni 1737 i Sthlm, Ridd, m Cornelia Florentina Hildebrand, f 1715 (Marks v Würtenberg), d 6 aug 1768 i Näshulta, dtr till assessorn Jacob Henrik H (bd 19, s 35) o Florentina Cornelia van Reede tot Drakestein samt senare omg m kanslipresidenten o riksrådet frih Joachim v Düben (bd 11).

Biografi

Tre år efter det N skrivits in vid UU kom han till Svea hovrätt, där han bla tjänstgjorde som "notarius". Från hovrätten uppger han sig ha blivit kallad till tjänsten som handsekreterare åt president Fabian Wrede i det 1711 återupprättade kommerskollegiet. I omkring fyra år tjänstgjorde N här som sekreterare, först åt Wrede och därefter åt Jacob Reenstierna. Det är troligt att N under reorganisationsprocessen haft en omfattande arbetsbörda, som dock minskade när verket så småningom fann sina arbetsrutiner. Då han i början av 1716 tilldelades en kommissariebefattning besattes inte sekreteraresysslan med någon ny innehavare då detta ansågs obehövligt. I maj följande år anhöll N om kollegiets tillstånd att utomlands få studera "handel och commercier". Detta beviljades, men av okänd anledning var han efter drygt ett år fortfarande kvar i Sverige.

Sommaren 1718 kom N i kontakt med J H v Goertz (bd 17) och engagerades av honom till Karl XII:s sista stora projekt, en expedition till Madagaskar. Denna skulle bli en uppföljning av ett avtal som slutits mellan Karl XII och fribytarrepresentanter från ön. Enligt instruktionen skulle N på Madagaskar bl a undersöka möjligheten till byteshandel med sv varor. Expeditionen var planerad att utgå från Saint-Malo i Bretagne. Via Königsberg anlände N till Amsterdam, varifrån han som ett led i förberedelserna skickades till Paris och Zweibrücken. I och med beskedet om kungens död ansåg han sig dock löst från projektet, som för honom blivit en besvikelse. I ett brev till arvprins Fredrik (I) uttryckte han kraftig kritik mot expeditionens ledare O v Klinckowström (bd 21). Avslutningsvis anhöll N att få stå under prinsens beskydd och bli brukad i hans tjänst (M 1477).

I Amsterdam träffade N den nyutnämnde ministerresidenten i Haag J F Preis och sommaren 1719 utnämndes han till dennes medhjälpare. N var periodvis verksam i Amsterdam och därifrån korresponderade han med Preis i bl a ekonomiskt-politiska frågor.

Sommaren 1721 härjades Gbg av en svår brand, varvid bl a N:s familjs apotek brann ner. N hade även stora ekonomiska problem. Med anledning härav anhöll han hos kanslikollegiet i april 1723 att bli ihågkommen när tjänsten som handelsborgmästare i Gbg efter den svårt sjuke Hans v Gerdes (bd 17) så småningom skulle tillsättas. N:s skrivelse aktualiserade sv tjänstemäns i utlandet svåra ekonomiska situation och kollegiet beklagade att N nödgades "begära ringare beställning än den han företräder" (Kanslikoll till K M:t maj 1723). En knapp månad senare utnämndes N trots att magistraten i Gbg i första hand föreslog rådmannen Jean Rambeau, som vid omröstningen där fått 137 röster mot N:s 82.1 kabinettet avgjordes ärendet snabbt. Sedan förslagen upplästs framhöll konungen att N var "en väl meriterad man, och så vida han står på förslaget så gör jag bäst att jag förordar honom" (prot 17 maj 1723).

När N tillträdde sin tjänst i Gbg hade stadens ekonomi ännu ej hämtat sig efter de påfrestningar den utsatts för särskilt under kriget mot Norge. Som handelsborgmästare kände sig N tyngd av de ekonomiska problemen (brev till Tessin 1724; Ericsbergsarkivet). Sina största insatser för hemstaden gjorde N i Sthlm där han som riksdagsman företrädde staden vid 1726/27 års riksdag.

