Nicolaus Olai Helsingus

Död:1585-09-16 – Strängnäs domkyrkoförsamling, Södermanlands län (begr. i Strängnäs domkyrka)

Biskop


Band 26 (1987-1989), sida 614.

Meriter

Nicolaus Olai Helsingus, d 16 sepl 1585, begr i Strängnäs domkyrka (Sv synodalakter ..., s 22). Inskr vid univ i Leipzig 45, mag vid univ i Wittenberg 11 febr 50, skolmästare vid Strängnäs skola 51, kh i Gävle o prost i Gästrikland 55, ordinarius över Norrland 9 juni 57, biskop (ordinarius) i Strängnäs trol sommaren 63.

G m Ingrid Olsdtr, begr 19 jan 1612 (Laurentius Paulinus Gothus), samt omg trol våren 1587 (Strängnäs hm, s 39) m kh Ericus Birgeri Uplandus i Överselö. Enl obekräftad uppgift skall N tidigare ha varit g m Elin Larsdtr (ibid).

Biografi

N inskrevs vid universitetet i Leipzig under namnet Nicolaus Helsingus Upsalensis, vilket bör innebära, att han var bördig från Hälsingland och studerat i Uppsala. Själv tycks N aldrig ha skrivit sig Helsingus. Uppgifter om hans förhållanden före vistelsen i Tyskland saknas, men han har sannolikt stått i förbindelse med Laurentius Petri (bd 22) redan i Uppsala, där denne då var skolmästare. Till N:s studiekamrater både i Uppsala och Wittenberg hörde säkerligen Martinus Olai Gestritius (bd 25). När N erhöll magistergraden, var Melanchthon alltjämt den lysande auktoriteten i Wittenberg.

Efter återkomsten till Sverige skall N ha blivit hovkaplan, innan han utsågs till skolmästare i Strängnäs. N:s verksamhet där är föga känd. Som prost över Gästrikland och ordinarius över Norrland synes han mycket aktivt ha ivrat för att konsolidera reformationsverket, bl a genom herdabrev och visitationer. N har också verkat för att kyrkobyggnaderna skulle underhållas och repareras. Abraham Angermannus (bd 1) vars studier i Tyskland N och andra kyrkomän understödde prisar i ett brev 1564 denne för att han återupprättat ödelagda kyrkor och inrättat skolan i Gävle. Uppgiften att N grundat Gävle skola (Kjöllerström) har dock ifrågasatts (Ohlsson, Hall). Förhållandet att Gävle från 1557 jämställts med en stiftsstad talar emellertid för att N tagit initiativet till skolan; reformationsmännen strävade efter att förse varje stift med en skola.

N:s utnämning till biskop eller ordinarius — sannolikt utan vigning — anses ingå i en serie kyrkliga tillsättningar 1563 i syfte att balansera kalvinistiskt inspirerade reformkrav, vilka kunde vålla oro inför krigsutbrottet s å. I den s k likvoristiska striden 1564—65 ställde sig N uppenbarligen på Laurentius Petris sida; denne kunde gå med på att i nödfall utblanda nattvardsvinet men inte ersätta det med annan dryck, medan de mer radikala, företrädda av biskopen i Västerås, Johannes Nicolai Ofeegh (bd 20), kunde tänka sig att byta ut vinet enligt den reformerta uppfattningen att nattvarden närmast vore en symbolisk ceremoni. En skrift av N rörande Kristi realpresens i nattvarden har satts i samband med diskussionerna 1565; han angriper där ett argument i den kalvinistiska polemiken mot den evangeliska nattvardsläran.

N synes ha bekräftat ständerdomen över hertig Johan 1563 och likaså ha underskrivit domen över Sturarna 1567, dock utan att medverka i rättegången. N deltog i riksdagen 1564 i Uppsala, varvid han bl a ingick i konungens nämnd vid rättegången mot Olof Gustafsson (Stenbock).

22 nov 1568 undertecknade N sin trohetsförsäkran till Johan III, och i jan följande år medverkade han vid annulleringen av domen över Sturarna samtidigt som han deltog i förnyelsen av arvföreningen. S å samtyckte han tillsammans med Laurentius Petri och Martinus Olai till att Erik XIV i nödfall finge avrättas. Det har antytts (Holmquist), att det bakom detta agerande kan ha legat påverkan från Calvins teser om rätt till motstånd mot en farlig överhet, tankar som året innan utvecklats av Laurentius Petri.

