Victor L Moll

Född:1858-07-24 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län
Död:1929-01-16 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Bankman, Riksdagspolitiker


Band 25 (1985-1987), sida 662.

Meriter

Moll, Victor Ludvig, f 24 juli 1858 i Sthlm, Ty, d 16 jan 1929 där, Engelbr. Föräldrar: grosshandl Johan (John) Adam M o Anna Sophia Beskow. Bokhållare i Sveriges allm hypoteksbank 86, kassör 93, kamrer 97, led av AK 02–08 (led av bankoutsk 06, av KU 07, av bevilln:utsk 08), av komm ang pensioneringen vid statens järnvägar nov 03–juli 05, av komm ang aktiebolag jan 05–febr 08, fullm i riksgäldskontoret 2 febr 05–14 maj 12, led av komm ang bankkontrollen juli–nov 05, överrevisor i K järnvägsstyr 08, VD för Sveriges allm hypoteksbank 08–12, led av komm ang stämpelbeskattn maj–dec 09, ordf i ensk järnvägarnas pensionskassa 09–29, led av försvarberedn dec 11–febr 14, fullm o förste deputerad (chef) i riksbanken från 14 maj 12 (led av styr från 12, v ordf från 14), led av komm ang statens o kommunernas skuldsättn okt 12–sept 14, av komm ang penningvärdet juni–juli 18, av komm ang finanspolitik april–aug 20, led av ekonomiska rådet 19 nov 20, v ordf där 21 jan–31 okt 21, led av komm ang bankrörelse aug 24–mars 25, av komm ang ab kreditkassan aug–nov 27.

G 4 nov 1885 i Sthlm, Jak o Joh, m Katarina Lovisa (Louise) Klingström, f 1 juni 1864 där, Hovförs, d 17 juni 1938 där, Kungsh, dtr till vaktmästaren Johan Magnus K o Selma Ferdinandina Wilhelmina Rosvall.

Biografi

Victor M gjorde karriär inom bankvärlden och valdes 1902 in i riksdagen för det liberala partiet. Han blev en av dettas ekonomiska experter och kom att stå K Staaff relativt nära. Han var en av dem som Staaff kunde tänka sig att ta med sig till C Lundebergs samlingsregering 1905 (i så fall som finansminister) och han kvarstod även senare i Staaffs aktning, även om han aldrig fick någon ministerpost.

M:s politiska engagemang fick sin belöning när riksbankschefen K Langenskiöld (bd 22) avgick 1912. M uppsattes som vänsterpartiernas kandidat och lyckades att med lottens hjälp bli utsedd.

Som riksbankschef var M omstridd. Hans förhållande till storbankernas företrädare kännetecknades av skiljaktiga bedömningar om vad som utgjorde en ändamålsenlig penningpolitik. Inte heller hans relationer till nationalekonomerna var friktionsfria. Bäst var förhållandet till de jämförelsevis liberala K Wicksell och D Davidson, även om kritik från deras håll ingalunda var ovanlig. M:s argaste vedersakare fanns bland de mer konservativa nationalekonomerna, i första hand G Cassel. M var själv en mycket stridbar man och bet ifrån sig i den nationalekonomiska diskussionen med kraft och övertygelse utan att i nämnvärd grad lyckas övertyga sina meningsmotståndare. Speciellt under första världskriget och åren därefter fick M motta mycken kritik, och förtroendet för riksbankens åtgärder var inte alltid totalt.

Det första världskriget medförde stora svårigheter för den sv valutapolitiken. De olika valutorna skiftade våldsamt i värde, även den sv kronan. Vid krigsutbrottet beslöt bankofullmäktige att Sverige skulle överge den sedan 1873 gällande guldmyntfoten, en åtgärd som förestavades av ängslan för valutareservens storlek men som var grundlagsstridig och som starkt kom att kritiseras. Guldmyntfoten återinfördes vid årsskiftet 1915/16. Kronan började då att stiga över pari. För att undvika att riksbanken skulle tvingas lösa in guld till förlustbringande priser genomförde M den s k guldspärrningen, dvs riksbankens skyldighet att lösa in guld upphävdes. Detta var en mycket ovanlig åtgärd, måhända unik, och grundades såväl på riksbankens egna vinstintressen som på behovet av att hålla tillbaka inflationen. Åtgärden blev emellertid inte särskilt effektiv. Inte heller riksbankens diskontopolitik och dess styrning av den utelöpande sedelmängden undgick kritik. Under de tre första krigsåren ansågs allmänt diskontot ligga för lågt och riksbanken tillåta en alltför stor mängd sedlar i cirkulation. Följden blev, enligt M:s kritiker, en i onödan underlättad inflatorisk utveckling.

