Meriter

von Melen, Berend, d 2 sept 1561 på Herbsleben i Thüringen (Gillingstam, s 661). Föräldrar enl obestyrkt uppgift (DAA): Hans v M o Margrethe Bertramsdtr von Loben. Kom till Sverige 20, slagen till riddare i samband med Kristian II:s kröning nov 20, hövitsman på Stegeborgs slott nov 20–dec 21, trädde i sv tjänst vintern 22, "överste kapten till sjöss" sommaren 22, överbefälhavare för tåget mot Skåne nyåret 23, riksråd 2 (HH) eller 3 (SRA) juni 23, erhöll Kalmar slott o län i förläning sommaren 23, överbefälhavare för ett erövringståg mot Gotland våren 24, lämnade sv tjänst vid midsommartid 25, inträdde senare i tjänst hos kurfursten Johan den ståndaktige o dennes son o efterträdare Johan Fredrik av Sachsen, hauptman i Schweinitz, amtman där 29, landvogt i Sachsen 39, ståthållare för Braunschweig-Wolfenbüttel 42–47, lanthovmästare i Thuringen 47–61.

G 1) 4 okt 1523 i Söderköping (Ljung 1948 o 1949) m Margareta Eriksdtr (Vasa), d tidigast 1542, dtr till riksrådet Erik Karlsson (Vasa) o Anna Karlsdtr (Vinstorpaätten) samt änka efter hövitsmannen på Kalmar Erik Knutsson (Tre rosor); 2) sommaren 1544 m Elisabeth v Warberg, d senast 1559 (Gillingstam, s 661).

Biografi

M tillhörde en berömd adelssläkt från Thüringen, som kan följas bakåt till 1200-talet. Stamgodset hette Mila och M skrev sig även v Mila. Medlemmar av släkten trädde omkring 1500 i dansk tjänst.

M hade före sin vistelse i Sverige tjänat sina sporrar som militär. Det var också som sådan, som han skulle göra sina främsta insatser i tjänst. Han anförtroddes ledande militära uppgifter både till sjöss och till lands. Sommaren 1522 var han och Lars Siggesson (Sparre) befälhavare för en förenad svensk-lübsk flotta, som intog Bornholm och hotade Helsingör och Khvn. Aret därpå ledde M ett tåg mot Skåne, som svenskarna och Lübeck startat på nyåret 1523. Efter ett misslyckat försök att överskrida skånegränsen ryckte M i april i stället in i Blekinge, som underkastade sig. Nya tåg planerades mot Skåne, men M fann att hans trupper var otillräckliga och att han saknade möjligheter att betala knektarnas sold. Han slöt därför stilleståndsavtal med den skånska adeln.

Riksdagen i Vadstena 1524 fattade beslut om erövringståg mot Gotland, och M utsågs till ledare för expeditionen, som satte igång i maj. Utan svårighet intogs den gotländska landsbygden. Svårigheterna uppstod i stället med Visby. Som befälhavare på Visborgs slott satt Sören Norby och försvarade sig med stor kraft. De för belägringen avsedda kanonerna saknade ammunition, sedan skeppen med denna gått förlorade. Genom recessen i Malmö 1 sept 1524 mellan Sverige och Danmark bestämdes att Sverige skulle överlämna Gotland till Danmark, om Visborg ej erövrats av de sv trupperna denna dag. Så hade inte skett. Fälttåget hade därmed misslyckats.

M, som tidigare stått högt i Gustav I:s gunst, anklagades nu för slapp krigföring och förrädiska stämplingar med fienden. På nyåret 1525 inbjöds han till Sthlm. Gustav I hade hösten 1524 fått rätt att fritt förfoga över länen och var nu angelägen att få bort honom från det viktiga gränsfästet Kalmar. Klagomål från allmogen hördes över de utländska herrarna, och den sv aristokratin var heller inte nöjd med M:s maktställning. M infann sig i Sthlm först sedan han fatt lejdebrev från kungen och riksrådet. Han lämnade dock Kalmar i sin bror Henriks händer för att skapa säkerhet för sig och sin familj. I M:s ställe erhöll Nils Eriksson (Bielke) slottsloven på Kalmar. Han hade också snart intagit länet och staden, men slottet höll stånd. Henrik M vägrade att överlämna slottet åt någon annan än sin bror. M kvarhölls i Sthlm, kanske som fånge, men måste till slut sändas ner till Kalmar för att få slottet överlämnat. I samband med ett dryckeslag lyckades M ensam ta sig in i slottet och därifrån göra utfall mot staden. Vid midsommartid lämnade han tillsammans med sin hustru och bror Kalmar sjövägen. Dessförinnan anförtrodde han slottet åt Henrik Jute, tidigare i Sten Sture d y:s tjänst. På slottet fanns också den sistnämndes son Nils Sture. Slottet måste till sist intas med storm.