Ett urtima riksmöte hade kallats att sammanträda 1 sept 1726 sedan Arvid Horn i juni i rådet endast tack vare konung Fredriks båda röster — och mot holsteinarnas önskan  — lyckats genomdriva Sveriges anslutning till hannoverska alliansen. När ständerna samlats valdes Horn till lantmarskalk, och han blev därmed också ordförande i SU. Enligt borgarståndets protokoll utsågs "enhälleligen" politieborgmästaren i Sthlm Johan Boström till ståndets talman. Det finns dock uppgifter som tyder på att valet inte varit helt oomstritt. Franske ministern Brancas påstår att N, uppbackad av holsteinska partiet, skulle ha varit Boströms motkandidat. Båda skall "ha hållit de ryska dukaterna till godo" (Malmström, 2, s 2) och finns med bland dem som i september—oktober lovades eller fick bidrag av ryske ministern Golovin. Enligt denne hade N lovat att protestera mot hannoverska alliansen. Flertalet i SU — även N — anses, åtminstone till en början, ha tillhört hertig Karl Fredriks (bd 20) vänner.

I riksdagens huvudfråga kom dock N att energiskt stödja anslutningen till hannoverska alliansen. Han invaldes i Lilla sekreta deputationen som skulle behandla hela förbundsfrågan, och hans agerande både där och i SU visar att han var odelat positiv till en anslutning. Horns taktik att förhala frågans avgörande och bearbeta opinionen var framgångsrik: I mars 1727 upphörde holsteinarnas motstånd och ett avtal undertecknades med Storbritannien och Frankrike. I sin riksdagsberättelse underströk N att närmandet till dessa länder var enda vägen att befästa Sveriges "ro, frihet och säkerhet". Holsteinarnas öde beseglades genom utrensningsaktioner mot deras främsta män M Vellingk, J Cederhielm (bd 8) och C Gyllenborg (bd 17). N stödde dessa aktioner även om han i borgarståndet gav uttryck för den olust som processen mot Vellingk väckte i stora kretsar. Mot Gyllenborg gjorde han ett häftigt utfall i SU, där han vältaligt hävdade ständernas suveränitet gentemot riksråden (SU 27 juli 1727).

Den näringsverksamhet som vid denna riksdag rönte mest omsorg från ständernas sida var manufakturerna och särskilt J Alströmers (bd 1) Alingsåsverk, som blev inte minst borgarståndets skötebarn. N hade kontakter med Alströmer, och som även Alingsås representant i ståndet var N språkrör för dennes ambitioner angående verket. Han deltog aktivt i inrättandet av en landshjälpsfond och ingick i den Sexmannadeputation som hade att föreslå hur fondmedlen skulle anskaffas och fördelas. Som första mottagare fick Alingsås ensamt alla fondens medel till nästa riksdag som räntefritt lån på tio år.

Som representant för Gbg drev N med kraft och energi de frågor — ett drygt 20-tal — som direkt angick staden. I sin berättelse redovisar han gången i de viktigaste ärendena och de uppnådda resultaten. Stort utrymme ges den handelspolitiska konflikt som rådde mellan Uddevalla och Gbg. Uddevalla ansåg sig missgynnat i förhållande till Gbg bl a genom en hög kontribution och en högre utförseltull på järn. Genom N:s skickliga förhalningstaktik lyckades inte Uddevalla få igenom sina krav vid denna riksdag.

N förefaller att ha varit en av sitt stånds mest aktiva och framgångsrika ledamöter vid riksdagen. Även om han vid mötets början hyste sympatier för holsteinarna var han vid dess slut en varm anhängare till Horn och hans politik. I sin riksdagsrelation till Gbgs magistrat framhöll han också "dennes redliga och verksamma nit" för landet.

Efter riksdagen återvände N till Gbg men han hade nu ambitioner att få komma närmare "händelsernas centrum". Redan efter ett halvår erbjöds ett tillfälle då handelsborgmästaren i Sthlm A Aulaevill avled. N sökte den lediga tjänsten och anhöll även direkt hos K M:t om förflyttning. Trots att kungen låtit stadens styrelse förstå att N borde föras upp på förslaget fanns han inte med på det förslag magistraten inlämnade till K M:t. I rådet togs ärendet upp på konungens initiativ och han genomdrev N:s utnämning mot majoritetens önskan. Flertalet riksråd, däribland Horn, önskade att kungen skulle följa förslaget, vilket upptog en stadssekreterare och två rådmän från Sthlm.