Under senare delen av 1917 ändrades bilden. Riksbanken höjde diskontot till 7 procent, det dittills högsta värdet, och försökte inskränka sedelstocken, dock utan att lyckas. De motverkande krafterna, bl a statens av kriget betingade stora lånebehov, var alltför starka. I sept 1917 tillsattes ett finansråd med M som ordförande, med uppgift att övervaka och reglera kreditgivningen till utlandet. Det kom knappast att få avsedd verkan, att minska överskottsexporten av bl a för landets försörjning nödvändiga varor.

Krigsslutet medförde nya problem för M. Importen ökade och bytesbalansen började visa stort underskott. De stora statliga utgifterna skars ned drastiskt, tom så långt att staten kunde uppvisa ett betydande inkomstöverskott. Sammantaget innebar detta att den utelöpande sedelmängden minskades. En kraftig deflation uppkom men avlöstes av en kortare inflatorisk utveckling med betydande valutautflöde. Under 1920 inskred riksbanken med en diskontohöjning efter det att den kritiserats hårt för passivitet. När riksbanken ännu en gång under hösten höjde diskontot hade konjunkturen redan vänt och en deflationsutveckling inletts.

M hade haft betydande inverkan på detta händelseförlopp, bl a genom sin medverkan i 1920 års finanssakkunniga, som tillsatts närmast för att bekämpa inflationen. I mars hade riksbankens skyldighet att utlämna guld mot sedlar upphävts. Finanssakkunniga menade att målen för penningpolitiken skulle vara att återuppta denna inlösningsskyldighet och att förbättra penningvärdet. Till att börja med prioriterade M en restriktiv politik med diskontohöjning och kreditåtstramning. Denna genomfördes med svåra följder för sv ekonomi. Först sedan deflationskrisen blivit akut sänktes diskontot från en rekordhög nivå. Krisen gav emellertid inte med sig förrän under 1922. De flesta bedömare anser att riksbankens åtgärder snarast bidragit till att förvärra krisen. Den kraftiga deflationen underlättade emellertid för M att nå det mål han under flera år konsekvent strävat mot: att återställa guldmyntfoten och att göra detta till den gamla (dvs år 1914 gällande) guldpariteten. Detta kunde Sverige som första land i Europa genomföra 1 april 1924.

Efter de dramatiska åren 1919–22 kom utvecklingen in i lugnare banor. En längre högkonjunktur följde, den internationella guldmyntfoten fungerade tillfredsställande och prisstegringarna uteblev. Riksbankens och M:s långsiktiga politik syntes sålunda ha varit berättigad och den tidigare hårda kritiken mot M bedarrade. M kvarstod som riksbankschef till sin död i jan 1929.

M:s period som riksbankschef inföll under nationalekonomiskt besvärliga förhållanden. Världskrigets slutna bristekonomi, efterkrigs-krisen med åtföljande inflationstendenser samt den kraftiga industriella högkonjunkturen under 1920-talets andra hälft krävde ständiga och radikala penningpolitiska ingrepp.

Som riksbankschef måste M inte endast vinna stöd hos riksdagen. Han måste även skapa förståelse för de vidtagna åtgärderna hos såväl näringslivets företrädare i form av bank- och industrifolk som de professionella, akademiskt verksamma, nationalekonomerna.

M hade särskilt svårt att förankra sin politik hos vetenskapsmännen. Nationalekonomerna tenderade under denna tid att framträda som en relativt homogen grupp som ville föra den ekonomiska debatten på egna villkor. M kom ofta i stark opposition till vetenskapsmännen och argumenterade utifrån mer pragmatiska än teoretiska utgångspunkter. Hans styrka bestod i att aldrig dra sig undan den offentliga debatten om penningpolitikens inriktning. Han blev föremål för oavbrutna angrepp men visade en ovanlig stridslust och mod att hävda sina ståndpunkter. M utgjorde ett undantag från regeln att det praktiska livets och förvaltningens män överlät den nationalekonomiska diskussionen till vetenskapsmännen.

Författare

Björn Gäfvert



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enstaka brev från M i KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Växelkurs och bankränta (Ekonomisk tidskrift, årg 17, 1915, Upps ..., s 204-211). – Riksbanken och dyrtiden (ibid, 19, 1917, s 269–279). – Bidrag i bl a Aftonbladet 1895-97.

Källor och litteratur

Källor o litt: T Gårdlund, Knut Wicksell (1956); K Hildebrand, Riksgäldskontoret 1789–1934 (Sveriges riksdag, 13, 1934); J Sachs, Mitt livs saldo, 1 (1949), s 255 f, 265; E Söderlund, Skandinaviska banken i det sv bankväsendets hist, 2 (1978); dens o P E Wretblad, Fagersta brukens hist, 3 (1957); F Wernstedt, Fullm i riksgäldskontoret 1789–1939 (1939); A Östlind, Sv samhällsekonomi 1914–1922 (1945).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Victor L Moll, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9437, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Gäfvert), hämtad 2020-08-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9437
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Victor L Moll, urn:sbl:9437, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Gäfvert), hämtad 2020-08-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se