Christine Nilsson

Född:1843-08-20 – Vederslövs församling, Kronobergs län (i Sjöabol (kallad Snugge))
Död:1921-11-22 – Växjö domkyrkoförsamling, Kronobergs län

Operasångare


Band 26 (1987-1989), sida 686.

Meriter

Nilsson, Christine, f 20 aug 1843 på gården Sjöabol (kallad Snugge) i Vederslöv, Kron, d 22 nov 1921 i Växjö. Föräldrar: lantbrukaren Jonas N o Stina-Cajsa Månsdtr. Sångstudier för Adelaide Valerius (g Leuhusen; bd 22, s 597) i Halmstad, för Franz Berwald (bd 4) i Sthlm 59-60, i Paris 60–64, knuten till Théâtre Lyrique där okt 64okt 67, framträdde vid Her Majesty's i London flera säsonger 67-81, vid Operan i Paris 68-70, i USA 70-72, 7374 o 82-84, i S:t Petersburg o Moskva 7274 o 77, i England 75, i Sthlm 76, 81 o 85, i bl a Wien 7778, i Tyskland, Frankrike o Österrike 8587, i London maj-juni 88.  LMA 69.


G 1) 27 juli 1872 i London, Westminster Abbey, m bankiren Auguste Rouzaud, d 22 febr 1882 i Paris, son till Arséne R; 2) 13 mars 1887 i Paris, Madeleinekyrkan, m don Angel Ramon Maria Vallejo y Miranda, greve de Casa Miranda, d 1902.

Biografi

N var enda flicka och yngst i en syskonskara på sex. Hon röjde tidigt musikaliska anlag och omsatte dem i fiolspel och sång. På så sätt kunde hon också bidra med välkomna slantar till hemmet. På ålderdomen skildrade hon föräldrarna sålunda: "Det var fattigt i föräldrahemmet och mor var aldrig riktigt glad vid mig. Inte förrän jag började förtjäna grindpengar och spelpengar och kunde hjälpa till i arbetet. Men far var snäll. Han tog mig alltid i försvar. — Var snäll mot henne, mor, sa han. Den flickan blir det något av." Snart var N känd som Stina på Backen, "spelflickan", som i sällskap med någon äldre sjöng visor och spelade fiol på logdanser och marknader. Utom hennes egna och den lokala muntliga traditionens berättelser om hennes frejdiga färder på den värendska landsbygden finns också skriftliga vittnesbörd. Tidningen Fäderneslandets redaktör Nils Munck af Rosenschöld (s 6) reste 1855 till Malmö förbi N:s hem i Lövhult och skrev några artiklar om denna resa. Han berättar där om den elvaåriga N, som spelade fiol och med klingande röst sjöng sångerna I hembygdens dalar och Hu, det är så kallt, så kallt, jag fryser. Ett ännu påtagligare bevis för det intryck hon måste ha gjort är den småländske konstnären Bengt Nordenbergs lilla tecknade skiss av henne, som gjordes när hon var i åtta-tioårsåldern och då konstnären antagligen såg henne på en marknad.

I juli 1857 var N på sommarmarknaden i Ljungby, där hon spelade fiol och sjöng. Bland dem som hörde henne var häradshövdingen Fredrik Tornérhielm. Han ordnade så att hon fick göra en uppsjungning for målarinnan och sånglärarinnan Adelaide Valerius som snart tog hand om N:s undervisning. Men först måste N få en ny hemmiljö. Faderns tillstånd inhämtades, och med Tornérhielm som första mecenat inackorderades hon hos en familj i Halmstad, där hon "först fick lära sig tala riktigt, sedan pianospelning och sång under ledning av Mlle Valerius". Även grunderna i franska och tyska tillägnade hon sig med märklig snabbhet. En ny mecenat trädde småningom till, vinhandlaren Carl Rudolf Koch i Gbg.

Berwald hörde N när hon var 15 år och skrev lyriskt om hennes sång och hennes "sceniska" apparition. Han blev hennes andra sånglärare. "Utrustad med linne åtminstone för sex år" kom N till familjen Berwald, där hon skulle bo i ett år. N imponerade på omgivningen med sina framsteg i musik och språk, sitt livliga infallsrika väsen och sin glada charm. Berwald ordnade ett par konserter för N, den första med både drottningen och änkedrottningen som inbjudna. Tornérhielm och Valerius, nu gift Leuhusen, kände dock fortfarande ansvar för hennes utbildning och ansåg att hon hos Berwald inte fick den sångundervisning hennes gåvor berättigade henne till. De tvivlade även på hans lämplighet som konsertgivare med N i sångpartier som hon ännu ej var vuxen. Kring hans ekonomiska arrangemang hade det också förekommit obehagliga tidningsskriverier. N synes aldrig ha anfört någon kritik mot Berwald; tvärtom framhöll hon senare sin stora tacksamhet gentemot honom och familjen. Tornérhielm och Leuhusen beslöt dock att N snarast skulle skickas till Paris för kvalificerad undervisning.