På vägen till Tyskland skrev M från Ronneby till smålänningarna att de skulle göra uppror och verka för Nils Sture och Sören Norby. Han sökte också kontakt med den landsflyktige Kristian II och företog värvningar för dennes räkning. På olika sätt uppmuntrade han dennes planer på ett krigståg mot Sverige. Över huvud skulle M i fortsättningen spela en betydelsefull roll i den sv utrikespolitiken. Han förblev länge en negativ faktor för Gustav I genom sin starka ställning hos den sachsiske kurfursten och inom det schmalkaldiska förbundet. I samband med grevefejden anknöt han till Lübeck och dess allierade. I freden i Hamburg 1536 mellan Lübeck och Danmark bestämdes att den danske kungen Kristian III skulle vara skiljedomare mellan M och Gustav I. Denne avvisade dock detta med harm, och någon skiljedom kom inte till stånd.

Under de närmaste åren spelade M en viktig roll. Han knöt an till Gustav I:s fiender och arbetade intensivt för ett krigståg mot Sverige; bl a väntades hertig Albrekt av Mecklenburg och Henrik VIII av England ge detta sitt stöd. Ett antal dokument föreligger, där Sveriges delning skisseras. Det schmalkaldiska förbundets ledande män som kurfursten Johan Fredrik av Sachsen stödde honom. Gustav I hindrades därför 1538 att inträda i förbundet. Brömsebroförbundet 1541 mellan Sverige och Danmark skapade möjligheter för en förlikning mellan M och Gustav I. I mars 1542 lyckades Kristian III av Danmark åstadkomma att M mot 12 000 daler avstod från sina anspråk på den sv kungen. Han skulle inte företa sig något mot honom, under förutsättning att Gustav I avgav ett liknande löfte. Denne ville dock inte acceptera uppgörelsen i dess ursprungliga form. Långvariga men resultatlösa förhandlingar vidtog. Pengarna lämnades dock till M, men de togs inte ur Gustav I:s ficka utan ur den danske kungens. Under de följande åren kom ingen förlikning till stånd. De utrikespolitiska konstellationerna gav inte längre M samma tyngd som tidigare. Det schmalkaldiska förbundets nederlag vid Mühlberg 1547 slog definitivt undan alla möjligheter för M att i fortsättningen vara av vikt i den sv utrikespolitiken.

Det hat som M hyste mot den sv kungen och motsättningarna dem emellan kommer vältaligt fram i de tryckta och otryckta manifest och smädeskrifter som utväxlades. 1526 lät Gustav I trycka ett manifest mot M, och 1528 svarade den senare med en smädeskrift, i vilken han försvarade sitt uppförande i Sverige och sökte ge ett gott intryck av sina handlingar inför Kristian II. Ett utkast till en ny smädeskrift finns bevarat från åren 1539–41, avsett för sv publik. Gustav hade all möda att besvara M:s anklagelser inför olika tyska furstar. I kungens stora manifest till furstar och ständer av tysk nation 1546 finns också en avdelning, där han bemöter M:s anklagelser. Gustav I hade dock svårt att få gehör för sin mening, eftersom M i Tyskland hade en stark ställning och åtnjöt allmänt förtroende. Detta framgår bl a av hans olika uppdrag där. Från 1539 innehade M som landvogt i Sachsen det kanske viktigaste ämbetet i kurfurstendömet. 1542–47 var han under det schmalkaldiska förbundets ockupation av Braunschweig-Wolfenbuttel ståthållare för detta hertigdöme, ett förtroendeuppdrag så gott som något. Efter Johan Fredriks nederlag 1547 följde han denna till Thüringen och kom där att till sin död som lanthovmästare inneha hertigdömets högsta befattning.