Sedan Erik Gustafsson (Stenbock) friat till sin kusin Malin Sture förbjöds kusinäktenskap av ett biskopsmöte i Sthlm 1570. N — jämte två andra biskopar — gav följande år dispens för giftermålet, stödd på ett intyg från Rostocks teologiska fakultet, men vid kyrkomötet i Uppsala 1572 fick de tre biskoparna återgå till sin tidigare ståndpunkt, då mötet följde ärkebiskopens kraftiga invändningar mot äktenskap i andra led. Samma möte antog 1571 års kyrkoordning. Den innebar det definitiva nederlaget för kalvinisternas strävanden att omforma läran i mer radikal riktning. I kyrkoordningen hade Johan III infört några rader om att tillägg skulle kunna göras. Kyrkomötet beslöt dock, att inga nya ceremonier skulle få införas. Som framhållits (Skoglund) torde man redan nu skymta en opposition mot konungens reformtankar. Vid 1574 års riksdag, där N närvar, hade prästerskapet att ta ställning till flera betydelsefulla kyrkofrågor, bl a ett förslag av Johan III om ändringar i mässceremonielet. Det vållade livliga debatter, eftersom många fruktade att det innebar ett närmande till romersk-katolsk uppfattning. Mötet skulle också välja ny ärkebiskop efter den avlidne Laurentius Petri. Martinus Olai fick majoritet bland prästerna, men Laurentius Petri Gothus (bd 22), som med sin humanistiska bildning stod närmare Johans teologiska åskådning, blev vald med hjälp av konungens och riksrådens röster. N, som själv erhöll ett mindre antal vota, röstade för honom. Efter valet antog prästerskapet huvudstyckena av mässförslaget, de s k tio artiklarna, vilka sedan bekräftades stiftsvis, också av Strängnäs stift med N i spetsen. Artiklarna stod inte i strid med kyrkoordningen men anses bl a ha en syn på nattvarden som inte stämde överens med de sv reformatorernas.

I mars 1575 gav riksrådet och episkopatet Johan III tillstånd att under vissa villkor låta döda den fångne Erik XIV. Även detta beslut underskrev N liksom han gjort 1569.

I diskussionerna inför biskopsvigningarna 1575 intog N samma avvisande hållning mot nyheterna som majoriteten av kyrkoledningen, dock utan att tillhöra de mer framträdande opponenterna. Han ansåg, att bruket av mitra och kräkla skulle dra löje över religionen och att det inte överensstämde med bruket i den äldsta kyrkan. Johan genomdrev dock anknytningen till det medeltida ceremonielet, och vid vigningarna i Uppsala domkyrka assisterade N, bärande dessa attribut.

Biskopsvigningarna var en del av de reformer i gammalkyrklig anda som Johan III önskade genomföra. En annan var Nova ordinantia, som innehöll både tillägg och kommentarer till Laurentius Petris kyrkoordning. N liksom bl a Martinus Olai samtyckte till ordinantian i dess båda redaktioner, mars och juni 1575, sedan episkopatet gjort en grundlig granskning. Trots att den inte stred mot evangelisk lära, utsattes den för bittra angrepp från prästmän som tagit intryck av den framväxande tyska ortodoxin. N:s hållning är något svårfångad, men han tycks ha fått stöd i de teologiska frågorna av hertig Karl. I några brev 1575 uppmanade denne N att förbli vid den lära som varit bekänd i riket sedan Gustav I:s tid och inte medverka till onödiga förändringar. Som lärofäder åberopade han Luther och Melanchthon, vilket ansetts tyda på att han stod främmande för de reformatoriska striderna i Tyskland. Sedan prästerskapet antagit ordinantian, framhöll Karl, att den förnyade kyrkoordningen kunde synas välmotiverad, men han fruktade, att några av de tillfogade punkterna och ceremonierna inte skulle bringa så god frukt som avsågs. Särskilt kunde den enkla allmogen förargas över ändringarna i gudstjänsten. Därför skulle ingen hastig förändring få ske på landsbygden i hertigdömet. Vid Strängnäs domkyrka fick emellertid N förvandla gudstjänsterna efter behag och efter bruket vid andra domkyrkor, dock utan att tillåta något som hade smak av papisteri.