Som sjuttonåring kom N till Paris, där Leuhusen småningom som N:s lärare valde Pierre-Francois Wartel, skolad i Italien, "det enda land där man verkligen kunde lära sig sjunga". I två och ett halvt år lät Wartel sin elev sjunga aa, a, i, på varje skalans ton; bara det sista halvåret fick hon sjunga ord. För att ge henne den perfekta drillen gjorde han upp en tvåårsplan. Hemma i Lövhult skrevs i husförhörslängden om N: "Musikaliska anlag. Vistas i Paris."

Praktiskt taget okänd fick N ett engagemang på Théâtre Lyrique, den nyaste av Paris fyra operascener. Hon debuterade där som Violetta i Verdis Traviata 27 okt 1864. Hon var 21 år och hon hade framhållit för teaterdirektören Carvalho att hon ansåg sig allför ung för rollen. "Jag måste tillstå att jag endast skötte den vokala delen av rollen tillfredsställande," sade hon själv senare. Kurtisanrollen harmonierade föga med de egenskaper som utmärkte skådespelerskan, framhöll en kritiker i Revue des deux Mondes. Han tyckte att debutanten spelade med oändligt mycken charm och rörelse. Redan nu beskrev flera kritiker drag i N:s konstnärliga personlighet som i fortsättningen ofta skulle framhållas: Det fanns något aristokratiskt, distingerat över hela hennes person — men också, enligt en kritiker, "en ärbar enkelhet, ett trånande behag, en obeskrivlig charm och renhet". Tidningen Le Moniteur konstaterade att N:s röst inte hade Adelina Pattis makalösa välljud, inte heller ännu sin rivals virtuositet: "Mlle Patti, det är den dyrkansvärda Verkligheten; Mlle Nilsson, det är Idealet, ännu mer dyrkansvärt".

Det var en stor, om än inte sensationell framgång. Denna kom några månader senare när N sjöng Nattens drottning i Trollflöjten. Carvalho var den förste i Paris som spelade en relativt trogen version av Mozarts opera, och den blev hans största succé dittills, säkerligen till stor del beroende på N:s insats. Den aktade kritikern Blaze de Bury ansåg att N hade förstått Mozarts tanke rned musiken för Nattens drottning.

Under en kort semester efter vårsäsongen 1865 besökte N sin hembygd men inte Sthlm, till Berwalds stora besvikelse; han hade närt stora drömmar om att turnera med henne i Sverige. Återkommen till Paris sjöng N åter Mozart och Verdi. Carl Snoilsky, som var attaché vid sv beskickningen, skrev hem: "Hon är förtrollande den kvinnan! Anse inga lovord i tidningarna överdrivna! Jag kom till teatern högst avogt stämd mot henne, uttråkad av det fadda sätt, på vilket de sv bladen utpuffat henne, men jag blev fullkomligt besegrad från första ögonblicket".

N:s tredje roll hösten 1865 blev Martha i Friedrich v Flotows opera. Det var åter tid för en jämförelse med Patti, som var jämngammal med N men hade sjungit opera i flera år. Operasångerskan och pedagogen Pauline Viardot-Garcia yttrade vid den här tiden: "Vill ni gå och höra något alldeles bländande, briljerande och häpnadsväckande — gå då till Patti! Men vill ni höra något snillrikt, bestickande vackert och kunnigt, som vinner i skönhet varje gång — gå då till N."

Berättelsen om N:s fattiga barndom var snart känd i Paris och en tidning skrev om henne: "Man klandrar henne ibland för hennes vackra ansiktes kyla, men betrakta det uppmärksamt och ni skall finna att denna skenbara kyla inte är något annat än en mild melankoli som avtecknar sig i alla hennes drag. När fattigdomen har gått fram över ett barnansikte, lämnar den spår efter sig som välgång och ryktbarhet inte kan utplåna." Utan tvekan fanns det ett inslag av kyla i hennes spel; detta påtalades ibland även av hennes mest beundrande kritiker.