N:s tid som borgmästare i Sthlm blev kort. Inom mindre än ett år öppnade sig en ny möjlighet till avancemang då en kanslirådsbefattning blev ledig. N sökte tjänsten och lämnade även nu en supplik till kung Fredrik. När frågan togs upp i kanslikollegiet (30 april 1729) fick hovrådet A Reenstierna och protokollsekreteraren O Ehrenkrook flest röster, medan N fick lika många vota som sekreteraren i kollegiet J C v Bahr (bd 2). Inte heller denna gång förordade Horn N. Horns utslagsröst tillföll den betydligt mera erfarne v Bahr, som var hans handgångne man, och därmed fördes inte N upp på det förslag som tillställdes konungen. När ärendet en vecka senare (8 maj) togs upp i kabinettet meddelade kungen att han ämnade utnämna N och befallde att ärendet skulle anmälas i rådet, vilket skedde redan samma dag. Där följde en häftig debatt. Horn var mycket upprörd över att kollegiets förslag negligerades, men gav till slut upp sitt motstånd. Utnämningen kan ses i ljuset av de växande motsättningarna mellan kungen och kanslipresidenten vilka vid denna tid blev allt påtagligare. Det var nämligen särskilt i befordringsfrågor som kungen sökte göra sin vilja gällande. Ett år senare adlades N.

Inom loppet av några få år hade N med konungens hjälp avancerat från en relativt obemärkt post till en kanslirådstjänst. Inte utan skäl såg tydligen Horn N som kungens man. Hans misstro mot N minskade dock i takt med de insatser N kom att göra i kollegiet. Hans första stora framträdande där skedde i nov 1729, då han mycket energiskt och vältaligt företrädde Horns politik att inte leda in Sverige i några handelsäventyr som kunde misshaga England. Principdiskussionen utlöstes av köpmannen H Königs (bd 19, s 767) ansökan om pass för två fartyg till Ostindien. N och Horn fick dock inte resten av kollegiet med sig; det biföll Königs begäran. När denne ett halvår senare återkom med en anhållan om oktroj för ett handelskompani på Indien, Kina och Afrikanska kusten var N väl förberedd. I Horns frånvaro lät han uppläsa en 28-sidig inlaga mot ett tillstyrkande. Denna gång var N och hans åsiktssympatisörer mer framgångsrika: K M:t avslog framställningen. Till slut led dock N och oktrojmotståndarna nederlag eftersom König 1731 vände sig direkt till ständerna som gav sitt tillstånd. Frågan togs då inte upp i kanslikollegiet.

I jan 1731 inleddes den riksdag som skulle bli frihetstidens lugnaste. Även om Horns position var ohotad saknades inte problem. Bl a var han osäker på kungens förmåga att skilja på hessiska och sv intressen, ett problem som blivit än mer aktuellt från våren 1730, då konungens far avled och Fredrik efterträdde honom som lantgreve av Hessen-Kassel. Ständerna gav sitt samtycke till att kungen efter riksdagens slut besökte lantgrevskapet. I hans följe ingick från kanslikollegiet N, ett val som säkerligen tillfredsställde både kungen och Horn: N hade Fredriks sympatier, och Horn kunde räkna med att N "höll ett öga" på kungen. För N:s del blev resan synnerligen mödosam — "jag är ensam och representerar uti min enda person ett helt kansli ifrån expeditionssekreterare till kopist och vaktmästare" (brev till Horn 17 aug). Han höll dock Horn väl underrättad om olika propåer från bl a Frankrike, Polen och Österrike. Sannolikt var både N och Horn lättade när kungen i början av oktober lämnade Hessen.

1731 upplöstes de facto hannoverska alliansen genom att Storbritannien slöt fördrag med Frankrikes antagonist Österrike. Frankrike sökte därefter mera aktivt dra in Sverige i sin intressesfär. Den diplomatiska aktiviteten i Europa stegrades ytterligare sedan staternas inbördes förhållanden ändrats i samband med det polska tronföljdskriget, som utbröt 1733. Frankrike ökade då trycket på Sverige och önskade ett sv deltagande i kriget på fransk sida mot Ryssland. Horn hyste dock en "särdeles estime" för England och betvivlade inte dess uppriktighet medan han var mera osäker på Frankrikes avsikter. Några avtal kom inte omedelbart till stånd men förhållandet till Frankrike, Ryssland och England blev under hela 1730-talet det stora utrikespolitiska problemet och det fick också inrikespolitiska konsekvenser. N hade allt mer tillvunnit sig Horns förtroende och fått en stark ställning i kanslikollegiet. Han blev också en av förgrundsgestalterna i samband med de förhandlingar som inleddes med dessa stater.

