Meriter

Nicolaus Stephani, f i Östergötland, d 1595 (Rhyzelius) omkr eller efter 19 dec (Steno Magnis kopiebok) trol i Växjö. Föräldrar: namnen ej kända men levde o bodde i Söderköping febr 64. Var prost o kh i Örebro 15 febr 51, blev ordinarius över Örebro "län" juni 57, ordinarius över Jämtland o kh i Oviken, där, sommaren 63—juni 71, var domprost o kh i Växjö 5 okt 71, vigd till biskop i Växjö 8 sept 83, avgick mellan 17 o 26 okt 95.

Var febr 1564 g m en kvinna vars namn ej är känt o med vilken han då hade barn.

Biografi

Om N:s skolgång och vidare utbildning är ingenting känt. Han kan redan i slutet av 1550 ha tillträtt sin tjänst som prost och kyrkoherde i Örebro. Sedan Gustav I i juni 1558 beslutat att dela de äldre stora stiften i mindre områden, blev Örebro län, omfattande landskapet Närke, en egen kyrkoprovins med N som dess förste ordinarius, ibland också titulerad biskop. I denna egenskap deltog han i riksdagen i Sthlm 1560 och biträdde vid Erik XIV:s kröning året därpå. 1559 hade N, som för övrigt var en duglig stiftschef, och skolmästaren i Örebro fått utstå kungens mycket pregnant uttryckta missnöje med de personer som skickats från stadens skola för att träda i rikets tjänst. Dessa motsvarade på intet sätt de krav Gustav I ansåg sig kunna ställa.

Sommaren 1563 utnämndes N till ordinarius över Jämtland, som fortfarande i kyrkligt avseende låg under sv jurisdiktion. Han hade knappt hunnit installera sig i Oviken förrän kriget med Danmark bröt ut, och sv trupper ockuperade i sept Jämtland. Ett norskt motanfall i slutet av året medförde att N hals över huvud måste fly, varvid all hans egendom gick förlorad och en stor del av hans husfolk, präster och djäknar tillfångatogs. Han begärde därför förflyttning men sedan Jämtland återerövrats av svenskarna, kunde N våren följande år återvända från Sthlm, där han åtminstone periodvis tycks ha vistats under mellantiden. Han torde även ha varit närvarande vid riksdagen i Uppsala, där man som ett led i kampen mot kalvinismen beslutade att avhålla sig från "mjöd- och vattenmässor". N:s ordinariedöme utvidgades i maj 1564 med delar av Tröndelag under den tid dessa var besatta av svenskarna. Han utnämndes i samband därmed till superintendent i Trondheim och ålades särskilt att ha uppsikt över gudstjänstliv, förordna både sv och norska präster och avsätta de dansksinnade eller dem som var avogt inställda mot Sverige.

Som en följd av Stettinfreden upphörde även den kyrkliga sv överhögheten över Jämtland och N utsågs till domprost i Växjö. I denna funktion — och framför allt sedan han blivit biskop — blev N indragen i de alltmer framträdande motsättningarna i fråga om lära och liturgi som präglar Johan III:s förhållande till sv kyrkan. Som ombud för sin biskop, den ålderstigne Nicolaus Canuti, deltog N i kyrkomötet i Uppsala i aug 1572, då ärkebiskop Laurentius Petris (bd 22) kyrkoordning antogs. Sedan Johan III:s mässordning, den sk Röda boken, trots starkt motstånd från delar av episkopatet antagits i febr 1577, utgick i maj en påminnelse till Växjö stift att införa densamma, men så sent som 1580 hade detta ännu inte skett. N:s förman, den i övrigt kungatrogne Andreas Laurentii (Björnram; bd 4) befalldes då i skarpa ordalag att efterkomma beslutet.

I sept 1583 invigdes Andreas i ärkebiskopsämbetet och några dagar därefter blev N och tre kolleger till honom vigda till biskopar; deras val kan ha skett vid ett möte i Sthlm föregående vinter. N fick emellertid se sitt stift minska i storlek, då södra delen av nuvarande Kalmar län och Öland några dagar efter vigningen överfördes till Linköpings stift. I samband med vigningarna skrev samtliga närvarande stiftschefer under en försäkran i vilken de anslöt sig till kungens reformer, dvs både Nova ordinantia och Röda boken. N är en av de få biskopar som inte motsatte sig Johans idéer utan tvärtom betraktade dessa med visst gillande.