Våren 1866 spelades Don Juan samtidigt på tre av Paris operascener. Théâtre Lyriques uppsättning tycks ha varit den bästa. N sjöng här Elviras roll, och ett par kritiker hävdade att hon genom sin tolkning gjorde Elvira till den viktigaste kvinnorollen i operan. Ett nytt genombrott fick hon sommaren 1867 på Her Majesty's i London. Teaterns direktör J H Mapleson kontrakterade henne för den roll som väl skulle bli hennes viktigaste: Margareta i Gounods Faust. Med Traviata blev hon ett känt namn i London; med Margareta blev hon "the talk of the town". Illustrated London News skrev om hennes lysande och sköna tolkning; kritikern hade aldrig sett en rolltolkning som gjort ett starkare intryck på publiken. I stället för planerade tio föreställningar blev det 20. På konserter sjöng hon sv "folkvisor", framför allt Fjorton år va'ja' i Filpesta' och Vårvindar friska.

N återkom till Théâtre Lyrique hösten 1867, men kontraktet gick ut 1 nov. Då hade hon redan börjat repetera på Stora Operan, där hon skulle sjunga Ofelias roll i den nya operan Hamlet av A Thomas. Nyligen hade sv studentsångare hemfört segern i en stor körtävlan, där de bl a sjungit Näckens polska. Någon, kanske N själv, kom på att denna musik borde läggas in i en stor aria för Ofelia, vilket också skedde. Hamlets roll kreerades av tidens kanske mest framstående barytonsångare, J B Faure. Det torde vara klart att han och N gjorde operan till den närmast makalösa framgång den blev våren 1868. På premiären 9 mars gav föreställningen en recett på 14 500 francs, den högsta någonsin på Operan. Under våren slogs alla publikrekord. Publik och kritik syntes eniga i sina lovord över Ofelia och en kritiker konstaterade att detta var den mest poetiska gestaltning han någonsin hade bevittnat på scen.

N tycks ha vunnit publiken och kritiken i London lika mycket som Jenny Lind (bd 23) tjugu år tidigare. Musical Times skrev att hennes röst var en av de härligaste som någonsin hörts och att den, när hon återvände till London efter ett år, föreföll ha blivit fylligare men samtidigt hade bevarat den på en gång smältande och genomträngande glansen i sina högre toner och den säregna tjusningen i det lägre registret som en hög sopran så sällan besitter. Hon hade utvecklats som skådespelerska och röjde nu både temperament och lidelse. Detta ansågs hon visa i Donizettis Lucia di Lammermoor, som blev hennes nya stora roll i London. Däremot var N sannolikt inte särskilt lyckad som Cherubin i Figaros bröllop.

I Paris sjöng N vid Rossinis jordfästning i nov 1868. Hamlet spelades fortfarande på Operan med samma framgång som på våren. Samtidigt förberedde hon sig för nästa stora roll: Margareta, nu på franska, inte på italienska som i London. Rollen hade i Paris dittills identifierats med Mme Garvalho på Théâtre Lyrique. N:s tolkning var en triumf — för Mme Carvalho, skrev en tidning elakt efter premiären i mars 1869. Men mycket snart skulle alla ansedda kritiker vara överens med sina kolleger i London: N:s Margareta var en gripande skön gestaltning.

Ytterligare tre betydelsefulla roller tolkade N 1869: Donna Elvira och Ofelia på sommaren i London, Mignon på hösten i Baden-Baden. 1870 blev lika rikt på nya uppgifter: Alice i Meyerbeers Robert le Diable, på franska i Paris, på italienska i London, grevinnan i Figaros bröllop och Desdemona i Rossinis Otello. N:s gage i London hade dubblerats sedan debuten där tre år tidigare; hon fick nu 100 pund per föreställning. 30 april 1870 tog N med en recettföreställning avsked från parisoperan — för alltid. Behållningen för kvällen, 22 000 francs, var den största dittills i Operans historia, och hon överlämnade hela beloppet till artisternas hjälpkassa.

Stora turnéer i USA hösten 1870 - sommaren 1872 väckte naturligtvis till liv minnen av Jenny Linds legendariska konserter 20 år tidigare. "N:s röst är strängt taget inte jämförbar med någon annan konstnärs än Jenny Linds, och den påminner mycket om hennes i sin förening av väldig kraft och känslighet. I förfining och säker intonation överträffar hon kanske sin föregångerska" (New York Herald Tribune). På konserterna sjöng hon arior ur sin egen repertoar, opera såväl som oratorium — men också folksånger som Home, sweet home, Old folks at home och Fjorton år. Under den andra USA-turnén sjöng N i operaföreställningar alla sina stora roller.