Sedan franske ambassadören Casteja strax efter årsskiftet 1733/34 gjort nya propåer om en allians, tillsattes i kanslikollegiet en deputation som skulle yttra sig i frågan. I denna ingick förutom Horn även G Bonde (bd 5), J H v Kochen (bd 21), H Cedercreutz (bd 7) och N. De förordade underhandlingar och utsågs i januari av rådet att som kommissarier sköta förhandlingarna med Casteja. Denne gav frikostiga löften om hjälp att från Ryssland återta de förlorade baltiska områdena. Hans senare motsägelsefulla utfästelser väckte dock misstro och detta i förening med den allmänna politiska oron i Europa grundade ett beslut att till 14 maj sammankalla ständerna till ett urtima möte.

Sedan föregående riksdag hade flera tecken på begynnande opposition mot Horn visat sig. Genom det då fattade beslutet — riktat mot Horn — att ett riksråd inte kunde väljas till lantmarskalk kunde han inte heller komma ifråga till denna post. I stället stödde han Carl Emil Lewenhaupt (bd 22), som knappt besegrade sin motkandidat Samuel Åkerhielm. Resterna av det holsteinska partiet, med bl a Gyllenborg i spetsen, sökte nu omintetgöra Horns försiktiga politik.

Från sv sida synes Frankrikes roll som bästa samarbetspartner inte ha ifrågasatts, men Horns meningsmotståndare ansåg att förhandlingarna inte skedde med tillräcklig kraft. I augusti fick han acceptera att kommissionen kompletterades med Sven Lagerberg (bd 22) och Gyllenborg. Samtidigt fick N lämna förhandlingarna under förevändning att han skulle delta i överläggningar med Danmark. Troligen tvingades Horn offra N, som jämte v Kochen var den mest antifranska i gruppen. De danska förhandlingarna resulterade snabbt i en förbundsakt, vari de båda länderna garanterade varandras besittningar. Uppslutningen kring detta avtal var närmast total.

I dec 1734 avslutades riksdagen utan att något avgörande i den franska frågan uppnåtts. Även England hade då föreslagit Sverige ett förbund. På våren 1735 tillsattes en kommission att förhandla med engelska ministern Finch. I denna ingick N tillsammans med Horn, Bonde, T G Bielke (bd 4), J C Strömfelt, v Kochen, Cedercreutz och G Boneauschiöld (bd 5). Från denna tidpunkt pågick således underhandlingar med både Frankrike och Storbritannien. Under intryck av de internationella konjunkturerna blev dock de franska villkoren alltmer "urvattnade" och parterna allt ivrigare att få ett fördrag slutet. I.juni undertecknades en subsidiekonvention, som skulle ratificeras inom två månader. När det gällde England lyckades N och hans meningsfränder inte påverka underhandlingarna. Dessa drevs inte med någon större iver och avstannade helt när de franska avslutats.

N:s antifranska inställning, som från Frankrikes sida hade noterats redan 1731, framträdde klart under debatterna i kollegiet, bl a i början av 1735. Han kritiserade då skarpt Castejas anbud, som han ansåg äventyrade Sveriges frihet och heder. Även om N:s misstro var påtaglig biföll han dock en anslutning till Frankrike, men han ansåg att en sådan inte borde omintetgöra den allians med England han förordade.