Också Gustav I betraktade M som en mycket duglig man fram till sensommaren och hösten 1524. Men sedan kom omsvängningen i kungens bedömning. M blev i fortsättningen en förrädare. Han ansluter därmed till den långa raden äv landsflyktiga kungatjänare. Men hans betydelse blev efter brytningen långvarigare än vad som annars brukade vara fallet. För M synes Gustav I ha framstått som en uppkomling och som en occupator Sveciæ, som han kallades vid fredsförhandlingarna i Speyer 1544. Som ovan markerats spelade M en viktig roll för den sv utrikespolitiken som en icke negligerbar faktor i mer än två decennier efter brytningen mellan kungen och M. Självfallet bidrog inte detta till att minska Gustav I:s hat och motvilja mot sin tidigare tjänare. Risken för en underskattning av M har varit och är därför stor, eftersom det är kungens historieskrivning som fått fälla domen.

Författare

Sven Lundkvist

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hervedsmand Berend v. Mehlens Menstringsrulle. 1520 (Danske middelalderlige Regnskaber, R 1, Bd 1, Khvn 19[44–]53, 4:o, s 159 f). – Antwort und Widderlegunge ... auff des vormeinten Königs ynn Schweden, Gustaf! genandt,... Iniurien ... [Wittenberg 1528.] 4:o. (33) s. [Faksimiluppl:] Sraädeskrift mot Gustaf Vasa af år 1528.1 ljustr utg efter det enda hittills påträffade exemplaret... Med efterskrift af Gottfrid Carlsson. Sthlm 1920. -(39), 9 s. (Faksimileupplagor af äldre svenska tryck under red af I Collijn, 3.)

Källor och litteratur

Källor o litt: I Andersson, Sv o europeiskt femtonhundratal (1943); R Bergström, Det sv krigståget mot Skåne vintern 1523. Dess förhist o förlopp (HT 1937); dens, Stilleståndsavtalet mellan M o det skånska ridderskapet våren 1523 (HT 1942); dens, Studier till den stora krisen i Norden 1517–1523 (1943); Berättelse om den lybeckska beskickn i Sverige sommaren 1923 (HH 26:2, 1923), s 1; G Carlsson, En stridsskr af M mot Gustaf Vasa. Ett fynd i univ:bibl i Jena (NTBB 1918); dens, Peder Jakobsson Sunnanväder (HVLA 1948–49); dens, Der Schmalkaldische Bund und Schweden (Geschichtliche Kräfte und Entscheidungen. Festschrift zum 65. Geburtstage von Otto Becker, 1954); dens, Från Erik Segersäll till Gustav Vasa (VHAAH, Hist ser, 6, 1961); DAA 21 (1904); DBL 9 (3. uppl, 1981) o där anf litt; H Gillingstam, Ätterna Oxenstierna o Vasa under medeltiden (1952–53) o där anf källor; E Hildebrand, Gustaf Vasa o M (HT 1901); S Ljung, Erik Jöransson Tegel (1939); dens, M Söderstens akad avh om Söderköping (S:t Ragnhilds gille i Söderköping, Årsb 1948), s 35; dens, d:o (ibid 1949), s 19; dens, Söderköpings hist intill 1568 (1949); S Lundkvist, Gustav Vasa o Europa (1960); L Sjödin, Kalmarunionens slutskede. Gustav Vasas befrielsekrig, 2 (1947), s 322, 408 ff, 425, 472; SRA 1 (1887), s 6; N Staf, Marknad o möte (1935); R Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder o maktkampen i Sverige 1504-1527 (1947); I Svalenius, Georg Norman (1937); G Waitz, Lübeck unter Jörgen Wullenwever und die europäische Politik, 2 (1885), s 286–90;Örnberg, 14 (1908),s 133 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Berend Melen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9260, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9260
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Berend Melen, von, urn:sbl:9260, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Lundkvist), hämtad 2024-04-18.