I juli 1872 gifte N sig med en ungdomsvän, en relativt okänd bankman som under de kommande åren skulle följa med på alla hennes turnéer. Närmast i tur stod engagemang i S.t Petersburg och Moskva. Peter Tjajkovskij framhöll bl a N:s mycket stora omfång och såg orsaken till hennes betydande framgång inte så mycket i hennes sångliga företräden som i förbindelsen mellan ett ovanligt sympatiskt yttre och en genial framställningsförmåga, som obetingat anvisade henne första platsen bland tidens operasångerskor. Han ansåg att N förkroppsligade den "ideala typ av kvinnligt behag som Shakespeare och Goethe drömde sig, då de skapade sina odödliga gestalter Ofelia, Cordelia, Julia och Margareta". I S:t Petersburg blev N föremål för storartade hyllningar. I samband med den sista Faustföreställningen fick hon motta smycken med smaragder, diamanter och briljanter från både abonnenterna och tsaren.

Under en ny turné i USA 1873–74 hade N tre nya roller i bagaget: Leonora i Trubaduren, Valentine i Meyerbeers Hugenotterna och Elsa i Lohengrin. I London, liksom i USA, fick hon mycket beröm för denna vidgning av sin repertoar. Man noterade att detta ur dramatisk synpunkt var ett stort framsteg. Ett relativt misslyckande på den väg hon nu slog in på ansågs vara bättre än de största framgångar såsom blott och bart uttolkare av "lätta" sopranpartier (Musical World). Som Elsa i Lohengrin överträffar Mme N sig själv, konstaterade Saturday Review.

I Paris invigdes hösten 1874 den nya operan. N skulle sjunga men måste avstå på grund av svår förkylning, vilket väckte uppmärksamhet, eftersom turerna hade varit många innan kontraktet undertecknades. Hon skulle aldrig komma att sjunga där. Hemma i Sverige klagade man över att inte få höra henne. En resa till Sthlm blev till sist av i aug-sept 1876. Vid bejublade föreställningar sjöng hon Margareta, Valentine och Mignon. "N i Mignon är en äkta Smålands Mignon, men förtjusar alla till slut," antecknade operachefen E af Edholm. Under vistelsen i Sverige besökte N sina barndomstrakter och gav syskonen 4000 rdr var, så att de skulle kunna sitta på skuldfria gårdar. Ett nytt besök i Sthlm kom i okt 1881 då stora festligheter anordnades i samband med kronprins Gustavs förmälning med prinsessan Victoria. N sjöng vid galaspektaklet på Operan 5 okt och vid ytterligare två föreställningar, den ena till förmån för Sthlms fattiga.

Ett hårt slag drabbade N när hon och maken återvänt till Paris: Hennes man bröt samman under trycket av misslyckade aktiespekulationer. Han lades in på den berömde Charcots klinik, där hans förvirring enligt en tidningskorrespondent bl a tog sig uttryck i att han klättrade allt högre upp i parkens träd, i tron att han var en aktie som steg. Han avled en kort tid därefter, i början av 1882. N hade lånat honom nära en kvarts miljon francs, som hans släktingar vägrade betala tillbaka. Hon vann en process mot dem men gav en stor del av pengarna till en svägerska som hade erkänt det berättigade i N:s anspråk.

Under en stor USA-turné 1882–83 med endast konserter på programmet inföll invigningen av Metropolitan i New York, där N sjöng Margareta i Faust, som var invigningsoperan 22 okt 1883. En tidning skrev att N:s konst hade utvecklats i värdighet och förfining, även om hennes röst hade förlorat sin första ungdoms friskhet och hennes figur hade börjat anta matronans konturer. N sjöng på Metropolitan flera gånger under senhösten 1883, bla i det sista parti hon studerade in, titelrollen i Ponchiellis La Gioconda. Därpå följde i början av 1884 en turné i USA.