Samma dag som konventionen med Frankrike undertecknades anhöll den ryske ministern i Sthlm Bestucheffom förhandlingar om förnyelse av 1724 års rysk-svenska vänskapsfördrag som skulle löpa ut 1736. En kommitté, bestående av bla Horn, v Kochen och N, tillsattes för att underhandla med Bestucheff. Under debatter i kollegiet (bl a 19 juni o 9–10 juli) tillstyrkte majoriteten ett snabbt förnyande av fördraget. N var mycket aktiv i debatterna och hans huvudlinje var att Sverige borde hålla sig väl med Ryssland för att sedan när konjunkturerna tillät ta tillbaka de förlorade provinserna. Denna åsikt blev också kollegiets samlade mening, som bifölls av både konungen och rådet; prolongationen undertecknades i början av augusti. Den franska reaktionen blev dock häftig och ratificeringen av det svensk-franska fördraget uppsköts. Det uteblivna avtalet med Frankrike och utgången av de ryska förhandlingarna ledde till att det franska partiet målmedvetet kunde arbeta för att vid nästa riksdag komma åt Horn och hans vänner, dvs i kanslikollegiet framfor allt v Kochen och N. När ständerna sammanträdde i maj 1738 skördade Horns motståndare frukterna av sin beslutsamhet och skickliga propaganda. Bla utsågs deras kandidat C G Tessin till lantmarskalk, och förhandlingarna med Frankrike återupptogs. Horn och Bonde kunde ej förbigås utan deltog i dessa, i övrigt var det ett franskt villkor att kanslikollegiet skulle utestängas från underhandlingen, ett krav som var riktat mot v Kochen och N. I oktober slöts äntligen ett tioårigt vänskapsförbund med Frankrike. Det systematiska undergrävandet av Horns ställning resulterade i att denne i december begärde sitt avsked och med detta stöd borta var N:s och v Kochens dagar räknade.

Vid denna tidpunkt hade det planerade utrensningsarbetet nått rådet och kanslikollegiet. SU angrep kollegiet för dess agerande i förhandlingarna med Frankrike och Ryssland. I båda fallen, och särskilt när det gällde Frankrike, utpekades N som en av de huvudansvariga för utgången av underhandlingarna. Långa debatter i SU och rådet resulterade i det av hattarna, som Horns motståndare numera kallades, önskade målet: anklagelserna koncentrerades till v Kochen och N. I mars 1739 tvingades båda ansöka om demission. Vad SU synes ha eftersträvat var avsked under förödmjukande former, tom diskuterades om de skulle förklaras fågelfria om de påträffades vid rikets gränser. I sin slutliga skrivelse till rådet yrkade SU på att båda skulle vägras tillträde till hovet, en punkt som dock på grund av kungens tvekan ströks i deras likalydande och samtidiga avsked. Däremot förbjöds de att ha kontakt med utländska ministrar eller brevväxla med främmande hov.

Därmed var N:s ämbetsmannabana slut. Även vid följande riksdag 1740/41 utsattes han emellertid för vad han ansåg vara kränkande undersökningar. Hans försök 1742/43 att få upprättelse misslyckades. Också när det gällde det politiska livet var hans roll i större sammanhang slutspelad. När mössornas ledare 1746/47 möttes för överläggningar brukade de dock samlas hos v Kochen eller N. N framstår som en begåvad, vältalig och skicklig taktiker. Han etablerade och utnyttjade målmedvetet sina kontakter för att nå önskade syften. Särskilt hans planmässiga appellerande till kung Fredrik gav hans karriär en snabb lyftning. I kanslikollegiet övervann han tidigt Horns misstro och blev en av dennes mest betrodda medhjälpare. Tillsammans med v Kochen anses han under perioden 1734–38 ha varit Horns bästa stöd. Genom den ställning han härigenom fick och genom att in i det sista hålla fast vid Horn var dock slutet på karriären oundvikligt. Från N:s inträde i kollegiet var hans bana nära knuten till v Kochens. De synes ha delat åsikt i de flesta viktiga frågor. Som parhästar följs de också åt i tidens källmaterial, och det är betecknande att de gjorde gemensam sorti från den politiska arenan. Även på det rent personliga planet stod de varandra nära: i sitt andra äktenskap var N gift med en syster till v Kochens hustru.

1732 inköpte N ett stenhus på Riddarholmen och här bodde han till 1746, då han tillsammans med sin förmögna andra maka förvärvade godset Haneberg. När den offentliga karriären var slut hade N tydligen inriktat sig på en lugnare tillvaro som godsherre. Han hann dock inte länge njuta av sitt nya liv: knappt två år efter tillträdet avled N.