N:s positiva inställning till kungens reformer visade sig i dec 1584 då han efter ett stiftsmöte i Växjö utfärdade ett herdabrev, i vilket både Nova ordinantia och mässordningen påbjöds. Han inskärpte vikten av att både prostar och kyrkoherdar såg till att de distribuerades och sedan efterföljdes; däremot nämns intet om bruket av sista smörjelsen, något som kungen förespråkat men som episkopatet varit motståndare till ända sedan 1575. Vissa av punkterna i brevet anses stå katolsk grundåskådning nära (Lundström). Ett annat tecken på N:s följsamhet gentemot kungamakten var återinförandet av ett diakonämbete med särskild vigning i stiftet.

Under 1580-talet försämrades förhållandet mellan kungen och hertig Karl alltmer och hertigdömet blev en fristad för motståndare till Johans kyrkliga reformer. Där hade den nya liturgin inte införts, trots beslut av ett allmänt kyrkligt möte, och biskopen i Strängnäs, Nicolaus Olai Helsingus (s 614), var med hertigens stöd en av dess främsta motståndare. Ett tidvis häftigt skriftligt meningsutbyte mellan de två sidorna hade också blossat upp. I denna situation hör det starkaste uttrycket för N:s lojalitet och reformtrohet hemma. Under hans ledning hölls i maj 1588 ett möte med präster från delar av stiftet, vilket bla resulterade i att en skrivelse riktad mot prästerskapet i Karls furstendöme utfärdades. Denna, som skrevs under av ett 80-tal präster, innebar ett kraftfullt avståndstagande från dem som ej antagit den nya mässordningen och således satt sig upp mot kungen. All förbindelse med dem avbröts. De församlade betygade ånyo Johan sin trohet och lovade att strikt följa liturgin.

Motståndet mot mässordningen växte dock i stiftet och vid ett prästmöte i Växjö i maj 1592 kom oppositionen till fullt uttryck. De oppositionella ville inte längre ha någon befattning med Röda boken, och mötet beslutade att hos kungen begära att den skulle avskaffas och att ett allmänt kyrkomöte skulle sammankallas för beslut om lära och ceremonier. N satte upp en skrivelse härom, och två ombud sändes till kungen i Sthlm. Denne lämnade två svar, det första avvisande men det andra mildare och innebärande att han inte ville tvinga på någon liturgin, som i stiftet kunde få tillämpas med moderation. Växjöprästernas aktion blev snart känd, och N fick motta lyckönskningar från Abraham Angermannus (bd 1), en av de främsta liturgimotståndarna. Stiftets initiativ utgjorde inledningen till ett allmänt avfall från mässordningen i och med att andra stift snart följde exemplet.

I nov 1592 avled kungen och i febr året därpå samlades Uppsala möte. N deltog inte, men ombud för honom infann sig, vilka gjorde avbön för agerandet under 1580-talet. Enligt kallelsen till mötet skulle såväl ärkebiskop som "lydbiskopar" väljas. Härigenom avsåg mötet att finna ersättare för N och Jacobus Johannis i Skara, vilka båda var ålderstigna. Deras handlande under 1580-talet kan också ha bidragit till den förhärskande inställningen. Omedelbart efter ärkebiskopsvalet 15 mars valdes biskopar till Växjö och Skara. Mötet hade troligen räknat med att N och hans kollega ställda inför fullbordat faktum självmant skulle avgå. Så skedde dock inte; N vägrade att frivilligt lämna sin tjänst åt den valde Olaus Martini, och eftersom utnämningsrätten låg hos kung Sigismund, drevs frågan inte längre vid detta tillfälle. Mellan N och de av stiftets ombud, bl a domprosten, som i Uppsala samtyckt till hans avsättning uppstod svåra motsättningar. N synes dock lojalt ha rättat sig efter Uppsala mötes beslut; i april 1593 utfärdade N ett herdabrev, i vilket han redogör för mötet och förklarar innebörden av besluten. Han behandlar särskilt det vid nattvardsfirandet förekommande bruket av elevation, som nu borde avläggas. Brevet, som beträffande ceremonier präglas av en moderat inställning, innehåller även en skarp polemik mot "papistiskt avguderi".