Karl hade kunnat konstatera, att Nova ordinantia stämde överens med de sk Torgau-artiklarna 1574, vilka han rekommenderat N. Hans brev till N tyder inte på att han skulle ha intagit en mer renlärig hållning än N; den försiktiga hållningen i fråga om gudstjänsten i landskyrkorna är enbart taktiskt-politiskt motiverad. I Strängnäs stift tycks således långfastan ha iakttagits, tom vid hospitalet i hertigens residensstad Nyköping. Vid domkyrkan synes de gamla latinska fastehymnerna ha återupptagits såvida de inte fortlevat, något som i och för sig inte stred mot t ex Laurentius Petris gudstjänstsyn. Den evangeliska kyrkan i Sverige hade ännu inte fixerat sin hållning i dessa frågor, vilka delvis betraktades som adiafora.

1576 lät Johan III trycka sin liturgi, Röda boken. Redan dessförinnan hade det uppstått en kris mellan kungen och Karl angående de kungliga och furstliga rättigheterna i hertigdömet. När kungen sökte få mässordningen gillad i hertigens område, avvisades detta. Karl lät därefter i sept de ofrälse stånden i furstendömet avlägga trohetsförsäkringar. Prästerskapets försäkran — där N nämnes först — innehöll bl a en punkt om att inte sprida någon bilära eller anta andra ceremonier än de som varit i bruk sedan kung Gustavs tid.

Vid riksdagen i Sthlm jan–febr 1577 framträdde N vid sidan av Martinus Olai som ledande opponent mot liturgin. Efter hårda förhandlingar antog prästerskapet Röda bokenjämte en förklaring över de tvistiga punkterna, främst nattvardstolkningen, där viss hänsyn togs till oppositionen. N godkände dock mässordningen endast för de små delar av stiftet som lydde direkt under kronan ("subscripsi quantum ad coronam"). Hertig Karl intog en påfallande försiktig hållning, men liturgin infördes icke i hertigdömet. Det finns ingen anledning att se N:s motstånd på annat sätt än som uttryck för hans egen övertygelse. I sitt stift kunde han dessutom räkna med hertig Karls beskydd.

Sedan Johan fått det mer eller mindre nödtvungna godkännandet av liturgin, sökte han trots ökande motstånd genomföra den i hela riket. N varnades då ett par gånger av Karl för att denne oåtspord — hertigen var i Tyskland — ändra gudstjänsten i furstendömet; om N blev ansatt, kunde han ursäkta sig med Karls förbud.

I början av 1580-talet försämrades förhållandet mellan Johan och Karl, vilket bl a yttrade sig i att liturgimotslåndare fick skydd mot konungen i hertigdömet. När prästerskapet vid en riksdag 1582 bekräftade stadgan om kunglig och furstlig rättighet och uttalade, att ordinantian och liturgin skulle brukas i alla församlingar, således även i furstendömet, var N ej närvarande. Efter riksdagen synes han dock ha blivit kallad till Johan. Eftersom N före detta möte ej hann rådgöra med Karl, befalldes han vid hemkomsten till Strängnäs att resa till Nyköping för att rapportera för hertigen. Biskopen anhöll då om att få stanna i Strängnäs och dessutom befrias från sitt ämbete på grund av ålder och svaghet. N fick ytterligare ett par uppmaningar av hertigen att komma så snart han blivit bättre. Innan dess fick han inte befatta sig med någon kyrkotjänst. Som N:s ersättare vid sommarens stiftssynod förordnade Karl N:s svärson Henricus Nicolai Gadolenus (bd 16). Sedan N besökt hertigen några månader senare, utsågs Gadolenus att förestå stiftsstyrelsen under N:s sjukdomstid. Det är okänt, om N senare kunnat upprätthålla sitt ämbete, men det synes ej sannolikt. Han nämns således inte i samband med strängnäsprästernas definitiva nej till Nova ordinantia 1583; det hade varit naturligt, att stiftschefen antingen medverkat eller avstyrt.

Omdömena om N har skiftat. I tidig kyrkohistorisk litteratur sägs han ha varit en allvarlig försvarare av den evangeliska läran (Rhyzelius), medan senare forskning funnit hans hållning osäker och vacklande, ja tom med en dragning åt den liturgiska rörelsen; i samma arbeten kan man dock även finna honom betecknad som en av den stridbara sk Gävle-ortodoxins män (Anjou mfl). Bakom de senare omdömena ligger en tolkning av främst hertig Karls brev till N, som förutsätter att den kyrkopolitiska konflikten hade samma innehåll på 1570-talet som senare och att hertigens politisk-teologiska bedömningar var desamma under hela skedet. På senare tid har dock synen på N blivit mera nyanserad. Det har påvisats, att hertigen visade sin biskop stor uppskattning, när Gadolenus blev domprost (Collmar). Den tid under vilken N verkade var ett utomordentligt dynamiskt skede i den sv evangeliska kyrkans utveckling, men samspelet mellan teologi och politik är svårtolkat och delvis outforskat. Bedömningen av N försvåras dessutom av att källmaterialet rörande honom är tämligen tunt. Det är därför inte lätt att bestämma hans ställning och inflytande, men det är troligt, att han kunnat påverka Karl i teologiska spörsmål. Mycket litet är känt om N:s gärning i Strängnäs stift, men att han var handlingskraftig framgår av hans tidigare verksamhet i Norrland.