N efterlämnade en betydande förmögenhet. Det mest anmärkningsvärda i hans kvarlåtenskap var de stora bok- och musikaliesamlingarna, som tyder på att han hade vida kulturella intressen. Biblioteket omfattade drygt 5000 titlar i bla historia, religion, filosofi och statsvetenskap. Musikaliebeståndet innehöll en mängd instrument och olika noter. Under fyra dagar våren 1751 skingrades N:s värdefulla samlingar genom försäljning på Sthlms bokauktionskammare.

Författare

Gunilla Karlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Fragment av N:s arkiv i Hanebergsarkivet, vol 5, RA. Ett ex av riksdagsrelationen 1726-27 i RA (R 5963; jfr Tr arb nedan). Brev från N till bla Fredrik I (M 1477), Ulrika Eleonora (K 250), A Horn (E 4284) o C G Tessin (E 5731 o Ericsbergsarkivets autografsaml), allt i RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Då Kongl. May:tz högt-betrodde man och råd ... Fabian Wrede ... i graf til hvila lades. [Rubr.] Uo o å. 4:o. (4) s. [Dikt undert J. Neresius; dat Sthlm 10 dec 1712.] Annan utg: Fol. (4) s. [Anon; d:o.] Även i D Nordlindh, De rättfärdigas vinning ... [likpredikan över] gref Fabian Wrede ... 10 Decembris anno 1712, Sthlm 1713, 4:o, s 117-120. - Berättelse om riksdagen 1726-1727 afj. Neresius (HSH, d 40, Sthlm 1860, s 280-353).

Källor och litteratur

Källor o litt: Råds- o kabinettsprot 1711-39; Skrivxr till K M:t 1717-39; Kanslikolls:s prot 1729-39; Anglica, vol 528; Danica, vol 464; Galli-ca, vol 539; Hollandica, vol 735 (brev till Preis); Muscovitica, vol 642; R 84 (1742 års akter ..., tom l,tir 302);R2469-70o 2651 (SU:s prot 1726/27 o 1738/39); R 2657 (SU:s handhar 1738-39); Kommerskoll :s prot 1712—19; Svea hovrätts arkiv D VI a 3aa:2 (auskultanteder), E IX b: 1 (N:s första hustrus bouppt) o E IX b:38 (N:s bouppt); Handel o sjöfart, vol 192 (Madagaskarexp); Avskriftssaml 443 (J Archenholtz, Sagubrott af 1734 års riksdag ...); allt j RA. Marks v Wiirtenbergs geneal; Orig:-geneal; Akersteins geneal, RHA.

H Almquist, Gbgs hist, 2 (1935); BorgRP, 3, 1726-27 (1956); Carlander; I Carlsson, Frihetstidens handskrivna polit litt (1967); dens, Parti — partiväsen - partipolitiker 1731-43 (1981); S Carlsson, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700— 1865 (1949); H Danielson, Sverige o Frankrike, 1 (1920), s 73, 223, 225, 279, 2 (1956), s 8, 66, 168, 179, 181 f, 222 f, 229; B Ericsson, Sthlms administration vid 1700-talets mitt (Stadsadministration i Norden på 1700-talet, 1982); S Grauers, Arvid Horn (SBL 19, 1971-73); dens, J H v Kochen (SBL 21, 1975-77); B Hammarlund, Politik utan partier, Studier i Sveriges politiska liv 1726—1727 (1985); S Hedar, En sörmlandsbygd o dess inbyggare (1965); T T:son Höjer, Alberoni o den sv Madagaskarexp 1718 (HT 1938); P-A Karlsson, Merkantilismen o borgarståndets differentiering. Striden om stadsprivilegierna på riksdagen 1726— 27 (1700-talsstudier tillägn Birgitta Ericsson, 1985); K M:t kanslis hist, 1 (1935); Kommerskoll; S Kristiansson, Uddevalla stads hist, 2 (1953); Malmström, 2-3 (1895-97); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971), s 30, 35 f, 39, 41, 71, 95, 97 f, 114, 122, 155, 192; B Ryman, Eric Benze-lius d y (1978); StRR; G H Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); Sveriges apotekarhist, 2 (1918-23); C Trolle-Bonde, [Anteckmar om Bondesläkten,] Riksrådet grefwe Gustaf Bonde, 1 o 3 (1898).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim Nerés, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8834, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunilla Karlsson), hämtad 2019-10-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8834
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim Nerés, urn:sbl:8834, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunilla Karlsson), hämtad 2019-10-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se