Ett mörkt blad i N:s minnesalbum var den hemska olycka i Sthlm som kom att knytas till hennes namn. I sept 1885 gav hon tre konserter i MA:s stora sal. Efter de två första hade hon sjungit från en balkong på Grand hotel och efter den tredje konserten, 23 sept, hade minst 30 000, kanske närmare 50 000 personer samlats för att höra henne. Under hennes sång, Fjorton år och Värmlandsvisan, var allt lugnt, men när folkmassan skulle skingras, uppstod av någon aldrig helt klarlagd anledning panik i närheten av Palmeska huset. Fruktansvärda scener utspelades, och sexton kvinnor och två flickor trampades ihjäl, medan ett sjuttiotal personer skadades.

1885–87 gav N konserter i flera länder men sjöng inte längre opera. "Tjugotre års operasång borde vara fullt tillräckligt för vem som helst", sade hon en gång. För Elin Wägner förklarade hon: "Jag ville inte återkomma till platser där man känt mig förut, och spela mina gamla roller, och veta att man sade om mig: Hon är inte ung mer, icke så smärt, icke så intagande, som när vi kände henne för så och så många år sen". Vid sina två avskedskonserter i London maj–juni 1888 var N ännu inte fyllda 45 år. Hennes röst finns inte bevarad och givetvis togs inte heller någon film som kan ge en föreställning om hennes sceniska framställningskonst.

I mars 1887 hade N ingått äktenskap med den spanske greven Angel de Casa Miranda, och därmed blev hon grevinna de Casa Miranda. Paret bodde ömsom i Paris, ömsom i Madrid, men efter makens död blev Paris N:s hemvist. Från 1895 besökte hon nästan regelbundet Sverige och köpte ett hus nära Växjö, Villa Vik vid Toftasjön. Vid spelmanstävlingar visade hon sitt intresse för den folkmusik hon sedan barndomen var förtrogen med. N avled i Växjö och vilar i ett mausoleum på Tegnérkyrkogården där. Hon efterlämnade en förmögenhet på ett par miljoner kronor. Viktig var den stora donation som möjliggör det årliga utdelandet av de sk Christina Nilsson-stipendierna (1987 utdelades stipendier till ett belopp av 110 000 kronor och i jan 1988 var fondens behållning 1 670 000 kronor).

Författare

Nils-Olof Franzén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar efter o om N i Musikhist museet (brev till o från N, klipp), Sthlm o i LUB (klipp). - Brev från N i GUB, KB (bl a till C Jungstedt, K Valentin o många till M Jungstedt), LUB (många till M Jungstedt), RA, SSA, UUB o B FA (till Oskar II).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: A few words about public singing (The North American review, vol. 136, New York 1883, s 568-570 [i n:o. 319, juni]). - Om röstens utbildning. Några råd till unga sångerskor (Ny illustrerad tidning, årg 30, 1894, Sthlm, fol, s 93, 163 [i nr 9, 3/3, o 16,21/4]).

Källor och litteratur

Källor o litt: A Ahnfelt, Europas konstnärer (1887); G Biörck o T Christensson, "CN-olyckan" 1885 (Nord medicinhist årsb 1976); B Carlsson, Kristina N, grevinna de Casa Miranda (1921); G de Charnacé, Les étoiles du chant, 2 (1869); H de Curzon, Croquis d'artistes (1898); E af Edholm, Mot seklets slut (1948); HS Edwards, The Prima Donna (1888); L Engel, From Mozart to Mario (1886); C Torsstrand, Nordens näktergal, Kristina N:s lefnadssaga ... berättad af henne själf o efter andra källor (Julstämning 1914); N-O Franzén, Christina N, en sv saga (1976), o där anf litt; H Klein, The Reign of Patti (1920); dens, The Golden Age of Opera (1933); dens, Great Women-singers of my Time (1968); M Leche Löfgren, Kristina N (1944); O Liden, Bidr till Ljungby köpings hist (1928); J Lind, Jenny Lind utom scenen, förtroliga brev ... ed L Dahlgren (1928); JH Mapleson, The Mapleson memoirs, ed H Rosenthal (1966); T Norlind, Kristina N, grevinna de Casa Miranda (1923); C Snoilsky, Carl Snoilsky o hans vänner. Ur skaldens brevväxl [ed R G:son Berg], 1 (1917); A Soubies, Histoire du Théåtre-Lyrique 1851 — 1870 (1899); S Tornehed, Christina-minnen i det småländska landskapet (Småländska strövtåg genom fem sekler, ed L-O Larsson, 1976); E Wägner, Hur Stina i Snugge blef diva i Paris ... (Idun 1913, CN nr 17 aug).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christine Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils-Olof Franzén), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8940
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christine Nilsson, urn:sbl:8940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils-Olof Franzén), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se