Frågan om N:s avgång hölls emellertid öppen; hösten 1594 tog ärkebiskopen upp den med hertigen, och vid ett kyrkomöte i Uppsala i febr året därpå försökte såväl ärkebiskopen som biskoparna i Linköping och Västerås få N att träda tillbaka, men han vägrade envetet och for ut i häftiga beskyllningar mot de medlemmar av hans domkapitel som verkat för hans avgång. Vid riksdagen i Söderköping 1595, där N var närvarande, fick den segslitna frågan sin lösning. Prästerskapet i stiftet begärde hos hertig Karl att fa den i Uppsala valde till stiftschef samtidigt som de anhöll om ett underhåll åt N. Då ständerna beviljat hertigen rätt att interimsvis tillsätta högre ämbeten, utnyttjade han den till att ingripa i denna fråga; inom några dagar hade N trätt tillbaka och hans efterträdare blivit vald. N:s åskådning anses ha varit präglad såväl av melanchthonsk humanism som av den traditionalistiska teologi som växt fram under Laurentius Petri. Däremot var han mycket litet påverkad av den under 1500-talets senare årtionden uppträdande ortodoxa renlärigheten. I förening med en av allt att döma utvecklad lyhördhet inför k påbud medförde detta att N blev en av de få kyrkliga ledare som inte endast accepterade utan även i viss mån aktivt verkade för Johan III:s kultiska reformer.

Författare

Lars-Olof Skoglund

Arkivuppgifter

En vol innehållande bla Nova ordinantia o N:s egenhändiga antecknrar i Uppsala domkapitels arkiv I V: 1-2, ULA. Ett brev från N i Skriv:er till konungen, Erik XIV, RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: RR 12 maj 1564; Kopiesaml I, vol 438 (Steno Magnis kopiebok), allt i RA.

A Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens sv kyrkoliv. Skriftermål o fasta (1952), s 121; dens, Högmässa o nattvardsgång i reformationstidens sv kyrkoliv (1954), s 281; N Beltzén, Den kyrkliga försvenskn:en av Jämtland-Härjedalen (KÅ 1944), s 171; H Berg o I Svalenius, Tiden fram till 1718 (Växjö stads hist, 1, 1956), s 172; T Berg, Riksdagens utveckl under den äldre Vasatiden 1521-1592 (Sveriges riksdag, 2, 1935), s 286;J Bromé, 1537 — 1645 (Jämtlands o Härjedalens hist, 2, 1945), s 116, 142 f; M Collmar, Biskoparna i Örebro (Från bergslag o bondebygd 1952), s 106 ff; B Ericsson, Den sv förvaltn:en i Jämtland 1564— 1571 (Hist studier tillägn Nils Ahnlund, 1949), s 91; GIR 29 (1916), s 255 f; JA Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (1898), s 85-88, 226 f; O Hellström, Elevationsstriden o enighetsförbundet ¦efter Uppsala möte 1593 (KÅ 1942), s 91; H Holmquist, Reformationstidevarvet 1521-1611 (Sv kyrkans hist, 3, 1933), s 7 f; Härnösands hm, 3 (1925); O Jägerskiöld, Johan III:s aktion mot prästerskapet i hertig Karls furstendöme 1588 (Hist studier tillägn Nils Ahnlund, 1949); S Kjöllerström, Striden kring kalvinis-men i Sverige under Erik XIV (1935), s 200; dens, Biskopstillsättmar i Sverige 1531-1951 (1952), s 32, 47 ff; dens, Kräkla o mitra (1965), s 99, 101 f; H Lundström, Undersökntar o aktstycken (1898), s 48; I Montgomery, Värjostånd o lärostånd (1972), s 143 f; R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946), s 182 ff, 261, 268; R Persson, Johan III o Nova ordinantia (1973), s 142; A Rhyzelius, Episcopo-scopia Sviogothica, 1-2 (1752); SRA 2 (1899); Strängnäs hm, 2 (1964-65); Växjö hm, 1 (1921), 8 (1934); S Östergren, Nicolaus Olai Helsingus (SBL, bd 26, 1987-89).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Stephani, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8885, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8885
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Stephani, urn:sbl:8885, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-23.