Författare

Stefan Östergren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Declaratio thematis (KÅ, årg 3, 1902, Upsala, [2.] Meddelanden och aktstycken [rubr], s 26-30 [i O Norberg, Från 1500-talets strider mot sakramentarierna]). — Resumé av herdabrev [text] (Kyrklig tidskrift, årg 8, 1902, Sthlm (tr Upps), s 196-202 [i Norberg, nedan a a]).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR; HKR; Str hist handhar vol 10; allt i RA. Strängnäs domkapitels arkiv E 1:1, 1:4, ULA.

Acta ecclesiastica apud Suecos (HH 20, 1905); Album Academia: Vitebergensis, 2 (1894); JE Almquist, Om blodsskyldskap såsom äktenskapshinder enligt sv rätt (dens, Str bidr till civilrättens hist, 1953); A Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens sv kyrkoliv. Skriftermål o fasta (1952); L A Anjou, Sv kyrkoreformationens hist, 3 (1851), s 54, 98 f, 122 f, 186; H Block, Karl IX som teolog o religiös personlighet (1918); C Callmer, Sv studenter i Wittenberg (1976); F de Brun, Sv studenter (stencil 1926); Die Matrikel der Universität Leipzig, 1 (1895); K Gierow, Biskopsvigningarna år 1575. Ett nyfunnet dokument (KÅ 1964); BR Hall, Till Gefle läroverks hist 1557-1850 (ÅSU 68-69, 1944, tr 1943); J A Hammargren, Om den liturgiska striden under konung johan III (1898), s 25, 60 ff, 95 ff, 197 f; O Hellström, Laurentius Petri (SBL bd 22, 1977-79); K Henning, Strengnäs stift under den liturgiska striden till Upsala möte 1593 (1893); O S Holmdahl, Karl IX:s förmenta katolicism (KA 1919); H Holmquist, Reformationstidevarvet 1521-1611 (Sv kyrkans hist, 3, 1933); S Kjöllerström, Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV (1935); dens, Biskopstillsättmar i Sverige 1531-1951 (1952); dens, Kräkla o mitra (1965); dens, "Sätt till att ordinera en vald biskop" 1561-1942 (1974); Kyrkoordmar o förslag dertill före 1686 (Handhar rör Sveriges hist, 2:2, 1872); Laurentius Paulinus Gothus, Dagboksanteckningar 1608-1613, cd [H] L[unjd[strö]m (KÅ 1906), s 214; [H] L[un]d[strö]m, Biskopsvign i Upsala domkyrka år 1575 (KA 1913); C-A Moberg, Die liturgischen Hymnen in Schweden, 1 (1947); O Norberg, Från reformationens tid (Kyrkl tidskr 1902); R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); R Persson, Johan III o Nova ordinantia (1973); A Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica 1—2 (1752); J Rosén, Studier kring Erik XIV:s höga nämnd (1955); L-O Skoglund, Martinus Olai Gestritius (SBL bd 25, 1985-87); Skrifter o handhar til uplysn i sw kyrko o reformations hist, ed U v Troil, 3 (1791); SRA 2 (1899); Strängnäs hm, 2 (1964-65); Strängnäs stads hist (1959); K Strömberg-Back, Lagen, rätten, läran. Polit o kyrkl idédebatt i Sverige under Johan III:s tid (1963); Sv synodalakter efter 1500-talets ingång, ser 2 (1909); O Söderqvist, Studier rör förhållandet mellan Johan III o hertig Karl 1576-1582, 1 (HT 1903), 4 (HT 1904); A Theiner, Schweden und seine Stel-lung zum heiligen Stuhl unter Johan III, Sigismund III und Karl IX, 1 (1838), s 406 ff, 442 ff.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Olai Helsingus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2020-10-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8882
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Olai Helsingus, urn:sbl:8882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2020-10-27.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se